Dagen höll på att ta slut och ledaren lät äntligen flocken vila. De skulle sova här och många av vargarna har hittat någorlunda torra platser att sova på. Eftersom de bästa platserna var tagna så fick Lee som var fången bland dessa okända för henne vargar nöja sig med en bit torr mark som knappast skulle kunna låta henne sträcka ut sin ömmande kropp. Den svarta tiken satte sig först ner och sedan med tung suck la sig ner på den mossklädda jorden. Ansiktet placerade hon på framtassarna och bakdelen med svansen var hopkurad. Inte så bekvämt men åtminstone fick hon ta bort vikten från tassarna som efter dagen var leriga och brann likt elden. Det var då hennes sinne sammanslöts med en annans och tyngd, press, vikt, enorm, omänsklig föll ner på henne.

"You have it not easy, I see"
- Mother..oh mother! Please don't go away. I will endure this conversation, just don't leave me. Its been so long since I heard your voice..
"It just seems like you can." ett spinnande skratt hördes i Lee's sargade sinne.
"I need to know what happend to you, try to keep it short."
- I was taken hostage. By the Devils I think. A wandering clan.
"Do you need my assistance? Are they violent against you?"
- No..not yet atleast. And there is many of them. A strong mindreader. You won't be able to come past him. Don't come overhere. I beg you. I will run away when I get the chance.
"If you say so. Try to escape before the snows. Otherwise I will come to you."

Moder försvann men trycket var kvar. Smärtan och utmattningen skulle komma senare, men inte till Lee utan till modern. Det var trots allt hon som sträckte sig så långt efter henne. Lee fick bara uppleva en bråkdel av vad hennes mor fick utstå för att nå henne. Karginnan öppnade ögonen och synade flocken. Hon kunde inte undgå känslan att alla i flocken kunde höra hennes samtal trots att den utspelade sig i hennes sinne. Hon var rädd att ledaren kunde ha hört henne.

Den randiga falken känner sig rastlös. Han hade testat att ta sig upp i luften och hade seglat lite med vindarna. Men hållit sig i närheten av platsen där flocken vandrade. Nu hade de stannat för natten. Den randige hade landat igen och hjälpt till där han kunnat. Gjort marken säker på flera ställen så att man kunde ligga ner och sova lugnt utan att riskera att falla i. Han skulle vara trött i morgon. För jorden lyssnar inte lika starkt på honom nu som den gjorde förr. Det oroar honom och han undrar varför. Men han kan inte göra något åt det. Han kan bara försöka att öva upp kraften igen. Energierna är å andra sidan starkare än någonsin. Han kan känna tröttheten hos alla de andra. Det har redan varit en lång vandring, och den verkar inte vara över än på länge.

Något rör sig längre bort. Den randige vrider på huvudet och fäster blicken på den lilla svarta tiken som de fick med sig från Kawazatri. Hon var vist fånge hos flocken där som de hamnade i bråk med. Nu är är hon fånge hos dem. Hanen rättar till vingarna på ryggen och börjar sedan gå i riktning mot ungtiken. Hon ser lite obekväm ut där hon ligger. När han närmar sig breddar den torra biten mark som tiken ligger på ut sig och blir bredare. Erbjuder skönare sovställning. Han ser misstänksamt på henne.
"Bättre?" Frågar han sedan och den gyllene blicken fixerar ungtiken.

Marken bredvid henne rör sig och breder ut sig. Trots den blytunga tröttheten hoppade den svarta tiken smidigt upp på benen och ser på de otroliga förändringarna. Jordbändare har hon förut aldrig stött på. En hane kom närmare henne och hon följer honom med blicken under tystnad.

"Bättre?" Hannen ger henne en misstänksam blick och Lee nickar. Nästan automatiskt läste hon av hans senaste tankar. Det han gjorde var inte lätt för honom, han skulle känna sig trött. Lee ser på den randiga fakargen med lätt oförståelse och tacksamhet. Oförstående på varför han fick för sig att skapa en bättre sovplats för henne och tacksamheten för att han faktiskt gjorde det.

