Världen utanför Nordriket var bland det underligaste Nyaldi kunde tänka sig. Vaga minnen av gräs och träd var det närmsta; en hint av fuktig jord och dagg, men isen och snön var vad hon vuxit upp med. Den hade gett henne styrka och värme, format henne med tillförlit och ansvar tills hon vuxit in i sin roll.
Jorden, träden och gräset betydde inget i jämförelse.
Men denna värld bortom nordriket bestod av allt det och mer.
Tre dagar hade gått. De hade per Konungens instruktioner bekantat sig med området. Hittat stigar och gångar, funnit skrymslen bekväma nog att sova i och gömställen bökiga och ledvridande att klämma sig in i.
Tre dagar hade gått, och de hade sedan gett sig av. 
Nyaldi och Hathor vandrade nordväst. Först hade de vandrat med sökande, uppmärksamma steg, noga granskade allt som passerade dem förbi. Det tog lång tid, och när solen långsamt hade börjat dala såg de båda tikarna på vandradra och skakade på huvudet. De behövde knappt verbalisera besvikelsen; en mammutskalle kunde förmodligen ha kunnat rulla framåt snabbare. I uppförsbacke. 
Nästa dag kom de upp i ett helt annat tempo. Stora steg ledde dem allt mer nordväst, bort från det kända och bort  från Islagunen. De var förmodligen en underlig syn att beskåda; de var inte lika på något sätt utom möjligen att de båda var mörka i fällen. Hathor var högväxt och stark, och Nyaldi slank även med vinterfällen fortfarande intakt, och så mycket mindre. 

Det var dag och solen stod högt på himlen. Hathor och Nyaldi vandrade med ett enkelspårigt fokus. Varesig Nyaldi eller Hathor var de som uppskattade onödigt småprat för småpratandet skull. Nyaldi kunde dock om det behövdes, eller om det tjänade ett syfte, men annars avstod hon gärna. 
Nyaldi halvsprang för att hinna med Hathors långa steg, samtidigt som hon spanade av området med både nos och blick. Nyaldi antog att den andra tiken gjorde detsamma, men inte sedan de lämnat Islagunen hade de stött på något intressant. 
"Stop." sade den stora, mörka tiken plötsligt, och Nyaldi saktade in utan att tveka. Hathor hade gjort halt och stod med nosen i luften och vädrade. 
"Vad är det?" frågade Nyaldi, blicken smal. Det ryckte i öronen, och nosen höjdes för att försöka snappa upp vad än Hathor hade känt. Först kände hon inget alls, bara lukten av vatten och sten och jord.
Sen kände hon det.
"Kadaver." sade Hathor, som om hon läst Nyaldis tankar. 
De såg på varandra ett kort ögonblick.
"Vi behöver hålla uppe vår styrka. Vi kan undersöka om om bytet är övergivet eller om ägaren kan tänka sig dela med sig." sade Nyaldi till sist. 

Bytet var en liten bit bort. De hade ännu inte funnit det, men lukten indikerade att de närmade sig. 
Nyaldi harklade sig.
"Ursäkta?" ropade hon halvhögt, stämman lätt förvriden till att låta lenare och på många vis snällare än vad hon normalt sätt gjorde. "Någon där?" 
Hathor stod spänd snett bakom henne, som en fysisk sköld med uppsikt över hennes oskyddade rygg. Drakvarg-cestro blandningen kompletterade Nyaldi perfekt på det sättet; fysiskt stark där Nyaldi var svag, skrämmande där Nyaldi framstod ofarlig. 

[Öppet roll, fritt att hoppa in! Svarar ingen in inom någon vecka eller så, så stänger jag rollet och gör om det till ett ensamroll för att inte krångla till den framtida tidslinjen alltför mycket ;D ]

