Den ljust creamfärgade tiken gick med långa kliv över den stora numoorislätten.  Ett stort ärr prydde hennes vänstra ansiktshalva, ett minne efter eldsvådan som nästan kostade henne och Gavs liv.

Hon hade lämnat Lövskogen, inte för alltid utan mest för att vara för sig själv, hitta nya vänner. Hon hade tröttnat att bara se Lövskogens välbekanta vyer, visst är den vacker men eldsvådan hade förstört mycket av deras vackra skog och hon hoppades att skogen åter skulle hämta sig. Flocken är i alla fall trygg liksom gav och hennes mamma. Hon ler lite för sig själv, Gav är hennes bästa vän och hon är honom evig tacksam att han kom och räddade henne. Hon hade sagt till sin mamma att hon skulle lämna Lövskogen ett tag, men hon skulle komma tillbaka. Hon lovade att hon skulle komma tillbaka, när vet hon inte. 

Hon ser sig omkring och slickar sig om nosen med sin skära tunga, lyssnade på alla ljud som kommer från slätten, vinden är stark och rev i hennes päls medan hon gick. Hon såg några hjortar som stod och betade vid några träd. Men Aziza var inte hungrig för tillfället, hon sökte själv skydd för den vinande vinden, hon sneglade upp på himlen och såg att mörka moln närmade sig långt borta i horisonten

hon ger ifrån sig en djup suck, hon inte så förtjust i att det regnade, skulle hon vidare sen så var det svårt att se något när det regnade och det blåste. 
Hon går vidare och sveper lätt till med sin svans och ser sig omkring med sina ögon, båda är bärnstensbruna och den långa bruna luggen faller ner mjukt över dem.

En svag vargdoft träffade plötsligt hennes känsliga nos och hon stannade till och vädrar i luften, hon klipper lite med öronen och får en fundersam min, skulle hon följa doften eller skulle hon söka efter skydd?. Hon bestämmer sig för efter någon minut att följa vargdoften.

Den röda unga hanen rör sig ensam över Numoorislätten. Svansen vippar lätt fram och tillbaka och trots att dagen är vindig och grå och regnig och kan verka trist, så är den unga hanen som nu som oftast på gott humör. Man kan ju inte rå för att dagen inte är full av solsken. Men man kan göra någonting åt över hur man känner för det. Och Törne väljer att må bra. Glatt travar han på och ser sig vaket omkring. Den intensivt gröna blicken sveper över slätten som sträcker ut sig framför honom. Öronen står spetsade på huvudet. Regnet har gjort hans päls blöt. Men inte heller det sänker hans humör. Vinden får det annars torra gräset att blöt frasa när det vajar fram och tillbaka. Men unghanen hör inte det mjuka ljudet. Ej heller hör han sina egna steg, sina egna andetag. Ej heller hör han sina egna hjärtslag.

Efter en stund stannar han upp. Det hade rört sig i gräset framför honom och nyfiken som unghanen är står han nu stilla och väntar ut vad det än är som gömmer sig i det höga gräset. Så kilar en liten sork fram. Den piper skrämt till när den lägger märke till att det var en varg som störde den vila. Förmodligen råkade nog vargen även förstöra sorkens skydd för regnet. Skrämt kilar den snabbt iväg. Svansen viftar i vädret bakom unghanen och han ser glatt efter sorken tills den försvinner utom synhåll. Då sätter han kroppen i rörelse igen och fortsätter framåt.

Hon fortsätter att gå, följde den okända vargens doft men hennes ögon sökte hela tiden efter skydd undan regnet. Hon ruskade smått på sitt blöta huvud och den bruna luggen låg fastklistrad i hennes ansikte, en tung suck lämnar hennes strupe och hon fortsätter att gå vidare, trots att vinden blåste regnet upp i ansiktet på henne.
Vargens doft blir allt starkare och snart får syn på en gestalt längre fram i regnet, hon spetsar öronen men håller sig vaksam då hon inte har en aning om det är vän el fiende. 

