Med ett högtburet huvud och lätta men endå bestämda steg vandrade hanen igenom den kalla rosenskogen - Itrozo. Crepsley var ny i dessa trakter och därför visste han inte mycket om dem. han hadde hört att det fanns flockar här och hadde fullkomlig koll på dem i dessa trakter, beskrivningen på denna skog vars namn måste vara Itrozo, Där treontha håller till. Ögonen svepte över området med en vaksam och granskande blick medans han vädrade något att äta, men allt som fanns här var ormar, krokodiler och andra krälande reptiler. Han hadde inte sätt till några andra djur ennu. men då magen steg honnom åt vansinne sökte han upp en lagomstor orm, som det fanns gott om här. De röda rosorna klädde ormens gömställe mycket väl, Crepsley högg rakt in i dem och även om han stack sig så var han endå emun, han var trottsallt till hälften reptil själv. Ormens huvud krossades och Crepsley let ur dess köt och ränsade den noga ifrån allt slemmigt och kväljande. Och då den var så gott som strimlad var det dags att klara sig på det tills han kom härifrån. Denna plats tänkte han inte stanna länge på även om han mötte någon främling, eller skulle han?
Han hadde inte lusst med det iallafall. och snart skulle tiden vara inne då han lärde återvända till sitt hem, långt bort ifrån det okända, flera mil därifrån. Men tills dess så var det lika bra att utforska dessa marker. Dessa främmande, energifylla, platser.


(Reserverat för Aamon. Sorry för att det blev så kort och dåligt. Men jag hittade inte riktigt inspirationen idag D;)

Det var första gången som han var bortanför sitt hem. Den plats där han hade fötts, växt upp och sedan levt. Den enda platsen som han verkligen kände till i denna värld. Och nu var han bortanför den. Varför? En fråga som både han och hans familj hade ställt sig. Men det hade varit hans beslut. Som ledaren över den lilla gruppen med Lawarvargar hade Aamon bestämt att det var dags för dem att se sig omkring i världen. De kunde inte fortsätta leva isolerade, minnen och demoner från det förflutna skulle slutligen leda dem alla till döds ifall de stannade kvar på samma plats. Visst, han skulle alltid återvända eftersom det fakstiskt var hans hem. Men han behövde se mer av världen, det behövde de alla göra.
Området han kom ifrån var för resten av Numoori känt som Det okända. För Aamon var det hans hem, hans revir. För visserligen kunde väl gruppen av vargar han styrde över inte kallas för en flock, men de var på god väg att bli en sådan. Och visst hade de ett revir som de försvarade, som de älskade. Ett område som inte alls var likt detta.
Det var med försiktiga steg som den svarta vargen med blå man och svans vandrade genom skogen som han nu befann sig i. Vacker, det kunde han inte förneka. Men samtidigt skrämmande. Aldrig hade han varit på en plats som verkade så fylld av mystik som denna. De röda blommorna som verkade krylla på marken, och under dem kunde han ana hur reptiler låg och lurade. Ormar som följde varje steg han tog, såg hur han försiktigt placerade de mörka tassarna med de lysande blåa klorna på marken för att undvika både dem och de taggiga växterna.
Han tänkte att detta var en skog fylld av rosor, en rosenskog. Han anade inte hur rätt han egentligen hade, att skogen kallades för det.
De blåa ögonen granskade omgivningen med en både fascinerad och misstänksam blick allt medan han vandrade vidare. Han var visserligen inte långt från sitt hem, vad han hade hört sträckte sig detta land mycket längre. Men det var nog långt för en varg som inget visste om denna värld, som inget annat kände till förutom sitt hem. Så han var på helspänn samtidigt som han tog in allt som omgivningen hade att visa honom.

