Lokie tog honans reaktion som ett svar på hans förfrågan om att dom skulle hålla följe tills deras vägar skiljde dem åt. I vanliga fall hade han alltid vandrat ensam men nu när han kunde undvika det så gjorde han det mer än gärna.

Hanen hade under deras samtal lagt märke till att solen sakta men säkert tappat styrka, då deras skuggar jämnats ut med den gråa nyansen som dragit över dem. Även han lyfte den breda skallen mot skyn, då han såg att honans blick sökte sig dit, och betraktade den nu gråklädda himmelen.
Kvällen var strax uppå dem.
Men något verkade nu bekymra honan. Hennes röst tedde sig vara full av oro när hon sa att hon ville söka skydd för kvällen.
Natten var inget som hanen la någon vikt till. Mörkret skänkte honom ett visst lugn och hans ögonen hade inga problem med att se under nattetid.

"Gör det du. Jag sover ute."Rösten var lugn i hopp om att kunna sprida det vidare till Tehhi. De svarta läpparna spändes ut över ansiktet och skapade ett vänligt leende över Lokies breda nuna.
Som vanligt la han sig där han fann det passande. Ibland kunde han hitta någon grotta och lägga sig där, men vanligast var att han la sig ute i snön när han befann sig på plan mark då kylan under vintertid ändå inte gjorde honom något.

Plötsligt smögs sig en underlig känsla på hanen... Det var en känslan av att någon betraktade dem. Öronen klippte och nosen sökte efter en doft, men det fanns inget inom en vettig radie som den svarta nosen kunde fånga upp. Kanske det inte var något mer än en känsla? Men, jo. Lokie vred huvudet mot den plats där Tavar stod.
Molnen hade vikt undan för månens strålar som träffade marken där den becksvarta vargen befann sig. Det var något onaturligt över hur månens strålar reflekterades i den okända vargens päls.

Något jagade upp henne, Tehhi brukade alltid lita på sina instinkter och när hon fick en sådan känsla så var något fel, förfärligt fel. Hennes mörka ögon, i kvällens ljus har de blivit svarta sökte över det mörka området utan att hitta något. Hon hade inte så bra syn och litade därför mest på sin hörsel och luktsinne. Vinden tog inte med några dofter och området kring de var tyst, enbart några trädstammars dova knarrande hördes. Kanske var det mörkret som skrämde henne, Tehhi brukade söka skydd redan under solnedgången, denna möte med Lokie fick henne att dröja ut på tiden.

Tehhi skakade långsamt på huvudet under Lokies svar med blicken fortfarande skyggt sökande över området. Ena örat var spänt frammåt och den andra snett åt sidan mot Lokie. Hon påminde just då om en ensam rådjurshona som oroad över den borttappade hjorden letade sig hem. "Jag tror det är bättre om vi sover tillsammans idag.." mumlade hon mest för sig själv och vände sedan blicken mot Lokie. Hannen stod bredvid henne och såg mot något som fanns till vänster om de två. Trots månens sken så kunde Tehhi först inte urskilja vem han fick syn på. När hon förstod vem det var så kände hon hur hennes blod, som i alla sägnen sägs vara kall som is faktiskt blev kall som is. Hon mindes honom med röda ögon, denna gång hade han gröna. Kanske hon också blev som honom? Med skiftande ögon men mänsklig själ? Kanske hon skulle ha blivit som honom om inte hennes kropp hade neutraliserat giftet? Tehhi kände ingen honom direkt, det är svårt att inte känna igen den som en gång försökt mörda henne. Hon la märke till hur isspjutet som nu var svart, täckt av gift fortfarande stack ut ur hans hals. Att den inte har smält förvånade Tehhi. Hon hann läka sig själv men inte han?

Tehhis ögon skiftade långsamt mot rött, samma nyans som vampyren hade den dagen de möttes. "Han.." viskade hon. Hon förstod plötsligt att hon hade en följeslagare. Lokie har tidigare aldrig mött sådana varelser och trots sin storlek och styrka var hade han att ge i en slagsmål med en vampyr? De måste fly, eller åtminstone hon måste ge chansen för Lokie att fly. "Spring." sa hon kort och vände sig mot Lokie. Hennes röda likt rubiner ögon var allvarliga och rädda, rädda till den graden då till och med hysterin kliver bort och det som är kvar är ett dödsdömt lugn.

