[Reserverad för Luma.]

Då tiderna förändrades hade också Angelus förändrats. Från att ha varit den tystlåtna, kyliga vrenen hade han nu blivit mer varm inombords och han hade också börjat visa sina känslor tydligare. Kanske inte åt alla, men åt vissa. Åt de som faktiskt lockade fram dessa känslor inom honom, de som fick honom att vilja le och som spred denna värme inom honom.
Baugur, Tannin och Luma.
Där han låg under ett träd med en tät krona och stillsamt betraktade skuggorna som svepte runt hans tassar kunde han inte låta bli att le, något som han sällan gjorde. Men endast tanken på de små gjorde honom lycklig.
De mörka skepnaderna svepte stillsamt fram, viskade ord till honom. Först hade han undrat hur skuggorna skulle reagera på det hela, att han skulle bli far. Men de hade tagit det bra och var lika glada som han var. Förklaringen till det var enkel, de var en del av honom. Det som gjorde honom glad gjorde dem glada, och tvärtom. Vilket till viss del var tur, eftersom att det hade kunnat bli ett problem ifall han varit tvungen att mer eller mindre välja mellan sina egna valpar eller sina skuggor.
Han suckade, ville inte tänka på det. Det var onödigt att ödsla sina tankar på saker som var oväsentliga.
Huvudet placerades på de korsade framtassarna och ögonlocken slöts och dolde de klart blåa ögonen. Tankarna fortsatte att glida förbi i hans huvud medan skuggorna stillsamt dansade runt hans vilande kropp.

[Ahahahaha, vad skumt! Hatar att starta, det blir fan aldrig bra xD]

[Neej, det var ju jätte fint! :'D men mitt kommer att bli värre ^^']
[*Några timmar senare* Asså nä D: detta kommer att gå skit!]

Fåglarnas stilla kvittrande fyllde luften med en behaglig känsla tillsammans med den kyliga vinden som svepte in över det vackra området. En ung svart varginna rörde sig över den grönröda marken med eleganta steg. Den rödsvarta luggen bröt det svarta och gav den unga ett mystiskt men utsökt utseende. Man kunde tydligt se att hon hade ärvt sin moders skönhet, den svarta blanka pälsen och den smidiga och smärta kroppen. Men inget av fadern gick att spåra inte utseende mesigt ovetande om vad om bubblade inom den unga varginnans kropp. Kanske bar hon också på mörka skuggor som sin ljuse fader ovetande om att dom fanns där, att dom inte hade kommit fram ännu.
Hon stannade upp och dom tunna läpparna särades och en ljuvlig gäsp lämnade valpen för att sedan låta tänderna slå ihop i ett klickande ljud. Dom mörka ögonen såg sig spanande omkring och den känsliga nosen hade fångat upp en bekant doft, en mycket välbekant doft och ett leende sprack fram. En leende av största lycka och hon började att röra sig med lätta skutt emot fadern som hon känt av. Det lös till i ögonparet och mycket snart kunde hon skymta gestalten av den stolte vrenen under ett träd. Sovandes. Perfekt tänkte hon och smög sakta fram emot hannen för att stanna i gräset bara någon meter ifrån. Öronen ströks bak emot nacken och hon kurrade ihop sig, likt en katt på marken. Allt var stilla och tyst, endast ett enstaka kvitter kunde höras och vinden mellan dom båda individerna var helt stilla. Så tyst och stilla. Den tjocka luggen hängde för ögonen men trotts det så hade hon inga större problem att känna faderns närvaro. Det pirrade i hela kroppen men ännu ville hon inte attackera, hon ville vänta in det bästa tillfället. En svag vind ven in över henne och det lilla flinet sprack upp till ett brett leende och hon rusade ut ur gräset rakt emot den gråvita hannen. Leklusten lös i dom svarta ögonen och hon slängde sig emot hans huvud för att bita tag i det ludna örat. Tugga och slita i det.

