[Avskedstagande av de fallna från IA/Lykoris-konfliken. Utspelar sig några dagar efter gruppen kommit hem från Kaiwood. 
Ronia är PPad i egenskap av IAs ledare. 
De som vill från IA får svara! <3]

En gnista vara allt som krävdes. Den torra kärnveden, kantad med näver och dränkt i en lättantändlig mörk vätska, fattade eld helt utan motstånd. Ingen vind kunde rå på den flamma som spred sig, inget regn hårt nog eller mark kall nog för att stoppa lågan. 
Hettan slog emot dem likt en explosion. Slöjan av rök och lågor dolde de inlindade kropparna som försiktigt lagts till vila på bålets mitt. 
"Aurinko, ta emot dessa tappra själar. Vi sänder dem till dig med värme, med kärlek, och må deras glöd aldrig släckas." Rösten var allvarlig, precis som den brukade vara. Det var Ledaren Ronia som talade, inte nödvändigtvis kamraten eller systern. Skenet från elden fick hennes päls att skimra. 

Flocken hade samlats vid skymningen efter en dags skyndsamma förberedelser. Mörka moln och tjock luft lovade regn, men hotet hade legat i dagar utan att bryta loss. Istället låg det bara som en tryckande, kvävande närvaro, ständigt där. 

Gruppen som återvänt från Kaiwood några dagar tidigare hade varit sargade och trötta, tyngda av den slags sorg bara ett stridsfält kunde medföra, ristade med förluster långt bortom ordens förmåga att uttrycka. De hade fått vila tre nätter och tre dagar, men längre hade de inte kunnat vänta med sommarens värme som ständig följeslagare. Bålet var förberett, flocken samlad runt om, läderkragarna omsorgsfullt påtagna, och det var dags.

"Vi bär deras glöd inom oss. Låter deras låga bli vår låga. En flamma bland många, som aldrig riktigt släcks. Vi tackar för att ni värmer oss med er eld. Tack för att vi har fått och får fortsätta känna er värme."

Chayan kunde knappt stå. Han måste ha varit en sorglig syn intill Ronia, med päls som saknades och ben som närmast darrade. Hettan från bålet, trots behörigt avstånd, fick skinnet att svida. När Ronia talat klart tog han vid, väl införstådd i ritualen. 
"Här är ett avslut och ett avsked. Så länge bålet brinner kan ni yttra era tacksamheter och era tankar. Aurinko är med oss, och så är våra vänner."
Musten tog slut. Chayan hade spenderat fler timmar sovandes än vaken de senaste dagarna, och enbart denna korta stund hade sugit all ork ur hans märg. Trots formalia, trots ett pannben som fick heta duga, satte han sig ner och lät lågornas flammande värme skölja över honom. Den annars orubbliga generalen, sänkt, krackelerad, blottad.

Det officiella avskedstagandet var slut. Tröst kunde sökas öppet eller enskilt, och ord kunde offras till lågorna som en sista gåva till de döda. Crista bröt cirkeln och slöt upp intill Chayans sida. Det tog allt inom honom att inte luta sig mot hennes värme. Att våga låta sig själv vara beroende av någon annans stöd var mer än vad han mäktade med just där och då. Men hennes närvaro var han tacksam för.
"Rien, Xeryus, Kolgrim." sade han tyst, mest för sig själv och de flammande lågorna. Ord som svaldes av den sprakande eldens ljud. 
Flocksyskonen hade släppt den formella cirkeln, börjat smälta samman och dra isär. Alla hade sina ord att dela, vissa tysta och vissa vässade av saknad. Chayan själv tog ett vacklande steg närmare bålet. Värmen svedde, men han kunde inte ta in det. Nästan som att han inte riktigt var där. 
Kanske han inte var det.
"Tack, och förlåt mig." Orden kunde aldrig täcka vidden av hans ofullkomlighet. Hur han inte kunnat förbereda dem tillräcklig för konfrontationen. Hur hans inkompetens kostade dem deras liv. Framför allt förlusten av Rien. Xeryus hade redan från början varit en kapabel kämpe med förmågor långt förbi Chayans, och Kolgrim hade varit vuxen och införstådd i sina plikter. Rien hade inte varit redo, och det låg bara på Chayan.

Det enda han kunde göra nu var att bli bättre; bli en general som fick andra att lyckas. Att överleva.
Han sneglade bak mot Crista. Hon hade omlokaliserat sig till Rangvald, vingarna hårt slingrade runt den skakande Naktakin i en omfamning. Han hade förlorat både Nace och Kolgrim nu. Saknaden måste vara obeskrivlig. Onämnbar. 
Wami. Likt saknaden av Wami. Av Sraosha, Tirana, Digne, Immiker, Wind och flera. Vid Gudarna. De var så många nu. De döda överskuggade de levande, en flock av spöken. 

Flammornas hetta påminde honom om sanningen, likt en öm smekning från Aurinko själv. Att spöken de må vara, men så länge elden brann inom dem skulle deras glöd aldrig dö. 

[Bålet tänds och Ronia håller ett cermonielt tal. Chayan tar vid och informerar att cermonin är över och de som vill kan dela sina tankar, tacksamheter och farväl till elden (och Aurinko) och med varandra. Crista tröstar en sörjande Rangvald.
Vad era karaktärer gör nu är upp till er. Be en bön, titta på elden, dansa, bråka, skrika, springa iväg, go wild  ]