Luften vibrerade. För bara någon dag sedan hade månen fötts på nytt och nu när han vid midnatt trädde in i månskogen pulserade den smala skårans bleka sken rakt igenom hans kropp. Det spöklika ljuset speglade sig i kristallerna på hans rygg, såhär på natten dimmigt vita. Inte tjockt som mjölk eller kompakt och klart som is, utan som den där natten för allt för länge sedan med Selva i Kaiwood. Ibland återvände hans tankar dit och alltid log han, det var inget mer med det, bara ett leende. Men likväl, ett leende. De breda tassarna som omgärdades av ett lätt hovskägg och som vid det här laget rört mer än halva landets yta sattes i rörelse. Det tog sju år för varje cell i ens kropp att bytas ut. Så det var inte bara med ett annat namn o ett nytt syfte som han trätt in i det här landet, det var även med en ny kropp. Det var med denna nya kropp som verktyg för det nya sinnets nycker. Det som börjat med ensamma tankar och år av tystnad på världens kallaste plats och utmynnat i samtal som aldrig varit småprat och resulterat till hemfärd. En återvändo till en plats som han trott inte haft någonting för honom. Den turkosa blicken var fullt vidgad där han stod. Det var en stjärnklar natt men det kunde inte längre skådas genom de tjocka trädkronorna. Det behövdes inte heller, för hela universum sträckte ut sig som ett hav framför honom. Som om varje planets månar strandat bland trädens rötter. Aldrig förr hade han skådat något som detta. Himlen visste han var magisk, både norrskenen, stjärnorna och månen med sin väldiga makt hade bevisat det för honom, men att marken. Han såg på blommorna, mindes hur rosorna i grannskogen varit giftiga men kunde inte tro något sådant om dessa. Rosorna var förföriska, vassa och sött doftande. Dessa blommor var doftlösa och.. mjuka. De vajade lugnt runt honom medan han rörde sig framåt. Han kände sig ödmjuk för den här skogen. Det var på grund utav platser som denna som vargar började tro på gudar, tänkte han då han studerade de väldiga träden och rötterna som nästan var stammar.. Rötternas rötter o draperierna av växtlighet. Han var själv inte religiös, han rent utav föraktade gudar. Men han föraktade inte det gudomliga, det som likt denna skog tog andan ur en varg.

[Privat med Asami]

Timman var sen, och egentligen borde hon väl ha krupit till kojs för länge sedan, men ett var säkert när det gällde den gängliga tonårsvargen som med lätta steg rörde sig genom Ötamon, och det var att hon inte var det minsta trött. Hon nästan flöt fram över marken. De blå tecknen på nacke och framben tycktes nästan lysa i månskenet, en skarp kontrast mot resten av kroppens relativt mörka fäll, sånär som på svansen och buken. Hon insöp varje detalj, varje skinande blomma, varje högrest träd. Fastän det var i denna skog hon dragit sitt livs första andetag, och fastän hon levt hela livet på den här platsen, slutade hon inte att förundras över dess stillsamma skönhet, det vackra, slumrande och orörda. Ötamons skönhet gjorde sig bäst på natten, och kanske var det en av anledningarna till att hon var ute - utanför reviret, dessutom - så här sent på dygnet.
   Hon var med inga mått mätt gammal, hade precis nått tonåren, men ändock besatt hon nog med vett och sans för att kunna uppskatta det vackra omkring henne. Kanske berodde det också lite på avsaknaden, eller frånvaron, av hennes krafter. Medan resten av syskonen och flocken sysslade med sina krafter, hade Asami ingenting annat att göra än att se sig om. Det fick henne ibland att känna sig otillräcklig. Det kändes som om alla andra besatt imponerande förmågor; de kunde tämja jord och åska och allt vad det var, medan hon inte hade något alls. Hon var bara Asami, lilla kraftlösa Asami.
   Plötsligt hejdade sig den lilla tiken med lyftat huvud. Fastän hon inte befann sig på reviret och egentligen saknade anledning att vara misstänksam, var det som en inbyggd försvarsmekanism. Hon tänkte inte låta någon med tvivelaktiga avsikter närma sig flocken. Det skulle just vara något, om det blev kraftlösa Asami som fick rädda dem från en illasinnad främling.
   Dessutom hade mor sänt ut henne på ett uppdrag. Det gjorde henne både stolt och förväntansfull, men samtidigt lite rädd. Hon hade aldrig varit utanför Ötamon tidigare, bara på Azhekaslätten, ett kort tag. Nu skulle hon ut i världen ensam, utan mor och Trinity på armlängds avstånd.
   Något vitt rörde sig mellan träden. Det ryckte vilt i nosen när hon försökte uppfatta främlingens doft. Hon tog ett steg framåt och utbrast:
   "Vem där?"