"Ja. Mycket bättre. Tack så mycket"
Alla orden var sagda med tacksamhet men trots det äkta feministisk stolthet. Hon tänkte inte kuva sig, aldrig någonsin.

Han klandrar inte ungtiken för vad hon känner över situationen. Hon hålls ju fången. Hon är inte fri att lämna dem. Han uppskattar dock inte när folk kikar in i hans huvud utan tillstånd. Med undantag från ledaren.
"Håll dig utanför mitt huvud, tack". Han låter inte butter på något sätt. Bara trött. Energierna avslöjar för honom när det kommer in främmande energier i hans medvetande. Det märks direkt. Han sätter sig ner på den torra jordplätt som breder ut sig under honom. Vänster ben sträcker han ut lite mer. Det långa ärret längst med utsidan av låret irriterar honom fortfarande.
"Var kommer du ifrån?" Frågar han och studerar ungtiken. Han undrar vad hon gjorde med flocken i Kawazatri. Det var inte därifrån hon kommer ursprungligen. Hon kom någon annanstans ifrån. Lite nyfiken är han. Och han tycker att ungtiken skulle behöva känna sig mer avslappnad. Hon är ju inte fjättrad med något. Hon vandrar med dem. Saturn vet inte själv vad tanken var att ta henne med sig. Men hon behöver ju inte tycka illa om det... eller?

"Håll dig utanför mitt huvud, tack".

Lee ger den randiga hannen en förvånad men något arg blick. Han kunde väl ha blockerat sig om han nu inte ville att hon skulle kika in. Att de nästan hade dödat henne tillsammans med de där Occultos vargarna och nu hade tagit henne med sig gjorde inte den upproriska honan mer foglig och villig att lyda. Hon följde med de bara för att hon inte hade något annat val. De hade lett in henne i kärret och själv skulle hon inte kunnat ta sig därifrån, vägen tillbaka var för svår att hitta på egen hand, så tills de var på säker jord var hon deras "fånge".

"Var kommer du ifrån?" 
"Skulle du gärna vilja veta, va?" Lee förstod inte själv varför hon var så uppkäftig mot hannen, han straffade inte henne för hennes intrång, han gjorde marken för henne större. Kanske var det just hans vänlighet som fick den unga honan att ilskna till. Skuggan under hennes tassar reste raggen, men inte mot främlingen utan henne själv. Lee fnös. "Jag ber om ursäkt för mitt uppförande. Jag kommer från Valkyrians."

Den randige hanen ser bara lugnt på henne när hon verkar ilskna till. Det förvånar honom inte direkt. Han har inte väntat sig någon vänlighet från hennes sida. Han kan lika gärna gå och hitta på något annat. Försöka sova lite. Eller ta sig upp till trädtopparna och flyga en sväng och hoppas på att den friska luften kan göra honom sömnig.

Han är beredd på att resa sig och gå därifrån när ungtiken ursäktar sitt uppförande. Öronen rycker till på hanens huvud. Hon kanske har lite förstånd i alla fall?
"Valkyrians? Det har jag aldrig hört talas om. Vad är det för något?" Frågar han och tippa huvudet på sne. Kommer snabbt på att ungtiken kanske inte vill berätta och det förstår han såklart om hon inte vill.
"Vill du inte berätta så förstår jag". Lägger han till. Han började inte prata med sig för att samla information på något sätt. Han var bara nyfiken på vem hon är. Hon vandrar med dem nu. Som fånge men ändå. Det är inte konstigt att han blir nyfiken.

"Valkyrians? Det har jag aldrig hört talas om. Vad är det för något?" 


"Inte så konstigt, vi håller uppe i norr. Eriinari och de områderna.."

Lee ger den vingade vargen en misstänksam men samtidigt smärtsam inombords blick. Hon levde under ständig psykisk press nu när hon vandrade med de. Hon hittade på olika scenarion på vad de skulle göra med henne, var hon en vandrande konserv sparad till flocken om det inte finns byte? Eller ska hon bli offer till någon ritual? Ju mer tid hon spenderade med de desto blodigare blev scenerna.