[Konstigt... Jag ska inte rolla valpar Dx]

Tankarna övergick sakta i drömmar medan skuggornas vakande gestalter fortsatte att svepa omkring honom. Vackra bilder gled förbi i hans inre och kroppen fylldes med en behaglig känsla. Det var vackra drömmar som kom till honom, bilder på saker han uppskattade, bilder av de han älskade. Det var vackert, helt enkelt. Och det var en sådan där dröm som man inte ville skulle ta slut.
Samtidigt uppfattade skuggorna hur något smög sig närmare, och mycket snart visste de även vad. En ung varg, lekfull. Luma. Och deras oro lade sig igen, och de valde att inte varsla Angelus om vad som var på väg att komma. Ibland kunde även han få bli överraskad.
Och det var med ett ryck som huvudet höjdes upp då de sylvassa valptänderna borrade sig in i det, samtidigt som den lilla kroppen dunsade emot honom. Förvirrat såg han sig omkring, blicken fastnade sedan på hans dotter som hängde sig kvar i örat och ett leende spred sig på hans läppar samtidigt som han under tystnad bannade skuggorna. De kunde inte höra hans ord, men känna hans känslor, och han hoppades att de fick budskapet.
- Nog är det då typiskt dig, Luma. Aldrig kan du ge din stackars fader en lugn stund.
Rösten var varm och aningen retsam. Käkarna öppnades i en utdragen gäspning samtidigt som han sträckte ut de långa benen och den smala kroppen. Det hade varit en skön vilostund, men vid det här laget borde han veta att det var allt för naivt att hoppas på en längre stunds sömn.

Envist hängde hon kvar tills tassarna inte längre nåde marken, då släppte hon och ett lätt skratt lämnade den unga varginnan och hon rullade över på rygg. Den röda manen fylldes med fallna löv och hon såg upp emot sin fader med en blick fylld av kärlek och värme. Skuggorna om den ljusa hannen hade till en början skrämt henne men nu finner hon dom inge annat än fascinerande och skulle gärna vela veta mer om dom. Kanske bar hon själv såna inom sig. Men ännu hade inga krafter hos den unga visats sig men det var väl lika bra det. När den dagen väl kommer så vet ingen vad som kan hända eller vad hon bär inom sig. Om det var för gott eller ont.
"Men far, era skuggor lockade så på mig och ert fridfulla uttryck var bara för... Fridfullt." skrattade hon fram och drog ett djupt andetag. Kalla henne vad du vill men hon är nog lite av en sadist. Har inget emot att se andra skada sig, helst skratta över det också. Speciellt hennes två bröder, den ena klumpigare än den andra.

Han såg på den unga honan som låg på rygg nedanför honom och han kunde inte hindra ett litet leende på läpparna. Han såg hur henes rödaktiga man blandade sig med de höstfärgade löven som fallit från träden. Granskade den mörka, mjuka pälsen och det så väl kända ansiktet.
Hon var lik sin mor.
Det slog honom varje gång han såg Luma. Hon hade ärvt allt det som Medusa hade, allt det som hade fått honom att söka sig till Treontha för första gången. Det som hade gett honom detta liv. Han visste inte var han skulle ha varit ifall det inte vore för den vackra vrenhonan som nu också var mor till hans valpar och dessutom den som stod honom allra närmast om hjärtat. Han kunde inte tro att detta var sant, kunde inte tro att det verkligen var han som hade haft sån här tur. Och allting var en gåva från Gudarna, det var därför han visade dem respekt och tilltro.
- Så det var skuggorna som lockade dig...
Han hade en retsam min i ansiktet då han börjde huvudet mot hennes och lät nosen vidröra hennes bröstkorg och mage.

[Fantasibrist xD]

Ett glatt litet fnitter lämnade den unga tiken då faderns mörka mos vidrörde hennes mage och hon rullade runt och reste sig upp och hoppade livligt till och satte sig sedan ner. Den långa mörka svansen svepte lekfullt till och hon såg upp emot fadern med ett vältalande och fascinerat leende.
"Ja, dom är så mörka och mystiska. Men så tilltalande och..." huvudet tippades på sne och hon kunde inte riktigt komma på det sista ordet och bet sig lite lätt i läppen samtidigt som öronen vinklades bak. Man kunde se hur hon funderade över vad hon skulle säga men slutligen så släppte hon det och den ihoprynkade pannan mjuknade och öronen vinklades åter fram. Den mörka livliga blicken såg frågande upp emot den ljusa hannen och hon tippade huvudet på sne åt andra hållet.

