Dagarna efter attacken hade varit kritiska. Ledarinnan hade famlat in och ur medvetandet, och den första natten hade varit den värsta. Hon visste inte hur många gånger hon varit nära på att ge upp, redo att låta mörkret omfamna henne i en sista kram. Hon hade känt hur kroppen börjat ge upp, hur hjärtat hade kämpat för att fortsätta slå. Vasilisa visste inte själv vad det var som fick henne att fortsätta kämpa; om det var envishet, kampen för hennes barn eller bara en ren instinkt. Oavsett spelade det ingen roll, för drygt en vecka senare var hon vid fullt medvetande igen, om än oförmögen till att lämna sitt hem.
    Spåren av attacken syntes fysiskt, då hennes hals och nacke var söndersliten. Flockens unga helare hade gjort ett utmärkt jobb för att rädda hennes liv, men inte på att försöka lappa ihop henne utseendemässigt. Det spelade henne ingen roll, hon var och skulle alltid förbli oerhört tacksam över Timoteijs insats.
    Hon hade inte haft möjlighet eller styrkan att ge sig ur sin lya, utan resten av familjen hade besökt henne i stället. I den stunden hon behövt tankar med sig själv, hade hon blivit omgiven av familj mer än någonsin.
    Ljudet av steg fick henne att långsamt höja blicken mot lyans ingång.
    ”Timoteij.” Vasilisas röst var annorlunda, och det gjorde ont att prata. Den var inte lika vacker som förut, utan raspig och sliten. ”Kom hit, kära du.” Hon gjorde en gest bredvid sig.

Timo hade besökt henne flera gånger under veckan, men bara när hon sovit. Han hade fortfarande inte riktigt vågat möta henne, rädd att hon skulle vara besviken eller arg på honom för hans bristfälliga insats. Men han hade ändå känt att han behövt kolla till henne emellanåt, för att säkerställa att hon inte dog. Hans mor och de andra hade tagit över hennes vård ganska direkt efter att han gjort sitt, för han hade inte varit kapabel att fortsätta. De hade gett henne en massa örter och salvor av olika slag för att hjälpa hennes kropp att orka med och läka. Det var dock inte lika effektivt eller snabbverkande som helande krafter så han hade försökt hjälpa till lite då och då, men när såren väl var läkta så fanns det inte mycket annat att göra än att vänta och se. Se om hennes kropp klarade av blodbristen och utmattningen, och det hade den, tacksamt nog. Timo hade nog inte kunnat leva med sig själv om han inte kunnat hjälpa henne.
Han hade vankat av och an i närheten av hennes lya ett tag, övervägt om han skulle gå in till henne eller inte. Nu då hon var mer medveten och på bättringsvägen. Stämman som nämnde hans namn fick honom att abrupt stanna till, uppenbart överraskad. Den lät bekant, men definitivt annorlunda. Smått tveksamt så närmade han sig lyan och stack in huvudet genom öppningen.
''Vasilisa...''. Stämman smått tveksam och osäker om än han samtidigt var glad att se henne. ''...hur mår du?'' frågade han efter en kort stunds paus. 
Blicken vandrade till de fula ärren som nu täckte stora delar av hennes hals, och han kunde inte låta bli att känna en viss skuld och skam. Det var inte rättvist.

Vasilisa följde den yngre med blicken. Hans osäkerhet gick inte att missa, och för ett par sekunder påminde han henne om hennes försvunna brorsson. Maksim hade haft samma blick när han såg på henne. Hon skakade bort tankarna och lade fullt fokus på Timo. Han måste vara skärrad efter hela situationen.
    “Jag hade inte mått så här utan dig,” det ryckte vagt i hennes läppar. “Du räddade mig, Timo, och för dig står jag för evigt i skuld.”
    Vasilisa försökte möta hans blick, men den yngre verkade vara fast med att stirra på de nyläkta såren som klädde hennes hals.
    “Dem behöver du inte oroa dig för, min ängskampe.” Hon undrade om han hade hört ordet innan, och visste att det var en annan mening för hans namn. “Du gjorde allt du kunde, det vet du va? Nej, du gjorde,” hon var tvungen att ta en paus på grund av smärtan i halsen, innan hon fortsatte, “du gjorde det bästa någon hade kunnat göra för mig.” Ärren skulle alltid vara en påminnelse om den smärta hon givit sin son, och det skulle hon alltid bära med sig.

Han svarade inte först. Suckade och slöt ögonen för en kort stund innan han samlade modet till sig för att möta hennes blick. Han hade räddat henne, det var hans insats som gjort att han ens kunde stå här och prata med henne nu, men ändå så kunde han inte riktigt ta till sig det. Det kändes som att all ära flockmedlemmarna placerade på honom var fel. Och han bannade sig själv för att han inte kunde acceptera det, att han inte kunde skjuta undan tvivlen och ångesten.
''Förlåt...förlåt för att jag inte kunde göra ett bättre jobb''. Rösten lät nästan gråtfärdig då han talade. Det var uppenbart att detta var något som hemsökte honom, som han inte kunde förlika sig med. Hela situationen hade tagit hårdare på honom än vad han ville erkänna, hade skärrat honom rejält. ''Förlåt för att jag är så okunnig och oerfaren, att jag är så dålig som inte kunde hjälpa dig mer''. Blicken fästes ännu en gång vid hennes ärrade hals. ''Jag önskar jag kunde gjort mer''. Ett par ensliga tårar letade sig ner över ynglingens kinder samtidigt som han slog sig ner på marken med en dov duns.

Vasilisa såg på honom med en ärlig förvåning. Hon hade inte förväntat sig att Timo skulle göra ett felfritt jobb, att han skulle kunna ta bort alla hennes skador utan att lämna ärr. Han var inget mer än ett barn, och trots det hade han lyckats rädda hennes liv.
    “Schhh,” viskade hon försiktigt och försäkrade samtidigt som hon med hjälp av sin ena tass förde honom närmare. Det gjorde ont, men det var ingenting hon visade honom. “Det sista du ska göra är att be om ursäkt, okej?” Vasilisa blickade ned på honom, med en allvarlig min.
    “Du gjorde allt du kunde, och jag är förevigt tacksam över det. Med tanke på hur duktig du är redan nu, kan jag inte ens föreställa mig vilken helare du kommer bli när du är vuxen. Hela Numoori kommer höras talas om dig.”

Han nickade, om än något tveksamt, då hon påpekade att han inte skulle be om ursäkt. Även om instinkten lutade starkt åt det hållet så kände han sig ändå lite bättre av att höra henne säga att det var okej, att hon var tacksam. Det var nog precis vad han behövde höra för att stilla sina hjärnspöken lite. De hade tagit över hela hans väsen de senaste dagarna, så pass att det gjort honom alldeles matt, ovanpå det som kraftansträngningen redan orsakat.
Komplimangen fick honom faktiskt att le, mest för att det kändes alldeles för surrealistiskt för att bli sanning, men ändå bra på något plan. Han, skicklig och känd? Det var allt en tanke.
Han lade en tass mot sidan av hennes ena framben och kunde med ens känna hennes skador och smärta, men också hur hennes kropp faktiskt fungerade igen, hur lungorna andades, hjärtat slog, hur den levde.
''Jag är glad att du lever Vas, ingenting hade varit sig likt utan dig''.

Avslutat