Benen var inte så stadiga som de borde ha varit efter den långa och snabba förflyttningen. Magen krampade lätt och krävde mat, tyvärr var inte tiken tillräckligt intresserad av sin egen mage för att ta bort den från marken.
Vattnet framför hennes tassa låg så spegelblankt som som det bara kunde när lätta vindar blåste över den stora slätten och fiskarna simmade stillsamt precis under ytan. Den fluffiga svansen ryckte till millisekunden innan hon kastade sig fram mot en av fiskarna. Med ett stort plask landade hon i sjön som sett mycket grundare ut än vad den var. Fisken hamnade i alla fall mellan käkarna, men huvudet hamnade en bra bit under ytan, trots det att hon var en rätt stor varginna. Med ljudliga frustningar genom nosen kom hon upp till ytan med den nu döda fisken mellan käkarna. Dyngsur tog hon sig upp på den gräsiga stranden och ruskade på sig för att bli av med den värsta vätan. Så lade hon sig ner och började äta sin fisk. Solen värmde hennes mörka rygg och fisken var god.
När fisken bara var benrester sänkte hon huvudet och lade det på tassarna. Hon slöt ögonen och slumrade vid vattnet.

Det var tanken på vatten som förde honom framåt. Strupen kändes torr och han längtade efter att få blöta ner den. Släcka törsten. Han var inte uttorkad eller så. Bara törstig efter att ha vandrat i solen. Och han är ganska säker på att han går åt sätt håll. Magkänslan säger så. Och han brukar ha rätt. Med högburet huvud och glatt höjd svans tar unghanen sig fram i trav. Det var en fin dag, ändå har unghanen sällan något att klaga på. Han är rätt bekymmerslös. Även om många i hans sits kanske skulle känna sig mer nere. Men inte denna röda unghane. Trots att han inte kan höra fåglarnas sång eller när vinden får det torra slättgräset att frasa så spelar inte sådant någon roll. Han har ändå aldrig hört någonting i hela sitt liv. Förutom de få gånger någon har talat till honom i tanken. Men det har bara känts onaturligt och han har bett dem att sluta. Det är inte så hans värd ska vara. Det är menat att han inte ska kunna höra någonting. Det är bara så det är.

Snart får han syn på sjön och ökar takten till språngmarch. Snabbt är han framme vid sjökanten och sänker huvudet och dricker snabbt och girigt. Ååh! Så gott det är. Efter en stund höjer han glatt på huvudet och det droppar vatten från munnen. Han slickar sig nöjt om läpparna och ser sig sedan omkring. Lägger då märke till främlingen som ligger och slumrar en bit bort. Unghanen lägger huvudet lätt på sne och den intensiva gröna blicken studerar den mörka främlingen en kort stund innan han vänder bort blicken. Ingen gillar att bli stirrad på. Spelar ingen roll om man sover igenom det eller inte. Unghanen har heller inga tankar på att väcka främlingen. Det är heller inte vidare snällt.

Värmen från solen gjorde det lätt att somna. Det var inte svårt att drifta iväg och fantisera om andra saker än de som skedde, inte för att det var mycket som skedde.
Hon var så långt bort i sina halvvakna drömmar att hon inte hörde det frasande ljudet av en varg som tar sig fram i gräset, hörde inte hur en tunga slog i vattnet, det var inte fören hon kände blicken på sig som tiken långsamt flöt upp ur sina drömmar. Iaktagaren slutade iakta henne och hon öppnade ögonen, väntade med att se sig om och bestämde sig för att gäspa och sträcka på kroppen innan hon såg sig omkring.
Blicken fångades av en röd liten hane en bit bort. Det verkade vara han som tittat på henne innan. Honan lade huvudet på sned och studerade den lilla hanen medan hon gick emot honom. Det var någonting bekant över honom. Någonting som sade henne att dem setts innan. Antagligen hade den mindre varit ännu mindre när dem senast setts och det var därför hon inte kom ihåg honom på en gång. Annars brukade hon vara rätt bra på ansikten.
Hon stannade en bit ifrån hanen, log vänligt och lät svansen gå i en liten pendel. Hon trodde inte att de bråkat sist de träffades, så hennes inställning var mycket vänlig mot den unge hanen.
"Hej!" sa hon och hoppades komma ihåg vem denna varg var när hon hörde hans röst. Det störde henne att bara nästan komma på vem vargen var. Det var som en irriterande fluga som hela tiden surrade utom räckhåll.

Främlingen vaknade. Törne börjar glatt att vifta på svansen för att visa att han är vänlig inställd. Han är inte där för att störa och han är inget hot.
Så plingar det liksom till i skallen på honom och han känner faktiskt igen den här främlingen. Eller inte främling. Det är fel.
"Tear!" Utbrister han glatt och skuttar närmare henne. Han mötte ju denna tik när han var yngre. Törne glömmer inte de han möter. Men när hon låg och sov och han inte såg ansiktet ordentligt så var han inte säker. Men när han nu ser henne så är han säker.
"Hej! Hur är det?" Hälsar han och frågar artigt. Tear var snäll senast de möttes. Visst var hon det. Det är kul att göra nya bekantskaper. Men ännu roligare är det när man möter dem igen.

Den lilla hanen säger hennes namn och rösten hon hör får det att klicka till. Törne. Den lilla valpen hon mött och lekt med en stund.
Den artiga vänligheten övergår till vänlig kamratskap.
"Törne!" skrattar hon innan hon svarar på frågan "Det är bara bra, tackar som frågar. Hur är det själv? Hur har du haft det?" glädjen, både över att komma på vem den lille hanen var och att träffa denne igen, får leendet att stanna kvar på hennes ansikte och svansen att vifta.
Han har blivit större sedan dem senast sågs, men det är nog ingenting hon ska säga till honom, det känns inte direkt som någonting en unghane skulle vilja höra... och det skulle få henne att verka äldre än hon är. Men trots att han har blivit större ser hon fortfarande ner på honom, fast det beror nog snarare på hennes egen höjd.

Svansen viftar ivrigt när han ser att hennes läppar formar ordet bra. Att hon mår bra. Att hon haft det bra. Det glädjer honom. Han ler glatt.
"Jag mår bra och jag har haft det bra". Säger han och tar några fler steg närmare så att det känns bekvämt. Ändå inte för nära. Men tillräckligt nära för att vara vänskaplig.
"Vad gör du här?" Frågar han sedan av ren nyfikenhet. Inte för att låta näsvis eller hurtig. Utan han är nyfiken. Han vill veta. Även om han inte kan höra henne är han ändå nyfiken på hennes berättelser. Vad hon har varit med om sedan sist och sådant där.