Vampyren stod och stirrade på dem under tystnad. Blicken följde kvickt minsta rörelse, betraktade hur Tehhi vände sig mot hanen och bad honom fly.
Mer patetiska varelser får man leta efter.
"Varför så bråttom, Tehhi?" väste han. Han hade praktiskt taget förföljt henne under en veckas tid, i alla fall nattetid, och han tänkte inte låta henne komma undan så lätt. Även om han inte skadades av det så var det inte särskilt bekvämt, det här spjutet.
Han vandrade nonchalant fram till dem med skuggan av ett leende på läpparna och lade huvudet på sned.
"Du vill döda mig. Försök." Han fixerade hennes ögon med sin blick.
De här trakterna var så öde att det kunde dröja flera veckor mellan måltiderna. Han var konstant hungrig, törstade efter blod så att det gjorde ont. Strupen brann.

(Kort.)

Han stod kvar, fortfarande med blicken fäst på Tavar. Han förstod nu att detta var den vampyr som anfallit Tehhi tidigare. Trots vetskapen om detta, så var Lokie lika lugn som tidigare. Han fruktade inte denna varelse.
"Nej." Sa han kort och möte hennes rubinröda ögon när hon bad honom att springa. I denna stund sa hans blick mer än vad några ord hade kunnat göra.
Även om han var kraftlös så erhöll han en otrolig styrka, han hade aldrig tidigare mött någon annan varg som kunnat mäta sig med honom styrkemässigt.
Lokie hade inga som helst planer på att fly fältet, han skulle stanna där och se till att Tehhi var säker.
Hanen placerade det ben som var närmst Tehhi, snett framför henne som ett hinder. Han lyfte sedan blicken mot den svarte som nu närmade sig dem. Lokies uttryck var likgiltigt. Han kände absolut inget för denne om inte avsky. Ja. Det var precis rätt ord för att beskriva hans känlsa inför denna varelse.
Avsky.
Lugnet bubblade inom honom. Han tänkte inte låta något hända henne. Hon som mött honom med sådan vänlighet och längtan, hennes längtan att en dag få se havet på nära håll.
Lokie förblev stilla stånde.


(Också kort, men whatever! :D)

Tehhi reste ragg när vampyrens röst nådde hennes öron. Hela hon var fylld av skräckblandad avsky för denna varelse. Hon hörde Lokies svar och höjde ögonbrynen i förvåning. Hon trodde helt ärligt att han skulle ta emot hennes givmilda hjälp. Hon har trots allt slagits mot denna vampyr förut. Hon hade kunskap, om än liten. Tehhis ögon började åter skifta mot grönt som om de kopierade av vampyrens. Hon försökte känna av isen som satt fasst i Tavars nacke, inte fysiskt så klart utan mentalt. Hon ville se om hon skulle kunna få den att växa inifrån och slita av vampyrens vidriga skalle. Tyvärr var det omöjligt. Alldeles för lång tid hade han gått runt med den i sin kropp. Isen var förgiftad, genomsyrat av giftet. Isen löd henne inte.

Hon släppte taget om den och under den stelnade blicken skapade hon en ny ispjut. Stark och glänsande, precis som den förra. "Räcker det inte med en spjut i nacken? Jag kan upprepa!" morrade hon och till sin egna förvåning hördes det säkerhet och stål i rösten, sådan hon inte kände av i sin kropp. Hon var glad att Lokie hade stannat med henne, hon stödde sig inte på hans kraft men hans närvaro fick henne att känna sig mindre ensam och vilsen. Kanske hade någon av de en chans trots allt.

"Räcker det inte med sår och blodförlust? Jag kan också upprepa - värre den här gången." Skrockade han, medan de kalla ögonen speglade deras avsky tillbaka mot dem. Tassarna förde honom fram till Tehhi på en bråkdels sekund, som om han susat fram med vinden. Än en gång stod de öga mot öga. Än en gång böjde han sig ner och placerade sina svarta läppar intill hennes öra.
Han sänkte rösten till en viskning, endast menad för henne.
"Jag kan knäcka din lilla söta nacke innan någon av er hunnit reagera."
Och medan orden fortfarande färdades genom luften slank han tillbaka till sin utgångspunkt - platsen där han stått bara några sekunder tidigare. Man kunde nästan tro att han inte rört sig alls, om man råkat blinka när han sprang.

