Dagarna hade svept förbi likt en snöstorm uppe i Bergen, alltså väldigt sakta.
Lokie hade vandrat under flera dagar och nätter för att äntligen få syn på Nordanskogens mäktiga gestalt. Detta gladde honom och gjorde att tassarna trampade lättare genom snötäcket än vad dom under det senaste dagarna hade gjort, inte för att han var svag eller utmattad men utan för att humöret hade sviktat en aning under färden.

Men nu när träden stod där framför honom så kände han en viss lättnad inombords. Inte för att han hade problem med att vandra långa sträckor, men att göra det ensam tärde på honom... Han var verkligen ingen ensamvarg utan mer av en sällskapsvarg? Ja, det var han.

Hon har vandrat hela vägen från Glaciären till Snöslätten och nu befann hon sig i Nordanskogen. Hon trodde iallafall att detta var en skog då hon såg en sådan för första gången i sitt liv. Tehhi var uppväxt i Glaciären där det helt enkelt inte fanns några träd, bara ett evigt snööken och dess gröna brinnande himmel. Nu såg hon massor av höga träd? Stolpar med pinnar stickande ut åt alla håll. Den snövita honan ställde sig bredvid en sådan träd och såg fundersamt upp mot den. Rörelser bland grenarna fick henne att intresserat kisa med blicken. Det som intresserade henne var en liten grå fågel som sprang på grenen och inte la någon märke till varginnan på marken. Fåglar var också något högt sällsynt på Glaciären och såg väldigt exotiskt i Tehhi's ögon. Hon reste sig på bakbenen med framtassarna lutade mot trädstammen och ögonen fästa på det lilla djuret hon trodde först var en gnagare av någon sort. När fågeln klättrade högre upp bland grenarna och slutligen försvann ur sikte gav hon ifrån sig ett svagt bekymrat skall. Hon ville se djuret närmare men var inte lärd att klättra i träd.

För ett ögonblick stannade Lokie upp. Det var högst sällan han befann sig bland dessa trakter och just därför ville han bara infinna sig i stunden och bara ta in allt runt omkring sig. Skogen var levande.
I ett djupt andetag drog han in dofterna genom den becksvarta nosen, träden doftade klart, djuren, fåglarna. Ja, allt inom en viss radie kunde han känna som om de var rakt framför honom.

Men, mitt i hans tankevandring, så hördes ett svagt skall. Öronen ställde sig rakt upp på hans skalle och han såg sig nyfiket omkring. Var det honom någon försökte ta kontakt med? Lokie gav ifrån sig ett eget skall som ett svar, ifall det var så. Skallet som kom ur hans käft var dovt och djupt som att det varit en mycket äldre varg det kommit från.

Ett mörkt skall, djupt och brummande fick Tehhi att skärrat se sig om och genast hoppa ner på marken med alla fyra tassarna. Hon lyssnade intensivt och kunde snabbt lokalisera vart det kom ifrån. Till väster om henne kom en vandrare som också var vit som snö och därför svår att hitta direkt. Hon tvekade och öronen på hennes huvud la sig bakåt i fundersamhet. Hon har stött på goda som onda varelser och det gällde att vara försiktig. Sista mötet hon hade var med en vampyr som nästan dödade henne om det inte vore för hennes krafter att hela sig själv.

Tehhi tog några steg framåt och stannade, hon stod synlig för den andre nu och kunde själv ta en titt på honom utan några hinder. Det som först skrämde henne var hans storlek, enorm helt enkelt. Tehhi var inte liten men bredvid hannen såg hon smal och tanig ut. Benutväxter på hans rygg la hon inte märke till då de låg utanför hennes synfäl och även gömd bakom pälsen. Hon backade oroat, ögonen som en gång i tiden varit safirsblåa men nu skiftade färg mellan alla möjliga spektrum var för tillfället havsgröna som långsamt ändrades till blodröda.

En smula nyfiken var han allt. Skallet han hade hört var svagt men samtidigt ljust, vilket tydde på att den andra vargen som befann sig någonstans i närheten, var en hona!
Han sökte hennes arom och fann den, en mjuk och behaglig doft. Det pirrade till i kroppen. Det var år och dagar sedan han sist såg en varghona.