"VAD SKA NI HA MIG TILL!?" ville hon skrika men höll så klart tyst. Att reta de nu och på så sätt skynda på sitt öde ville hon inte. Hoppet dör sist som man säger.

"Vilka är ni då?" Hon sätter sig ner och försöker få röstet att låta så likgiltig som möjligt, man kan nästan tro att hon frivilligt hänger med de.

Norr? Eriinari och de områdena... De områdena utforskade han nog när han var yngre. När han var ny i Numoori och inte visste vad han skulle ta sig till. När han var ung... Men han känner sig inte gammal. Bara mer erfaren.
Vilka är ni då? Ett lätt flin lägger sig över fakargens läppar. Ja, vad är de? Den randige skulle inte nog kunna uttrycka hur mycket Devils betyder för honom. Det är här han hör hemma. Men det var inte det ungtiken ville veta.
"Det får du nog veta tids nog". Svarar han henne. Kanske något retligt. Men förmodligen kommer det bara bygga på hennes irritation. Men hon är med dem nu. Hon ser allt från insidan. Är det inte bättre för henne att själv bilda sig en uppfattning? För inget han säger kan få henne att tro i alla fall.

Det rasslar till i fjädervippan som pryder tippen på hans svans när han sveper till med den genom luften för att sedan placera den på den torra plätten vid sin sida. Ena vingen rycker till när svansen slår i den men blir snart stilla igen.
"Mitt namn är Saturn". Säger han och den gyllene blicken studerar ungtiken.

Hanen retar henne. Njuter han eller njuter alla de att hålla henne i ovetande? Lee rycker på axlarna och gör en högfärdig min,virar den långa svarta svansen runt benen. Nu sitter hon rakryggad som staty. De gula ögonen studerar fakargen med svalt intresse, som om hon inte har något annat för sig. Men om det fanns empatiker i flocken skulle de såklart se motsatsen. Lee hungrade efter information. Hon satt som på nålar men ut kom bara lugn och likgiltighet.

De satt där och studerade varandra. Fånge och fångvakt.
"Sheali" sa hon för att vara artig. Hon hade kunnat kalla sig Lee men en fångvakt får nöja sig med hennes fullständiga namn och inte det barnsliga smeknamn.
"Lust att säga mig vart ni är påväg? För jag hoppas verkligen att ni inte tänker bosätta er här?"
Halvblodet sveper med blicken över det dystra landskapet innan den gula blicken fäster sig på fakargen.

"Sheali". Han testar på namnet och ler mot henne. Inget flin.
"Ingen här skadar dig. Se det inte som ett fängelse. Bara ett steg på ditt äventyr. En ny erfarenhet". Säger han. Hennes energier är irriterade. Det märks att hon inte trivs med sin tillvaro just nu. Han förstår det. Men om hon slappnar av han hon kanske lära sig något på sin resa.

Sen skakar han på huvudet.
"Nej, det här är bara en del av våran resa. Vart vi är på väg är inte bestämt än". Han tycker den här vandringen är spännande. Att få lämna öknen för något nytt. Öknen är saknad. Det var hem så länge. Men hem är med flocken. Inte platsen de befinner sig på. Och ibland behövs det förändringar.

Han har inga förväntningar på att ungtiken ska lugna sig. Hans yttrar sig inte för att påverka henne. Men kanske skulle han kunna få henne att lugna ner sig. Samtidigt vill han inte motsäga det han just sagt. Han tvingar henne inte till något. Den gyllene blicken bara studerar henne. Kanske med en lekfull nyfikenhet.

"Sheali. Ingen här skadar dig. Se det inte som ett fängelse. Bara ett steg på ditt äventyr. En ny erfarenhet".

Lee höjer ögonbrynen vid hans ord. Försöker han lugna henne? Snällt i och för sig men det fick Lee att bli mer misstänksam. Skulle de bita ihjäl henne i sömnen? Nu var hon bestämd på att inte somna en sekund. Bara vila. Tur att Skuggan kan varna om något händer. Bäst att vara på sin vakt. Lee började i allt snabbare takt bli paranoid.