Tavar's blick föll på hanen, som vägrat följa Tehhi's råd. Som stod kvar, väldigt beskyddande. Vampyren fann honom roande, så pass att ett litet leende infann sig över hans annars så känslokalla drag.
"Och du..." De glittrande ögonen smalnade när han granskade vargens stora kroppshydda. Stark, men klumpig. Leendet blev bredare.

"Trevlig natt, inte sant? Perfekt för att knyta nya bekantskaper - vilket ni redan verkar ha börjat med."
Han satte sig stillsamt ner, som vilken trevlig unghane som helst.
"Ni är riktigt gulliga tillsammans." spottade han fram, med rösten drypande av sarkasm.
De var motbjudande.

Tehhi var på väg att kontra med att hennes sår läktes snabbt efter deras möte och även denna gång hade hon ingen tvekan på att hon skulle överleva när vampyren på en bråkdelssekund hade dykt upp framför henne och viskat fram hotet för att sedan återvända på samma plats. Hon hann inte ens reagera på hans snabba närmande. Reaktionen kom efteråt när vampyren åter stod på samma ställe i form av kalla kårar längst ryggraden. Tehhi var tvungen att ruska lätt på sig för att få bort den känslan av obehalig kyla.

"Vad är det du vill egentligen? Ta bort isen inom dig? Det kan jag inte" sa hon, denna gång med en mindre djärv röst. Vampyrens snabbhet fick den modigheten som hade förut vaknat av Lokies närvaro att omedelbart dunsta av och få henne att förstå hur svaga och patetiska de var mot honom. Hon sneglade på Lokie, han verkade lika självsäker som alltid, hon kunde inte läsa av hans ansiktsuttryck. Isspjutet hängde fortfarande i luften framför Tehhi, om än något sänkt mot marken. Hon ville ha den där, som en garanti på att hon kommer dö i kamp.

[Blev inbjuden av Tavvie, my bby ;*<3]

I det snötäckta landskapet rådde natten. Mörkret låg tätt även om det inte syntes lika klart som vanligtvis, med tanke på allt det vita i landskapet. Månen kastade ett blekt sken över omgivningen och fick skuggorna att verka långa och skräckinjagande. Kanske till och med levande. Kylan var kraftig, bet i allt levande som försökte hålla kroppstemperaturen uppe. De väldiga trädens stammar var täckta av ett glittrande lager frost och någonstans låg två älgar ihopkurade under ett barrträd i hopp om att inte förlora lika mycket värme ifall de låg närmare varandra.
Det var en klassisk vinternatt i den kallaste av Numooris skogar. Vacker med förödande, en dödlig skönhet. Precis som den skugga som nu rörde sig mellan fläckarna av mörker och ljus som bildades på marken då månskenet trängde ned mot den.

Ett par gröna ögon lös ilsket i den annars färglösa omgivningen. Ett leende klöv det mörka ansiktet, krökte de smala läpparna som sakta fuktades av en rosa tunga. Rörelserna var lätta, ljudlösa. Ingen doft lämnade kroppen, ingenting som avslöjade att den befann sig där. Osynlig. Ett med natten. Ett rovdjur som sakta smög sig på sitt byte.
Hon var på jakt. Hon var hungrig.
Älgarna hade sedan länge uppmärksammats, men ignorerats igen. De hade visserligen varit gott om mat, men de intresserade henne inte. Hon ville inte åt deras kött som normala rovdjur ville. Nej, hon ville ha något annat, något som var mer... levande.
Och något levande fann hon också då deras dofter nådde henne. Två stycken, en hane och en hona. Och efter ytterligare några steg ryckte det svagt i de känsliga öronen då deras röster nådde henne. Upprörda, ilskna... Men se, där fanns en tredje röst. En som inte bar någon doft. Vem talade egentligen dessa främlingar med? Leendet som klöv läpparna blev bredare då den svarta anade vad som var på väg att ske, vem hon skulle stöta på i denna vinterskog.
Och stegen ökades på, tills hon susade fram genom omgivningen. Smidigt, enkelt, som om hon inte var byggd för annat. Och det var hon ju egentligen inte.
Och plötsligt tvärstannade hon, med klar uppsyn över tre vargar.