[It D: ]

- Mystiska?
Han log mot henne samtidigt som han satte sig upp utan att släppa henne med blicken. 
Skuggorna hörde hennes ord och de verkade leva upp av det positiva som sades om dem. Och utan att han bad dem om det virvlade de upp och formade en lite fågel som flög några varv runt hennes huvud, innan den stillsamt dök mot marken och löstes upp bland de resterande skuggorna. 
Angelus såg ned mot marken på dem och log smått. Men sedan tog en allvarlig min plats i hans ansikte. 
- Du är så lik din mor, Luma. 
Han talade ut vad han tänkte, en av de få gångerna som han delade med sig av sina innersta tankar. Men det slog honom varje gång han såg på henne, hur mycket hon hade ärvt från Medusa. Men det var inte bara utseendet som hon hade ärvt. Det var så mycket mer. 
- Låt mig säga dig en sak. 

[Mobil inlägg.. xD]

Ögonen tindrade av nyfikenhet och man kunde tydligt se hur fascinerad hon var och när den försvann ner i marken la hon framtassen på marken och sänkte huvudet emot marknivån och huvudet tippades på sne. När fadern talade till henne såg hon upp emot med en lite frågande blick och funderade över det han sa. Han påstod att hon var lik hennes mor och det kunde hon inte förneka, hon visste att hon hade ärvt sin moders vackra mjuka päls och mystiska utseende och det var hon stolt över. Mycket stolt och ett stolt leende sken upp och den långa svansen svepte till och hon närmade sig fadern lite grann och öronen spetsades och hon såg nyfiket och lugnt emot den äldre. Spänt på att få höra vad han skulle säga.

[kast inlägg Dx]

Han hade hennes uppmärksamhet, det märkte han. Och på ett sätt var det bra, för det var något som Angelus ansåg sig förtjäna. Dels för att han var den han var, men också för den höga rangen han hade i flocken. Respekt och uppmärksamhet då han talade. Visserligen skulle han inte direkt straffa sina söner och dottern på samma sätt som han skulle andra ifall de inte respekterade honom, men han ansåg att de borde respektera sina föräldrar. Det hörde till. 
- Du och dina bröder bär gener från två mäktiga släkten, båda med magi i blodet. Du är inte vilken valp som helst, inte heller Tannin och Baugur. Ni kommer att växa upp till mäktiga vrener.
Han tystnade och den klart blåa blicken sökte sig bort i skogen. Under hela deras uppväxt fram tills nu hade han uppfostrat dem till att bli stolta varelser, precis som han själv hade blivit uppfostrad. 
Till vrener.
Han granskade rosenbuskarna, hur de växte vilt. Hur de bredde ut sig över marken runt trädens robusta stammar och skuggade marken från det underliga ljuset som alltid låg över skogen. Det var aldrig riktigt ljust i Itrozo, och därför passade platsen honom bra. 
- Det är viktigt att du vet vem du är och var du hör hemma.
Kanske han förväntade sig för mycket av dem, av henne. Det var det han nu försökte ta reda på. Om hon visste vem hon var, om hon hade lärt sig något. För aldrig hade han sagt det rent ut, att vrener var det starkaste släktet med det mäktigaste blodet. Han undrade om hon själv hade räknat ut det från de ord hon hade hört av både honom och Medusa. 