De gula ögonen började nästan febrilt glänsa. Hon var ännu ung men gjorde allt för att hålla sig lugn, vuxen och sansad. Skuggan under henne kände skarpt av minsta svängning i hennes humör och darrade smått som om den reflekterades i vattnet.


"Bättre ställe än där jag kommer ifrån hittar ni ändå inte.."
muttrar hon och stirrar plötsligt anklagande på Saturn.
"Men dit kommer ni inte fram. Den är beskyddad och så är jag giftig!"
Hennes meningar blev svårare att förstå och det sista var ren lögn. Hon hade lärt upp kroppen att hantera gifter bättre men om de skulle få för sig att äta skulle de inte dö av förgiftning. Hon var helt säker.

Sheali's energier blir vildare. Hanen rycker på skuldrorna och suckar. Det här hade han väl mer eller mindre förutsett.
"Du gör som du vill. Jag tänkte bara att du behövde vila". Säger han. Ett fånigt hopp var det att hon skulle känna sig lugnare av hans ord. Mer tänker han inte hjälpa henne. Inte nu i alla fall. Är hon telepatiker, som han gissar på, så skulle hon kunna förstå att han menar vad han säger. Men han vill inte ha henne i sitt huvud. Hans tankar är hans egna. Och hans minnen... Det är så många som han helst vill förtränga. Andra betyder för mycket för honom att han inte vill dela dem med andra. Och så litar han inte på henne. Hon är ung och nyckfull. Det är mycket hon behöver lära sig.

Han flinar lätt.
"Säger du det så". Säger han bara. Om det får henne att känna sig säkrare så. Saturn har redan överlevt en förgiftning. Det tog hårt på honom dock.
"Vi är nog inte på väg ditåt i alla fall". Lägger han till. Men nog skulle Devils kunna ta sig in där och regera om de skulle vilja. Det tvivlar han inte på. Men det säger han inte högt. Det är ingen idé att sitta och munhuggas med ungtiken.

Den randige gäspar stort och reser sig upp. Det frasar åter i fjädervippan på svansen när han sveper till med den.
"Du behöver sova". Säger han. Nog skulle han kunna hjälpa henne med det. Men han känner inte för att vara så vänlig. Och hon skulle säkerligen inte tillåta honom heller. Han skulle kunna tvinga henne. Men han är redan för trött.

"Gå och gör ert jobb nu, låt mig inte ångra att jag gav er en chans"

Faderns ord var bestämda, men inte kyliga. Den äldre hanen gav Midas ett leende, men Midas själv nickade bara lugnt och lämnade Malvado till sitt. Som fadern sa hade han själv ett jobb att sköta. Midas ville inte göra varken honom eller Tramptass besviken.
En bit bort fann han Saturn och sitt så kallade jobb. Han hade ingen aning om vad de två kan ha samtalat om, men han slår sig ner vid dem ändå, placerar rumpan på vad han trodde var en torr plats. En stor missbedömning. Hela hans ansikte tycks smalna av och han flyttar rumpan lite åt sidan och gör ett nytt försök till att hitta en torr plats. När han nöjt sig med platsen vänder han blicken till Saturn och hälsar på honom med en djup nickning. Sedan vänder han blicken till den lilla och studerar henne likgiltigt.
Var detta hans jobb? Denna lilla?
"Vilka höga tankar de har om mig", mumlade han med tom röst. Han ruskade lite på huvudet och gjorde ett försök till att le. Leendet blev stelt och han gav snart upp försöket och läpparna gick tillbaka till att bilda ett streck i hans anlete.
"Så, vem är det vi har här då?" blicken växlade mellan Saturn och den lilla, men det var på den lilla blicken slutligen stannade.

Han försöker garanterat lura henne. Lee var på gränsen till sammanbrott och det gjorde henne oberäknelig. Hon skulle kunna resa sig upp och börja springa i valfri riktning mot sitt egna öde bland de lömska markerna för att där hitta sin död. Hon skulle kunna försöka anfalla de två hanarna. Det kommer inte kosta de mycket krafter att döda henne men då kommer hon iallafall dö med envist grin på ansiktet.