- Tavar.
Blicken var fäst på den svarta hanen medan hon stillsamt nickade en hälsning åt honom, förväntade sig att han skulle besvara den. Men innan hon hann bekräfta det tog nyfikenheten över och de giftgröna ögonen vändes mot det två andra. Två av de Dödliga.
- Min käre... vad är det du har funnit?
Och huvudet lades på sned medan hon granskade de två dödliga, båda ljusa till pälsen men den ene mycket kraftigare än den andre. Hon hade uppfattat deras upprörda röster, alla tre hade verkat vara missnöjda med situationen. Även hennes artfrände, vilket fick henne att undra vad som egentligen försiggick. Visserligen kanske han bara lekte, han brukade vara grövre än henne när det gällde ordvalet. Metoden för själva dräpandet gick dock att diskutera, och där skulle nog Locura kalla sig själv för den farligare av dem två.

Plåga dem, se deras smärta, höra deras skrik... Hon njöt av det, hon hade alltid njutit av det - även innan hon blev vampyr. Men då makten hade ökat hade det också blivit ett större nöje.

Flinet breddades.
Det var något orosväckande med hennes uppenbarelse och de gröna ögonen skiftade svagt i rött då månenes bleka sken speglades i dem.

Kritvit snö, gnistrande likt tusentals kristaller. Månens kalla sken slängde djupa skuggor över platsen och trädens knotiga grenar såg mer eller mindre inbjudande ut. Dom sträckte sig desperat efter närmaste levande individ för att dra in dom i sitt slukande mörker, svälja dom levande. Snön gjorde så att allt smälte ihop, dom vita träden, mark och sten. Det enda som gjorde så man kunde urskilja mark från träd vad dom långa slitande skuggorna.
En ensam hanne befann sig högt upp på en av trädens breda grenar, slumrande i en mycket störd sömn. Före vinterns gång hade han förlorat något mycket dyrbart och ännu hade han inte funnit det, vilket hade gjort att han inte sovit ordentligt på länge. Trotts det så var han mer allärt än aldrig förr. När något så viktigt hade försvunnit så kunde kan inte vara ur balans!

Det ryckte till i dom ljusa öronen och dom blodröda ögonen öppnades. Doften höll han dold och ingen levande individ skulle få för sig att titta så högt upp bland träden. Och skulle dom det så var det enda dom skulle se vitt, vitt och åter vitt. Visserligen så hade hans öronkanter åter igen blivit svarta, som dom blir varje vinter. Men trotts det så smälte han in bättre än någon i det vita landskapet. Lugnt sneglade han ner emot marken då han kunde uppfatta en mörk skugga stryka runt bland. Öronen vinklades framåt och en misstänkt glimt skymtades i dom mörka ögonen. Någonting stämde inte, något bröt stillheten i skogen. Utan ett ljud satte han sig upp och lät vindarna runt hannen tala till honom. Mycket riktigt så kunde han uppfatta två individer i området, en tik och hanne. Men någonting stämde inte, vindarna viskade oroat och obekvämt runt honom innan dom cirklade vidare. Fortfarande var hans doft dold, något han inte behövde tänka på utan det la sig automatiskt över honom. Blicken såg åter ner emot marken och han såg den svarte försvinna i en fart och stil som var mycket bekant. För bekant för att vara sant.

Smidigt reste han sig upp och satte av efter den svarte upp bland trädens toppar, lät vinden bära honom framåt. Han behövde knappt ta i trädet för att komma iväg, han var son av vinden. Lika vild och mystisk, graciös och osedd. Ingen levande individ skulle upptäcka honom fören han stod precis bakom dom, knappt ens en död skulle göra det. Ingen kunde höra honom, känna honom eller ens doft. En ren ninja rakt igenom.

