Ehfra hade alltid tagit för vana att bli osynlig när hon sov. Visserligen drog det kraft från hennes reserver vilket alltid var en risk, men hon var så invand med sin förmåga att den drog så pass lite styrka att den kunde livnära sig på sparlågan hennes kropp gick på under vilan. Det gav henne en trygghet, att ingen visste vart hon befann sig annat än på doften. 

Det var under just en sådan vila hon väcktes av ett brak ovanför henne. Med ett ryck spärrade den unga honan upp ögonen, kastade sig upp på benen och stirrade storögd omkring sig. Ljudet hade varit likt trä som rämnade, och inte undra på - blicken fästes i en ljus gestalt några meter bort. En svag pust av lättnad undslapp de mörka läpparna. Det var bara en varghane som landat olycklig, med döma av löven i hans päls.

Synligheten gled tillbaka från henne likt en slöja, då hon tog till orda, fortfarande något skakad av det abrupta uppvaknandet;
"Oh my god, you scared me!"

Albinohanen ryckte till och såg förskräckt på henne, innan anletsdragen mjuknade och ett leende trädde fram på hans rosatonade läppar. Ehfra såg vaksamt på honom i någon sekund, innan de stela musklerna slappnade av. En gäspning bröt upp hennes ansikte, fortfarande trött och avtrubbad, för att sedan smälla ihop käkarna med ett hårt ljud.

"Oh, I am sorry, ma'am." En dämpad bugning följde.
Vältalig, ser man på! Och det Numorianska språket kunde han också. Det var hopplöst att försöka göra sig förstådd med vargar som bara kunde det där märkliga språket, som för de hette "Nordspråket". Hur nu det uttalades, kunde hon aldrig förstå.

"No, no.. It's fine." Ehfra log svagt, vred fram öronen och tog ett steg mot honom. Det var då hon lade märke till spröten framme vid hans nos. De var som två minimerade tentakler, som vred och slingrade sig i luften. Det såg ut som två maskar. Äckligt, men fascinerande. Det betydde alltså att.. Tiken slängde en blick mot hans ögon. De var märkligt tomma, men inte döda. Det verkade som att hans syn var nedsatt. Blind var han dock inte, det begrep hon åtminstone. Annars hade han aldrig kunnat landa i trädet, eller flyga alls.

"Can you please tell me where I am?"
Ehfra nickade svagt medan hans huvud höjdes upp igen, mest åt sig själv. "Yes. This is Kaiwood. Usually, my knowledge of this forest isn't so big.. I'm just a stranger here."
Hon tystnade, såg nyfiket på de ringlande spröten. Misstroget såg hon på de två fenomenen då de sträckte sig mot henne, som om de vore nyfikna på hennes existens. Kunde han styra dem själv.. En fråga avbröt hennes tankegångar.
"I am Ehfra." Svaret var enkelt, kort. 

[Min engelska är lite derp]

"Kaiwood.." 
Den något yngre hanen upprepade långsamt bokstaveringarna och rynkade ögonbrynen. Som om han funderade över något. Hade han varit här förr, utan att.. Ja, veta om det? Den andre tedde sig allt mer mystisk. Speciellt de där spröten, som fortsatte vrida sig vid hans nos.
Pinsamt nog, märkte han hennes stirrade en stund därefter.

"Oh, um.. These two don't mind you, do they? I use thses to see, or at least better."
Ehfra slet kvickt blicken från dem och vred skamset bak öronen. Leendet var usäktande.
"I'm sorry!" Hon slickade sig om nosen. 
"It wasn't my meaning to stare! I just.. Well.. I have never seen something like that. I'm just curious."
Ehfra lystrade till hans namn, nickade svagt och tog ett steg åt sidan. När hon hörde vad han sökte efter så höjde hon huvudet. Hade han tappat minnet? 
"How.." Nej, det var en dum fråga. Hur skulle han kunna minnas hur det gick till? Hon ruskade på huvudet, och svarade istället på hans andra fråga.
"I'm searching for nothing. I just travelling."


[sämssst]

Ehfra's ögon vek sig mot hennes nacke samtidigt som hennes nyfikna blick slets ifrån hans känselspröt. Han la sitt huvud på sidan. De synskadade ögonen smalnade en aning; de såg avslappnade och vänliga ut. Inget leende klädde hans mun men hans utseende såg fortfarande vänligt ut men också en aning mystiskt. "I'm sorry!" Utbrast honan. "It wasn't my meaning to stare! I just.. Well.. I have never seen something like that. I'm just curious." Leendet kom upp igen, klädde de rosa läpparna som knappast var synliga. "It's okay, I don't mind. Actually, I am flattered" sa drakvargen ärligt men behöll fortfarande den mucka tonen. 
De rosa känselspröten vågade sig ännu närmare honan som än bara var en främling. Eller mer. Faktum var att han nog skulle viljat ha kallat henne bekant. Försiktigt snuddade ett av spröten hennes päls, smekte den försiktigt. Sedan vågade sig det andra sprötet fram. Det var en mjuk och välkomnande känsla. Varm och bekväm kände han sig. Han gick närmare henne, långsamt och försiktigt, så att känselspröten kunde utforska mer. De rörde sig över hennes öron, omringade dem. Trasslade in sig i hennes horn som inte var helt olika hans som fanns på hans huvud. Blicken var fäst över Ehfra, på ett träd. Den var mycket tommare nu än vad den hade varit förut. För första gången i hans liv kände han sig verkligen blind, han kunde verkligen inte se något med hans ögon; för att han fokuserade bara på den bilden som spröten gav av Ehfra. Färgerna kunde han inte se, men allt annat, alla hennes detaljer och former, kunde han se. Han kunde inte minnas att han fått gå så nära en varg och undersöka den och se den och det var helt... magiskt. 