En ny hane kom fram, även han med vingar och ovanlig markering i ansiktet. Dessa tankar roade Lee något otroligt då hon plötsligt kände pressen släppa. Hennes sinne var fortfarande kapabel att lägga märke till detaljer. I själva verket var hon skrämd, halvt till döds, skrämd. 3/4 skrämd, 9/10 skrämd. Skrämd till den nivån där paniken försvinner och lämnar bara hopplös beslutsamhet. Nu var det alltså dags. De två skulle mörda henne nu och äta av hennes kött. Hon målade upp en bild på hur hon ligger döende på marken och deras blodiga ansikten. Hon reste sig upp och mötte den nya vargens blick. Han var några år äldre än henne, inte någon fullvuxen. Så han skulle nu döda henne för att räknas till en vuxen? Var det en invigningsrit?


"Mig tar du inte lätt. Invigningsrit?" sa hon med gravallvarlig röst. Skuggan under henne slutade darra, stannade under henne och blottade tänderna. Redo? Redo.

Saturn hade känt Midas röra på sig redan innan unghanen hade tagit sig fram till dem. När den svarta fakargblandningen satte sig ner och missade torr mark rycker det till i svansen på Saturn. Det såg lite komiskt ut men han håller sig från att skratta. Det skulle unghanen inte uppskatta i alla fall. Och Saturn hade faktiskt kommit att uppskatta den yngres sällskap där uppe bland vindarna. Den randige breddar marken så att den yngre får mer mark att sitta på. Själv står han kvar. Han vänder den gyllene blicken mot Sheali igen. Midas närvaro hade bara förvärrat paniken i den lilla kroppen. Hennes energier var för vilda för hennes eget bästa.
"Lugnar du inte ner dig snart kommer du skada dig själv". Säger han lugnt. Ungtiken verkar inte besitta mycket kontroll. Saturn ser åt Midas igen.
"Hon heter Sheali. Kommer från Valkyrians uppe i norr. Eriinari". Saturn ger den yngre hanen en snabb sammanfattning av vad han själv fått ur ungtiken.

Varför var han tvungen att se efter en valp? Ja, han såg henne som en valp, trots att han själv inte var speciellt mycket äldre. Varför just han? Kunde ingen annan i flocken ha gjort det här jobbet? Midas var inte bra med valpar, han kunde inte skratta och skoja, han visste inte hur man bar sig åt för att lugna en valp. Och den här valpen behövde lugna ner sig. Ordentligt.
Han hörde vad den unga sa, men svarade inte på det med en gång. Istället vände han blicken till Saturn och lyssnade på vad den äldre hade att säga. Så den lilla tiken hette Sheali. Sheali från Norr, Sheali från Eriinari, var tusan nu det låg.
Han vände blicken till Sheali, som hon tydligen hette, och insåg att han nog behövde säga något. Men vad skulle han säga för att lugna ner henne?
"Lika lite som ni vill vara här, lika lite vill jag behöva passa er. Men det är bara att gilla läget. Ni är fast här, och jag är fast här. Så vi kan väl lika gärna göra det bästa av situationen. Midas är mitt namn", sade han lugnt och såg på Sheali. Han hade ingen aning om det var ord som skulle nå fram, men som sagt så greppade han i luft i det här uppdraget. Det var bara att lära sig allteftersom.

Lee kastade nerjagad blick mot den svarta fakargen men gjorde ett ansträngt försök till att faktiskt lugna ner sig. Hon kände sig fortfarande uppjagad men visade inte ut det för de två fakargerna. Hennes Skugga som alltid var under stort inflytande av hennes känslor var helt vild, bytte hela tiden skepnader och kontraster. Lee's uppmärksamhet låg på den unga fakargen. Hon ville ta reda på hans tankar, en blick slängdes mot Saturn. Skulle han hindra henne? Förmodligen. Men det var endå värt ett försök. Obehindrad tog hon sig i fakargens oskyddade sinne. Om han var hennes fångvakt kanske hon skulle kunna omvända honom på något sätt? Plantera ett tanke på att låta henne gå. Eller helt enkelt inte lägga märke till henne överhuvudtaget. Bara hon fick lite tid så skulle det säkert gå. Han hade ju ingen blockering.

