Solen stiger upp på himlen, jag älskar soluppgången man känner sig så trygg. Jag sitter och kollar känner hur varmt det blir, Min päls blir bara mörkare och mörkare, jag har inte varit i närheten av vatten eller snö på flera dagar. Mina ögon stängs igen men öronen är öppna och fokuserar på alla ljud. "Hallå någon där"

Han hade vandrat bort från Niala nu, hon hade vaknat men han hade ändå bestämt sig för att stanna ett tag till men sedan, Sedan skulle han lämna skogen. Samla på sådana som var som han, för nu när han vuxit upp visste han att man inte kunde tackla allt ensam, tyvärr behövde man vara fler för att uppnå makt i ett så starkt land som Numoori, alla var olika, strävade efter olika saker, och vissa var villiga att slåss för det. Precis som han. Så nog borde det finnas sådana som han kunde värva där ute? Kanske. Lättsamt travade han på i trädens grenar, och när de tog slut hoppade han över till nästa. Det var det sätt han tagit sig fram på i nästan hela sitt liv och därför var han skicklig.
En röst avbröt hans frid och han stannade upp. Vem var det som ropade så? Irriterat fnös han till och började röra sig mot ljudet genom att kasta sig från gren till gren, näst intill ljudlöst. Och där grenarna låg för långt ifrån honom så sträcktes de hjälpande ut. Plötsligt fick han syn på en gråare varg mellan träden, ståendes på marken. Intresserat lät han träden och bladen gömma honom, trots den bjärta kroppen, och började Iaktta vargen, vars doft avslöjade att det var en tik.

Ljudet försvann, allt vart tyst. Jag vänder mig om och kollar upp mot träden, inget där. Jag måste hitta lite vatten snart. Jag reser mig och börjar gå, något säger mig att det finns vatten i närheten. Jag hör något prassla, men det är ingen där. Sakta för jag ner min nos mot marken och börjar nosa mig framåt. 

Lukten blir starkare, vatten. Där finns det vatten. Jag var så nära det hela tiden, sakta går jag emot det och blöter tassen. Det är svalt, jag kliver i och känner mig piggare. Jag ser på min päls att den börjar bli vitare, äntligen.

Det var en fin dag. Skogen var vaken, full av liv. Vargen som gick mellan träden hade inte riktigt samma energi, men han var definitivt levande.
Fyra breda tassar placerades på marken. De lyftes och placerades igen med en lugn rytm. Ett par mörka vingar hölls hopfällda vid sidan. Blair gick lugnt genom skogen. Hanen hade ingen anledning att vara rädd. Varför skulle han? Han hade blivit hårt tränad av Shady under de senaste veckorna, och musklerna i bakbenen gav honom möjlighet att ta stora språng. Nacken hade också blivit muskulösare, starkare. Unghanen vred på den för att lättare kunna notera omgivningen. Just nu hade han ingen lust att hålla sig dold. Han kände ingen anledning, för han sökte inte sällskap. 
Men han kunde aldrig vara säker. Som för att försäkra sig om att han var ensam sände han ut vindar. Han blev mycket missnöjd när han insåg att hela två individer fanns en bit bort. Den ena höll sig gömd, förvånansvärt duktigt, medan den andra var helt synlig.
Trots missnöjet klev han nyfiken fram ur buskarna och granskade honan, som var den synliga. Hennes päls var snövit(?) och blänkte vackert där hon stod i vattnet. Han fnös lågt och vände blicken mot platsen där den andre, den dolde, var.
”Du där, dolde, kom fram!” Rösten var lugn, men hade definitivt en lite befallande klang, även om spår av nyfikenhet kunde skymtas. Svansen snärtade till bakom honom, otåligt. Han ville se den lille ekorren som gömde sig i träden.

