Det var svårt att inte känna vördnad inför det massiva trädet. Inte ens träden i Nordan var så enorma, och Ehfra hade sett många under uppväxten. De hade sett det redan på vägen till Skuggfall, tagit in den mäktiga synen. Hon hade sett fram emot att se det igen på vägen hem, om än de påstådda rösterna aldrig hörts av. 
   Gruppen lade märke till den lilla färgklicken till varg redan på håll. Även under trädets milsvida skugga så stod hon ut som blod i vit snö, och de hade ställt in siktet på henne långt innan de troligtvis blivit upptäckta. De närmare sig henne.
   "Look what we have here", sa Ehfra melodiskt, nästan som ett skratt. Det låg dock inget ont varken i blick eller tonfall, men det var tydligt att varken hon eller följeslagarna egentligen var sällskapligt inställda. Gruppen på 8 hade per automatik radat upp sig i en halvmåne inför honan, Malphas och Exodus stående halvmetern framför de andra, och de två rekryterna lite längre bak. De såg tillbaka mot den färggranna vargen med blickar av varierande neutralitet. Stilla, men inte hotfullt.
   Det drog något i Ehfras läppar. Hon anade egentligen att den lekfulla kommentaren knappast var uppskattad av Apostlarna - eller att hon talade alls, just då. De var ungefär lika roande som en torrt gammalt lårben, men hon hade lärt sig att stå ut med deras sätt. Det betydde dock inte att hon inte kunde tänja lite på gränserna ibland. Trots att hon kunde känna Tezukas blick bränna genom henne så mötte hon främlingens röda blick, studerade henne öppet. Hon hade ingen aning hur man uttalade det där trädets namn, men hon kunde åtminstone göra sig någorlunda förstådd på Nordspråk. Ja, det verkade vara vad de flesta kände till, trots allt.
   "Kan du höra röster?", frågade hon kryptiskt. Hon bröt kraftigt i Nimorian. Hon kunde fortfarande inte få till de där pretentiösa extra lätena som Shona gång på gång försökt lära henne. Hon höjde ett frågande ögonbryn, och blicken smalnade av något. "Eller är det inte Gudarnas vilja?"

[Flocken Ljusets Krigare hoppar in! Malphas och Exodus står längst fram. Ehfra, Vera, Midir och Tezuka står på vardera sidor. Navus och Wunjo står lite bakom, för de är nya. Kolla gärna upp karaktärerna :D]

Midir hade besökt trädet många gånger under sin uppväxt. Icke här delarna av Numoori kände han sig som mest hemma, och tårarnas träd hade alltid varit en naturlig knytpunkt för vargarna på stäppen. Midir hade aldrig varit då religiös i sin ungdom, men den här platsen.. hade alltid fått honom att känna att det fanns mer i denna värld än de någonsin helt till fullo skulle förstå. 

Midir suckade högt åt Ehfra när hon talade till den lilla främlingen, men det var tydligt att han inte var allvarlig alls egentligen, han var tvärtom på ett strålande humör och skrattade samtidigt som han talade med sin mörka röst. ”Eeeefrah, du måste vara snäll, please chill, fröken.” Midir vände sig mot naktakin när han fortsatte tala. ”Strunta i henne, tårarnas träd är en plats för alla. En helig plats där gudarna alltid hör, och gudarns alltid viskar. Men det är upp till oss att lyssna och att svara.” Midir kunde inte dölja ett nöjt flin över att vara tillbaka här igen.

Den främmande gruppen dök upp en bra stund efter att Amaterasu hade nått sitt mål. Hon höll på att gå längst gränsen där växtligheten avtar och skapar tydlig gräns till det enorma trädet. Hon planerade att stanna här över natten innan hon fortsatte att vandra vidare och letade efter en bra plats att bygga en övernattningskoja. Att bygga bo uppe i tårarnas träd vågade hon inte ens tänka på. Hon försökte inte ens klättra upp i trädet trots att den med lätthet skulle kunna hålla hennes vikt. Hennes klor kommer inte röra vid trädets bark. 

Främlingarna var större och kraftigare än hon. Den första som talade var en högrest ragana. Amaterasu studerade honan med intresse men utan att vara oartig. Det kan inte vara lätt att vandra i djungeln och vara så högrest som denna grupp. Huka sig, krypa under grenar eller hoppa över fallna träd hela vägen. 

Sedan hörde hon en mörk röst som tillhörde en hane. Han var också högrest, kraftigare än honan. Amaterasu lig och nickade åt hans ord. 

- Inatt är det fullmåne. Det sägs att rösterna hörs tydligare. Ni är välkomna att stanna här och dela denna natt med mig. Gudarna välkomnar de som vill höra deras ord.

"Fullmåne? Det låter trevligt, skulle vi aldrig vilja missa!" Han drog ett leende mot de andra som redan började göra sig hemmastadda vid trädet. De hade redan bestämt sig för att pausa här sen tidigare, det var ont om bra rastplatser i den här delen av Numoori. Tårarnas träd blev oftast ett naturligt val av bekvämlighets skäl.

"Men då hinner Ehfra berätta för oss om alla spännande saker gudarna säger för dig? Så trevligt!" Sa han roat med en underliggande ironi.

Ehfra skrattade åt Midirs ord. Hon var alltid snäll, om hon fick säga det själv, men hon kunde aldrig hålla sig ifrån att ta en chans att retas när den väl kom. Även gällande främlingar. Hon knep dock demonstrativt ihop läpparna och lyssnade till resten av konverstationen. Rätt som det var skämtade Midir tillbaka, och Ehfras leende breddades med ens.
   "Of course." Hon fnissade till, som om hon bar på samtliga gudars respektive hemligheter och var redo att berätta precis allt på samma gång. "Now, where should I start?" 

[I och med att Ama inte synts till på 6 månader så kommer jag nog se detta som avslutat. Dyker du upp igen, Ama, så kan de säkert träffas vid ett annat tillfälle!]