Hon lyssnade spänt på orden som lämnade faders läppar och genast började hon att fundera på hur han menade med mäktiga. Vad menade han med mäktiga och hur mäktiga. Hon gillade orden men hade svårt att förstå bördan i dom. Självklart så skulle hon inte göra sin fader eller mor besviken. Det lös vagt i dom mörka ögonen och man kunde nästan se att hon kände sig stolt över orden som nåde henne. Att hon tillhörde någon av de mäktiga blodsbanden. Såg hon sina bröder som bröder, självklart men hon såg dom även lika mycket som rivaler. Dom mörka öronen klippte till och hon nickade beslutsamt åt Angelus ord. Den långa svansen svepte till över marken.
"Jag kommer inte att göra er besviken far. Det kan ni lita på." Det mörkade till i dom redan svarta ögonen och ett litet leende sprack fram. Än så länge visste hon inte vilka krafter hon bar på, och även om hon inte gjorde det så skulle hon bli en storslagen vren och individ i detta land. Klättra högt i rang i Treontha och visa alla vem hon var.

[Kasst Dx aja...]

Angelus såg på henne med den skarpt blåa blicken då hon talade, och när hon sedan hade tystnat och det lilla leendet bröt fram i hennes ansikte kunde inte han heller låta bli att le. Det kändes bra, det kändes rätt. Han kände att han kunde lita på henne, att han kunde lita på dem alla. De visste var de hörde hemma, de visste deras plats i livet. Och så länge det var så kände han sig nöjd. Så länge de alla levde och mådde bra kunde han skatta sig lycklig.
- Jag tror på dig, Luma.
Rösten var mjuk och värmade, och det hördes klart och tydligt att han höll av sin dotter. Hon och resterande familj hade en mycket speciell plats i hans liv, främst för att han aldrig riktigt trott att han skulle få en. Men också för att han inte ville att någon av dem skulle försvinna, de betydde alldeles för mycket. Ifall någon av dem skulle gå bort skulle det krossa honom.
Huvudet ruskades kort. Han ville inte ens tänka tanken.
Sedan såg han åter på sin dotter, den mörka vrenen med den röda manen. Han tvivlade inte för en sekund på henne.
- Du kommer att lyckas här i livet. Jag vet det. Du kommer att gå långt.
Och leendet som tidigare hade försvunnit vid tanken på att en familjemedlem skulle försvinna kom nu tillbaka med samma varma ton som förut.

Hon nickade lätt och reste sig upp, svepte till med den svartröda svansen och såg snett upp emot honom. Hon respekterade sin far så djupt och älskade honom, mor och dom båda bröderna. Även om dom kunde vara en lika stor plåga som dom var underbara så var det nog hannen framför henne som bar hennes största och djupaste respekt. Hela han lös av styrka samtidigt som skuggorna runt om honom gav honom ett mystiskt och fascinerande uttryck. Den svarta modern var lika skrämmande som hon var vacker och Luma var en ung dam som var stolt att hon hade ärvt sin moders skönhet.
"Vänta och se far, en dag kommer jag att bli lika stark och mäktig som er." man kunde tydligt höra beslutsamheten i den milda stämman och hon såg menande upp emot honom med dom mörka ögonparen. Ja hon skulle bli en stor mäktig vreninna och hon ville föra hennes hemmanflock framåt, ge dom styrka och makt.

[Någon helmysko låt jag lyssnade på samtidigt som jag skrev xD
https://www.youtube.com/watch?v=dxszpHxkpUE]

Det ryckte svagt i hans mungipor och leendet blev aningen bredare då han såg på henne och lyssnade till vad hon hade att säga. Och ett slags lugn kom över honom, en känsla av att allting var bra, allting var precis som det skulle vara.
Och det var det ju också.
Aldrig hade han trott när han först kom till detta land att det skulle sluta på detta vis. Att han skulle möta henne, Medusa, som sedan skulle locka in honom på Treonthas revir. Och mötet med Nikita, hon som hade fört honom till Murder och sedan tränat honom så väl. Hur han funnit tilltro och förtröstan i Gudarna, hur hans skuggor hade utvecklats, hur ängeln hade kommit till honom, hur han hade stigit i rang i flocken och hur han nu befann sig här med sin egna dotter medan resten av familjen inte kunde vara långt borta. Det var otroligt när han tänkte på det, en resa som han aldrig hade trott att han kunde genomföra eller ens skulle genomföra. Det var underligt men samtidigt underbart.
- Ifall du verkligen vill nå målet finns det ingenting som kan hindra dig.
Han mindes orden som hans egen fader hade sagt innan han lämnade hemmet, och upprepade dem nu åt sin dotter. Det var inte svårare än så. När man verkligen önskade sig något fanns det inget hinder som var stort nog att kunna hindra en från att lyckas nå dit. Och det kändes viktigt att hon visste om det, att de alla visste om det. Luma, Tannin och Baugur. För de hade alla chanser att lyckas och går långt i livet, bara de tog väl hand om de gåvor de fått i livet.