Till och från träffade han andra vargar på sina vandringar genom is och snö, små hannar som skydde synen av Lokie eller så var det dom som ville slåss. Men, i vilket fall, så var det ytterst sällan han visa dem något intresse. Han ville aldrig bråka, nej... Men det var sällan dom gav sig för det.
Detta fick tankarna att vandra tillbaka i tiden för att åter minnas något som hans mor hade sagt till honom när han bara varit ett litet knytte: "Ditt hjärta är rent, min son, det är därför din päls är lika vit som snön."
Ja, kanske var det så, kanske inte. Om han någon gång skulle slåss, av egen vilja det vill säga, så skulle det då vara för något han höll kärt, för att skydda och ta hand om.

I och med den fina tanken så fick han syn på varginnan, som tog några steg ut i det öppna, fullt synlig för omvärlden att betrakta henne.
Svansen började av automatik sakta röra sig i sidleds, åt både höger och vänster men fortfarande hängandes längst lårens baksida.
Hon var lika vit som han själv, om inte vitare. Det syntes nästan som att hennes päls lyste med en vit aura över den.
Men så mötte Lokie hennes blick samtidigt som han uppfattade oron i hennes kroppsspråk... Men vad var det med varginnans ögon? Aldrig hade han sett något liknande förut. Det fascinerade honom.

"Var inte rädd." Brummade Lokie.

Hannens röst var låg och därför lite svår att förstå till en början. Tehhi spetsade öronen för att uppfatta vad han sa innan de åter la sig bakåt på hennes huvud som tydlig tecken på oro och osäkerhet. Hans kroppspråk tydde på att han var vänligt inställd men Tehhi var fortfarande skärrad efter mötet med vampyren, mötet som nästan dödade henne och tog ifrån henne hennes vanliga ögonfärg. Tursamt nog klarade hon sig tack vare sina krafter till heling men giftet var såpass starkt befann sig i hennes kropp såpass länge att skadan var redan gjord. Hennes ögon skulle alltid skifta sig oberoende av hennes egna önskningar.

Hade Tehhi varit feg nog hade hon återvänt hem till Glaciärerna samma dag som hon återhämtade sig men hoppet om att möta någon hon skulle kunna kalla en vän, eller kanske till och med en framtida partner var för starkt. Det fanns inte många vargar uppe i norr, ensamheten blev helt enkelt för stark i henne.

Hon besvarade hannens hälsning med att hennes egna svans började långsamt röra sig sidleds men ganska stelt och utan entusiasm. Hon la huvudet på sidan och med ett lätt flin på ansiktet som för att peppa sig sa: Jag är inte rädd, bara försiktig. Man kan aldrig vara för försiktig" Hennes ögon har nu helt och hållet blivit blodröda och syntes mot hennes vita päls som två glödande kol. "Vem är du främling?" Hon valde att ta några steg fram för att inte verka feg och även för att kunna höra hannen bättre.

Hannen stod nu tyst, likt en väldig staty. Svansen hängde stilla.
Hon hade rätt i det hon sagt, en kunde aldrig vara tillräckligt försiktig när det kom till främmande vargar.
Vid några tillfällen hade han lekt med tanken att kunna förstå en varg bara genom att se på den... Tänk så mycket elände det kunnat besparat.
Han hade hört berättelser om vargar som hade dom mest fantastiska förmågor, som att kunna läka ett sår med bara ett tass- eller nostryck mot skadan eller att just kunna se in i tanken hos en annan individ!... Men Lokie hade inga förmågor, han var bara en väldigt stor varg med horn och ryggtaggar stickandes ut ur kroppen, inte för att det gjorde honom något men livet hade nog varit liiite häftigare om han också hade haft någon speciell förmåga.

Honans beteende tedde sig udda, dock så var nog orsaken till det precis det hon just berättat.
Han sökte hennes blick och mötte den. Ögonen hade nu helt ändrat färg från den havsgröna nyans till fullkomligt blodröda. Lokie sänkte sakta öronen från sin stående position till tätt liggandes mot bakhuvudet. Ögonen gjorde honom osäker, aldrig hade han sett något likande förut.
"Mitt namn är Lokie. Ulv från bergen i norr." Han sänkte sitt huvud en aning som en artig gest."Och ni?" Han höjde huvudet till sin tidigare position.

Tehhi granskade honom med en ingående blick, hon kunde nu skymta ett par små horn stickandes ut ur hannens panna och ge honom ett mer allvarligt uttryck. Hon la huvudet något på sne och försökte fundera ut vad denna hanne kunde ha för förmåga, hans kropp tydde på enorm styrka och detta kanske var just vad det var. Att hannen besatt av onaturlig styrka.

