“Okej, här!” Janos hade stannat upp några steg framför Silas. Under en spretig buske luktade han på några lortar. 
     “Tricket är,” började han, fortfarande med nosen mot marken, “att hitta den torraste rackarn du kan.” Efter ett ögonblicks sniffande och velande tog han upp en harlort i munnen och såg tillbaka på sin bror med ett stort, brett leende. 
     “Och va’ så torr i käften du bara kan. Jag vet inte hur många gånger dregelmonstret Ren fått spotta ut harlortar som smält. Inte najs.” Det var egentligen han som alltid råkade blöta upp harlortarna igen. Niyaha hade inte varit glad när hon fått tvätta ur torkat harbajs ur deras päls.
     “Okej, kolla nu då, jag ska träffa den där stenen!” Janos pekade på en låg, bred stenbumling några språng bort. 
     “Kolla hur jag gör nudå.” Han drog ett hårt andetag genom nosen, samlade luft i lungorna. Läpparna drogs fram och snörptes innan han med all kraft han kunde spottade den lilla kulan. Skottet träffade, om än inte så centrerat som han önskat. Ändå kunde man se stoltheten i hans flin och blick när den mötte Silas.
     “Se? Övning ger färdighet, som mamma säger. Vill du prova nu?”

Silas pratade ofta för sig själv om han var ensam, men så fort han hörde steg brukade han tystna. Mitt i meningar, ofta, eftersom att de inte var så mycket mer än övningar. Han hade blivit riktigt duktig, ensam, på att tala tydligare och inte haka upp sig på bokstäver. Han föll lätt tillbaka om han blev nervös, men han hoppades att det inte alltid skulle vara så. 
  I detta fall var Silas inte särskilt ensam, ett förväntansfullt leende följde hans anletsdrag medan hans blick pilade fram och tillbaka mellan alla rörelser Janos gjorde. Silas nickade ivrigt, han pratade inte i onödan. Begeistrat trampade han tassarna fram och tillbaka, och svansen pratade samma språk medan hans blick försökte förutspå vad Janos letade efter.
  "Mm, åh okej!" nickade Silas bekräftande och väntade på vad Janos skulle göra med sina nyfunna lortar.
  En språkpoäng till Silas! Han räknade dem allihop. Dessutom lät han nästan som om det här var exakt vad han förväntade sig. Janne förklarade snabbt att man skulle hitta de torraste, och... Silas väntade på tipset i leken som Janos gjort honom riktigt taggad på de senaste minuterna. Silas böjde ner huvudet och rotade runt. Han slutade när Janos sade att han behövde vara rätt torr själv, så han höjde huvudet och svalde upprepade gånger. Han tyckte att det var rätt dugligt när han började leta igen. Han nöp försiktigt en riktig hårding med tänderna. Han släppte ner ytterligare några rätt likadana mellan sina framtassar. Janos verkade vänta in att han var redo, för han skulle träffa stenen. Silas följde hans blick till stenen. Den flackade mellan Janos och stenen varpå lorten ven och studsade mot... stenen! Silas tappade hakan, stenen var ju ändå långt bort! Han hade inte kunnat kasta en pinne sådär bra, så han kände lite prestationsångest redan nu. Silas log osäkert nu, men förväntansfullt ännu. Vill du prova nu? Silas pillade utan att tveka en lort rätt, mellan framtänderna, och förberedde sig. Han andades överdrivet genom nosen sin, precis som Janos gjort fast kanske lite hårdare. Sedan spottade han ut den. Den specifika spottande rörelsen var nog där det gick snett, för den kom knappt ett steg bort.
  "Näääe!" utbrast Silas och stampade omkring varpå han hastigt ryckte upp en ny från förrådet, för att försöka igen.
  Han hade i all hast inte hunnit svälja sin saliv denna gång, men det gick bra ändå. Han testade en ny teknik, lutade huvudet bakåt för att kunna utnyttja att den kanske skulle falla bättre när den väl flög, men i hans iver trillade den ner i halsen. Silas hostade och hostade, men lyckades till slut svälja ordentligt. Perplext harklade han sig upprepat, och försäkrade sig att han garanterat åtminstone svalt den, men modet slogs inte ner för detta. Silas svalde återigen i obehag, några gånger. Han testade samma sak igen, lutade huvudet lite bakåt efter att han hållit andan med mycket, mycket luft i lungorna; och så försökte han rikta så mycket samlad luft som möjligt när han blåste ut och släppte lorten. Det lät helt fel i jämförelse med Janos, men det landade på en plats säkert två steg längre bort en den förra. Silas stolthet var glitter i hans ögon, och han skrattade förtjust. 
  "Där! Du har ju t-tränat så vi måste träna mer, visa m-mig hur du gör! Igen, igen!" hasplade Silas ur sig, så glad att han var helt bekväm med att inte prata helt ok i Janos sällskap. 
  Ingen hade ju nånsin riktigt påpekat det på allvar, heller, men ingen hade ju samma problem så det kom naturligt att se skillnad på sig själv och resten av familjen, för att inte tala om resten av flocken. Fast de var ju alla en familj, allihop, så det var ingen fara! Silas kinder gjorde lite, lite ont - för han hade blåst så otroligt hårt andra gången, och han måste ha gjort lite mer fel än det uppenbara, men han var duktig ändå. Ingen naturbegåvning, men rätt skapligt duktig, ändå.

Janos jublade åt Silas framgång.
     “Du är ju en naturbegåvning!” sade han uppmuntrande. “Jag vet nån som inte kunde låta bli att svälja dem alls från början…” Det var han, men det var en onödig detalj i det stora hela, tyckte Janos.
     “Okej, okej,” mumlade han lite för sig själv när han skannade området. “Vi kanske kan ta fram en nybörjarmåltavla,” föreslog han och utan att vänta på någon vidare bekräftelse hämtade han en pinne. Han placerade pinnen ungefär där mindes Silas andra harplutt landat. Sedan vände han sig om för att leta rätt på två lortar, en vardera.
     “Okej, den här, ta den,” sade han och puttade lite på den med en tå. “Vi gör det tillsammans.” Janos intog position, och när han såg att Silas också var redo tog han till orda igen.
     “Dra ett djuuupt andetag,” började han instruera, “sen lägger du harlorten på spetsen av tungan, okej?” Orden blev allt mer otydligare när han samtidigt försökte visa Silas hur han gjorde med munnen. “Dla flam läppalna! Och sen!” Janos gjorde sig redo för att skjuta, han mötte Silas blick och sedan vände den framåt för att sikta.
     “Schjuuuut!” Harlorten kom knappt över pinnen. Dåligt skjutet för att vara honom, men det spelade ingen roll för Janos just då, han ville bara ha roligt med Silas.