Då den svarte började sakta in landade den vite på en gren och granskade scenen framför honom. Vad hans ögon kunde skåda så fann han två vita vargar, dom vindarna talat om men även en svart okänd. Tydligt kunde han känna samma misstänksamma känsla över denne som över den hans följt med. Då den svarta varginnan började tala lyssnade han först lugnt på hennes ord men sedan så kunde han inte stoppa det breda leende som sprack fram. Varför hon log så hejdlöst kunde han inte ens själv svara på, kanske hade han saknat det eller så fann han det hela allt för ironiskt.
Två vampyrer på samma natt, kunde det bli bättre.
Nog är han en ninja av Oga släktet, men hans syn på livet är inte strikt som deras. Det fanns dagar då strider ropade efter honom, ville ta den vite i deras famn och utan protest följer han medans andra dagar så försökte dom kväva honom. Dra ner han i djupet tills lungorna inte fylldes av luft längre. Men denna natt kunde han höra vindarnas vilda rop. Snön skulle färgas röd och svart denna natt.

[Kunde inte låta bli, Yoru dah Ninja kommer till undsättning xD]

[Petar upp detta roll. Tavars tur. :3]

*påminnelse pet*

(Har Emmas tillstånd att PP:a Locura i detta inlägg.)

Bröstkorgen vidgades regelbundet i takt med hans andetag. Spjutet som genomborrat honom satt som gjutet och medförde en ytterst obekväm känsla.
Hans blick vändes mot vampyrinnan som nyss anlänt till platsen när hon sade hans namn. Den kalla blicken mjuknade en aning - endast en aning, hans ögon verkade aldrig riktigt släppa allt hat han bar på - och det örat som inte höll koll på de två vita riktades mot henne.
"Locura. Du har inte åldrats en dag." Hans leende tydde på att det var menat som ett skämt. Han hade inte heller åldrats, på ett bra tag.
"Tror du att du får loss det här?" Han såg ner på biten av spjutet som stack fram ur den svarta pälsen.

Han såg i ögonvrån hur hon susade fram genom luften, men eftersom han var odödlig såg han henne lika tydligt som om hon hade sprungit i slow-motion.
Hon stod framför honom. Han såg henne lägga huvudet på sned och bita tag i spjutet, för att sedan rycka i det. När det inte lossnade rynkades hennes nosrygg och en snabb morrning undslapp hennne.
Hon tog ett nytt tag om vapnet och började dra ut det med all sin styrka, gick sakta bakåt utan att släppa isen.

Tavar väste lågt medan såret öppnades och gift började rinna ut i pälsen. Svarta droppar färgade snön. Spjutet var också svart, och blänkte i månskenet.
När vampyrinnan gjort honom fri från spjutet knäckte hon det mitt itu genom at pressa ihop käkarna om det. Sedan slängde hon det i snön och fnös.
Tavar andades ut och såg på medan såret läkte ihop. Sedan ruskade han på pälsen och fuktade nosen med tungan.
Deras blickar möttes och de utbytte ett leende. Han bugade sig elegant, tackade henne en aning ironiskt för denna tjänst.
Sedan vände sig de båda vampyrerna mot de båda levande vargarna. Två hanar, två honor.
Ett intressant möte, tänkte Tavar. Han blottade tänderna.

Efter att ha bevittnat hur den andra vampyrvargen avlägsnat det föremål som försvagat denna Tavar något, så sinade snabbt allt hopp om att dom skulle klara sig ur detta levandes.

Var detta slutet? Skulle han gå sin död till mötes av dessa två varelser som en gång i livet varit något annat, något levande, fulla med önskningar och drömmar. För alla har vi drömmar om livet och vad vi vill ska ske...
Lokie svalde tungt och lät sin beskyddande blicken vila över tiken som stod intill honom. Att vara så stark men ändå så kraftlös, han hade aldrig känt så här tidigare. Det var en sån fruktansvärd känsla att han bara ville vråla rakt ut och försvinna, långt bort härifrån tillsammans med Tehhi.
Den stora vita vargen slöt ögonlocken och sänkte huvudet en aning mot marken. Det här fick bara inte hända. Nej! Nu fick det vara nog.
Nytt mod spred sig genom den kraftiga kroppen likt en löpeld. Han öppnade ögonen på nytt och blottade hotfullt huggtänderna för de två vampyrerna. Han kanske inte kunde göra mycket men något skulle han åtminstone göra. Lokie var inte den som vanligen slogs, men han tänkte inte låta Tehhi eller han själv gå under utan att försvara sig själv och henne. Det mullrade till djupt inne i den välbyggda kroppen och snart kunde ett mörkt morrande höras, stigandes upp ur Lokies strupe.