När han sökte hennes blick mötte honom hans gula, hon visste inte vilken färg hennes egna ögon nu hade men hoppades att det såg vackert ut iallafall. Hon först märkte sin udda kännetecken när hon tvättade sig ren i en vattenpöl. Reflektionen som mötte henne var en vidrig syn av en blodig, eländig varghona med äckligt vita ögon så bara pupillerna glödde som kontrast. Turligt nog skiftade de färg ganska fort till svarta och sedan rosa. "Mitt namn är Tehhi, från Glaciärerna" Hon log ett vänligt leende åt hans lilla bugning och fortsatte. Hennes ögon har nu börjat skifta till en nyans av askgrå, mycket ljus grå färg."Jag har besökt bergen för att komma över hit, har ni varit här länge Lokie?" undrade hon

Fortfarande med blicken fäst på varginnans färgskiftande ögon.

"Väl mött, Tehhi." Sade han och besvarade henne leende med ett försök till ett eget. Honan, trots sina märkliga ögon, var mycket attraktiv. Plötsligt kände han hur det började sticka på pannan där hans små horn satt och snart övergick det till irriterande klåda. Vanligtvist när detta inträffade så brukade Lokie trycka pannan mot en större sten eller ett träd för att dämpa klådan, men i detta ögonblick kändes det inte lämpligt. Det fanns två saker han utsattes ofta för som valp, som hans mor hade kallat det 'Växtvärk och växtklåda', och som han fortfarande genomgick...

Lokie sänkte sin breda hals och försökte dämpa klådan med hjälp av sitt främre ben som han drog fram och tillbaka över området. Ett dovt brummande hördes, något som kunde tolkas som en suck hördes från ulven. "Du får ursäkta mig..."
Någolunda nöjd höjde han på huvudet och ruskade till, så att den yviga pälsen på hans hals harmoniskt svajade med i hans rörelse.

"Då måste ni vara en duktig klättrare, om ni inte funnit ett pass bland berget att passera genom?" Om det var så att hon tagit sig över bergen med den lilla kroppen så var han verkligen imponerad, det var definetivt ingen lätt uppgift.
"Jag anlände precis, och ni?"

Ovan att någon såg så ingående på henne vek Tehhi undan sin askgråa blick. Hon kände till om sina annorlunda ögon men hann ännu inte vänja sig vid det. Ögon har nu helt blivit gråa och kanske i någon minut skulle förbli sådana. "Väl mött" svarade hon och log varmt mot hannen. Trots att hon var en halv isvarg så var hon en varm och mjuk person. Hannen såg plötsligt besvärad ut och drog några gånger över med sin tass över de små hornen på pannan. Tehhi såg på hannen med en lite förbryllad blick innan hon försiktigt tog några steg frammåt. "Gör det ont? Kanske jag kan hjälpa.." Undrade hon försiktigt

Hon såg på hannen med en blandning av förtjusning och försiktighet, hand såg annorlunda ut och hans storlek skrämde henne men samtidigt kunde hon se hur stark han var, dessutom hade han vackra ansiktsdrag som hon som hona automatiskt charmerades av. Han såg stark och stabil ut. Hans kommentar fick henne att le blygt. "Det var svårt, men jag behövde aldrig klättra för högt upp." Tehhis ögon började åter sin skiftning och ta en ganska vacker färg av midnattsblå som passade Tehhis ansikte väldigt bra.

Lokie höjde båda ögonbrynen och gav henne en underlig blick, samt en smula skeptisk. Vad hade hon tänkt göra? Gnaga på hornutväxterna? En lustig bild dök upp i hans inre och han kunde inte riktigt hindra att litet flin från att träda fram längst de svarta läpparna.
"Inte ont, men det kliar en aning..."
Han harklade sig.

Det oskyldiga leende som sprack fram på hennes läppar när han pratat om hennes klättring fick svansen att åter svänga fram och tillbaka i en rytmisk takt.
"Jaha, ja, men det är ändå rätt imponerande. Bergen är inte att leka med, vare sig man klättrar högt eller lågt. Han gav henne ett milt leende. Det var ett beröm som hon förtjänade, absolut.
Av någon anledning så fick han en känsla av att hon var äkta och det gjorde att han drogs mot henne. Det var sällan man träffade andra vargar med ett gott inre och som ville väl.