Blod fläckade karghanens mörka läppar, rått kött slets från knotor. Hjorten han låg framför var blott en stinkande skugga av sitt forna, levande jag, och för varje ögonblick försvann ytterligare lite mer av den ner i Figaros mage. Lukten spred sig antagligen vida omkring, och kunde locka till sig alla möjliga asätare, men han brydde sig föga. Han var tillbaka i Eriinari, efter den lilla avstickaren till Numoorislätten. Han hade inte ägnat den eldfärgade tiken en tanke sedan han lämnade henne i gryningen. Hon var i hans ögon förbrukad, han hade fått ut vad han kunde. Vad deras möte sedan skulle kunna resultera i, kunde han inte vara mer ointresserad av. I vilket fall som helst spelade det ingen roll, för oavsett om valpar sattes till världen eller inte, skulle han inte vara där för att veta det. Det var enkelt. Han tänkte inte låtsas att det inte hade hänt, men han tänkte inte heller grubbla över det. Nej. Det enda som det fanns plats för i hans huvud just nu var den metalliska smaken av blod på tungan, fibrer som slets av, tudelades av hans kraftiga tänder.
  Han uppfattade ropet, men slutade inte äta. Istället koncentrerade han sig på deras lukter, medan han lugnt tuggade köttet. Två stycken var de. Förmodligen ingenting att oroa sig för. Tvärtom kunde de vara en tillgång. Och nu hade han ju faktiskt något att utnyttja, något att köpslå med. Han satte sig upp och beslöt att lämna kvar lite kött på hjorten, av den händelse att det kunde behövas för att underlätta. Han slickade sig nöjt om munnen, och de lysande gröna ögonen löpte lojt över omgivningen.
  “Fritt fram! Det finns mat så det räcker till alla.”
  Rösten var välkomnande, munter, betryggande, visade inga spår av speciella baktankar. Han var bara en ensam vandrare som godvilligt erbjöd sitt byte till två främlingar. Det fanns fortfarande tillräckligt mycket mat kvar för att stilla båda deras hunger, och ingen anledning att vakta på det som han kunde tjäna på. Han kunde ännu inte se dem, men han antog att de, efter att ha hört hans uppmanande rop, skulle uppenbara sig. Till dess satt han ledigt och avspänt vid bytet, och väntade på att de skulle komma fram. 

[Figaro hoppar in om det är okej :'D]

Nyaldis öron ryckte till när ljudet av en röst skar genom luften. Hur hon kunnat missa hanen som rösten tillhörde förbryllade henne dock. Det var ett misstag; en pinsamt misstag som hade kunnat kosta både henne och Hathor livet i värsta fall.
Nyaldi lovade sig själv att aldrig vara så.. dålig igen.
Hon vände sig mot Hathor och gav henne en nickning; en icke-verbal signal om att de skulle närma sig.
Sedan drog Nyaldi ett djupt andetag, rätade på halsen och huvudet och började sedan gå mot ljudets källa.
Hathor höll sig bakom, bara någon meter. Hennes stora, mörka hydda kändes betryggande att ha nära intill.
En grå varg uppenbarade sig, tidigare skymd av en halvhög samling stenar. Nyaldi stannade intill stenarna, och Hathor ställde sig brevid, så stor att Nyaldi nästan kunde få plats under tikens mage. 
Hon granskade hanen kort, blicken flackande mellan de gröna ögonen och bytet befläckat av blod.
"Det är väldigt generöst av dig, främling." Sade hon med en konstaterande ton, dock åt det artiga hållet. " sedan sänkte hon huvudet i en lätt bugning. "Vi tackar dig för det, och vi tar gärna del av ditt byte." Hennes skogsgröna ögon riktades mot hanens, ett lätt leende spelandes på hennes läppar. I relation till Hathor, med sin tydliga likgiltighet och nöstan ointresserade blick, framstod Nyaldi som den trevliga av de två.
Nyaldi tog ett prövande steg mot hanen och hans byte, sinnen skärpta på om hans sinneslag och eventuella förändringar.
Om hanen inte hade några intentioner att fortsätta vara trevlig antog hon att det skulle uppenbara sig inom en övefskådlig framtid.

[Som referens, Hathor är runt 140cm i manke, mörk päls, horn på huvudet och bepansring längst ryggen och frambenen ;D ]