Han slutade inte förundras utav skogen och tillät den vagga in honom i ett lugn. Givetvis var han på sin vakt, åren på glaciären hade lärt honom att han det alltid fanns en risk närvarande, men åren hade också lärt honom att man skulle försöka ta tillvara på de bra stunderna. Och det här var helt klart en bra stund. Han lyssnade till den väldigt tysta skogen, försökte höra vinden i kronorna där uppe och ljudet av små djurs tassar o rasslande rörelser. Ofta återkom tankarna till glaciären, men faktum var att det var där han vuxit upp. Där han spenderat nästan två tredjedelar av sitt liv. Nu var det nya tider och den här världen fungerade inte likadant som den helt skapt av is, men där kunde han bygga upp sköldar. Bygga en egen resonanslåda kring sig och förstärka ljuden. Få dem att studsa precis dit han ville med isens i kristallernas hjälp. Här fanns så mycket mer än ett ljud i taget och träden och växtligheten dämpade varje ljudvåg. Det var sådana saker som fick honom att le svagt, dra på de bleka läpparna. För även om han talade stort och var en skicklig agitator som redan samlat många trogna så var han egentligen ny och oerfaren. Visst var han stark, uthärdlig o värdig efter ett liv på världens kallaste plats, men han kunde inget om Numoori. Det lilla han hade lärt sig var högst inaktuellt vid det här laget. Och visst var det mycket därför han reste runt genom landet. Såklart sökte han följare, kamrater, men kanske främst sökte han fakta. Att själv lära sig om världen som snart skulle vara hans. En mjuk utandning lämna honom genom den vita nosen. Ja, han visste lite eller ingenting, men hur många visste saker egentligen? Vem kunde hålla koll på ett land i den här storleken? Visst, rykten färdades, men att ha faktiskt koll var något annat än det egna var svårt. Ingenstans kunde man få översikt, inte ens de bevingade hade förmågan att hålla koll på ett helt land. Även om en sådan halt klart skulle vara användbar, åter drog han på smilbanden. Tankarna avbröts av en röst. En liten men självsäker röst. Han stannade upp och det lilla klirrande skrammel som alltid följde hans rörelsemönster avklingade. Mellan träden skymtade en liten gestalt. Han höjde på hakan.
"Fenris, var namnet."
Svarade han, det var bara artigt att vara ärlig, och vad hade han egentligen att dölja? Med steg lika mjuka som blommornas kronblad styrde han stegen emot främlingen. Hon tycktes först mörk som natten men snart tillät ljuset från blommorna och månen honom att se det vita o glödande blå. De turkosa ögonen log då han såg på henne.
"Och vem är ni?"
Frågade han med en liten bockning, månljuset reflekterades i hans sneda krona av kristall och kastade solkatter på de omgivande träden.

Hennes tvåfärgade ögon studerade främlingen med vaksam nyfikenhet. Han var stor, närmast ofantlig med valpens mått mätt, och han gav ett intryck av återhållen styrka som kunde explodera ut i handling om man inte var försiktig, likväl som hans röst var mjuk när han talade. Hon visste inte riktigt varför, det var kanske hela hans uppenbarelse, alla små detaljer tillsammans, adderade i en enda ekvation, men hon kände rent instinktivt en respekt för honom, och nog berodde det inte bara på det faktum att hon knappt var mer än ett barn och han såg ut som en långväga resenär från kyliga platser. Fällen han bar var vit, och kläddes av vad som såg ut som sten, kristall om hon inte misstog sig. På det hela taget kände hon att han var en ledare, en stolt sådan, oavsett för vilken sak eller vilka han ledde.
   Fenris. Namnet klingade lika kallt och avlägset som platsen han tydligen måste komma från. Kanske var det där han hade fått det, kanske inte. Oavsett vad så passade det.
   "Jag är Asami." Hon hade lärt sig att respekt inte innebar att sticka svansen mellan benen och krypa ihop som en slagen hund. Respekten var en instinktiv känsla, men hon kände inte Fenris, och han hade inte visat sina verkliga avsikter ännu. Därför rätade den lilla på ryggen och ignorerade storleksskillnaden mellan dem. Hon intalade sig att de var jämlikar.
   "Vad gör du här i Ötamon, Fenris? Du ser inte ut som om du kommer härifrån." Tonen var vänlig, men under den gömde sig en vaksamhet, som tydligt talade om att hon inte för sitt liv tänkte låta honom komma nära reviret och familjen om hans svar uppvisade några som helst brister, även om hon inte var säker på hur hon skulle kunna stoppa honom.