Återigen så skiftade hennes ögon färg. Denna gång till en behaglig midnattsblå som fick hennes ansikte att se om än fagrare ut.
Han kände sig fånig samtidigt som han var nyfiken. Vad gjorde att ögonen ändrade färg? Det var inte vanligt. Kanske var hon av någon ras vars ögon ändrade färg naturligt...

"Dina ögon... Hur kommer det sig att dom ändrar färg?" Frågade han med en vänlig ton i sin djupa röst.

Generat över hans flin och blick när hon erbjöd sig att hjälpa till nickade hon bara åt hans kommentar och såg ner i marken. Hon kanske inte var den bästa helaren i världen men att ta bort smärta kunde till och med hon. Men om Lokie säger att det inte gör ont så gör det inte ont, Tehhi ska då inte pressa honom med att acceptera hennes hjälp.

"Jag gjorde vägar där jag inte kunde klättra.." mumlade hon i marken och såg sedan upp på honom när hon insåg att han kanske inte hörde henne. "Broar." förklarade hon och höjde ögonbrynen för att se om han förstod. Den midnattsblåa färgen hennes ögon för tillfället hade håll sig utan ändringar i drygt en minut innan den åter började skifta mot elfenbenvit färg. De allra mest hatade nyanserna Tehhi kunde tänka sig var när ögonen blev spökligt ljusa. Hon var själv vit och de färgerna gav henne ett spökligt, något skrämmande utseende.

Hon spetsade öronen mot honom innan hon la de bakåt mot huvudet i osäkerhet. "Jag tror det beror på vampyrens gift.." sa hon med en skamsen och sorglig röst som hon tappert försökte göra till neutral och lätt. "Jag blev anfallen av en vampyr när jag övernattade bredvid bergen där.." hon slängde med huvudet åt det hållet bergen låg. "Hans gift befann sig i min kropp för länge innan jag hann neutraliserade det. Ögonen verkar nu ha tagit störst skada för hur jag nu än försöker så kan jag inte få de att sluta skiftas." nu lät hon irriterad på sig själv för sin dåliga förberedelse i helingskrafter och såg upp på Lokie med helt och hållet vita ögon nu så bara pupillerna glödde som kol. "Jag hade blåa ögon förut. Som mor.."

Snart märkte han att den glädje som sakta smugit sig fram hos honan under deras konversation nu verkade som bortblåst. En känsla av skuld drog över honom, hans fråga om färgskiftningarna måste ha varit en öm punkt som han träffat.
Lokie tog några steg fram mot honan men stannade igen då han uppfattade att hon mumlade något, direkt spetsade han öronen för att höra vad.
Ord om att hon skapat vägar nådde hans öron. Menade Tehhi att hon verkligen skapat vägar eller formulerade hon sig bara på ett konstigt sätt.

"Hur menar du? Hur har du lyckats skapat vägar i bergen?" Nyfikenheten tog ännu en gång över. Han förstod om hon inte ville berätta med tanke på att dom nyss träffats, men eftersom att hon svarat på hans frågor hittills så.
Honan var spännande och det låg en viss mystik över henne. Ögonen påverkade honom inte längre och han såg nu hur de bleknade och tog en klar vit nyans.

Hennes ord och uttryck som sedan följde när hon berättade vad som hade hänt fick honom att sätta sig ner på marken och se på henne med överväldigad och samtidigt ledsen blick. Det var mycket att ta in på en gång för en varg som bara hört berättelser om förmågor och de varelser som till förmodan ska finnas i Numoori. Varghonan hade överlevt en attack av en vampyr och sedan helat sig själv. Även om det hela verkade otroligt så blev det nu klart för honom att det var sant.
Lokie såg ner i marken en stund och höjde sedan blicken upp mot skyn, där behöll han den i någon minut innan han sökte upp hennes blick.

"Jag har tidigare bara hört om väsen och dessa förmågor eller krafter som vissa vargar innehar. Det som du säger har för mig bara varit fantasier... Han tog en kort paus innan han fortsatte igen. "Förstå mig inte fel när jag säger detta. Jag tror på det du säger, för ditt kroppsspråk och din röst talar sanning. Även dina ögon, fastän du säger att dom inte är vad dom en gång var så kan jag se igenom deras färg. Du är en vacker varelse och jag känner sorg för det du behövt utstå.
Han kände sig fånig igen. Orden som kom ur honom kändes mest som en massa strunt men han hoppades att hon skulle förstå.