[Mystiskt -.-]

Hanens blick sneglade på alla de reptiler som försökte att dölja sig så gott som de kunde. Men för Cepsley kunde de lika gärna komma fram, ingen idé att gömma sig ifrån någon som kunde upptäcka dem med ögonen stängda. Crepsleys ögon var mycket känsliga för rörelser, även de minsta rörelserna såg han, han var för vaksam, det var så han blivit tränad till. Snabba reflexer hadde han också, skarpare syn än de flesta, väldigt känslig hörsel och nosen detsamma. Att smyga sig på honnom just nu vorde bara dumdristigt. Men, efter att han sniffat på fel blomma..igår.. så hadde hans luktsinne inte riktigt funkat som det borde, han hadde varit snorig och en aningen krasslig för tillfället. Men ingenting som han skulle bli fasst med de närmsta veckorna. Bara ta det lungt och hålla sig till de ställen som var ytterst kalla, det hjälpe honnom eftersom att han älskade kyliga klimat. han vart bara dålig och försämrad i det varma. Vilken tur att vinterna snart var här. På somrarna brukade han gå i ide, medans vissa andra missade den underbart kalla vintern. Så att bara gå in i deras hålor och ta dem medans dem sover vr ju inge problem, de sov ju tungt så han kunde lika gärna skita i att smyga. De varelser som sov på vintern får ju skylla sig själv. På somrarna var det inte värt att vara vaken, kanske för att äta och bada men annars, ush nej. Värme var inte hans starka sida även om han var en blandras emellan inferno. Han skakade på huvudet, denna skog var underbar, men endå så konstig. Vorde inte alla dessa röda blommor vara förstörda? det levde ju så många reptiler som gillade att göra nästen på sånnahära platser. Blicken fördes till ennu en reptil, och även om nosen var en aingen slemmig så kunde hanen känna att det var en främling här i närheten. Så intressant...

OFF: sorry för segt svar, MEN jag svarade ju ialalfall tillslut ;)

[Ah, shit! Sorry om jag inte har svarat, men hade glömt att sätta detta ämne på bevakning så såg inte när jag hade fått svar D; Men det är fixat nu!]

Plötsligt var det något nytt i omgivningen. Nyare än allt det andra kanske var mer passande att säga. För allt detta var nytt, inget av det verkade vara något som Aamon ens kunnat föreställa sig. Det var inte likt Samudr det minsta, området som han kom ifrån. Detta var en stillsam plats, full av liv och mystik till skillnad från hans hem som mest var öppet, blåsigt och relativt kargt.
Men åter till detta nya, eller det nyare. En doft, vilken avslöjade att en främmande varg fanns i närheten. Öronen spetsades en aning för att sedan vinklas bakåt mot nacken. Visst kände han sig aningen nyfiken, men han visste inte alls vad som väntade honom. Hur han skulle bli bemött eller vad som skulle ske. Skulle den andra ens kunnas liknas vid en varg, så som han var van att de såg ut?
Under hela sitt liv hade Aamon aldrig mött någon annan varg än de Lawarvargar som fanns i Samudr. Ingen annan förutom familjen. Och nu var han här, osäker på vad han skulle göra.
Men trots det fortsatte han framåt. Att missa detta tillfälle skulle vara ren dårskap, och han var ingen dåre. Han tänkte inte missa det.
Så han tog ett steg i taget, kunde känna hur han kom allt närmare den främmande doften. Och efter ett tag kunde han skymta några mindre rörelser bakom några träd. Det måste vara den andre. Så Aamon stannade upp, den blåa manen och svansen gjorde att han skulle vara svår att missa i denna miljö. De hade en väldigt utstickande färg, så att säga.

Aamon hade stannat upp, inväntade den andre som kom allt närmare. Och slutligen stannade även denne och de stod öga mot öga. Granskade varandra. Aamon visste inte hur han skulle reagera. Han var en säker varg, han visste var han stod och han stod stadigt. Men allt detta var främmande. Dessutom fann han denna främlings utseende aningen uppseende väckande. Denne saknade den färgsprakande manen han var van att vargar hade. Han hade aldrig mött andra vargar än Lawarer. Och... Var det verkligen horn denne hade i ansiktet? Kunde en varg verkligen ha det?
Uppenbarligen så kunde dem det, i detta främmande land. På dessa främmande marker. Och det fick honom att undra vad mer det kunde finnas i detta för honom okända område? Kunde vargar ha horn kunde de väl i princip ha vad som helt. Och Aamon var inte säker på ifall han ville se allt det.
Han var varken rädd eller ängslig, men han gillade heller inte tanken på att ge sig in allt detta. Allt det som var totalt främmande. Och även om han var både stark och modig kunde han inte låta bli att känna sig lite ängslig. Hade det verkligen varit rätt beslut, att han och hans flock skulle visa sig för världen? Han tvekade nu när han började tänka på allt som kunde finnas där ute. Allt som de kunde tvingas att möta.