"Möt mig!" Röt han och tog några steg framåt så att Tehhis figur skymdes en aning. "Möt mig och låt henne gå."

[Om det är okej, så tänker jag faktiskt väcka Lokies Ljuskraft i mitt nästa inlägg. :3]

Men stel och något apatisk blick såg Tehhi på hur den nya, okända för henne vampyrinnan slet ur Tavar isspjutet hon en gång skapade för att försvara sig själv. Hon förvånades över hur länge den faktiskt har befunnit sig i vampyrens kropp och hur stark den var trots att gift och blod har gjort den från silverig till helt kolsvart. Vampyrens sår läktes på samma sätt som hennes egna kropp.

"Möt mig! Möt mig och låt henne gå."

Lokies starka stämma fick henne att rycka till och insinktivt slunga isspjutet som hängde framför henne mot de två mörka vampyrsiluetterna. Hon siktade inte på någon utan det var mest en reaktion på stark ljud och överasskning. Tehhi flämtade till i skräck och sneglade mot Lokie utan att säga något. Vad ville han med detta? Klart att de inte kommer vara ädla nog att låta henne gå? Varför? De har redan alla chanser att döda de båda.

Hon sänkte sina färgskiftande ögon mot marken där vampyrerna stod. Fokuserade på Tavars ena tass, hon tänkte försöka frysa fast den, hindra vampyren från att röra sig och då skulle kanske Lokie få en chans att ge honom en letal slag.

Bloddoften låg i luften, och den tryckta stämningen fick vampyrinnan att le av sinnessjuk glädje. Natten var vacker, precis som den alltid var. Hon var en varelse skapad av mörkret, och hon levde helt klart upp till det rykte hon hade om sig. Mördare, mardröm, passa er, mina små.
Isen hade varit kall mot hennes läppar, men det hade inte bekommit henne. Hennes kropp anpassade sig efter temperaturer då den var död, hon frös aldrig. Så vad spelade det för roll? Ingenting spelade någon roll, det enda hon hade i tankarna var de två varma kropparna som stod endast några meter bort. Hon kunde höra hjärtslagen i brösten på de två Dödliga, hörde hur blodet flöt genom deras vener.
Hanens stämma ljöd genom luften. Låta någon gå? Nej, varför skulle hon göra det? Det var inte med i planen. De var två, hon och Tavar var två. Det var ju en helt perfekt middagsbjudning. Kanske man kunde kalla det en pardejt. Hon och Tavar var inte ett par, vad gällde de två Dödliga så hade hon ingen aning. Men inte heller spelade det någon roll, varför skulle hon bry sig om deras patetiska liv? Hon kunde ändå få dem att göra precis som hon ville. Hon visste att plågade man dem nog mycket böjde de sig under henne. Hon gillade tanken.
De klart gröna ögonen skiftade sakta men säkert mot en mörkare röd nyans. Käkarna öppnades en aning, blottade tandrader som glänste i den dunkla skenet som omgav dem i natten.
Hon var här, och hon tänkte också låta dessa dödliga få veta om det.

Men hon hann endast ta ett steg framåt innan något hindrade henne. En viskande vindil, en förändring i luften. Leendet dog ut och ögonen skiftade snabbt åter om till giftigt gröna. Ett väsande kom ur strupen medan hon febrilt försökte få ordning på de förvirrade tankarna som susade runt i hennes huvud. Det var något här som störde hennes blodtörst, kanske något som till och med kunde ses som viktigare?
Det var svårt att avgöra vad det var, men stämningen var inte detsamma. Och något inom Locura bad henne att vara på sin vakt.
Mot vad, min älskade, mot vad?
Svaret ekade hotfullt med sin frånvaro. Det var något, men hon visste inte vad. Hon förstod inte vad. Och dessa överlevnadsinstinkter som skrek så högt inom henne retade henne en aning. Hon hade inget att frukta, hon var nattens härskare, hon var odödlig, hon var mäktigast i världen.
Och sedan slog det henne. Minnet av en snövit päls, ljudet av en lockande röst, blodsmaken i munnen, åtrån hon hade efter honom.
- Yoru...
Ordet var en viskning, allt för tyst för att de två Dödliga skulle kunna uppfatta det. Blicken sökte sig ut mellan träden, letade efter en vit gestalt som hon anade stod där någonstans. Men den fann ingen, och lite smått oroligt rörde hon på tassarna, tog ett steg bakåt. Inbillade hon sig?
Kanske sinnessjukan hade kommit åt henne efter alla dessa år. Kanske galenskapen inte längre var en välsignelse.

