Snart skulle ha bege sig till en helt annan plats, tiden på den här slätten var förbrukad, men något höll honom kvar. En mycket primal drift, hunger. Det var dags för jakt.
Imma blåstes ut ur den vita nosen i stora sjok då han tänkte på det. Det var något annat än hjort han var ute efter. Även om de sär-ögda bytesdjuren kunde få duga om det inte dök upp ett rovdjur som föll honom i smaken mycket snart.
Av någon lustig anledning hade det varit en frostnatt under den avtagande månen. Och de små iskristallerna hade ännu inte helt omvandlats till dagg under hans tassar. Det mullrade i hans huvud och han vädrade. Vinden låg i hans rygg o han lyckades inte snippa upp någonting alls. Frustrerat vände han sig om o styrde åter stegen mot ken-yak, men den enda doft han kunde känna var spåren efter honom själv.
Åter igen gjorde han en 180 sväng, det var olikt honom att vara otålig men den lilla isvargen som fått offra livet för allt för länge sedan hade väckt begäret hos honom åter. Fast nu behövde han faktiskt samla sig. Han slöt ögonen och lade sig mjukt ner i gräset. Lade nosen mot marken och studerade tålmodigt iskristallerna. Lät egna små kristaller ta form i luften runtom honom, avbilder av frostens former. Detta kraftutövande gjorde honom givetvis hungrigare, men det var också något meditativt över det hela. Det hjälpte honom att rikta sinnet mot det verkliga målet igen. Så han låg kvar och utförde sin hobby ett tag, tänkte att med ett renat sinne kunde han återuppta jakten och faktiskt mata hungern och inte frustrationen.

[Töörrneeeh]

Den mörkröda hanen hade tidigare fällt ett relativt stort bytesdjur. Han var inte säker på vad det var för djur men det hade horn i alla fall. Och var gräsätare så det betyder att han kan äta djuret. Det hade varit enkelt att fälla bytet. Unghanen har både blivit snabbare och startare sedan han var yngre. Han är ingen liten tvärhög skit längre. Han har vuxit och inte bara kroppsligt utan mentalt oxå. Öronen står spetsade på huvudet och den mörkröda vargen drar bytet med sig. Han var kanske inte riktigt hungrig när han fällde det men han blir definitivt hungrig av att dra med sig bytet. Han måste hålla reda på alla fyra tassar för att inte snubbla över bytet som hänger och släpar lealöst vid hans sida. Rovfåglar kretsar över honom och skränar och önskar en bit för sig själva. Vissa är djärva nog att sänka sig ner och picka i skinnet på bytet. Men vargen är snabb med att jaga iväg dem och så fortsätter han sedan att släpa med sig bytet. Han känner för att finna en bra skyddande plats att lägga sig och äta på. En bra plats där han kan vila lite på. Nosen är fylld av doften från bytet. Det får det faktiskt att vattnas i munnen. Men han är tålmodig och kämpar tappert vidare.

Det hade blivit en imponerande samling av små små kristaller då vinden äntligen förde med en doft som föll honom i smaken. Blod. Död. Rov. Rovdjur. Han höjde på huvudet och såg sig omkring. Långt långt bort i fjärran kunde han skymta en röd siluett som rörde sig hasande framåt. Med ett brett leende på de bleka läpparna reste han sig upp och lämnade de små kristallerna till sitt öde. Beslutsamma rörelser förde honom mot främlingen, och ännu ett kurrande rullade upp ur hans mage. Huvudet var sänkt, skuldrorna med sina kristaller den högsta punkten på kroppen. Var det i jaktställning vi såg honom? Inom honom rörde sig tigern, röt åt främlingen. Han ville avsluta detta med några snabba språng och ett hugg mot nacken, dregel dröp om käftarna.

"Hallå!"
Ropade han då det ännu var ett trettiotal meter emellan dem.
"Vad är det du fällt?"