Hon sveper lätt med svansen och närmar sig vargen och hon ser snart att det är en ung rödpälsad hane. Hon ler vänligt mot honom - var hälsad främling. Hennes röst är mild men hon håller sig på ett respektfullt avstånd. - vad gör du här själv i regnet främling? Hon frågat av ren nyfiken och rösten är vänlig.

Han fortsätter framåt. Stannar snart till igen då regnet får ett grässtrå att liksom hoppa upp och ner. Det ser väldigt roligt ut och unghanen sänker huvudet en bit för att studera grässtråt närmare. Han fnissar lätt och höjer sedan huvudet igen och är på väg att ta ett steg fram när det är något som rör sig i ögonvrån. Han vrider på huvudet och får syn på en creme-färgad främling. Svansen börjar vifta glatt igen och han vänder sig mot främlingen. Han råkade missa den första hälsningen som kom över främlingens läppar i och med att han först inte såg henne. Men han ler glatt och hälsar själv.
"Goddag". Säger han och den intensiva gröna blicken studerar främlingen. Hon talar och han följer hennes läppars rörelse med blicken.
"Det var först inte regn. Sedan blev det regn". Säger han och fnissar till.
"Det är trivsamt att vandra i regnet". Lägger han till. För hellre att han vandrar runt i regnet och kan finna något intressant än att ligga ihopkurad och kall i någon håla som skydd. Ensam.
"Vad gör du själv ute i detta väder?" Frågar han sedan nyfiket och studerar främlingen.

Hon möter hans intensiva gröna blick och ler vänligt, trots att regnet vräkte ner över dem så gjorde det inget längre då hon hade sällskap. Hon klipper smått med de våta öronen och lyssnar på  vad han säger - Jo det har du rätt i, vädret makter kan man aldrig veta hur det blir. Hon slickar sig om nosen och tar ett steg närmare honom. - Det har jag aldrig tänkt på men jag gissar att du gillar att vara i regnet min vän? hennes röst är nyfiken och vänlig och likaså är hennes blick nyfiken.

Hon rycker lite på axlarna och man kunde se tydligt ärret efter elden på hennes vänstra ansiktssida. Hon rycker lite på axlarna och ser sig omkring. - jag vill utforska, se mer av numoori och träffa nya vargar. Hon ler snett mot honom. - Vad gör du själv här ute i regnet min vän?

Han försöker koncentrera sig på hennes läppars rörelser när hon talar. Men regnet börjar vräka ner ännu mer och försvårar för honom. Han ler lite ursäktande.
"Regnet verkar ha bestämt sig för att hålla på ett tag". Han ser sig omkring en stund. Kanske kan han sikta något skydd? Han får syn på ett träd längre bort. Han ser tillbaka på tiken. Nickar lätt åt trädets håll.
"Känner du för att dela skydd med mig?" Frågar han. Han sveper lätt till med svansen innan han vänder sig mot trädets håll och börjar ta sig fram genom det höga blöta gräset. Unghanens röda päls ser mycket mörkare ut nu när det är blött. Mörkt. Nästan som blod. Men med inte lika klar lyster som den röda vätskan.

Hon ruskar smått på huvudet så den långa nu blöta luggen och möter hans gröna blick och ler vänligt mot honom. Hon nickar och skrattar till - ja det verkar så, vädret kan man inte styra över så man får göra det bästa av saken.

Hon kunde känna hur kylan börjar tränga ner i pälsen och hon huttrar till och möter hanens gröna ögon, hon följer hans blick och får syn på trädet en bit ifrån dem. Hon nickar med huvudet och ser på honom. - ja gärna. Hon ler vänligt och börjar gå med honom mot trädet, hon ser hans päls och den är mörkröd, nästan som blod fast ändå inte. Hon kommer på att hon hade ju inte sagt sitt namn. - Förlåt mig för jag är så ohövlig, jag heter Aziza. Hon ler mot honom. - vad heter du min vän?