"How" orden slängde Cry ut ur blicken som känselspröten gav honom. Ögonen kunde se konturer till viss mån, samt färger. 
Spröten gav inte längre samma skarpa bild och de drog sig tillbaka. De hängde avslappnade, livlösa, jämte hans sidor. 
Återigen klädde ett litet mjukt leende hans läppar som hade försvunnit då hans känselspröt utforskat; han hade haft munnen något öppet. 


Ett skratt bullrade inom honom, mjukt och varmt, som en unge. Han förstod vad Ehfra skulle fråga honom, han skulle också frågat honom det han själv ändå fast det var en fråga som inte kunde besvaras. 


"I'm searching for nothing. I just traveling."

"Traveling?" Cry upprepade hennes ord. "Why are you traveling then?"

Ehfra blev lättad då hanen inte verkade ha tagit illa vid av hennes stirrande. Det hade varit mycket onödigt gjort av henne isåfall - det var alltid en sak hon hållit fast vid. Varför vara ovän, när man kunde vara.. Ja, vän?
"It's okay, I don't mind. Actually, I'm flattered."
Ett svagt leende spred sig på henne läppar, men slocknade snart då känselspröten sakta började röra på sig. Långsamt, väldigt långsamt, sträckte de sig upp i luften och slingrade sig sävling genom den - mot henne. En misstänksam glimt dök upp i de blå ögonen då spröten fortsatte röra sig fram mot henne. Musklerna spändes, och likt en stenstaty stod hon då det ena snuddade vid hennes päls. Ehfra ryckte till som på reflex, som att hon var rädd att få en elektrisk stöt eller något, men ingenting hände. Musklerna slappnade av en aning, men inte till fullo, då även det andra sprötet började röra sig mot henne. De rörde vid den trefärgade pälsen, innan de (hur dumt det än lät) verkade ha vunnits av nyfikenheten och slingrade sig upp för hennes hals. Sedan fortsatte de två känselorganen uppför hornen, slingrade sig runt dem i oregelbunda mönster, för att sedan fortsätta över öronen och nosryggen. Det var då hon insåg vad han gjorde - han såg.
Drakvargen rörde sig några steg närmare, för att kunna nå bättre. Plötsligt klarnade hans plötsligt tomma blick, och spröten drog sig tillbaka till honom. Hon drog ett djupt andetag, insett han hon hållit andan. Fortfarande hade hon varit lite tveksam.

"Why are you travelling then?" 
Hanens röst var tydlig i den tysta omgivningen.
Fortfarande lite ställd av undersökningen svalde hon och svarade: 
"I don't know. I wanted to.. Discover the world."

"Discover the world? Oh, where are you heading then?"
Ehfra höjde skuldrorna en aning och sänkte dem sedan igen i en undrande gest. Hon visste inte riktigt. Det var svårt, då hon inte kände till någonting annat än vad hon redan sett - och det var inte mycket.
"I.. I don't know", mumlade hon bara och vred långsamt fram öronen mot Cry. Ett märkligt uttryck spred sig plötsligt över hans blekvita ansikte, huden runt ögonen spändes en aning och ögonen blev allvarliga.

"I'm sorry, but.. are you okay?"
Hanens fråga fick henne att ruska på huvudet. 
"No.. I mean, yes! I'm just a little bit.." Sökte efter rätt ord. Bet sig lätt i den groteska tungan.
"Surprised", andades hon till slut och lät ett mjukt leende iklä läpparna. Det fanns inget bättre passande ord än det - överraskad.

Cry ursäktade sig för att ha tappat sig själv. Hon skakade bara på huvudet, han behövde inte ursäkta sig. Det var snarare en tjänst hon gjorde honom, kunde han inte se så ville hon åtminstone kunna ge honom illusionen av att göra det, illusionen känselspröten gav honom.
"It's fine." Sade hon bara och tog ett steg framåt mot honom. Hon hade inte kunnat svara på vart hon var på väg, så även fast detta var knapphändigt var det åtminstone ett svar.

"Tell me about yourself, please", sa den albinogenetiske hanen. Ehfra kunde inte urskilja hans tonfall, men hon valde att göra honom till lags. Hon gillade honom, trots incidenten med spröten.


"I don't know if I am that interesting type of wolf", började raganan med ett snett leende i det feminina ansiktet. "I was born in the Northern forest, lived there with my family in twenty years before I choosed to leave my homelands behind me. I wanted to se what the other parts of Numoori had to see. I wandered trought the mountans for about five years, but since then, I've been around here for a while."
Ehfra betraktade den andre, sen bröt ansiktet upp i ett busigt leende. "You hear, nothing special!"

Det var värst vad alla var imponerade av hennes historia. Å andra sidan, var det inte många vargar i Numoori som faktiskt haft en bra, lätt uppväxt. Sorgligt, men sant. Hon tänkte tillbaka på Xerxes, vad han sagt. Där var det mord, bråk och kaos. Ehfra kunde inte riktigt sätta sig in i saken då hon aldrig hamnat i en sådan situation. Men lika svårt som det var, var det synd att Cry ville vandra vidare. Hon gillade hans sällskap, dels för att han var mystisk - vilket hon gillade, dels för att hon inte gillade att vara ensam. Det var tråkigt. Enformigt.

"Well, I think you're right... I should keep going, too." Hon puffade till honom på skuldran. "And until our next meeting - try not to wake any moore wolves!" Rösten var retsam då hon backade undan med ett lätt skratt. Honan såg sig om, lokaliserade solen och hittade sin föregående riktning som hon hållit innan hon sovit. "Goodbye, Cry!"
Ehfra lämnade albinon bakom sig i en rask trav.

]Avslutat om du inte har något att tillägga!]