Med viss möda fortsätter han släpa bytet framåt. Han blir lite stel i nacken av att ha den på ett sådant sätt för att ha bra grepp om bytets hals. Den mörkröda hanen märker inte främlingen förrän denne närmar sig. Han märker att främlingens läppar rör sig och den mörkröda hanen stannar upp och släpper bytet vid sina tassar. Främlingen talar igen. Frågar om bytet.
"Jag är inte säker på vad det är. Men det luktar gott". Svarar han med ett lätt flin. Svansen vaggar med lugna rörelser från sida till sida bakom den mörk röda hanen. Främlingen ser rätt hungrig it han med.
"Vill du ha en bit?" Frågar han för artighetens skull. Denna hane har inget emot att dela med sig.

Fenris är inte förberedd på den yngres erbjudande. Det stillade lusten att dräpa den röde för ett ögonblick. Visserligen var vargkött aldrig så gott som på fastande mage, men kanske kunde han äta och samtala med främlingen och då avgöra om han förtjänade att ha det liv som brann inom honom med en sån stark låga.
Han hade trotts allt viktigare saker för sig än att jaga och strida. Även om det var roliga aktiviteter så såg Fenris att kampen var betydligt viktigare än hans egna nöjen. Och nu erbjöds här gratis mat utan ansträngning, och en eventuell rekryt.
Han hade sitt mål tydligt formulerat framför sig, och att döda innan att förhöra hörde inte till planen. Så han höjde på huvudet och slöt avståndet som gapade mellan de två hanarna.
"Jag äter gärna med dig.. tack"
Svarade han och log.
Vänlighet skulle man aldrig svepa bort som en svaghet, en av de viktigaste delarna i revolutionen var kamratskapen..

Alltid lika trevligt med middagssällskap. Den unga hanen är inte jätteförtjust i ensamheten men det är så han har fått leva större delen av sitt liv i alla fall. Han har även testat på flocklivet. Det gillar han något mer än att vara ensam eftersom man har kamrater omkring sig hela tiden. Det finns alltid någon att jaga tillsammans med eller dela på något byte man själv har dragit hem. Det är kamratskapen som den unga hanen föredrar.
"Perfekt! Vill du äta här eller finna någon lite mer skuggig plats?" Den mörkröda hanen har inget emot att stanna just här. Men det känns trevligt att fråga i alla fall. Främlingen kanske är så hungrig att det inte kvittar? Vem vet? Men nu är de två och då måste bådas viljor inräknas.

Lugnt och stilla studerar han den unge hanen en stund, tystnad breder ut sig mellan dem trotts att ynglingen ställt en fråga. Fenris ler. Hanen är öppen, sammarbetsvillig, vill veta hans förslag, tankar, åsikter. En sådan idealbild av vad en god varg kunde vara. Han undrade hur en varg som denna kunde hamna här till synes ensam, flockarna sökte verkligen vargar som denne.
"Vi är två nu så att frakta det borde bli enklare än det var för dig ensam.. Hur bör vi göra det?"
Själv tänkte han att han kunde ta djurets nacke så att hanen fick vila de musklerna han använt i en till synes lång bit. I hans frågor var en utmaning dold, hur bra var den vinröde på att samarbeta?
Hans blick sökte området och han fick snart syn på ett ensamt träd. Där skulle de kunna äta. Att söka ett mer undangömt ställe var onödigt, de var trotts allt två och kunde nog utan större problem försvara bytet emot eventuella inkräktare. Men han lät den andre ta initiativen, ovanligt för att vara Fenris kanske men han ville testa vilka ledaregenskaper vargar runtom honom hade. Testa sin tes att det alltid skulle fungera bara det fanns vargar, och att upphöjda individer var överflödiga.

Den mörkröda hanen nickar åt främlingen när han talar. Unghanen släpper inte främlingens läppar med blicken när de samtalar. Han har blivit bättre på att komma ihåg att vara så smart. Det blir väldigt krystat och konstigt om han missar något som sällskapet säger.
"En skulle kunna ta nacken så tar den andre ett bakben så kan vi lättare transportera den dit bort". Svarar han. Att släpa bytet mellan sig borde inte vara några problem. Det är inte så mycket som skiljer de två vargarna åt i mankhöjd så det borde inte vara några problem alls.
"Den som tar nacken får nog dra lite mer tyngd dock". Lägger han till.
"Men det är inga problem om vi samarbetar". Adderar han obekymrat och svansen viftar glatt bakom honom. Den unga hanen ruskar på huvudet och känner stelheten i nacken släppa. Inga problem.
"Du ser stark ut så du kan ta nacken va?" Han lägger till det sista med ett flin. De skulle kunna stå här och samtala en bra stund om de inte kommer fram till ett resultat snabbt. Han backar undan lite från nacken och går runt bytet och samtidigt kommer han närmare den vite.