Den lilla honan kändes defensiv, trotts att tonen hon talade med var vänlig. 
Fenris var inte mycket för småprat men han kände att det allt kunde löna sig att vara artig emot den lille, så han lät de bleka läpparna spricka upp i ett leende och sade:
"Trevligt att råkas, Asami."
Tungan smekte mjukt över hans vita nos.
"Du har rätt i att jag inte kommer härifrån, jag härstammar från södern men har levt hela mitt liv på glaciären."
Blicken studsade från blomma till blomma o sen slutligen tillbaka på den randiga varelsen.
"Men du har levt här hela ditt liv, inte sant?"


[Ursäkta kort <3]

Hon visste inte riktigt om hon var beredd att tro på det han sa om att han kom från södern. Hans päls var lång och riklig, och tillsammans med kristallerna gav den ett uteslutande nordligt intryck. Hon hade aldrig gissat att han stammade ifrån de varmare områdena, men kanske stämde det ändå överens med vad han sa. Kanske hade han befunnit sig på platsen han kallade glaciären tillräckligt länge för att anamma dess kyliga attribut. 
  "Ja", sa hon. "Jag föddes här." 
 Sedan tippade hon huvudet lite på sned och betraktade Fenris med glatt, om än vaksamt, intresse. Den här figuren fascinerade henne, och hon var ärligt intresserad av hans ärende såväl som intentioner. "Om du inte kommer härifrån, varför är du då här?" 

[Haha känner hur mina inlägg bara blir kortare och kortare]

Han log åt ungvargens intresse.
Vad var det han tänkt där på Ken-yak under mötet med Figaro, med Othello, med Nathaniel? Att valpar visst var lättpåverkade, men att blodsband ändå att djupt. Att det med modersmjölken ändå kom något viktig, en lojalitet. Han tyckte om den randiges entusiasm, hennes kämparglöd - för allt såg man den även från håll - men han tvivlade på att vargen skulle vara av någon nytta för honom. Det var kanske var svårt att tro med tanke på vad alla hans möten i detta land lett till, men Fenris såg även vikt i de för kampen oviktiga.  Och han såg var valp som en värdig individ. Aldrig att hans kristallblanka blick skulle se ner på en annan. Visste erkända han meningsskiljaktigheter, visst tyckte han att vissa hade fel och problem med att se sanningen, men han såg inte ner på dem. Han kunde vilja slåss, radera, riktigt utplåna dem o deras tänk, men inte för att de stod under honom utan för att de var iväg för honom. O bara vargar av samma rank kan egentligen fullt stå i vägen. Landet bestod av många värdiga vargar, valpen var en av dem.
Så istället för att sänka huvudet och tala med valpen om barnsliga ting log han svagt emot henne och nickade kort.
"Jag är på kringresa, för att leta upp vargar som vill gå med i mitt nätverk."
Sade han lugnt.
"Jag ämnar skapa något stort men för att göra det måste jag ha både kamrater och en överblick av landet."
Fortsatte han. Det kunde tyckas dumt att sprida sina planer till någon så liten dom Asami, men av någon anledning litade han på henne. Och det var inte som att han skulle avslöja kärnan eller tillvägagångssättet för hans plan. Det visste inte ens de invigda fullt ut.
"Jag har levt nästan hela mitt liv på Glaciären, jag har mycket att lära, även om denna plats."
En kort tystnad följe och han mötte sedan unghonans blick, tydligt intresserad och med klar respekt.
"Har du något att dela mad dig om skogen? Något jag bör känna till?"