Som förutspått uppenbarade sig främlingarna efter det inbjudande ropet. Han ägnade ett kort ögonblick åt att studera dem. Den ena var svart med gröna ögon och vita markeringar, rätt liten. Kanske ung. Den andra var mycket stor, också den mörk, med vad som tycktes vara horn på hjässan och någon form av bepansring på framben och rygg. Den mindre av dem var uppenbarligen den talföra, för det var hon som skötte snacket. För honom såg de ut att vara ett omaka par, men så visste han ingenting om deras bakgrund. Han mötte deras blickar i tur och ordning, lugnt och nästan lite slött, såg in i den lillas ögon och sedan den stora, vars uttryck var helt likgiltigt. Den ena av dem tog ett steg närmare kadavret. Figaro reste sig och backade demonstrativt ett par steg, för att ge dem plats men också för att visa att han inte tänkte röra dem.
  “Det verkar bli ett väldans utbytande. Ta del av min hjort, för all del, men då blir ni skyldiga mig att ta del av era namn. Jag återgäldar då min vidare skuld genom att delge er mitt namn.”
  Ett spefullt leende lekte på hans läppar, och han släppte inte vargarna med blicken utom för att en gång snabbt skanna av omgivningen. Men uttrycket i ögonen var lugnt och tålmodigt, så det gav inte intryck av stirrande, något som många fann olustigt. Gott och väl två meter skiljde honom och dem åt. Inte för att avståndet spelade någon roll - om det visade sig nödvändigt kunde han sluta upp distansen på mindre än två sekunder, och om saker urartade i jakt, var de så gott som rökta båda två. Avsaknaden av en sekundär kraft hade slipat den primära, snabbheten, till nära nog perfektion. Nu hade han inte för avsikt att skada dem, men man visste ju aldrig.
  “Om ni nu inte har något emot att jag frågar  - varför är ni här, ni båda, hungriga som vargar?” Med avslappnad röst kastade han frågan mot dem. Nu var det bara att vänta och se om de tänkte fånga och hala in den.

Det var en skön känsla att se hanen lugnt backa. Lättnad identifierade Nyaldi det som; lättnad över att det hela verkade gå så enkelt och flyta på utan hinder. 
Nästan för enkelt. Ira hade alltid sagt att hon var lite på den pessimistiska sidan. 
Nyaldi släppte hanen med blicken för att vända huvudet bak mot Hathor, sedan slänga lätt med det i riktning mot bytet för att komunicera att de kunde gå närmare. 
"Det verkar bli ett väldans utbytande. Ta del av min hjort, för all del, men då blir ni skyldiga mig att ta del av era namn. Jag återgäldar då min vidare skuld genom att delge er mitt namn." hanens röst lät behaglig att lyssna på. Hon svarade med ett snett leende och en seriös, men len ton. "Det, främling, är ett erbjudande vi inte  med gott samvete kan avböja." 
Detta var den första interaktionen utanför Nordriket domäner så långt Nyaldi minne sträckte sig; den första konversationen utanför flocksyskon, rekryter och Konungen. Det var något lekande i samtalet som hon fann sig själv uppskatta.
"Jag är Nyaldi, och min vän är Hathor." som på beställning uppenbarade sig Hathor precis intill Nyaldis sida istället för att stå snett bakom. Nyaldi var alltid lika förundrad över jättens förmåga att röra sig relativt tyst trots sin storlek. Den behornade tikens anlete var fortfarande i det närmaste ointresserat när det spanade över områdets marker och sedan tillbaka till Nyaldi och främlingen. 
Nyaldi slog kort ett par gånger med sin stump till svans, huvudet gled till att ligga vagt på sned; en ickeverbal signal att det var hans tur att ta vid där hon slutat, precis som han utlovat med sina lena ord.
Den mörka tiken slöt det sista avståndet med ett par lojt tagna steg, kroppen avslappnad och huvudet artigt höjt utan att förta skenet av jämlikhet främlingar emellan. 
"Om ni nu inte har något emot att jag frågar  - varför är ni här, ni båda, hungriga som vargar?" 
Nyaldi stod precis intill kadavret redo att sjunka ner och äta från de blodiga slamsorna som återstod. Hans ord fick henne att hindra sig, vänta en liten stund till. Hathor stod orörlig, som hon nästan alltid gjorde. 
"Ja, inte är vi hungriga som möss i alla fall." svarade hon med en lätt skämtsam ton. Konungens ord ringade klart i hennes bakhuvud, deras uppdrag och medföljande instruktioner. Att inte avslöja mer än nödvändigt, att i första hand samla information. 
Med det lade hon sig ner framför bytet, släppte hanen med blicken för att istället visuellt njuta av uppenbarelsen framför henne. Mammut var det enda som funnit hennes smaklökar på en lång, lång tid. Även om aptiten sällan varit hennes kompanjon så doftade kadavret himmelskt i relation till fryst jätteelefant. 
Snabbt ryckte hon loss en, två, tre slamsor och svalde snabbt. Hon behövde inte mycket för att fungera, inte i relation till Hathor som släpade runt så mycket extra vikt på grund av sin storlek. 
Efter den fjärde slamsan reste hon på sig och lämnade plats åt sin vän. 
På samma sätt som Hathor vaktat hennes rygg medan Nyaldi fyllde sin buk skulle Nyaldi vaka över Hathors. Den väldiga tiken tvekade ett ögonblick innan hon sjönk ner framför bytet och långsamt, mer avvägt började äta. 
Nyaldi höll sin blick på hanen, ett vänligt leende till beskådan spelandes på hennes läppar. Hon hade ätit snabbt och blodigt, slängt i sig maten som om den skulle ryckas ifrån henne. Nyaldi hade aldrig riktigt ätit för att njuta , eller i alla fall inte uppfostrats till att göra det. Mat var föda, och födan behövdes till en stark kropp. Inte mer, inte mindre. Hathor var på det sättet hennes motsats; inte att hon åt enbart för njutningens skull, det var det ingen i Nordriket som gjorde, men Hetor behandlade maten med ett intresse som hon sällan uppvisade för något annat. Tog sig tiden att smaka, att känna, att uppelva, om än med ett anlete som inte avslöjade något om hur hon tyckte det var.