Han nickar bara åt hanens ord.
"Det låter som en plan, jag tar nacken."
Sade han och log. Ungvargen kom närmre och Fenris undrade för en sekund om han ville samtala innan de utförde sitt lilla uppdrag. Men den vita var en effektiv varg, och han ansåg att de projekt han hade för sig var viktigare än något annat i den stunden. Så han rörde sig mot djurets nacke.
"Vad sägs om att vi tar oss till trädet där borta?"
Frågade han och nickade emot den ensamma hängbjörken.
Så högg han tag om djurets nacke, kände smaken av blod o blundade och njöt. Snart började de släpa det döda djuret med sig framåt. Det var inte överdrivet tungt nu när de var två, och fenris fördrev tiden med att fundera på varför unghanen var så fixerad vid hans mun. Visst, fenris själv stirrade nästan folk till döds då de samtalade, men han var ovan att få samma behandling själv. Speciellt inte med fokus på läpparna istället för ögonen vilka var hans personliga val.
Han visste inte vad det var, kanske erbjudandet om mat, men han började gilla den här hanen.

Tillsammans börjar de dra med sig bytet och det tar inte lång stund innan de är framme vid platsen som den vita hanen har valt ut. Väl där släpper den mörkröda hanen sitt grepp om bytet och sträcker på sig. När han reser sig upp så ruskar han på kroppen igen.
"Bra gjort". Säger han och slickar sig om munnen.
"Då är det bara att hugga in. Efter er". Säger han. Då det är han som bjuder på maten så tycker han att det är gästerna först. Även om främlingen kanske inte direkt känns som en gäst. Den vite verkar väldigt trevlig.

Fenris släppte greppet om det inbjudande köttet och vände blicken mot den yngre.
"Tack"
Sade han men högg inte in, istället sökte han den andres blick med en lugn säkerhet.
"Innan måltiden, får jag fråga, varför håller du blicken vid min mun? Jag tar inte illa upp om du se mig i ögonen"
Sade han lugnt. Den korta funderingen på deras färd till middagsbordet hade fått honom att konstatera att hanen helt enkelt måste vara för undergiven för att se honom i ögonen. Något som klingade illa med den annars glada öppna personligheten som den röde visat prov på.


[Kortiiisss]

Han står stilla och inväntar den andre. Men den vite hugger inte in direkt. Istället ställer han en fråga. Den mörkröda hanen ler snett. Det är många som har påpekat att de inte har något emot att han ser dem i ögonen. Det är inte det att han inte vill se dem i ögonen. Han har bara lite svårt med det.
"Jag ursäktar. Jag kan inte se dig i ögonen för att jag är döv. Jag missar lätt vad som sägs om jag inte ser på läpparna hos den jag pratar med". Berättar han. Han klarar sig väldigt bra för att vara döv. Han förstår vad andra vill säga bara av att se hur de rör munnen. Vissa mumlar och då är det svårare. Men så länge han kan se den han pratar med så förstår han. Därför ser han helst inte bort när han möter någon för då missar han allt som sägs.

[Rörigt.]

Öronen spetsas på hans huvud då han får sitt svar. Det var något han inte väntat sig.
Munnen formas till ett o.
"Oh"
Men han förbli inte ställd mer än någon millisekund.
"Det hade jag inte väntat mig."
Följde han snabbt upp och log, sedan högg han in. Lade ingen större vikt vid någon annans funktionsnedsättning, hanen var som vilken hane som helst. Visst hade han andra förutsättningar som han anpassade sig väl efter, men han var ingen inspiration. Han var precis som varje varg, han gjorde vad han kunde med det han fått. Fenris respekterade det. Köttet var inte riktigt sådär nyfällt varm som man kunde önska sig, men i det tillstånd av hunger han var i så klagade man inte. Han åt med slutna ögon och njöt av att känna musklerna malas sönder av hans kindtänder.
Han var tyst under hela tiden de åt. Fenris hade i och för sig aldrig varit så mycket för att småprata ens när han inte hade behov att tillfredsställa eller annat att fokusera på. Men då hungern var mättad tog han ett steg tillbaka och slog sig ner under trädet.
"Tack så mycket.... vad ska jag kalla er?"

