"Ser jag ut som en krympling?"

"…"

"Jag klarar det."

"Bra." Prospero andades ut en suck, hans ögon slutna för en kort sekund innan han vände dem till Jodano igen. "Bra," upprepade han, mer till sig själv än till den lila lawaren. Prospero reste sig upp från där han suttit, och tryckte in nosen i Jodanos sida för att få den dubbelt så stora hanen att också röra på sig.
     "Seså, får se hur inte-krympling du är." Han duckade undan från Jodanos motangrepp, och ett leende drog i hans läppar när han ignorerade den äldres klagomål. "Du vet varför jag egentligen är här. Grendel är en bra helare, men det är inte han som ser till att du inte får helt ojämna skinkor för att du inte rör på halvbenet." Över den senaste tiden efter Jodanos olycka hade Prospero fått i uppgift att hjälpa honom återhämta sig rörelsemässigt. Prospero var kanske inte trebent själv, men han hade balansen och kunde övningar som hjälpt honom i dansen, och som nu kunde hjälpa Jodano att inte se ut som en hel idiot när han stapplade sig fram. Det, och det var viktigt att se till att han faktiskt fortsatte använda det halva benet, även om det inte var till nån större nytta just nu, om han inte ville riskera att bli helt stel eller förlora all muskulatur i det.
     Prospero tyckte om Jodano. Även de gånger som den andra svor och klagade. Där var något rått, ofint, med honom som var en skön skillnad från många andra i Tenebris. Visst skulle Prospero aldrig byta sina vänner mot något annat, men variation var välkommet. Särskilt efter allt som hänt. Ibland behövdes det nån som svor och klagade och ändå bet ihop och kämpade vidare. Prospero önskade kanske att han själv var sådan. Åtminstone lite. Ibland.

Tiden efter zombiefiaskot hade milt sagt varit skit. Jodano hade varit en ledsam syn. Till en början hade han inte setts till alls – gömd i någon håla med sin egen sorg som sällskap. Och vin. Väldigt mycket vin. Han var mindre duglig än pälsmattorna Tenebris drog sina smutsiga tassar genom. En invalid. En invalid som efter veckor av självömkan skrapats upp från sitt rums vindränkta stengolv av Nephania. Han tvingades ta in dagsljuset och stadsluften, som i jämförelse med den i hans rum kändes ren och frisk. Det tog länge innan han kunde sätta ord på smärtorna han kände i sitt inte längre närvarade ben. Jodano förstod det inte, hur det hela funkade; varför han kunde känna sådan obeskrivlig smärta i något som inte ens var där. Prospero hade hjälpt honom mer än vad han var kapabel att visa uppskattning för. Men ynglingen var duktig och hans övningar... ja, låt oss säga att Jodano inte längre såg ut som en enbent get som försökte bestiga vertikala berg.
    "[...] det är inte han som ser till att du inte får helt ojämna skinkor för att du inte rör på halvbenet."
    "Påminn mig inte", stönade lawaren frustrerat när han reste sig upp. "Hade velat säga att jag börjar bli för gammal för sånt här men det får mig ju att låta som en jädrans gamling." Och det var betydligt värre än att vara en krympling. "Ditt hittepå verkar fungera, grabben. Kom hit!" Han slog tassen efter Prospero igen och denna gången lyckades han med att få tag på honom. Han drog den mindre svartvargen till sig i en hårt krossande, väldigt testosteronfylld grabbkram. "Aaaah Prösp, vad skulle jag göra utan dig", retades han och gnuggade honom på huvudet. Att säga 'tack' var fortfarande främmande för Jodano. "Du ska allt få se vad jag klarar av, även när jag ser ut så här. Jag fixar det, var så säker."

Prospero gav ifrån sig ett ofrivilligt överraskat ljud när Jodano fick tag i honom och klämde honom mot sig i en hård kram. Han grymtade i protest under den andres stora, huvudgnuggande tass.
     … vad skulle jag göra utan dig?
     "Du skulle stappla ner i ett dike nånstans och ha för sned bak för att komma upp igen," kväkte Prospero fram ihop med ett kvävt skratt. Han sprattlade sig loss från Jodanos omfamning och drog spelat dramatiskt efter andan igen.
     "Okej." Han nickade åt Jodanos försäkran. "Okej. Bra." Prospero andades ut orden, hans röst tillfälligt låg och tunn innan han ruskade sig själv fri från grubblande tankar och fortsatte med den tidigare mer roade rappheten. "Okej! Så. Ge mig ett varv så jag kan se hur du ser ut."