En aura av artig nyfikenhet och kontrollerat lugn strålade ut från hanen, ungefär som solstrålar från sin gigantiska ljuskälla. Ingenting på det sätt han satt eller studerade de båda honorna avslöjade några illvilliga avsikter hos honom. Han lät blicken vila mjukt, inte kvävande intensiv som den ibland kunde bli, på främlingarna och lät avståndet mellan dem ingjuta lite mod i deras hjärtan, så att de vågade sig fram till bytet. Den mindre utav dem presenterade både sig själv och sin vän, som för övrigt inte hade sagt någonting än. Nyaldi och Hathor. Han beslöt att lägga namnen på minnet. Utifall att de kunde vara bra att känna till. Varje namn man kunde var en möjlighet, en potentiell tillgång, och nämnde man de rätta namnen banade man sin egen väg framåt. Men liksom allt fanns en baksida, och vissa namn kunde innebära fara att uttala. Det var en spännande balansgång, och en balansgång som Figaro fann sig själv ständigt balanserande på. Nu trodde han inte att de här två var så viktiga att känna till, men det var alltid bra att veta namnet på den man talade med, om så bara för att skapa en trevlig atmosfär.
  “Jag är Figaro”, sade han. Han uttalade sitt namn på ett sätt som skvallrade om hur stort han tyckte att det var. Det var inte bara ett namn på en kropp, inte bara ett sätt för att slippa referera till honom som ‘den grönögda kargen’. Vissa vargar fann inget värde i namn, men det gjorde han. Och ju fler som fick äran att veta det, desto bättre. Numoori måste ju veta vad de skulle kalla sin nya kung.
  Inte är vi hungriga som möss i alla fall. Figaro slöt ögonen för en sekund och hummade instämmande. Det kunde inte bli mer tydligt att de inte ville avslöja sitt ärende i Eriinari. Han visste bättre än att pressa dem. Så istället för att fråga vidare om ett ämne de uppenbarligen inte tänkte berätta om, lyfte han huvudet och såg på dem med mjukt intresse.
  “Jag tror bestämt att turen gått över till er nu. Fråga någonting, och jag ska svara.”
  Han hade ingenting att dölja, även om det fanns vissa saker han ville uttrycka sig lite mer luddigt kring. Men det var bäst att låta dem fråga, se vart de stod i detta utbytande av information.

Medan Hathor fortsatte äta med ett kontrollerat lugn, lyssnade Nyaldi spänt på hanens stämma. Figaro. Figaro.
Hon smakade på namnet och fann det tilltalande.
Lika tilltalande som hanen namnet tillhörde.
Honan satte sig ner i en bekväm ställning; avspänt och lättsamt. Garden var sänkt, några faror oförväntade.
"Vi är på genomresa och vår väg tar oss sydväst. Det är marker vi tidigare inte bevandrat och vi vet inte vad som väntar oss längst vår färd." Sade hon och något konfunderat smög sig fram över hennes uppsyn, som om orden i henned utsago oroade henne mer än vad hon ville erkänna.
"Känner du till markerna söderut? Vad vi kan tänkas stöta på, och finns det några flockrevir vi bör undvika?" Hennes huvud lätt på sned och blicken fokuserad på hanen; uppmärksam och ivrig. Nyfiken. 
Den korta tiden hon spenderat med denna individ var tillräckligt för att Nyaldi skulle kunna säga att hon trivdes i hans sällskap. 
Hon hörde Hathor svälja en stor tugga kött, och sedan fortsätta äta i ett behagligt lugn.