Ett lätt flin. Sedan när den vite hugger in så gör den mörkröda hanen likadant. Det är många som inte lägger så stor vikt på att han är döv. Vissa frågar mer. Andra ställer inga fler frågor utan låter det bara passera. Det räcker med att den vite vet om det nu. Då kan han ge den mörkröda hanen en knuff eller så om han skulle vissa vad den vite säger. Det räcker med att veta.

När han är mätt slickar han sig om munnen och tar några steg iväg från bytet, men inte iväg från den vite. Så sätter han sig ner och gäspar stort. Han flinar sen och ruskar på huvudet. Så sjunker han sakta ner till liggande genom att sträcka ut frambenen framför sig. Svansen sveper till men blir sedan stilla i gräset bakom. Han missade nog vad den vite frågade. Men han själv inser att de inte har presenterat sig för varandra så den intensiva gröna blicken vänds mot den vite.
"Mitt namn är Törne. Vad heter du?"

"Mitt namn är Fenris"
Sade han med ett leende. Nu var de basala behoven mättade, nu var det dags att gå vidare. Antingen skulle hanen visa sig vara av vikt för honom eller så var det tid för honom att återgå till sin färd. Allt var upp till Törne själv. Ett mycket passande namn, röd som en ros som han var.
"Vad är ditt syfte i livet? Har du några mål?"
Frågade han med ett lätt lömskt uttryck.

Venris... Fenris! Törne nickar lätt att han uppfattat namnet.
"Trevligt att träffas". Säger han mest för artighetens skull. Tvingar inte Fenris till att säga något tillbaka. De båda är dästa efter maten.
När Fenris ställer en fråga funderar Törne en stund på den. Men inte för länge en att tystnaden endast ska lägga sig lätt utan att göra det bekvämt för sig.
"Mitt mål i livet just nu är att bemästra mina krafter och finna en kamratskap som kan bestå. Jag har varit ensam länge och jag har inget emot det men det är trevligare med andra vargar omkring sig. Jag var med i en flock ett tag men den upplöstes. Jag var med mest för kamratskapen". Berättar han.
"Du själv då?" Frågar han och den intensiva gröna blicken som drivit upp mot trädets krona medan han talat sveper tillbaka till Fenris.

Han lystrade till hanens ord och nickade.
"Så lustigt"
Sade han med ett flin
"Jag är faktiskt i färd med att skapa ett numoori där den kamratskapen finns att finna överallt"

Han väntade spänt på om hanen skulle nappa på betet..

Huvudet tippas på sne när den vite talar. Skapa ett Numoori där kamratskap finns överallt? Är det inte redan så lite grann. Med alla flockar som finns här och där?
"Hur menar du då?" Frågar han och är faktiskt nyfiken. Vad är det den vite menar. Och hur ska han själv skapa det? Eller han kanske inte är själv. Han kanske har en kamratskap som hjälper honom?

Leendet hängde kvar.
"Jag menar att idag är numoori allt för splittrat av världsliga konflikter."
Han var samlad och saklig, gravallvarlig. När det kom till att tala politik fanns det ingen humor hos Fenris.
"En tanke som i grunden är så fin, den av en flock med gemenskap, har blivit förpestad av makt, måsten och fientlighet gentemot outgroups."
Paus
"Tänk dig istället ett land där alla numooris vargar är En flock. Där ingen har ledarpositionen och vi alla gemensamt har ansvar för den här världen. Där skulle vi ha friheten att följa våra drömmar o söka den mängd av närhet var och en behövde. Och utan ledare och onödiga konflikter, krig, skulle gemenskapen bli på riktigt. Inte bara något som finns till för en liten grupp, och som vi som är ointresserad av flockarnas konflikter är utestängda från i våra liv som ensamvargar."
Tungan fuktade den snövita nosen, något sade honom att vargen framför honom inte var intresserad av ära och makt. Han ville ha den kamratskap han pratade om, och då ville Fenris ge honom den. Så enkelt var det.