Törne fortsätter framåt i lugn takt. Sneglar endast bakåt en gång för att se så att tiken följer med. Och det gör hon. Så vänder han blicken framåt igen. Det är en bit att gå till trädets skydd. Och det är trädet han fokuserar på. Törne tänker inte direkt att en del gillar att samtala medan man går. Så han missar helt att tiken presenterar sig. Det går honom helt förbi eftersom han faktiskt inte hör någonting. Men han får en lustig känsla av att ha missat något. Det gör honom något förbryllad. Han skyndar på stegen något för att snabbt komma fram till trädet och kunna fortsätta samtalet. Väl där vänder han sig mot tiken och sätter sig ner.
"Här är vi lite skyddade från regnet i alla fall". Säger han och ler lätt mot henne. Han känner sig fortfarande något förbryllad. Nästan på gränsen till osäkerhet. Det är något han missat!
"Förresten, mitt namn är Törne!" Säger han. Hennes namn kan ju vara bra att veta med.

Hon skyndar på stegen för att hålla jämna steg med honom, hon ruskar igen på huvudet för nu vräker det från himlen och det skymde sikten för en. Hon känner en lättnad när hon äntligen kommer under trädet och får skydd för regnet. Hon riktar sin blick mot honom och ler mjukt. - Ja det har vi.

Hennes blick är mjuk och hon spetsar öronen när han säger sitt namn. Törne... - Mitt namn är Aziza, vart kommer du ifrån Törne? Leendet på hennes läppar är varmt.

Han ler glatt åt henne. Aziza. Det är ett fint namn. Det passar henne. Hon ser ut som en Aziza. Svansen viftar glatt bakom honom och han fokuserar på henne. Läser hennes läppar.
"Jag är inte säker på vart jag kommer ifrån. Jag är i alla fall född här i Numoori. Men jag vet inte vart min familj är. De har gått sina egna vägar". Berättar han och släpper inte Aziza med blicken. För Törne är det viktigt att ha fokus på den han talar med. Han släpper dem sällan med blicken under samtal. Det gör det även lättare för honom att upptäcka eventuella överraskningar eller hot för den han talar med brukar kunna höra om det är något på gång och reagera därefter.
"Vart kommer du själv ifrån?" Frågar han nyfiket. Han är nyfiken på henne. Han gillar att hon är trevlig. Att hon ville dela skydd med honom och inte hasta vidare.

Hon ler mot honom och hennes guldbruna ögon möter hans gröna, hon tyckte att hans ögon är fina eller ja hon skulle nog säga att hela han är fin med den röda pälsen som matchade han gröna ögon perfekt. Hon slickar sig om nosen, ett stort ärr löpte över högra ansiktets sida och tvärs över det högra ögat, ett ärr efter eld som hade sprätt upp i hennes ansikte när hon flydde från eldhavet i lövskogen. Tack och lov hade Gavin hittat henne och räddat henne i sista minuten. 
Hon lyssnar när han pratar - alla följer sina öden och drömmar men jag tror att du kommer träffa din familj någon dag igen. Själv har jag bara min mor kvar men min flock är min familj också. Hon ler varmt när hon nämner flocken men stråk av sorg syns i hennes ögon då flocken har minskat rejält. Många har gått vidare och bildat egna flockar och familjer, andra har lämnat för andra skäl. Men hon trodde på Gavin att han skulle göra cierzo stor och stark likt hans far gjorde. 
Hon spetsar öronen när Törne pratar igen - jag är född i numoori, i lövskogen. Hon drog lite på ena mungipan.