[Blääääeeeaaccchhh skrivet från mobilen på jobbet xD ber om ursäkt om jag missat några stavfel ^^' ]

Den mörka honan, som tydligen gick under benämningen Hathor, fortsatte att äta av det nedlagda bytet medan den yngre av de två, Nyaldi, berättade att de var på genomresa, på väg åt sydväst, men att det var länder som var okända för dem. Figaro nickade för att bekräfta att han uppfattat detta. Det fanns ännu många ställen i Numoori som var oupptäckta till och med för honom själv, som var betydligt äldre än Nyaldi. Han hade vandrat från det mörka Kaiwood ända till den glänsande månskogen Ötamon, och nu satt han på Eriinaris jord. En vandring som han kanske inte tagit om inte Fenris och Klanen kommit in i hans liv, men likväl inte en vandring han ångrade, eller hade något emot. Han gjorde allt vad som krävdes för att lyckas, och han var inte lat om det gällde något han brann för. För trots att det egentligen inte var mer än ett spel, så hade någonting ändå förändrats i Figaros sätt att se på Klanen. De må vara en ganska märklig grupp vargar, men faktum var att de var det närmaste han kommit en gemenskap, någonsin. Även om han inte tyckte direkt om någon av dem, så var han tvungen att respektera dem och de var någon slags fast punkt att återvända till. Han ruskade lätt på huvudet. Märkligt.
  “Söderut”, sade han som svar på hennes fråga. “Fortsätter ni rakt söderut finner ni Silverpile, ett fridsamt område utan något att oroa sig för - utom möjligen ett par odöda, som förirrat sig dit från grannområdet Ken-Yak. Har ni träffat på någon odöd förut? I folkmun heter det visst zombie.”
  Sitt eget möte med odöda hade han haft i Ken-Yak, när han var på väg hit från Numoorislätten. Han hade fredligt vandrat med tankarna lite på annat håll, och så plötsligt känt doften av död. Sekunden därpå kom den konstigaste gestalt han någonsin sett raglande mot honom. Det var en varg, åtminstone trodde han det - men den var död, för ögonen var livlösa och benen vridna i olustiga vinklar och den släpade sina inälvor efter sig när den gick till attack mot honom. Han stannade inte kvar för att försöka tala med den, eller slåss. Istället förflyttade hans snabbhet honom flera hundra meter bort. Det var dock inte mycket bättre - han fann sig stående på en sten, en upphöjning, och stirrade ner i dalen som myllrade av djur som det han nyss flytt från. En syn som skulle bränna sig in på näthinnan för alltid.
  “Men sydväst, sa du. Ni kommer till rosorna i Itrozo och Ötamon, månblommornas skog. Varför den kallas så lär ni upptäcka. Jag vet inte hur långt söderut ni ämnar ta er, men fortsätter ni därifrån måste ni gå över Azhekaslätten och därefter Blodbergen.”
  Han tystnade för att låta sina ord sjunka in hos den yngre, men kom sedan på något att tillägga. “Några flockrevir att tala om tror jag inte att ni stöter på, men i Blodbergen har jag hört om en flock man ogärna bråkar med, om man är mån om sitt liv.”
  Rösten var lugn och behaglig att lyssna på, blicken i ögonen road och intresserad, sättet han talade om att eventuellt mista sitt liv skvallrade om att för honom var döden en bagatell, men han synade de båda och fann att de nog var måna om sina liv. De flesta var det. Han också. Men de som inte var det, brukade ha för vana att gå ett tvärt slut till mötes.