Tehhi såg ner i marken innan och sedan upp på Lokie när han satte sig ner, hon misstänkte att han inte trodde henne och hennes vita blick smalnade skeptiskt innan hon sedan log när on hörde hans ord. "Oroa dig inte för mig. Jag klarade mig ju och vid skada kan jag ta hand om mig själv och de som står mig nära. Men ta till dig det som hänt mig och var försiktig när det är natt för då kommer dessa varelser ut på jakt. Vampyrer är starka och snabba" hon mindes hur hon försökte fly och skydda sig i en iskupol. "Och man kan inte skada de.." hon tänkte på när hon sjöt iväg isspjutet i halsen på varelsen och hur den sedan anföll henne trots dödlig skada.

"Med iskrafterna. Har inte du sådana?" hon höjde blicken och såg på honom med en smått misstänksam blick. Hon hade gissat sig till att han också hade iskrafter då han var vit liksom hon och bodde i bergen där det var mycket kallt. Hans storlek tydde på att han förmodligen var en hybrid men iskrafter är ganska vanlig kraft som de flesta valpar ärver. Hon log lite lätt och framför henne ur tomma intet dök upp en iskristall som flöt fram i luften och ökade i storlek tills den började likna en vargs huggtand. Sylvass och något genomskinlig. Hon sänkte blicken och samtidigt som hon gjorde det så slängdes huggtanden mot marken så att spetsen genomborrade snön och började växa fram som ett träd, få små grenar och löv på den, kristallträd som inte hade något liv. Hon lät det lilla miniatyrträdet stanna när den nådde henne ungefär till knän och såg sedan mot Lokie igen. Hennes ögon skrattade, de har bytt färg igen och lös nu i en stadig amethystlila färg. "Kan inte du göra sådär?" undrade hon sedan med åter ett litet leende på läpparna

"Iskrafter? Nej. Om jag hade haft några krafter så borde väl dom ha visat sig för många år sedan?"
Lokie höjde ögonbrynen och såg på Tehhi med en frågande blick. Det verkade som att hon ändå inte trodde honom.
Ulven reste sig upp på alla fyra och var påväg att ta några steg närmare mot honan, då han tvärt stannade. En iskristall flöt nu i luften framför henne och den ökade hela tiden i storlek.
"Är det du som..." Frågan dog ut när kristallen slog ner i snön framför honom, samtidigt som detta skedde så såg han i ögonvrån att honans blick följt med i rörelsen som iskristallen följt när den träffat marken.
Det som sedan hände hade han aldrig kunnat ana. Att hon kunde utnyttja is och skapa den ur tomma intet förstod han, men att hon var så skicklig med sina krafter var överaskande att se. Hon måste ha fått dem tidigt i livet.

Han steg fram till trädet som var gjort av iskristall och sänkte huvudet mot det. Drog sedan in ett djupt andetag genom nosen för att få känna om det även luktade som riktig is.
"Fantastiskt!" Sa han och mötte hennes leende med ett eget.

Tehhi såg upp på honom med leende lilafärgade ögon, hon använde sina krafter så mycket hon kunde för att utveckla de tilldet grad att hon inte behövde anstränga sig för att skapa något. "Sådant är inte svårt, jag försöker bara föreställa mig i huvudet var jag vill ha och sedan så återspegla det i isen." förklarade hon och fortsatte sedan. "Men jag kan ännu inte få isen eller vattnet att bli så elastiskt och hårt att den kan slingra sig runt en annan levande varelse. Kroppsvärmen verkar störa mig där eller något, jag vet inte. " hon la öronen fundersamt bakot och isträdet smälte bort i samma ögonblick, den förvandlade sig till en isorm, mycket detaljerad med ögon, fjäll och små huggtänder. Den påminde mest om havsormar för det var sådana som Tehhi har sett när hon simmade runt i ishavet men denna isorm slingrade sig mot hennes ena framben och ven sig runt den i spiral innan den öppnade käften i ett ljudlöst väsande och försvann in i medaljongen som hängde runt isvarghonans hals. Tehhi kliade sig bakom örat med ena bakbenet och ruskade på huvudet. Hennes fundersamma ögon har hunnit ändra sin färg till bärnstensgult.