Törne nickar.
"Jag tror det med. De har bara valt sina egna vägar. Någon gång kommer våra vägar att korsas". Svarar han lika glatt. Även om Törne saknar sin familj väldigt mycket så är han säker på att han någon gång kommer att möta dem igen. Kanske inte alla på samma gång, men en och en. Och även det är bra. För då får han i alla fall träffa dem igen. Och se att de mår bra. Tills dess kan han bara fortsätta på sin egna väg och göra sitt bästa.
Den intensiva gröna blicken släpper inte Aziza för en sekund ens. Hon har hans fulla uppmärksamhet.
"Lövskogen? Det låter som en fin plats. Hur är det att bo i en flock?" Frågar han nyfiket. Han hade märkt sorgen i hennes blick när hon nämnde flocken. Han kan även se ärret över hennes öga. Men det är inget Törne planerar att fråga om. Även om han är nyfiken. Sådant är oftast privat och vill hon prata om det får hon göra det på eget initiativ. Han tänker kliva in på privat mark och fråga. Så mycket förstånd har han i alla fall att han vet att det finns en del saker som man helt enkelt inte vill dela med främlingar.

Hon ler mot honom och sedan sträcker hon på halsen och huvudet och ger honom en vänskaplig buff på hans hals, hon rodnar en aning men har ögonkontakt med honom hela tiden - ja det kommer ni säkert att göra Törne, man vet aldrig vad framtiden bär med sig. Hennes blicj är mjuk och varm och hon klipper med öronen smått och lyssnar på regnet som smattrar mot marken. 
- jo det var en fin plats men en stor del av den blev drabbad av en stor skogsbrand, men lövskogen finns kvar men den delen som blev drabbad av skogsbranden har fått ett namn det oxå, men jag är glad att en del av lövskogen finns kvar då det är en fin plats. 
Hon tar en kort andetag innan fortsätter - det var skogsbranden som jag fick mitt ärr, min flocks ledare letade efter mig och räddade mig i sista stund. Jag är honom evigt tacksam. Hon ler milt mot honom - det är härligt att vara med i flock, alla ställer upp för varandra och man är som en familj. Självklart har vi regler också. Men nu har min flock lämbat lövskogen och har sitt revir i nordanskogen.  Hon sveper mjukt med svansen - sen finns ju de som inte gillar att vara i flockar utan är vandrare.

Lite förvånad blir han över buffen hon ger honom på halsen. Beröringen var lätt och lekfull. Vänskaplig. Öronen klipper till på hans huvud och leendet är tillbaka. Då Törne har vandrat ensam så länge så lär han sig av de främlingar han möter. Det är även mycket av mors ord som sitter etsade i hans huvud. Mor var hans lärare länge. Men sedan Törne fick ta hand om sig själv så visste han redan då att det fortfarande är mycket han behöver lära. Och han försöker ta lärdom av de han möter på sin resa. Lära av mötena. Men hans eget agerande är grundat på mors lärdom när han var liten. Han nickar lätt åt henne.

När hon berättar om skogsbranden tippar Törne huvudet på sne.
"Det låter läskigt. Men bra att Lövskogen finns kvar, och det var bra att din ledare fanns i närheten". Säger han och ler. Själv vet han inte vad han själv skulle göra i en sådan situation. Men han har aldrig befunnit sig i någon sådan situation. Senast han var riktigt rädd vad när hans bror försvann under vattnet i sjön vid Byoomifallet. Törne har fortfarande ingen aning om vad som riktigt hände. Han förstår inte. Han har försökt förstå men inte lyckats. Men det kändes som att han hoppade i efter Roy. Men så kändes det som att han var Roy.
Törne ruskar på huvudet. Han förstår fortfarande inte och då är det ingen idé att tänka på det. Han ser på Aziza igen och ler.
"Det låter trevligt att vara med i en flock. Själv har jag vandrat hela livet. Ingen av mina föräldrar var med i någon flock när jag och mina syskon föddes". Berättar han och svansen viftar bakom honom igen.