[Jag joinar här c: Om detta ogillas kan jag lämna c;]

Honan började röra sig bortåt, och han följde dold efter.Löven prasslade lätt när de förflyttades, men inget allt för märkvärdigt i den stora djungeln där fåglar och djur sprang i kronorna hela tiden. Då hon stannade gjorde han likadant, synade henne intresserat, försökte se om det var värt att tillkännage sin närvaro. Fascinerat såg han hur den nästan silvriga pälsen skiftade färg. Men då en vind drog genom pälsen så tittade han misstänksamt upp. Att sådana tydliga vindar kom var väldigt ovanligt, något han borde veta då han bott i skogen i hela sitt liv. Träden viskade om en främlings ankomst och han förstod genast att det var denne som orsakat den, och visste därför att denne var medveten om hans närvaro. Han fäste den heterokromatiska blicken åt det håll han visste främlingen skulle komma ifrån, och mycket snart kunde han se den unga individen. En mörk individ vars doft snabbt avslöjade att det var en hane.
Han lär grenarna och bladen flytta sig från den bjärt färgade kroppen så att han syntes då hanen talade. "Du pratar som om du hade makt" Han skrattade lätt. Han synade den andre hanen mer ingående, han såg ut att vara yngre än honom, trots att hans kroppshydda var större, han kunde tyda det i formen på pannan, som var litet högre än en vuxen individs, och storleken på tassarna i jämförelse med kroppen, men även formen på ögonen. "Men vad få dig tro att du äger den?" Han flinade och gick framåt på grenen under honom, som direkt började styras under honom, förlängas sakta och böjas neråt vid hans begäran. Han stod fortfarande på grenen, säker ifrån både hanen och honan, för hanens vingar skulle inte funka mot honom, den fel bedömningen hade en än större bevingad gjort, det hade kostat henne dyrt.

Jag vänder mig om och ser intresserat på hanen som står och kollar upp bland träden. Jag backar undan lite men stannar inom synhåll. "Dolde" frågar jag undrande. Men innan jag fick ett svar såg jag det. En hane till. I trädet dessutom. var det han jag hört tidigare. Jag backar ytterligare ett steg ut i vattnet. Min päls är helt vit nu så jag skulle kunna gå upp, men jag trivs här ... här i vattnet.

Du pratar som om du makt, men vad får dig att tro att du äger den?

Precis som vindarna berättat fanns det en varg till här. Han synade hanen. Vit, med röda tecken. Den lille spatserade längre ut på grenen, som till Blair förtjusning växte sig längre.
Vindarna ökade kraftigt, slet i pälsen, men han ville bara demonstrera.
"Varför skulle jag inte ha den, ekorre?" svarade han med ett brett flin på läpparna. Flinet växte sig större när hans ögon följde den röda färgen på vargen. Den lille hade häftiga krafter, men Blair litade på att han skulle få en vink innan om röde tänkte attackera.
Blair sneglade på den andra vargen. Hon hade backat ett steg längre ut i vattnet, och såg verkligen inte ut som ett hot.
Leendet krympte till ett småleende när han åter vände blicken mot den röde. Han var några centimeter större, helt säkert, men ålder? Det var svårt att bedöma. Blair suckade lite.
"Vilka är ni?" Han talade ut till dem båda två.


[derp & kort]

Han kände vinden slita tag i träden omkring och pälsen, men ändå stod han lugnt, och säkert, kvar på sin gren. De ut- och infällbara klorna hade greppat om stammen och tassarna låg på sidan om, i ett säkert grepp. Han kastade en blick på honan, som backade längre bak i vattnet, feg? eller bara vaksam? Om hon var det andra kunde han kanske ha nytta av henne, men han tvivlade på den saken. Men hanen däremot, han kanske var någon som han kunde värva. Men det fanns en doft på honom, som skvallrade om äldre, vuxna, individer men ändå inte familj. En flock? Hanens ord, en kommentar tillbaka till det han själv sagt, Fick honom att flina bredare. Men ändock, vad var en ekorre? Han erkände inte för hanen att han inte visste det, säkert bara nog obetydligt ändå. Hanens fråga fick honom att, återigen, syna honom. "Joker" mer sade han inte, behövdes inte enligt honom. "Ditt namn" det var absolut ingen fråga, utan en order. Han struntade i vad den yngre hanen skulle tycka om det, än så länge hade Joker övertaget, och inte skulle han ge upp det så lätt.

Jag ser blicken jag får av den mörkare hanen. Han verkar inte så farlig men det yttre säger ju inte allt. Hans fråga ekade i mitt huvud .. Jag gick lite närmare "Yana och vem är du" säger jag samtidigt som jag hör den andra hanen den så kallade ekorren säga sitt namn. Joker ... det passar honom på något vis. Jag böjer sakta ner huvudet och dricker lite vatten.