Hon såg emot fadern och log sött.
Hon skulle inte glömma sin faders ord och nickade beslutsamt.
"Oroa er icke, inget ska få stå i min väg." hon svepte elegant till med svansen och såg upp emot trädet bakom fadern, upp till dess topp. Vinden lekte i hennes rödsvarta man samtidigt som dom få löv som satt kvar skapade en mysig prasslande stämma. Hon tog ett djupt andetag innan hon sedan såg emot sin far igen. Huvudet tippades lätt på sne och dom mörka ögonen granskade honom. När hon tänkte på det så var det ingenting hon hade ärvt ifrån sin far utseendemässigt och det gjorde nästan lite ont inom henne. Hennes två bröder hade ärvt så mycket mer från fadern än henne. Istället var hon nästan en kopia av son moder, bortsett från dom röda färgerna.
"Far." hon närmade sig honom och satte sig framför den stora gråvita hannen och såg ner i marken. Rösten var aningen tom men nyfiken.
"Varför har jag inte ärvt nå från er som mina bröder har. Dom är så lik er men inte jag."

Hon log, det lilla leendet som så sällan syntes på hans läppar. Han visste att hans dotter inte skulle svika honom, men orden hon sade värmde honom i alla fall. De var stolta varelser, de kom från ett släkte som var mäktigt och kanske det gjorde att han hade för stora förhoppningar på dem. Men sådan var han, och trots det önskade han inte pressa dem. Han visste att det inte behövdes, de skulle alla tre göra honom stolta.
Han såg på den mörka honan med en tindrande blick. Han visste att i Luma grodde stora krafter som skulle ta henne långt.

Frågan hon sedan ställde kom oväntat, han hade inte anat att hon hade sådana funderingar inom sig. Och det verkade som att det också var viktigt för henne att få svar, att förstå varför.
- Vi är alla olika, Luma. Det är så världen fungerar, och det är för att vi ska kunna lyckas med olika saker och uppfylla de uppgifter som Gudarna har gett oss här i livet.
Blicken han gav henne var öm.
- Kanske det verkar som att Tannin och Baugur är mer lika mig, medan du är mer lik din mor. Men ni har alla tre gener från oss båda. Det är inte bara utseendet som spelar någon roll. Med tiden kommer du att upptäcka att du och jag kanske inte är så olika som du nu tror. Och även om vi är det spelar det ingen roll, du kommer ändå alltid att vara min dotter.

Hon lyssnade med ett skarpt uttryck och man kunde tydligt se hur hon sög in faderns ord. Men trotts hans stolta ord så kunde hon inte riktigt finna nå bra och lockande i det, visserligen så är hon mycket stolt över att ha ärvt moderns sköna utseende. Men det var dock allt som hon visste än så länge, nå vidare krafter hade inte visat sig ännu och oron över att det inte heller finns några börjar komma krypandes sakta men säkert.

Tystnaden låg mellan dom som ett spänt täcke tills hon såg upp emot Angelus med ett brett leende. Hon visste att hennes far är vis och att han inte är Beta i flocken för intet, förtroendet för honom fanns djupt inrotat inom henne och inte heller tänker hon tvivla på hans ord heller.
"Era ord värmer far, men jag ska nog minsann ta reda på något som gör mig mer lik er än någon av mina bröder. Jag må vara skön som mor men stark och klok som er ska jag bli, vänta och se snart kommer jag klättrandes emot er far." en vind ven över dom och lekte i den unga varginnans tjocka man innan den dansade vidare.