Hon ler varmt mot honom och hennes guldbruna ögon får en varmt glimt i sig och hon klipper lite med öronen och lyssnar på regnet som smattrar mot marken. Hennes blick flyttas från Törne och ser sedan på området runt omkring dem. Hon mindes branden väl och hon ville aldrig uppleva något sånt hemskt, men sen kunde man aldrig veta med gudarna eller naturen. Även de har sina nyckfullheter och inget som vi dödliga kan kontrollera. Tankarna for runt i hennes huvud men hon hörde Törne prata igen och hon flyttar blicken tillbaka till honom och nickar - ja det var läskigt, det vill jag inte uppleva igen, men jag är samtidigt glad att Gavin fann mig i tid och att en del av Lövskogen klarade sig. 

Hon ler milt mot honom och lägger huvudet på sned så den bruna luggen faller ner mjukt över hennes ögon - Det är härligt att veta att man har flocken att vända sig till om man skulle få problem. Och det är inget fel att födas flocklös heller, eller vara vandrare, vi är alla olika och unika. 
Hon får en nyfiken glimt och frågar sedan med en nyfiken röst - vad heter dina föräldrar?

Aziza talar om denne Gavin rätt ofta.
"Det låter bra att du har Gavin". Svarar Törne och ler lätt.
Törne har inte direkt haft någon där för honom. Även om han vet att mor och far och syskonen finns där ute någonstans. Så har han inte hamnat i sådana situationer där han skulle behövt någon undsättning heller. Så han vet inte heller hur det är.

Så frågar Aziza om hans föräldrar. Törne tippar huvudet lätt på sne. Det är en bra fråga. Namnen på hans föräldrar? Det var så länge sedan han såg föräldrarna uttala varandras namn. Törne var väldigt väldigt liten då. Han sluter ögonen en stund. Försöker minnas. Letar runt i minnets vrån. Försöker se mor och far framför sig. Försöker minnas deras läppars rörelser när de ömt talar till varandra.
"Mor heter... Ee...ko... ... Och far... K...Kaj..to...". Han öppnar ögonen igen. Ja, det känns rätt. Han tror nog att det blev rätt. Det känns rätt.
Törne ser på Aziza igen.
"Vad heter dina föräldrar?". Han tycker det är en lustig fråga. Men Aziza såg nyfiken ut och då kände Törne att han kunde svara. För hon verkar trevlig. Det känns lätt att tala med henne.

Hon ler milt och ger honom en mjuk buff på hans röda hals. Hon klipper med öronen när han pratar. Jo Gavin och hon har ju vuxit upp tillsammans och han är hennes bästa vän. Hon riktar sin blick mot Törne när han nämner sina föräldras namn. Eko och kaito? Kaito låter bekant tycker hon, det var ett namn på en fd medlem i cierzo. Kunde det vara samma varg som är Törnes far?
Hon ser väldigt fundersam ut - jag undrar om inte din far var samma Kaiito som en gång var med i cierzo? Hon ler mjukt - en mycket trevlig varg och utmärk spion och han var väldig saknad när han lämnade flocken. Jag hoppas att han och resten av din familj är okej och mår bra.

När han frågar efter hennes föräldrar så får hennes ögon blandningar av känslor som kan vara svårtydliga. - min mor heter Isidar Mithrim. Vid moderns namn så ler hon varmt och de guldbruna ögonen en mjuk värmande glimt i sig. - och min far... hon tystnar en kort sekund och fortsätter sen - hette Raitaro. Hon mindes vad fadern tänkte göra och hur mor skyddade dem. Hennes blick mörknar en aning vid minnet.

Han ler lite lätt när hon buffar honom på halsen. Varför då?
"Det är bra att ha sådana vänner". Säger han. Sen så tippar han huvudet på sne. Var far med i Aziza's flock? Var far med i Cierzo? Bra spion? Törne är ledsen över att han inte känner sin far. Han vet inte vad fadern varit med om. Vem han var förr. Vem han är nu.
"Min far försvann när jag och mina syskon var väldigt små. Jag minns honom knappt. Jag vet heller inte var resten av min familj befinner sig. Men jag vet att de lever. Även far". Han känner det på sig.