[ahahhaaha, skumt. xD Men ja...]

Under tystnad satt och och följde det som sker under hans ljusa tassar. Dom två vampyrerna tycktes känna till varandra väldigt väl. Inte för att det förvånade honom, alla vandrare om natten var väl detsamma. Höll ihop. Även om han visste lite om dom så visste han nog för att veta att dom var hemskt roande objekt att fördriva sin tid på. Speciellt Locura, åh hans kära Locura vad han har saknat den mörka vampyrinnan. En känsla som inte bestod av känslor på det sättet men typ ändå så kunde kan inte förneka att det finns någonting där som spökar.

Dom blodröda ögonen riktades emot den andre vita hannen och sedan bak emot tiken för sedan åter till den vite, lyssnade till hans ord och ett litet flin kikade in för att sedan se emot Locura. Han kunde se och känna en förändring hos den svarta varginnan, någonting tycktes rubba henne ifrån sin törst. Varsamt lyfte han huvudet några millimeter för att sedan sänka nosen emot marken och granskade henne ifrån sin post. Hon tycktes söka efter någon eller något, något som verkar göra henne fruktansvärt orolig. Hon särade på sina läppar för att tala och ett brett flin sprack fram. Vindarna hade burit med sig hennes ord och han kunde inte låta bli att gilla det han precis hört. Han hade rubbat hennes sinnesstämning så pass att hon var orolig, kanske inte rädd men inte långt därifrån. Vad fanns det att frukta hos en underlig ninja som honom, kanske var det de man borde frukta. Han var inte som en ninja skulle eller borde, han njöt av få känna blodet rinna. Oavsett om det är hanns eller någon annans, var han på det humöret så fanns det ingenting som kunde stoppa honom. Utan att så röra en muskel lät han blicken åter vandra över på dom två dödliga och leendet försvann. Han hade skickat iväg en lugn stämma till Locura med en vag vind, endast hon skulle kunna höra den, endast hon skulle veta att nattens timma inte skulle sluta som hon önskat sig.
"Ja min kära. Du ropade~"

[derp, som sagt han skickade en telepatisk hälsning typ till Locura~ och leker fortfarande ninja som i början ^w^ ]

Rösten nådde henne, så svag att hon först trodde att det var ett minne. Men det var det inte, det var verkligheten. Och rösten var där likaväl som hon och alla de andra var där. Och en svag känsla av blodtörst högg i henne.
Hon ville ha honom.
Sakta trädde ett litet, slugt leende fram på de svarta läpparna. Och blicken fortsatte att flacka fram över omgivningen, letade efter den snövita ninjan. Kanske det bara var hennes sjuka sinne som spelade henne ett spratt, men ifall det lät henne höra honom kunde det säkert låta henne se honom också. Och hon ville se honom, vill känna honom. Och en lust vaknade till liv inom henne, att kuva honom, tvinga honom att göra som hon sade, bryta hans vilja. Sedan... Döda honom. Få honom att vandra rak in i hennes dödliga omfamning.
Ja, det ville hon. En längtan, starkare än blodtörsten efter de två dödliga, vaknade till liv. Hon vill släcka livet som ninjan så desperat klamrade sig fast vid.
- Kom fram, älskade... Kom till mig.
När hon talade glänste tänderna i nattens skumma sken samtidigt som de klart gröna ögonen taktiskt sökte av området.

[Blev ombedd att skriva ett till inlägg... Ja, skrev på mobilen. Puss!]

[*Peeet*]

[Kan vi försöka få detta roll att fortgå? Det stoppar upp en stor del av Lokies tidslinje, då det finns ett till roll som utgår från detta och just nu står det också stilla för att detta står stilla. Tavars tur ~]

pet

[tvångsavslutar pga oaktivitet]