"Jag trodde alla som bodde uppe i norr hade någon form av iskrafter. Det är livsnödvändigt för att kunna tåla kylan. Valpar som föds utan dör oftast så jag är nästan säker på att du har någon form av iskrafter bara att du inte utvecklade de eller de är inte aktiva för dig. Kan du göra något annat? Hela dig själv kanske?" undrade hon och såg på Lokie med en studerande men varm och vänlig blick. Hennes ögon fann hans horn igen och hon smålog åt de, hornen påminde henne om bergsbockar som hon mött när hon klättrade i bergen och funderade om Lokies horm och skulle växa sig större och böja sig med tiden.

.

Han lyssnade intresserat på honans ord när hon förklarade hur hon gjorde för att använda sina krafter. Samtidigt studerade han hennes skapelse med en valplig nyfikenhet.
Lokie såg med stora ögon på ormen som nu fanns där i trädet ställe, han följde den med en intensiv blick och såg hur den slutligen försvann in i medaljongen som hängde runt honans hals.
Han hade inte sett smycket tidigare, eller, inte uppfattat att det fanns där men nu stod han så pass nära honan att det egentligen inte gick att missa.

Lokies koncentration återgick till Tehhi då hon åter tog talan. Han lyfte sin blick från medaljongen och såg in i de färgskiftande ögonen.
"Min mor är av bergsvarga-släktet, därav min styrka mot kylan.
I samma ögonblick som Tehhi nämt orden om valpar som avlider i samband med att dom inte har någon resistens mot kylan uppe i norr, så kom en viss känsla över honom.
De stora gula ögonen fylldes med sorg. Lokie hade haft bröder och systrar, men dom hade dött redan i tidig ålder. Hans mor hade sagt att det troligtvist var hans fars gener som var starkare än hennes hos dem och därför hade de andra valparna inte ärvt hennes resistens mot kylan.
"Möjligtvist att jag har krafter som inte är aktiva, men jag har svårt att tro det. Han tog en kort paus. "Jag är nog bara stor och stark ändå." Lokie avslutade den sista meningen med ett vagt flin.

Smycket runt Tehhis hals var en amulett som gick i arv från mor till dotter. Efterssom Tehhi var den enda av sin syskonskara som lyckades nå en vuxen gick den automatiskt över till henne. Den var inte magisk på egen hand men den innehöll en liten del av alla isvargar i Tehhis linje som en gång bar på den. Tehhi gillade att tänka på att med den medaljongen hade hon en chans att tala med sin mor oavsett hur långt avstånd det var mellan de. Hon la huvudet på sne när hon hörde Lokies ord och log sedan något sorgset åt hans blick. Hon var också en hybrid mellan vatten och is. I hennes syskon var vattnet störst. Hon mindes vagt hur hennes mor försökte rädda valparna genom att skicka de i havet, problemet var bara att den vintern då de föddes så var kylan såpass stark att havet frös till is.
Mor försökte så klart att bryta sönder isen men tyvärr klarade hon inte det. Hon kunde bara kyla ner saker och ting. "Det är också krafter." Hon log lätt. "Styrkan jag menar. Dig ska man inte göra till sin fiende." hennes ögon, skiftande mot en nyans av ljust rosa blinkade skämtsamt mot honom.

"Ja, kanske det." Man kunde höra en smula av skeptis i hans röst när han sa det, men kanske hade honan rätt i det hon sagt. Kanske var det storleken och hans styrka som var hans gåva.
"Eller dig, jag betvivlar att det finns någon som skulle ha något att sätta emot dina krafter." Men så kom han att tänka på vampyren hon berättat om och kom då att ångra sitt uttal. Situationen blev rent sagt underlig, för honom åtminstonde. Du får ursäkta, jag menade inte att... Ja, vad var det han egentligen inte menade? Det viste han inte riktigt själv. Att påminna henne om sin kamp med vampyren möjligen? Förmodligen.
Han mötte hennes blick. Ögonen hade nu en ljus rosa nyans. En färg han aldrig tidigare sett hos en vargs ögon tidigare, men det passade henne väldigt bra.
Ett leende smög sig fram på hanens svarta läppar.
Han var glad att han träffat Tehhi. Äntligen hade ödet låtit honom träffa en vänlig själ, en som inte ville slåss eller slita honom i stycken.