Joker.
Yana. Och vem är du?

Blair synade hanen med ett litet leende på läpparna. Det var nu han förväntades säga sitt eget, tiken hade frågat och båda två hade sagt sitt namn, men han teg.

Ditt namn?

Det hördes så väl att det var en order. Blair svarade inte först, utan la sig först teatraliskt ner på marken. Uttråkat studerade han en skalbagge i vackra, mörka färger.

"Jag överväger att inte svara på din fråga, men efter som du frågade så trevligt så…"

Han betonade flera ord i meningen, flera dold budskap. Blair markerade att han tänkte säga sitt namn för att han ville, inte för att den andre beordrat honom. Absolut inte. Han fnös lågt.
"Blair." sa han ändå och nickade mot Joker. Sedan vred han nacken mot tiken. Hon var så.. tyst. Han betraktade henne tankfullt.
Han skakade lätt på huvudet för att få bort alla tankar. En tystnad uppstod. Blair sträckte lite på vingarna och fällde sedan in dem igen.

Blair

Jag kollar upp igen och ser på honom.. Blair. Han ligger och tittar på något jag går sakta upp från vattnet och närmare honom för att se vad det är. Men stannar några steg ifrån. Jag tittar nyfiket upp i trädet och ner tillbaka på honom. "Vad kollar du på"

Den yngres mening roade honom, så innerligt han försökte Bevisa att han hade makten, att han kontrollerade situationen. Att han sade sitt namn för att han ville. Joker närmade sig marken litet mer genom att hoppa ner från den böjda och vridna stammen han omformat. "Blair, så intensivt du försöker försvara din makt, makt så liten att inte ens en "Ekorre" skulle känna den" Trots att han fortfarande inte visste vad en ekorre var så använde han ordet, smidigt utan en enda liten reaktion i ansiktet som avslöjade hans okunskap, i hopp om att det skulle vara något obetydligt litet djur. "Jag vill höra, vet du ens vad makt är?" Han log och kastade en blick på honom som nu började närma sig dem, bra. Han hoppade ner ännu en gren, fortfarande skyddad av träden. "Seså, Definiera det för mig" Han satte sig ner, rakt på grenen, som om det var det mest naturlig man kunde göra, som om samtalet inte handlade om mer än familj, eller något annat obetydligt ämne.

Vad kollar du på? Tikens röst fick honom att vända den gröna blicken mot henne.
”Dig såklart.” sa han enkelt innan han åter vände blicken mot Joker. 
Blair, så intensivt du försöker försvara din makt, makt så liten att inte ens en ekorre skulle känna den. Blair fnös lågt.
”En ekorre skulle definitivt inte känna den. Du vet väl att en ekorre har usla sinnen?” Den andre vargen visste nog inte vad en ekorre var. På sättet Joker talade om de så fick han det att låta som ett pyttelitet djur. Som om det var en ekorre. Han fnös igen.
”Däremot känner du av den. Det märks när du så tydligt försöker trycka ner mig.” Han skakade lite på huvudet. Men ekorren gav inte upp.

Jag vill höra, vet du ens vad makt är? Seså, definiera det för mig.


Joker betedde sig skrattretande. Denne hade nonchalant lagt sig ner. Blair kände irritationen växa sig större. Detta kände säkert de andra av, då vindarna började blåsa kraftigare. Ett tecken på att ekorren skulle 8Dpassa sig. Han började närma sig en gräns. Blair försökte svälja irritationen och fick vindarna att lugna ner sig.
”Jag vet utmärkt vad makt är. Det är något som de svaga inte har, och som de starkast har gott om.” Nu spände han blicken i Joker. ”Om man har makt så behöver man inte ägna tid åt ekorrar som dig.” Han log nedlåtande och vände ryggen åt Joker. Sedan kom han på en sak och vände sig åter om, med ett hånleende.
”Och du, känn dig inte pressad att smyga på mig senare. Jag kommer veta vad du gör före du gör det, ekorre.” Han svängde lite på svansen och försvann sedan. Han hade annat att göra än att tjafsa med en liten grälsjuk sak.