Han ser på Aziza när hon talar om sina egna föräldrar. Hon verkar stå sin mor nära. Men fadern. Något verkar ha hänt där. Men Törne vill inte lägga sig i och fråga om det. Öronen stryker sig lätt bakåt men han tvingar dem att spetsas igen.

Hon klipper lite med öronen och nickar. Jo det känns skönt att ha vänner och familj som man kan söka tröst och skydd hos. Hennes guldbruna blick får en medlidsam sorgsen glimt i sig och hon nafsar honom mjukt i nacken. - förlåt mig jag hade ingen aning, men din familj lever som du säger och jag hoppas att ni kommer återförenas. Hon slickar sig om nosen och funderar om hon skulle berätta om hennes far el inte men hon kände att hon kunde lita på Törne, trots att de hade precis träffat. - min far var inte med när jag och mina syskon föddes. Jag träffade honom bara en gång och det var ingen trevlig möte. Hon ruskar lite på huvudet - det är bara jag och mor kvar nu.. hon ser på Törne igen och drog lite på munnen. Hon tyckte om hans ögon så intensiva gröna ögon och så den vackra röda pälsen. - du har vackra ögon Törne.

Törne skakar lätt på huvudet när e kittlande känsla sprider sig i kroppen från nacken när Aziza nafsar honom där. Det känns nästan som när han och syskonen brukade nafsa varandra på bus. Aziza verkar så lätt att vara med. Hon är en väldigt öppen person. Törne gillar det.
"Det är inget att vara ledsen för". Svarar han.
"De lever sina egna liv. Och det ska de göra". Lägger han till. Visst saknar han dem något oerhört. Men det tillhör livet att gå sin egen väg. Att lära känna sig själv och finna egna mål att följa.

Törne tippar huvudet lätt på sne igen. Det verkar som att hon inte har någon bra relation till sin far. Törne själv vet inte vad för relation han har till sin egen far. Han var som sagt så liten när far försvann. Men mor fanns där.
"Det är bra att du har din mor". Säger han och ler lätt.
"Och Gavin". Lägger han till. Törne skulle med vilja ha nära vänner och individer han kan lita på och som finns där. Men han vet inte riktigt hur det är. Han vet bara hur det var när han och syskonen levde tillsammans med mor. Och far när far fanns där.

Så kommenterar Aziza hans ögon. Vad är det med hans ögon? De är gröna. Det har han själv sett när han tittat på sin egna spegelbild i vattnet. Men vad är det som är så speciellt med dem?
"Tack. Dina med". Säger han och ler. Han är inte säker på vad Aziza ville säga med sina ord. Men han vill inte verka oartig mot hennes ord så han ger såklart tillbaka.

Hon ler mot honom och möter hans blick med sina guldbruna, hans ögon påminner mycket om skogens gröna färger, vilket är för henne väldigt vackert. Hon klipper lite med öronen och rycker till när det hördes ett hotfullt mullrande från himlen.

hon kastar en snabb blick upp mot den svarta himlen och sedan tillbaka på Törne - Alla väljer hur de skall leva sina liv, det finns alltid en framtid för alla. Hon rodnar en aning och undrar om hon inte låter som en svamlande virrpannan just nu, men det är väl så livet är? alla har en framtid och den kan bli hur olika som helst för olika vargar. Hon hoppades att inte en syn skulle komma nu, då hon inte vill skrämma Törne för synerna kommer och går som de vill. 

Ett varmt leende syns på hennes läppar igen och hon möter hans blick igen. - de betyder mycket för mig liksom flocken. Hon klipper smått med öronen, skulle hon berätta om fadern också? eller det kanske är bäst att vänta?

Hon rodnar en aning och ler blygt mot honom - tack, men jag tycker dina ögon vackra för de påminner om Lövskogens gröna prakt på somrarna. Vad var det som ploppade ur hennes mun nu? guud vad pinsamt och hon rodnar kraftigt och vänder bort huvudet så den ärrade sidan syns mot honom, så han inte skulle se att hon rodnade.