De gula ögonen blev frånvarande och spegelblanka som alltid när hon försökte sig på något svårt, något som krävde tid och erfarenhet men som hon ändå ville utföra.

Saturn släpper Midas med blicken och återgår till att studera Sheali. Hennes energier ändras. De verkar lugna ner sig. Men han är misstänksam. Han ser ingen direkt anledning till att hon skulle lugna ner sig bara för att Midas är här. Hon verkade inte direkt glad över att de nu är två stycken som sitter här med henne. Dessutom är Midas större än Saturn storleksmässigt. Så den svarta unghanen ter sig förmodligen mer hotfull på det sättet.

Det darrar till i hans läpp när ungtiken verkar försvinna. Inte fysiskt men hennes energier dämpas drastiskt men samtidigt fokuseras dem. Han har ingen aning om vad hon sysslar med. Saturn suckar och ser på Midas igen.
"Jag tror hon försöker ta sig in i ditt huvud". Säger han lugnt. Unghanen får själv bestämma hur hans ska handskas med det.

Han vände blicken mot Saturn när denne talade och nickade bara som svar. Han hade känt av hur Sheali ändrat beteende drastiskt och ovanligt snabbt. Det var få som kunde tygla sina känslor på det sättet, och han tvivlade på att tiken var en av dem. Men vad hon hade i tanken visste han inte, och det var inte förrän Saturn satte ord på det som det gick upp för Midas. Långsamt vred Midas på huvudet och såg på Sheali igen.
"Vad hoppas ni kunna åstadkomma genom att rota i mitt sinne?" frågade han henne likgiltig. Blicken var avgrundsdjup och tom, han brydde sig föga om hennes försök att komma in i hans sinne. Hon fick rota hur mycket hon ville där, inget hon fann skulle vara av vikt för henne. Han visste ännu ingenting om flocken, hans far hade inte heller berättat någonting. Att hon skulle kunna se hans familj gjorde honom detsamma, han hade växt upp lycklig och i frid.
"Ni är inte den första att ta en tur längs mina minnen och tankar, men ni är minsann den yngsta. Men ta ni en titt om ni känner att det skulle hjälpa er, men tänk på vad ni gör...", sade han kyligt. "... för vill ni leva så råder jag er till att tänka efter lite mer", hans ögon smalnade av, men mer än så visade han inte. Han var egentligen varken irriterad eller road över situationen. Men han kunde mentalt sett inte stoppa henne, så det var kanske lika bra att ge henne en inbjudan.

"Jag tror hon försöker ta sig in i ditt huvud". Så klart att fakargen skvallrar för sin flockbroder, Lee visade inte sitt missnöje på något sätt men Skuggan flög ilsket mot Saturns skugga som för att knuffa till den men stannade upp mitt i svepet och återvände tillbaka till sin mästarinna. Ännu har Lee inte lärt Skuggan att orsaka fysisk skada på objektet, Skuggan var bara kapabel att orsaka smärta. Hon drog sig ut ur Midas's sinne hårt och snabbt, ögonen fick åter sinne. 

"Vad hoppas ni kunna åstadkomma genom att rota i mitt sinne?" Lee mötte hans blick med envist bestämdhet, de lysande gula ögonen mötte de olikfärgade.
"Ni är inte den första att ta en tur längs mina minnen och tankar, men ni är minsann den yngsta. Men ta ni en titt om ni känner att det skulle hjälpa er, men tänk på vad ni gör.. för vill ni leva så råder jag er till att tänka efter lite mer". Lee snörpte på munnen men ett retsamt flin gled upp på ansiktet. Så han försökte skrämmas? "Vad kommer hända dig, Midas, om jag trots allt flyr?"

[Avslutar det här rollet då Sheali's spelare lämnat Numoori.]