Han kunde inte låta bli att le emot henne. Hon hade samma skarpa vilja som sin mor, och för det beundrade han sin dotter. Beslutsamheten skulle föra den unga vrenen långt, det var han övertygad om.
- Jag hoppas att du lyckas med dina mål.
Sade han med en varm röst.
- Var bara försiktig så att du inte försöker bli något som du inte är menad att vara. Alla har vi vägar att följa i livet. Det är bra att sträva mot sina mål, bara dessa inte för en i fel riktning.
Ett par varningens ord, men han litade på hennes omdöme. Han litade på dem alla tre. Han söner och dottern skulle finna sina egna vägar i livet, och de skulle inte bli några problem för dem att följa Gudarnas vilja. De skulle alla tre ta sig långt, och om de någon gång kände sig vilsna skulle han finnas där för dem och guida dem rätt igen.

[Kortis, fantasibrist D:]

Hon såg lite frågade emot honom men förstod ganska snabbt vad det var som hennes far menade. Ett mjukt leende letade sig fram på dom mörka läpparna.
"Nejdå far, jag kommer att följa min väg och ingen annans. Mina val och mål kommer med tiden." själv var hon inte riktigt säker på vad hennes mål i livet var men så småningom så skulle hon kanske få veta.

[Asså gud... kommer inte på nå mer ;__:]

Han var nöjd med det han hörde henne säga. Ifall det hade varit ett prov hade hon klarat det felfritt. Men nu var det inte det, aldrig skulle han testa sina små på det viset. Han visste att de hade lärt sig allt de kunde av honom och Medusa, och han visste att de insåg vad det innebar att vara födda i detta släktled. Han hade lärt dem vrenernas stränga traditioner och deras syn på saker och ting. Han skulle inte bli besviken, för han visste att de alla tre skulle välja rätt väg i livet. Kanske de inte alla skulle förbli i Treontha, men sannerligen skulle de välja rätt väg.
Det varma leendet låg kvar på läpparna och huvudet böjdes ned mot den mörka honan. Han buffade lätt till henne i sidan med en kärleksfull knuff.
- Jag litar på det.
Det var en speciell känsla, en som han aldrig riktigt hade upplevt tidigare. Faderskänsla. Ja, nog var det sant att man inget visste om en sådan sak innan man hade upplevt den.

[Börja avsluta? Har inte mycket mer att skriva ^^]

Hon log brett och skrattade till lätt vid faders berörning.
Med två lekfulla skutt rakt upp i liften piskade hon till med svansen och bugade lätt emot honom då hon åter igen stod på sina fyra ben. Med lätta steg började hon röra sig från platsen och såg åter bak emot honom då hon befann sig några meter bort.
"Det kan du minsann göra." med ett sista skratt vände hon sig om och skuttade glatt därifrån med fjäderlätta steg. Hon hade stört sin far i hans sömn men av någon anledning så kände hon att det var värt all den tid hon fick med honom och den unga varginnan kunde lämna platsen med en varm känsla inom sig.

[Ska du eller jag avsluta? ^^]

[Äh, jag tar och avslutar, finns inte mycket mer att skriva ändå så ^^]

Han såg på henne där hon skuttade bort bland träden, och det varma leendet låg kvar på läpparna. Aldig hade han trott att han skulle kunna bry sig såhär mycket om något, aldrig hade han kunnat tro att Gudarna skulle belöna honom på detta vis för att han troget följde dem och deras läror. Men de hade sett honom, och nu var han nog den lyckligaste varelsen i världen. Han hade svårt att tänka sig att någon kunde ha det bättre än honom. Inte för att han missunnade andra, utan för att detta var höjden av lycka. Hela hans liv var likt en dröm.
Huvudet sänktes åter mot marken då han lade sig ned, och med framtassarna på var sin sida om nosen slöt han ögonen. Skuggorna cirklade runt honom likt en dimma, precis som de alltid gjorde. Han kände lugnet inom sig, och hur det liksom smittade av sig på hela omgivningen.
Och med han låg där och föll allt närmare sömnen kunde han inte sluta le. Drömmarnas värld blev vacker då han väl somnade.

[AVSLUTAT!]