Han pratade om ett nätverk som han höll på att bygga, något stort han ämnade skapa. Hon undrade vad i all världen det kunde vara för något, men det lät på honom som att det var storslaget. För att kunna genomföra det var han tvungen att ha både lojala och en överblick av landet Numoori. Vad var det för stor sak som krävde sådana förberedelser? Vad var det han tänkte göra? Hon lade huvudet lätt på sned och lät den tvåfärgade blicken vila i hanens ögon, lugn men vaksam. Hon var fortfarande inte helt övertygad om Fenris avsikter, även om hon började lita mer och mer på honom. Det lät onekligen intressant, det han talade om, mystiskt men intressant. Hon hörde gärna mer. 
   "Något stort? Vad för typ av stort?" frågade hon ivrigt. Svansen svepte lätt fram och tillbaka bakom den unga varginnan. 
   Han fortsatte, och hon bet sig i läppen när hon ställdes frågan om skogen. Vad skulle hon berätta? Om Trinity? Det fanns så mycket Asami tyckte var värt att veta om skogen, så det var svårt att specificera sig. Samtidigt som hon gärna ville berätta allt för honom om Ötamon och hennes hem, så var hon också försiktig. Fast, när man tänkte på saken, hennes uppdrag var ju faktiskt att värva medlemmar till flocken. Och för att kunna göra det, måste folk veta om den! Dessutom litade han tillräckligt mycket på henne för att berätta om sitt nätverk, så då borde hon lita på honom också. Tiken fick mod av sina egna tankegångar och sträckte på sig, nästan omärkligt. 
   "Jag och min familj bor i centrala Ötamon, vid en sjö. Flocken Trinity bor här, det är därifrån jag kommer. Öh, ja... Och jag antar att du har sett månblommorna slå ut på natten? Man kan inte lämna Ötamon utan att ha sett blommorna."
   Asami log och kastade en blick neråt på sina tassar, omgivna av vita, sköra blommor. Om natten, i mörkret, hade hon sett dem slå ut och det var fantastiskt. Hon hade haft tur som fötts i en skog av det här slaget.

Ett mjukt leende var placerat på hans bleka läppar då han såg på unghonan.
"Ett äventyr, en kamp.. Jag vet inte hur det bäst beskrivs"
Sade han lugnt. Visst hade han egentligen orden men alla ord var inte ämnade för ungars öron. Och han lät det på inget vis visas att han underhöll något från henne. Då honan fortsatte att tala log han sent, Trinity.
"Har flocken något syfte eller är det en social flock, till för den starka gemenskap som kan finnas vargar emellan?"
Frågade han henne med lugnt ord. Genuint intresserad men på inget vis lömsk. Sedan sökte blicken marken och den ena stora framtassen slog mjukt emot en av de gnistrande blommorna.
"Nog har jag sett dem alltid, det är som den renaste magi kanaliserad i jorden."
Ett något häpet uttryck låg över hans anlete.

Fenris talade om en kamp. Ett äventyr. Och visst lät det spännande, omåttligt spännande för någon med en nyfikenhet som Asamis. Men hon var ändå lite tveksam. Hon var nyfiken, men för tillbakadragen för att vara riktigt äventyrlig. Dessutom hade hon ett uppdrag redan, som hon inte tänkte svika. För var det något som Asami var, så var det lojal. Aldrig tänkte hon svika Wami och Trinity. Det fanns inte på kartan. 
   "Det låter spännande", sa hon till Fenris. Han fortsatte att tala, och frågade henne om Trinity, flocken som var henne så kär. Hon kände hur hon liksom lyste upp när Trinity nämndes. "Vi är en familj. Vi tar hand om, hjälper och stöttar varandra. Alla är välkomna och vi håller oss oftast på vår kant, muckar inte gräl direkt." Asami log, nästan lite osäkert, när hon såg upp på Fenris. Men det fanns inget osäkert i kärleken till flocken hon talade så varmt om. Det var där hon hade växt upp, och det var inte aktuellt att lämna den fantastiska samling vargar som blivit hennes utökade familj.