Cry nosade i den kalla snön, letade efter lukten av hovdjur. Hans plan var att försöka visa att han var till nytta, snarare än börda för flocken. Visserligen var han svag, kraftlös och mycket kunskap hade han kanske inte heller men jaga, jaga kunde han. Ändå fast han hatade att döda, oberoende av vilka omständigheter det skedde, så kunde han jaga lika bra som han kunde flyga. Fördelen med att ha vingar var dock att man lätt kunde döda bytet snabbt om man anföll från luften genom att man landade med all sin tyngd på djurets nacke. Förvisso var ljudet av ben som bröts under tassar ytterst obehagligt men han slapp höra djuret skrika av smärta. 

Efter en stunds letande hittade han ett spår, förvisso svagt, men han kunde fortfarande se de svaga hovmärkena som blivit halvt igenfyllda av snö. Svagt eller inte, han hade hittat lunch.

Efter en ytterligare stunds sökning kunde han skymta hjortarnas bruna kroppar i en glänta och höra hur grenen knackade när de åt av buskarnas bark. Därefter backade han undan några meter för att kunna lyfta utan att skrämma iväg dem. Trots det så kunde han höra och känna, med hans känselspröt som uppfattade vaga vibrationer, när de stelnade till av ljudet av vingar som slogs ihop när Cry tog sats uppåt. 
  Men mer än så rörde de sig, märkte han när han flög över gläntan; tillräckligt högt upp för att hjortarna inte skulle lägga märket till Cry som diskret smög på dem uppifrån. 
  Han cirkulerade en stund över dem, försökte urskilja de suddiga bruna fläckarna från den vita snön. Detta var det svåraste; att sikta  utan att kunna se. Trots det lyckades han alltid. Han hade lärt sig, lärt sig att anpassa sig. Han hade lärt sig att korrigera hans anfallsvinkel i sista stund, för att kunna landa på djurets nacke.
  Efter ett sista varv runt gläntan vände han sig snabbt och smidigt med nosen nedåt och tryckte in vingarna så nära kroppen som möjligt och lät sig själv falla snabbt mot marken.

Cry gick klumpigt omkring med hjorten mellan träden. Dess krona gjorde det ännu svårare för honom att dra den till revirets centrum, där han stolt hade tänkt visa upp den. 
  Han släppte taget om rådjuret och suckade samtidigt som han kände hur mjölksyran ilsket skrek i hans ben och käk muskler. Skulle han behöva dela upp den i bitar?

Den mörkröda hanen tramsar på genom skogen. Han har inget direkt för sig denna dag men blir som alltid rastlös om han sitter stilla för länge. Därför patrullerar han gärna reviret och håller kroppen i rörelse. Då har han i alla fall något att göra.

Den intensiva smaragdgröna blicken hade fångat en rörelse längre fram i skogen. Det var först svårt att avgöra vad det var med tanke på att individen smälter in så bra med den omgivande snön. Men när Törne gått lite närmare så såg han att det var en varg. En flockbror till och med.

Nyfiken på vad den bevingade vargen sysslade med så smyger han försiktigt efter. Vill inte störa om den andre håller på med något viktigt. Snart lägger även Törne märke till bytesdjurens doft och intresserat ser han på när den vita vargen lyfter från marken och flyger högt upp. Tänk vad coolt att ha vingar.

Fortfarande på avstånd så sitter den röda vargen stilla och ser på när den vita fäller sitt byte. Imponerande. Han väntar dock ännu en stund innan han går den vite till mötes. När den vite släpar på sitt byte. Törne stannar på avstånd för han vill inte att den vite ska tro att han är ute efter bytet. Nej, han är bara nyfiken på vargen.

"Hej". Hälsar Törne glatt och viftar på svansen.

"Hej." En glad röst får Cry att instinktivt vända upp blicken från bytet, trots att han knappt kan se, samtidigt som känselspröten vaknar till liv och i en reflex börjar dansa framför honom. Cry behöver egentligen inte känselspröten nu för att få en bra uppfattning om vargens rörelse och position, dess röda fjäll sticker ut så pass mycket från det vita snölandskapet att han för en gångs skull kan använda sig av sin syn.
  "Hej!" hälsar Cry tillbaka med en vänlig ton och ler rart.

Törne förundras lite över den andres utseende. Vad är det för saker han har på huvudet som rör sig fram och tillbaka? Men han är smart nog att inte ställa dumma frågor om varför den vite ser ut som han gör. Men Törne har nog aldrig tidigare mött en varg som har både horn OCH vingar.
"Jag heter Törne". Presenterar han sig då de inte tidigare har presenterat sig för varandra. Och det är trevligare att göra det. Törne's svans viftar hela tiden glatt bakom honom. Törne är alltid lika glad att skaffa sig nya bekantskaper. Och då de är med i samma flock så är det extra viktigt.

"Trevligt att träffas, Törne", sa han och nickade artigt, som i en liten bugning, "jag antar att du är en av Isil Anars flockbröder, likt mig själv." Med tanke på hur nära revirets mitt de var så antog han att Törne delade samma ledare som Cry själv. Det var ytterst få vargar som var utomstående som rörde sig så centralt av Isil Anars revir.
  "Jag är Cry", sa Cry efter en stunds tystnad, "jag försöker ta..." Cry tvekade och tittade ned på hjortens döda kropp. Lik kändes för äckligt och kadaver var så respektlöst att kalla det. Hjorten hade ju också haft ett liv och känslor. Men lika mycket som hovdjuret varit en individ likt Cry själv var den mat.
  "Jag försöker bära denna", sa han och nickade menande mot det döda bytet vid hans tassar, "till resten av flocken. Skulle du va snäll och hjälpa mig?"

Trevligt att träffas.
Törne ler och sveper lite extra med svansen.
Flockbröder.
Törne nickar.
"Trevligt att träffas". Svarar han för artighetens skull. Törne fortsätter att studera den andre. Har mest fokus på den vites läppar. Vill inte missa vad som sägs.
Han tippar huvudet på sne när den vite presenterar sig. Namn kan vara då svåra att tolka. Speciellt vissa bokstäver och ljud som Törne inte är van vid att se.
"Y?". Frågar han men det känns inte alls rätt. Varför skulle någon heta Y?
"Ry?" Fortsätter han och smakar på det. Fortfarande inte rätt.
"Cry?". Cry?
Törne ser ner på bytet som Cry försöker flytta på.
"Om vi är två går det lättare att flytta den där". Svarar han och erbjuder sin hjälp.

Cry motstod frestelsen att ge Törne ett förvirrat uttryck när denna tittade på hans läppar.
  "Om vi är två går det lättare att flytta den där", Cry log tacksamt mot Törne innan han tog tag i hovdjurets strupe ännu en gång och lyfte, denna gång med Törnes hjälp[?]. Och så begav de sig mot flockens mitt. 

[Detta får bli ett kortroll antar jag c: Vi kan ju fortsätta det i en annan tråd som jag tänker skapa som ett öppet rollspel senare]