[Känner att Blair tar upp väääldigt mycket plats, men ja ~ Om Joner eller Yana nu vill hindra honom så gör det, men han kommer nog vandra iväg ändå ~]

Jag hör hur de bråkar men tänker inte börja. Blair vänder sig om, tänker han gå... Jag kollar upp mot Joker som mest verkar arg. Allt gick så fort så jag hade ingen aning om vad som hänt. Jag backade lite och tänkte gå ut i vattnet igen. Kanske de skulle behöva ett dop i det friska vattnet för att lugna sig lite. Jag går ut i vattnet och skvätter lite med tassen på Blair som är närmast.

Blair verkade högt förnärmad, hans ord tydde på det och inte heller såg han den bakomliggande intelligensen som han själv ägt som yngre. Det var uppenbart att Den andra inte gillade honom, men sådan gick alltid att ändra på, se bara på Niala. Han flinade åt tanken, hon hade först hatat honom, skulle säkert med nöjde försökt slita i hans kropp ifall han gett henne tillfälle, men nu var hon där. Frivilligt en tjänare som dyrkade honom, älskade honom. Han lämnade grenen då hanen avslutat sitt lilla tal. "Fel" Trots att han inte längre satt i trädet hade han samma säkerhet och stolta hållning. Visst valpen påstod att han kunde se hans drag, men i den åldern kunde krafterna inte vara tillräckligt bra för att se allt, och inte heller att komma på beställning. För han gissade att det var valpens kraft. Vad var det nu de där patetiska lusarna hade kallat det? Föraning? Kanske. Men nog om det. "Vem som än lurade i dig att det var makt, den kan inte riktigt se klart Men om du tar dig tid att lyssna på mig, om än så för bara en stund, ska du få veta vad makt är" Han svepte med den långa, udda krullade, svansen. Såg mot tiken som nu skvätte vatten på valpen, han fick lust att skratta, men han motstod det. Karma.

Jag hinner knappt blinka innan jag får vatten över mig. Det gör inget för min del det är bara uppfriskande. Men det tyckte visst inte han. Jag lägger mig ner i den grunda delen av vattnet och kollar på hanarna. Makt .. allt det här för ett ord. Jag fokuserar mig på vattnet och ser i ögonvrån hur det höjer sig bakom mig, för att sakta sköljas över min rygg. Lyssnar på tystnaden.

Han tittade på valpen, som nu stannat. Men så han lät, vart var den glöd, entusiasm han nyss försvarat sin obefintliga makt med? Han verkade bara irriterad, och kanske förnärmad? Men Joker kunde nästan se, men han var inte säker, på valpen att den inte tänkte släppa sina föreställningar om makt. Kanske var det någon patetisk vuxen som höll ner hans intellekt? Men Om han hade lyssnat på Joker från början, om han bara lyssnat, så skulle Joker kunna bevisa att han skulle kunna få honom att växa, bli större än vad någon annan i Numoori, bortsett från han själv då. "Blair, Makt är inget man föds med, men heller inget man får" Han närmade sig den unga igen, fortfarande stadigt på den ständigt fuktiga marken. "Makt är heller inget man kan dela med vilka som helst, de flesta skulle sno den för sig själva" Han kastade en snabb blick på honan, undrade vad hon såg i scenen. "Makt är någon man måste ta, slita ifrån andras händer, men ändock är detta inte definitionen av makt" Hans heterokromatiska blick fixerades i den yngre hanens djup gröna. "Men, eftersom du verkar ha bråttom hem till din lilla "flock" så skall jag nog kanske lämna dig? För nog vill du ändå inte nå makt om du låter dig underordnas någon" Han lät bakbenen snabbt skjuta honom i ett enormt hopp, något som han tränat på länge, och han landade mot en stan som han kramade om med frambenen för att ta sig upp för, och ut på första bästa gren, men han stannade där. "Kom ihåg Blair, det är ditt val Makten kommer inte av sig själv"

Lugnt lyssnade han på den andre. Så mycket prat, inget gjort. När den andre med ett språng tog sig upp i ett träd och med framtassarna höll i sig var likheten med en äkta ekorre skrattretande likt.
Blair skakade på huvudet och reste sig för andra gången.
"Visa ord." sa han syrligt. "Och ja, jag måste tillbaka nu. Gränserna bevakar inte sig själva." Inte för att Blair bevakade revirets gränser, men han hade annat att göra. Han plöjde sig fram genom buskarna, försvann utom synhåll. Det sista man hörde från honom var tre ord.
"På återseende, ekorre!" Skämtet hade verkligen blivit uttjatat, men det fick han ta. Blair svängde lite med svansen och fortsatte gå vidare.

