[Vasilisa och Midir]


Midir hade försökt undvika Civitas sen hans senaste besök här.  Känslan av att han hade börjat bli för.. involverad i den här staden var så påtaglig och det hade varit lättast att bara hålla sig borta och fokusera på Ljusets Krigare istället. Han fann en trygghet nu mera i att alltid kunna gå tillbaka till sitt hem och sin familj där han hade funnit sin roll. Men sen var det något i honom som fick han att plötsligt få en längtan att falla av hans tydliga vardag och bara dras med i allt annat som hände. Det var som att något ungt och äventyrligt i hans blod bara behövde komma ut och iväg och känna frihet i att planlöst vandra. Men då han fann det mer besvärligt att förklara hans känslor så tog han istället mer än gärna på sig de mer tradiga uppgifterna som att vandra med handelsvaror i onödigt långa sträckor när han hade möjlighet, som nu. Även om att just ta sig till Civitas hade bävat emot lite, men han hade valt att ta på sig det ändå mest för att få chansen att komma iväg på egen hand.

Han hade utfört handeln så snabbt och smidigt han hade kunnat under hans kortare besök för att kunna bege sig av hemåt igen. Han hade kunnat vara anonym till största del vilket passade honom perfekt. Det gjorde det också lätt att ta del av rykten som spreds i staden som kunde komma till nytta för Ljusets krigare.

Allt hade gått enkelt och det hade varit dags att ge sig av igen. Midir hade enklare ryggväskor packade med nya varor som skulle bäras hem igen och han stod vid utgången till staden när en röst tydligt utmärkte sig i mängden när den ropade hans namn. Midir frös till mitt i steget och kunde i ögonvrån se henne komma springande mot honom. Han svalde, men vände sig om för att bemöta med ett leende.
"Vas.. Det var längesen."

Det var som om en osynlig kraft hade fått henne att höja blicken, och det dröjde bara några sekunder innan hon urskiljde honom bland folkmassan. Trots att han annars smälte samman med många runtomkring, kände hon tydligt igen hans sätt att röra sig.
    Vasilisa ursäktade sig från försäljaren som tjatat på henne i en bra stund och började att röra sig mot honom. Hon uttalade hans namn, och till hennes glädje hade han hört henne och vänt sig om.
    “Det kan man säga”, log hon varmt. Hennes annars så obefläckade ansikte var numer fullt av stora och fula ärr från det senaste slagsmålet med Varya. Vasilisa kände med ens en skam över sitt ärrade utseende inför Midir. Tänk om hon inte var lika vacker längre? Vad skulle han tycka?
    Vasilisa försökte att skaka bort tankarna, men de gnagde henne i bakhuvudet.
    “Hur är det med dig?”, frågade hon omtänksamt.

Vas dyker upp med ärrat ansikte och hon frågar hur det är med honom?
"Det är.. bara bra. Allt är bra. Speciellt nu. Jag är glad att du verkar vara vid god hälsa." Midir höll på att försäga sig. "Jag.. hörde, att du har varit skadad. Jag hoppas att du fick en bit av henne också. Det förtjänade hon antagligen." Retades han vänligt, men leendet dog ut till en oro istället och han klev nåt steg närmare för att inte dra andras blickar till sig. "Är du okej?"

“Henne?” Upprepade hon förvånat samtidigt som hon såg undan. Vasilisa rynkade oförstående på pannan. Vem hade berättat för Midir att hon varit skadad, och hur visste han om Varya? Efter händelsen var den enda som visste om vad som skett Tenn till en början, trots allt hade han varit där vid hennes sida och lyckats få hem henne oskadd. Tenn skulle väl inte berätta för Midir? Vasilisa avfärdade tanken. Civitas var stort, det var inte omöjligt att någon sett slagsmålet och informerat honom.
    “Jag är okej,” viskade hon lågt.  “nu är jag okej.” Vasilisa vände blicken upp för att möta hans blick. Hennes hjärta tog ett skutt när hon insåg hur nära de stod varandra. Det var som om världen omkring dem stannat upp, och det enda hon lyckades fokusera på var honom och hans vänliga och oroliga blick.
    “Det var ett mirakel att jag överlevde,” andades hon. Vasilisa var som paralyserad, men drogs tillbaka till verkligheten av en hård knuff. Det var en främling som stött in i hennes sida hårt, och då hon inte varit beredd famlade hon framåt, rätt in i Midir.
    “Oj,” ursäktade hon och slog skamset undan blicken samtidigt som hon försökte backa undan, men vägen blockerades av främlingen. “förlåt. Instängd.” Hur kom det sig att han alltid lyckades få henne på fall, på ett eller annat sätt?

Midir skrattade till nästan nervöst. "Hoppsan! Du vet vill du komma nära mig behöver du inga ursäkter för det." Sa han som ett skämt, men insåg samtidigt att han inte menade så, egentligen, och ångrade genast att vad han hade sagt. Han undvek hennes blick ursäktande. "Eeh förlåt, det var inte passande." Det var dags att fly. Genast. Det fick inte bli mer komplicerat än så här. Det var inte bra för henne, inte bra för någon. Han backade några steg och sträckte på sig och fick ett mer formellt sätt i hur han stod och talade.

"Det var.. verkligen härligt att se er igen. Men jag måste gå vidare, jag har ärenden åt ljusets krigare jag behöver ta tag i.."

Vasilisa rodnade och slog undan blicken. Fjärilarna som alltid tycktes dansa i hennes mage vid tanken på Midir hade nu en vild fest inom henne, tills de plötsligt stannade upp och dog. Oförstående blickade hon upp mot Midir, försökte att söka sig efter hans blick men det var som om han inte ville se på henne.
    Förtvivlat stod hon kvar när han backade ett par steg, ovetandes över vad som hade fått fel.
    “Jag förstår,” hennes röst lät mer ledsen än vad hon räknat med och hon harklade sig. "förlåt." Ett litet försäkrande leende spred sig på hennes läppar och när hon talade igen var hennes röst starkare. “Du har plikter du måste sköta, precis som jag har mina.” Vasilisa lyckades backa undan ett par steg. “En dag kanske vi ses, när våra ärenden inte tar överhand.”

Midir log och nickade i medhåll.
"En dag när vi inte längre är skyldiga andra något." De var båda plikttrogna. Hade flockar de tillhörde. Men det var inte heller bara det Midir tänkte på. För det brände i honom att Vasilisa var någon annans. Det var inget han tyckte om att erkänna för sig själv, men han var väldigt självisk. Och avundsjuk. Egenskaper han inte var stolt över. Det var inget han var stolt över, och därför ville han inte heller ge vika. För då skulle han ha förlorat mot sig själv.

"En dag kanske vi ses när jag kan ha dig för mig själv." Han nickade mot henne en sista gång och bröt sen ögonkontakten för att ge sig ut från Civitas innan han skulle göra något de både skulle få ångra.