Tehhis leende dog ut när Lokie ångrade sitt uttal. Hon höjde ögonebrynen i en bedjande uttryck. "Be inte om ursäkt. Jag tar inte illa upp." Hon mötte hans blick när han åter började le mot henne och hon besvarade hans leende med sitt egna, mjuka men något skygga leende. Sådant leende kunde påminna om en snöflingas liv när den flyger genom luften och sedan landar på marken för att där tillsammans med sina släktingar dö av solens hårda värme eller under tassar av andra djur. Vacker men väldigt kortlivad. För att bryta tystnaden som uppstod mellan den store bergshannen och den lilla ishonan valde Tehhi att undra: "Har du tänkt ut ännu vart du ska hålla din väg?" Tehhi var själv en aning fundersam på vart hon skulle gå härifrån. Hon ville gå till havet, hon har aldrig förr sett en hav som inte var täckt av is men hon visste inte vart den var, havet var något hon saknade. Trots sina vattenvargsgener har hon inte utvecklad några gälar som skulle tillåta henne andas under vattnet och kunna befinna sig där hur länge som helst men hon kunde hålla sin anda mycket längre än andra vanliga vargar. Det gav tid för henne att leka och jaga under ytan.

Innan han tog till orda så tog han ett djupt andetag och ruskade ordentligt på huvudet. Pälskragen som klädde hans hals svajade av och an.
"Inte riktigt. Men jag tänker se allt som mina tassar kan nå. Jag är less på att vandra samma stigar som jag vandrat på sen valpsben." Och med de två framtassarna, som var av betydligt större storlek än honans, trampade han otåligt i snön under sig ett antal gånger innan han såg mot henne igen.
Så var det. Han var less på att alltid se karga klippor och vit snö vart han än vände sin blick. Men framförallt var han innerligt less på att vara ensam.
Hans plan var att bege sig söderut och söka en flock.
" Och vart kommer dina tassar att bära dig?" Frågade han undrandes.

Tehhi kopierade hans gest med huvudet och ruskade också på sig. Hennes långa man som täckte huvudet och nacken la sig jämt över huvudet och nacken för att skydda dessa känsliga ställen mot vind och snö. Hon funderade. "Jag vill se havet. Har du någonsin sett hav utan is, Lokie?" sa hon och tänkte att han måste ha sett det från topparna av de höga bergen. Frågan blev en aning dum och fick Tehhi att generat slå ner den ständigt skiftande blicken mot marken, där såg hon sina tassar och för att gemföra såg hon även Lokies tassar som var kanske dubbelt så stora som hennes och prydda med långa, redan på synen vassa klor. Hennes egna klor var vita som pälsen, kanske något ljusblåskiftande och kortare.Hon höjde åter blicken igen, denna gång ändrades de till mörkgrönt, lika grönt som taggarna på granen runt de.

.

Havet.
Jo, nog hade han allt sett havet utan is. Det var blått och på vissa ställen nästintill svart. Oändligt hade det sett ut att vara och oändligt var det förmodligen också.
"Ja, jag har sett det. Men bara på ett väldigt långt avstånd." Minnen av det han en gång beskådat visades för hans inre. Ett bildspel från den tid då hans tassar inte var mycket större än Tehhis.
"Och jag var bara en valp på den tiden."

Så som många gånger tidigare under dagen betraktade han honan och hennes färgskiftande ögon. Dem var gröna nu. Gröna som träden runt omkring dem.

Då slog en tanke honom. Kanske kunde dom följas åt så långt som de skulle färdas i samma riktning. Han hade absolut inget emot sällskap på vägen och Tehhi hade visat sig vara en mycket trevlig och vacker hona som visste mycket mer om världen än han själv.
"Vill du slå följe? Så länge vi ska åt samma riktning så undviker jag helst att vandra ensam. Det är så tråkigt."

Tehhi nickade bara åt hans ord. Så klart, uppe i bergen kunde man se ner på hela världen runt omkring. Hon har bara varit där en gång och inte speciellt högt uppe men trots det så hade hon sett mycket av vägen hon har vandrat på och den glittrande havet som bara var en linje på horisonten. Hon ville se havet på närmare håll.

Hon spetsade öronen vid hans andra kommentar och log. Hon ville helst av allt i inte heller gå ensam, hennes möte med vampyren gav henne tid att tänka på att hon inte var den bästa krigaren i Numoori och inte heller den snabbaste. Även om Lokie inte lovade att beskydda henne på vägen så var det fortfarande säkrare om de vandrade tillsammans. Ensamheten flrtryckte starkt hennes sinne, hon var van att alltid befinna sig i någons sällskap.