Off: Lämnar här nu, bye! c: ~

Jag ser på när joker  hoppar upp i trädet igen och vänder mig för att se vad Blair gjorde.  Han reste sig upp  och sa några ord och gick. Jg kolla efter honom , man hörde tre ord innan han försvann. "På återseende ekorre" jag flinar och rullar runt ett varv i vattnet.

Han såg på när den unge försvann, ja han fick skylla sig själv ifall han inte nådde till den makt han redan trodde han hade. Den heterokromatiska blicken fästes istället på den ljusa honan. Yana hette hon va? Iallfall hon hade inte gett något speciellt ljud ifrån sig, ointressant. Men vem vet, det kanske gömde sig något under den tysta fasaden? Niala hade heller inte varit den mest intelligenta varelse han hittat men hon hade ändå visat potential sen. "Du hette Yana eller hur?" han synade den ljusa vargen från grenen.

"Du hette Yana eller hur" 
Jag reser på mig och kollar på Joker, jag var nog rätt osynlig medans Blair var här. Jag tänkte inte gå med i något som inte gällde mig. Jag nickar. "Yana ja det är mitt namn" Jag ser på han på grenen. Han verkar ju inte vara höjdrädd i alla fall. "Och du gillar träd va" jag flinar och sätter mig ner igen.

Om han trott att det kunna vara potential i honan hade han blivit besviken, inte ens han skulle kunna omvända henne, för glad och sprallig, blah. "Redan kommit på det huh??" Sade han med han road, men dock något nedlåtande, ton. Nej, kanske skulle han göra som den yngre, bruna hanen och lämna stället? Han hade ju sina två tjänare att återvända till. Sedan skulle de lämna den här skogen, klättra upp i nummori. Stå som härskare, men den där bruna unghanen skulle han kanske leta upp? Han kunde fortfarande vara en intressant individ att ha med sig. Bara han kunde få ur de vuxnas illusioner som de petat i honom.

Jag kollar på honom och mitt leende försvinner. "Jag lägger mig inte i strider som inte angår mig om det inte har med riktig fara att göra." Jag reser mig än en gång och går upp på land och skakar av mig vattnet. "Jag tyckte att några ord inte var något speciellt så jag höll mig tyst och lyssnade" Jag sätter mig ner och kollar upp mot himlen. "Nu tänkte jag lätta på stämningen efter det där lilla men jag erkänner min humor rätt rå" Jag kollar emot Joker "Jag har aldrig hoppat runt i träd förut bara i vattnet, är det härligt väder där uppe" 

Vet inte vad jag borde göra men att prata med någon istället för att gå omkring tyst genom skogen är alltid bättre. Den här skogen är som mitt hem nu så länge som jag varit här. Men vart ska jag gå härnäst.

Han såg skeptiskt på honan då hon började tala, vad fick hon det samtalsämnet ifrån? Han förstod sig inte på henne och fann ännu inget intresse i det hon sa eller gjorde. Han slutade till och med lyssna, for iväg i sina egna tankar. De heterokromatiska ögonen svepte bort från honan och tittade ut i skogen, mot bergen. Kanske skulle han bryta upp redan nu och vandra iväg? Lämna den här skogen bakom sig. Se framåt och samla folk att ta med sig, skapa en armé för att kunna ta sig till toppen. För att stjäla åt sig makten. Han nickade för sig själv innan han sänkte blicken igen och fick syn på honan, just det, hon var kvar. 
 Kvickt och vigt vände han sig om på grenen och började röra sig in mot stammen igen, ursäktade sig inte ens då han gick. Nej han fann ändå inget intressant att hämta ur den gråa tiken. Så han kunde lika gärna gå till sina tjänare igen.

[Avslutar du? Joker finner inget intressant med Yana och börjar gå därifrån]