Nyaldi lyssnade noga och lade Figaros ord på minnet. Hon misstänkte att Hathor också noterade allt, trotd att hon till synes var helt försjunken i sitt ätande.
Månblommornas skog lät som en sagolik plats. Dock fick beskrivningen av de odöda henne att nyktra till. Zombies? Nej hon hade inte hört om dem, och det var kanske för det bästa. Hon skakade på huvudet när hanen frågade om hon sett någon odöd.
Nyaldi gjorde en mental karta och noterade att Silverpile skulle passerad med uppsikt och omsorg.
När Figaro nämnde Blodbergen och en flock ryckte det till i den svarta tikens öron, intresset uppenbart. Konungen hade skickat ut dem för att bekanta sig områdena kring utposten, och även undersöka om det fanns några flockar.
"De låter farliga. Har du träffat på dem själv eller bara hört om dem?" Sade hon med ett uns av oro krusandes i kärnan av rösten. Anletet speglade rösten. Hon var osäker på om hans lugn var ett tecken på att han hade mött dem och överdrev nivån av faran, eller om han bara hört talas om ett gäng bitska töntar och förmedlade det vidare. 
Nyaldi hörde ett plötsligt knakande, och såg i ögonvrån hur Hathot tuggade på ett kraftigt ben som hon nytt brutit på mitten för märgens skull.

Den svarta honan skakade på huvudet åt hans fråga om zombierna; hon hade inte träffat någon. Det var väl tur för henne, egentligen. En ytterst otrevlig upplevelse, som skrämt honom på ett sätt som väldigt få saker tidigare hade gjort, och han önskade inte någon att uppleva samma sak. Möjligheten fanns att de kunde sprida sig till Eriinari, men än så länge hade han inte sett eller luktat någon häromkring. Usch, bara han tänkte på det drabbades han av illamående.
  “Tro mig - det är verkligen ingenting man önskar göra.” Han ryste lätt och för ett ögonblick kände han åter död lukt i näsborrarna, såg det gående liket stappla närmare honom. Ett par snabba blinkningar förflyttade honom effektivt tillbaka till verkligheten igen, och nu verkade det som om hans ord om flocken i Blodbergen hade väckt Nyaldis intresse.
  “Jag har inte träffat dem själv, nej. Men jag har hört om dem, och det är anledning nog till att vilja hålla sig borta.” Nej, han hade inte drabbats av någon trängande lust att uppsöka dem, efter vad han hört. Och då var han ändå inte den lättskrämda sorten.
  “Så om jag var ni skulle jag undvika Blodbergen så gott det gick”, tillade han. “Även om jag inte tvivlar på att ni kan ta hand om er själva. Eller har jag fel?”
  Han höjde ögonbrynen. Ett retsamt leende drog i Figaros mungipor - det var tydligt att han retades med dem, kanske hoppades han på en demonstration. Visst, den mindre av dem var nog ingen slagskämpe, men hon kanske hade andra kvalitéer. Och den stora mörka tiken såg ut att kunna vara en match. Karghanen hade fortfarande inte rest sig upp, utan satt kvar och betraktade dem med roade ögon och ett brett leende på läpparna.