Plötsligt nådde ljud hans öron. De spetsades och det var med en smått fundersam blick han granskade den främmande vargen. Om det nu var en varg. Det såg ut som en, men så var det det där med hornen...
Men det var oviktigt just nu, han försökte förstå vad som lät. Det var den andre som talade. Men han kunde inte förstå vad som sades. Huvudet ruskades lätt och den blåa manen blev aningen ruffsigare. Varför kunde han inte förstå de andres ord? Det verkade inte rimligt, var det något fel på honom?
"Bahānā?" sade han och avslöjade en mörk och stadig stämma. Fundersamma blickar kastades emot främlingen. Och sedan kom han att tänka på det. Kanske det var så att den andra talade ett helt annat språk?

Översättning; "Ursäkta?"

Crepsley slickade sig kring munnen, såg på honom med en blick som smalnade av. reptil ögon, orm ögon, dess gröna färg kunde ge signaler om giftkrafter. vilket han inte hade. Han bar på helt andra krafter
"Hmm.. Vad talar du för konstigt språk? ja, konstigt. mycket konstigt!"
Han log, mest skrattretande. han älskade att djävlas. Men han kom allt längre och längre in ni sjukdommen. hans hjärna fick fnatt, slog fel, vart konstig, nu är han inte längre den gamla Crepsley. MR Crepsley.

Han n ärmade sig, sträckte fram huvudet med de smalnade ögonen, slickade sig kring munnen och hade en väldigt ondskefull blick. "Underliga varelse.." sade han sedan, hest, mörkt, säkert. Denne hane hade ett intressant utseende. så vackert, skimrande blåa ögon. han kunde inte förstå vad denna vackra ras kom ifrån. En sak var säker, ju vackrare byterna är, destu bättre smakar dem.

Fler ord sades och Aamon förstod inte ett dug. Öronen vinklades åt olika håll samtidigt som det förvirrade uttrycket i hans ansikte kvarstod och han kunde inte låta bli att känna sig förvirrad och aningen frustrerad. Han förstod inte vad som sades helt enkelt, och inte heller verkade det som att den andre förstod honom. Det verkade inte som att de skulle kunna kommunicera över huvud taget. Det verkade vara ett hopplöst fall.
Han tittade på den andre och skakade smått på huvudet, som för att visa att han inte förstod vad som sades. Och detta var ju inte planerat, vad skulle han nu göra? Kanske det var lika bra att gå vidare.

Aamon lade plötsligt märke till att den andre hade tagit sig närmare. Inte mycket, endast ett eller två steg och sedan sträckt ut halsen. Och det spelade honom ingen roll, men det var med en smått irriterad blick som han såg på den andre då han såg hur denne tittade på honom. Med en ondskefull, nästan hungrig blick. Vad menades med detta? Aamon sade ingenting, blev allt för upptagen av att försöka komma på den andres avsikter. Han visste inte vad det var , men det var något orosväckande med den andre. Något som sade åt honom att han inte ville träffa denna varg, inte just nu. Att han borde ge sig iväg. Huvudet höjdes en aning och ett steg togs stillsamt bakåt. Vad hade den andre för avsikter egentligen?

Crepsley granskade den andre. vred lite på huvudet och log, "Du förstår inte, hmm, du är dum. ja mycket dum individ" Något retade honom, något med den andre vackre.
Han tog ytterligare ett steg frammot, med sitt hån flin. ögonen smalnade av. tingan fuktade nosen, svansen piskandes bakom honom.
Nu började han att gå i en halv cirkel kring lawar vargen.
"Varför pratar du inte? förstår du inte, hmmm? ja Crepsley mycket smart. stor hjärna! mycket begåvad!" Han skrattade en aning. Sedan stannade han upp, högg emot den andra individen. leendet spred sig på hans läppar. Sjukdommen hade väcts till liv, hans sinnesjuka sätt att bara vara hade slagit blom. Egentligen var han inte sådär, egentligen var han snäll, en god individ. men just nu, var han mer ett freak än en normal varg.