Törne tippar huvudet lätt på sne när Aziza kastar en blick upp mot himlen. Såg hon något? Törne släpper henne med blicken och ser ut och upp mot himlen han med. Regnet ser inte ut att ge med sig. Och hotfulla moln rullar över himlen. Spänningen huserar även i kroppen.
"Det ser ut att bli mörkare". Säger han och då han inte hade uppmärksamhet på Aziza så har han heller inte uppfattat vad hon sagt.
"Vi blir nog sittande här ett tag till". Lägger han till och vrider på huvudet och fäster blicken på tiken igen. Lite upprymd är han över det faktumet för då kan han spendera mer tid med Aziza. Och det ser han fram emot.
Men Aziza har vänt bort huvudet. Varför då? Är hon inte lika glad över Törne's sällskap som Törne är över hennes sällskap? Har han gjort något fel? Viljan att ställa det till rätta igen mellan dem får honom att sträcka fram huvudet mot henne. Tungan smiter ut mellan läpparna och stryker tiken över ärret på hennes kind. Sedan drar han tillbaka huvudet, men bara halvvägs och tippar huvudet på sne.
"Har jag gjort något fel?" Frågar han och känner sig förvirrad.
Törne är fortfarande väldigt ung och lär sig fortfarande hela den här sociala biten. Han använder sig av gester och sådant som han lärt sig av mor och syskon. Och har han gjort något fel så vill han väldigt gärna ställa allt till rätta.

Hon vänder på huvudet så hon möter hans gröna blick igen. Hon rodnar en aning men hon uppskattar hans sällskap och vill inte lämna honom, hon kanske låter elak eller konstigt nu men helst ville hon att de skulle regna mer, bara för att få stanna kvar i hans sällskap för vem vet när de träffas igen? - Ja det ser ut som regnet kommer hålla i sig en stund.

Hon känner mot hans tunga över hennes ärr och hon ler varmt mot honom och hon sträcker fram sitt huvud och slickar honom över hans nos. Hon rodnar en aning och skakar sedan på huvudet - nej nej, du har inte gjort något fel Törne, det är bara det att jag är rädd att göra fel och skrämma iväg dig.

Törne fnissar lätt till när Aziza slickar honom över nosen. Även om de bara har suttit och samtalat då regnet öser ner så tycker han faktiskt att han har funnit en väldigt trevlig lekkamrat. Törne tänker tillbaka på Tannin. Vrenvalpen som var tvungen att följa med sin far och flocken. Törne tänker på Lee vars mor inte alls är snäll och förbjöd Törne att se Lee igen. Har Aziza oxå föräldrar som inte tycker Törne passar som kamrat åt deras valpar. Öronen stryker sig mot nacken på honom då tankarna cirkulerar i huvudet. Aziza är ändå som de med... För hon är oxå med i en flock. Kanske är det för att Törne inte tillhör någon flock som är problemet. Nu känner han sig nere.

"Aziza behöver inte vara rädd för att skrämma bort Törne. Det är föräldrarna som inte brukar gilla mig". Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Nej, de kamrater han möter brukar det inte vara något fel på. Törne har alltid lika kul och uppskattar dem alla. Det är föräldrarna som brukar vara problemet. Ja, för det är inget fel på Törne... eller?

Hon drar honom lekfullt i örat trots att det regnar och hon morrar busigt och buffar mjukt på honom. Hon gillar honom precis som han är, och hon ser undrande ut på honom när han pratar om att föräldrar brukar inte gilla honom, det tycker hon låter konstigt. Varför skulle ingen gilla Törne? Han är ju jättesnäll och go. - Varför skulle ingen gilla dig? du är ju jättesnäll!

Hon buffar på honom mjukt och morrar mjukt och klipper med öronen. - Min mor skulle absolut gilla dig! Hon ler mot honom. Hon hoppar till när det hördes en hög smäll rakt ovanför dem och hon gnyr till av rädsla och trycker sig mot honom och gömmer ansiktet mot hans rödbruna hals.