De odöda verkade knappast vara en trevlig upplevelse. Det hördes kanske på namnet, men hanens rysning var mer än nog för den svarta honan. De skulle vara på sin vakt.
“Jag har inte träffat dem själv, nej. Men jag har hört om dem, och det är anledning nog till att vilja hålla sig borta.” hans röst drog hennes uppmärksamhet. Tiken nickade för att visa att hon lyssnade. Exakt vad han hade hört ville hon veta, men drog sig från att fråga; hon ville inte verka alltför angelägen och råka avslöja mer än nödvändigt. Tekniskt sett fanns det ingen anledning till varför två unga honor frivilligt sökte upp fara; de var på genomfärd - inget mer. 
 “Så om jag var ni skulle jag undvika Blodbergen så gott det gick” hörde hon Figaro säga, och nickade som för att tacka för rådet. De skulle inte undvika blodsbergen, snarare tvärt om.  
“Även om jag inte tvivlar på att ni kan ta hand om er själva. Eller har jag fel?”
Nyaldi skrattade öppet, ett klart klingande ljud. Om hanen bara visste! Nog för att Konungen själv kunde överkomma allt i Hans väg, nog för att Konungen egentligen inte skulle behöva de som kommit i Hans nåder och tjänade Honom, men de var långt ifrån försvarslösa. 
Kanske var Nyaldi lätt arrogant, och det hade varit hennes bane tidigare, men nog skulle ett gäng av bitska töntar inte vara alltför svåra att nosa lätt på och sedan försvinna. 
Hoppades hon.
Med samma klingande ton tog hon ordet. 
"Mig själv beträffande så har jag inte så mycket att komma med." hon hörde Hathor fnysa ljudligt, ett skratt dolt av ätande, vilket var det närmaste svar den tiken skulle komma med. Nyaldi fortsatte obehindrat "Min vän däremot, jag har henne att tacka för mitt liv." Nyaldi talade som om det fanns en historia i orden, något dolt och menat för en annan tid och kanske någon annars öron. 
Nyaldi vände sitt breda leende mot kamraten som fortfarande åt, och mötte den likgiltiga blicken som kunde skymtas över resterna av bytets buk. Blicken, om än i det närmsta uttryckslös, hade Nyaldi kommit att lära sig uttryckte Hathors ifrågasättande av allt intelligent liv. Det var också hennes vanligaste uttryck, men Nyaldi hade även lärt sig att inte ta illa upp. En mycket vital förmåga om man skulle umgås mer än ett par minuter med tiken. 
Nyaldi vände sig tillbaka mot Figaro. Med motsvarigheten till en axelryckning klippte öronen till och skuldrorna rullades för att mjuka upp musklerna. Blicken gled över området; över den steniga marken och klippiga bakgrunden, över antydan av en stig som tassar likväl klövar måste ha bevandrat med lätta steg. Ögonen landade till sist på hanen igen. 
"Jag tackar dig för alla råd, Figaro." sade hon, "Vi tackar. För råden och för en välbehövlig del av ditt byte." hon gjorde en nickning mot Hathor som fortfarande inte sagt ett ord, en gest att hon även talade för sin kamrats vägnar. Om hon gjorde det eller ej hade varesig Hathor, vars blick hon nästan kunde känna bränna i nacken, eller Figaro med att göra; artighetsfraser var artighetsfarser "Vi måste nog fortsätta, även om ditt sällskap är en trevlig omväxling, min vän." svansstrumpen vickade lätt, vispade upp ett nätt moln av stoft från marken. Ett leende spelade på hennes läppar när hon ställde sig upp.  
De behövde ge sig av. De hade fått ut vad de behövde av denna individ, i alla fall för vad denna stund kunde ge dem. 
Hathor hade ställt sig upp. Trots sitt långsamma och petiga ätande hade blod och rester fläckat ner pälsen kring munnen och de långa tänderna som skymtades utanför den stängda munnen var röda. Honan gjorde en huvudbugning, en tackgest.

Mig själv beträffande har jag inte så mycket att komma med. Min vän däremot, jag har henne att tacka för mitt liv.
  Fastän orden intresserade honom något oerhört, frågade han inte vidare. Någonting i Nyaldis röst skvallrade om att det var en historia som kanske inte berättades för vem som helst. Särskilt inte en främling de precis träffat, även om han varit gästvänlig och låtit dem fylla magarna med hans byte. Därför lät han ämnet falla, och släppte det ifrån sig med ett mjukt hummande till svar. Hathor åt fortfarande, men det verkade vara dags att bryta upp, för Nyaldi tackade honom. För hans råd och delen av hans byte. Figaro nickade bekräftande.
  “Ingen orsak”, sade han. Han hade ju inte förlorat något på mötet som han inte kunde undvara, och han måste erkänna att det var underhållande att prata med dessa två. En kontrast mot den solida tystnad som annars hade för vana att lägra sig kring hans öron likt dövande bomull. De böjde huvudet mot den grå kargen, som fortfarande inte hade rest sig upp, tackade honom ännu en gång.
  “Det var trevligt att möta på er”, framhärdade Figaro, “och jag hoppas att min hjort gjorde någon skillnad i alla fall. Jag önskar er lycka till på er resa.”
  Han härmade gesten med huvudet som honan gjort, och fann det roande. Det var artighet på så hög nivå att det nästan blev överdrivet i Figaros ögon. Sällan bugade han sig för någon annan, och om anledningen till att han gjorde det nu var för att kunna roa sig på deras bekostnad, var det omöjligt att läsa i hans ansikte. Ansiktet var en mask, fryst i ett stelnat leende när han tittade upp på dem igen.
  Figaro reste sig äntligen upp, stannade ett ögonblick innan han vände på klacken och började vandra ifrån platsen, där spridda delar av hjorten fortfarande låg. De var uttömda, han hade fått ut vad som kunde fås ut och hade därför ingen anledning att stanna där.

[Avslutat om du inte vill tillägga något!]

[A V S L U T A T]