Den kyliga vinden blåste den unga varghonan i ansiktet och tvingade henne att hålla de intensiva gula ögonen till hälften stängda.
Mörkret dolde henne nästan fullständigt där hon tog sig längre upp för bergen i en mellansnabb gångart som var närmare språng egentligen.
Hon håller sin svans i jämnhöjd med ryggen och öronen är strukna bakåt, möjligtvis på grund av den betvingande binden.
Carnivora rör sig nästan ljudlöst fram i nattens mörker och vill inte riktigt erkänna för sig själv att hon ännu en gång har äntrat okänd mark.
Rastlösheten som behärskar hela hennes väsen tvingar henne ständigt till att vara i rörelse.
Den unga vargen ger ifrån sig en irriterad fnysning när hon stryker den beniga men ändå muskulösa kroppen mot en kylig bergvägg, då hon känner att bergväggen avbryts av en inbuktning söker hon sin tillflykt in dit.
Vargen lägger sig på mage och håller hela tiden sin blick mot ingången till den lilla inbuktningen i bergets sida, som väl mest kunnat rymma två till utav hennes storlek.
Plötsligt stiger en djup, dov morrning fram ur hennes strupe och hon lägger öronen slickade bakåt längs med huvudet.
Carnivora förblir dock liggandes, hon känner doften utav någon eller några andra varelser alldeles i närheten men hon har aldrig tillhört den slags personlighet som skulle få för sig att bara rusa rätt ut utan hon föredrog att lömskt vänta och hoppas på att vem hon än hade korn på skulle missa hennes närvaro och fortsätta.

Carnivora vinklade de bakåtstrukna öronen en aning frammåt för att lyssna på ljuden omkring sig. Hon försökte metodiskt koncentrera sig på någonting annat än tjutandet från vinden som verkade ha ökat i styrka under loppet av bara några minuter.
De intensiva ögonen spejade ut i snöyran och hon drog in dofterna som slog mot henne i vågor, försökte få sig en bild av vem det var som närmade sig, hon kände doften av en främling allt starkare och av doften att dömma var det en manlig individ.
Ett snett vargflin dök hastigt upp i hennes ansikte för att sedan försvinna.
Detta kunde ju bli riktigt roligt!
Med tjutandet från vinden i öronen och doften av främlingen i nosen reste hon sig långsamt, dröjande upp.
Efter att ha sträckt lite på sig stack hon ut nosen från sin tillfälliga tillflyktsort och vädrade ännu en gång.

(helt ok! :`D )

( åh, sorry strul med allting så råkade svara från fel karaktär >´<)

"Hur skulle du kunna se mig när inte jag ser dig, främling?" Carnivoras röst var hes och torr, möjligtvis var det av ovana att prata men det var också mycket möjligt att hon själv ansträngde sig för att rösten skulle låta torr.
Carnivora tog ett steg utanför sin tillfälliga tillflyktsort, smått nonchalant såg hon först åt höger och sedan åt vänster, lät blicken liksom glida förbi främlingen för att sedan återigen blicka framåt och tillbaka igen för att så småningom fästa sig på främlingen.
"Nu kan du se mig" lade hon till och lutade en aning på huvudet.
Halva hennes kropp var fortfarande dold inuti inbuktningen och vinden lekte med hennes korta päls.
Carnivora sträckte ut sin spinkiga kropp i sin fulla längd, som inte var särskilt imponerande egentligen.