Han flinar lätt.
"Jag tog det inte som ohövlighet". Svarar han. Han vet själv hur det kan vara när man vill något så högt att det tar upp hela ens tid... Eller det kanske han inte vet. Allt han någonsin velat är att se sin familj igen, bemästra sina krafter, och finna en gemenskap där han kan leva tillsammans med vargar som betyder mycket för honom. Får han leva det goda livet på så sätt så är det inget mer han önskar. I alla fall inte nu.
"Att önska lycka till är kanske aningen nedvärderande men jag hoppas du förstår mig i alla fall". Lägger han till med ännu ett lätt skratt.