Ett leende leker på läpparna när han studerar Fenris läppar när denne talar. Det låter bra det den vite talar om. Men tankarna virvlar runt i den mörkröda hanens huvud.
"Hur har du tänkt att den här ordningen ska hålla?" Frågar han. Det låter bra. Men vem säger att det inte blir så att vargar ändå buntar ihop sig här och där. Han ifrågasätter inte Fenris's plan. Han bara undrar hur ordningen ska hålla i längden. Har han tänkt att det ska finnas någon form av ordningsvakter? Men då blir det ju ingen frihet om alla kommer vara bevakade.

Han såg emot den röda, gillade att han ifrågasatte, funderade.
"Det är klart att det kommer ta en tid, i dagens numoori skulle det aldrig fungera då vi alla är så inlärda i maktstrukturerna. Men under den långa vägen dit så kommer folks förhållningssätt att förändras."
Sade han lugnt, som om varje ord vore självklart.
"Och alla kommer vi gemensamt dela ansvaret för att ingen makt uppstår, och den makt som ändå försöker få fäste kommer att brytas ner av ett helt land istället för några få vakna individer. Alla kommer vara på sin vakt från att falla in i gamla mönster, o de som vill dit kommer få kämpa i motvind."
En tanke slog honom, den om att ett individuellt fritt samhälle kunde komma att bli ensamt, och han kände sig tvungen att tillägga.
"Och för den delen motsätter jag mig inte gruppbildning, det är rangerna som ska hållas borta. Om ett gäng vargar vill ingå i en tätare gemenskap så är det okej, vi kan inte ha exakt samma relation till alla. Gruppbildning kommer uppstå men makt kommer hållas borta."

Det känns lite som en sagostund. Fenris berättar om sina idéer och tankar och vad han vill uppnå. Hur han vill att världen ska se ut. Öronen står vakna på Törne's huvud men är oanvändbara. Enda gångerna han har hört ljud är när telepater har talat till honom i tanken. Som Echaphydra. Tanken på systern får smilbanden att dra lite extra på sig. Men Törne tycker ljud är onaturligt och ogillar när andra talar till honom i tanken.
Fenris tystnar. Törne drar ett djupt andetag innan han svarar.
"Det låter som att det kan ta generationer innan allt detta fungerar. Det är inte lätt att lära gamla vargar sitta. Valpar är lättare att forma in". Säger han. Även om valpar är lättare att forma in så kan de ändå ta efter sina föräldrar. Gener spelar en del roll i hur man är. Men man är ändå som man själv formas.

Fenros förstår att det är mycket för en varg att ta in, kanske speciellt för någon som lever för gemenskapen snarare än för att göra stordåd med sig själv. Hanen verkade vara en drömmare av en annan typ en den Fenris klassade till.
"Jag vill tro att det kan gå mycket snabbare än så, men visst kommer de största glansdagarna äga rum efter vår tid.."
Sade han lugnt med sin dova stämma. Han var som sagt sällen en otålig varg och lät varje möte ta sin tid, men idag hade han ett uppdrag som han inte fick svika. Något som fick hans blick att bara för en sekund söka sig mot horisonten.

Han skrattar lätt när Fenris talat igen. Efter den vite hade avslutat sina ord hade hans blick för en stund svept mot horisonten.
"Är det framtiden du skådar eller verkar jag så ointressant för din Grand Plan". Säger Den mörkröda hanen.
"Jag säger att det är en intressant plan du har där och det vore verkligen något om den blev verklighet. Fortsätt kämpa". Lägger han till.

Han blev på ett genant vis dragen till nuet.
"Jag menade på inget vis vara ohövlig, men jag har de som väntar mig och det är svårt att hålla förpliktelser borta även då en har trevligt."
Han log sedan åt hanens fortsatta ord. Den rosenröda hade inget större intresse av att vara en del av revolutionen, än. Men han talade mer än gärna om din framtid, så att när tiden väl kom så skulle fler än de som var en del i hans nätverk vara införstådda med vad det innebar. Desto fler som kände till syftet desto lättare skulle världsövertagandet gå. För även vargar som denne lilla Törne skulle en dag kommer att spela en stor roll.
"Tack, det ska jag. Outtröttligt"