Solen som inte så länge sedan glänste på himlen har blivit mer dämpad, även om det fortfarande var dag så brukade solen gå ner snabbt i norr. På Glaciären var det antingen ett halvår natt och ett halvår dag. Men natten var nästan aldrig mörk då eldflammorna dansade över himlen. Här var det en helt annan sak, solen sken starkt men kortvarigt. Tehhi märkte det alltid fort då hennes syn försämrades skarpt och hon brukade söka skydd för kvällen. Den unga honan lyfte huvudet mot himlen för att se hur himlen blev stålgrå av molnen och bara en ljus punkt markerade att solen befann sig där. Inte riktigt kväll men fortfarande ganska mörkt.

"Vi borde söka skydd för natten.." sa hon oroat och såg mot Lokie. Hon ville itne att han skulle tro att hon var en fegis som var rädd för mörkret men inte heller hade hon någon lust att snubbla sig fram över en okänd stig men blicken fokuserad mot marken för att inte trassla in sig i sina egna ben. Hennes mörkgröna ögon har blivit nästan svarta likt en vampyrs nu som om de återspeglade hennes oro och bekymmer. "Har du något emot om jag skapar en lya? Jag vet inte om du är van att sova ute bland stjärnor eller under skydd?" hon funderade på om Lokie trots sin storlek kunde finna grottor uppe i bergen som skulle fungera som hem åt honom eller om han föredrog att sova ute. Tehhi brukade alltid gräva ner sig i snön och låta den täcka, det var mysigare och varmare så.

En bit därifrån, precis i utkanten av skogen, låg två stora stenblock, täckta av snö. De stod lutade mot varandra. I klyftan mellan dem, skyddad av skuggorna, låg en varghane och slumrade. Han hade vandrat från snöslätten under hela den föregående natten och hittat detta ställe att fly solens strålar på. Under dagens få ljusa timmar hade han kurat ihop sig så gott det gick, slutit ögonen och låtit tankarna vandra. Det var inte lika bitande kallt här som längre norrut, men fortfarande så pass kyligt att isen inom honom inte skulle smälta. Ja, med isen menas det kalla spjutet som genomborrat hans bröstkorg och som stack ut ur nacken, färgat av den vätska som fyllde hans ådror. Inte blod, det hade han förlorat för länge sedan. Svart, trögflytande gift rann fortfarande ur såret. Men de andra såren han fått hade läkt bara några minuter senare, medan han lämnat den där tiken i snön. Det var problematiskt att ha ett spjut i sig när man skulle gömma sig, men inte omöjligt. Inte för honom.

Medan snön fortfarande glittrade i dagsljuset hade en varg passerat stenarna, till synes helt ovetande om att han fanns där. Han hade inte kunnat annat än att bara frustrerat se på medan hon stannade upp vid ett träd, såg upp på en fågel med väldigt intresse, för att sedan fortsätta in bland träden. Det var samma hona som han mött för inte så länge sedan uppe på slätten. Han hade känt doften av en hane också, längre bort. Så nära att han kunde höra dem prata, höra deras hjärtan slå. Han hade legat blickstilla och bara lyssnat medan solen sjönk allt mer. De verkade så uppslukade av varandras sällskap att de inte märkte natten komma förrän den var där. När mörkret slöt sig kring Nordanskogen slog han upp sina klara, gröna ögon och kravlade sig ut från skuggorna. Väl uppe ruskade han på den nattsvarta pälsen så att snön yrde, lät tungan löpa över nosen. Sedan började han röra sig mot dem på smidiga, ljudlösa steg. Han visste att han inte hade någon doft, vilket var en fördel då man skulle komma oinbjuden. Och han var aldrig inbjuden någonstans.

Han stannade så fort han fick syn på dem. En stor, vit hane och så den mindre mer välbekanta honan. han kände igen henne vid första anblicken.
Som det var nu syntes han inte i dunklet, även om han stod mindre än tio meter ifrån dem. Men plötsligt gled molnmassan undan från månskäran, vars bleka sken kastades mot honom och föll på hans onaturligt förskönade kropp, blottade hans närvaro för främlingarna.
Han stod stilla, med ett lugn som inte var likt honom i mångas ögon. Hans ögon hade blivit gröna först efter deras möte, så honan måste minnas honom som en hane med röda. Han lade märke till att hon också förändrats. Intressant.