Ett lätt regn trummade över marken. Himlen mullrade av åska som hotade om starkare oväder. Luften, som fram tills nyss hade varit tjock och tung, hade precis börjat lätta, syresatt av det nya regnet. I övrigt var landskapet stilla. En lätt dimma låg över marken, tillräckligt hög för att virvla runt de flesta vargars ben och buk, men inte tillräckligt hög för att skymma sikten helt. För de flesta.
     Even studerade den avlägsna randen i fjärran, där solens sista strålar fortfarande hängde över bergen. Ljuset skulle snart försvinna helt och slukas helt av nattens mörka moln. Han hade chansat och vågat sig ut i det öppna landskapet redan innan natten helt fallit. Turen hade varit på hans sida.
     ”Diomhair?” Han vände blicken från bergen och såg ner på Laali. Fakargen hade följt honom ut över landskapet. Sedan han funnit henne hade hennes kunskap visat sig vara ovärderlig. Det fanns bara så mycket som Grendel hade kunnat berätta om landet, även om kattvargen förblev en stor tillgång. Större än vad hans ringa storlek påstod. Det ryckte roat i Evens läppar.
     ”Diomhair”, bekräftade Laali torrt. Hon var inte imponerad av regnet, och gjorde en tydlig ansats att gömma sig från det under sin egen vinge. ”Vad jag har förstått det som så vandrar de mycket, men de hänger ofta häromkring. Jag har råkat på dem en gång. Det räckte. Glad att jag har stjärten kvar. Inte för att det hade påverkat mycket jag hade kunnat rugga bort-”
     ”Men annars är Azheka öde?” avbröt Even med saklig ton. Laali fnös kort, men argumenterade inte emot att bli avbruten.
     ”Öde skulle jag inte kalla det, många vandrare korsar här. Det finns ett pass i bergen som är lättare att passera än att behöva klättra över. Men det ryktas om…”
     Even lyssnade till Laalis prat medan han fortsatte framåt. Rykten hon hört från andra vandrare, historier som vandrat från varg till varg så länge att ingen längre visste vad som egentligen stämde eller inte. Azheka kallades för en dödens plats. Det sades att demoner vandrade i dimman – en kommentar som fick Even att skrocka roat. Trots det var det många som vandrade här, som sökte sig från Numoorislätten i öst och ner mot stäpperna och skogarna i söder. De som inte kunde vägarna genom bergen då, eller som ville ha en kortare väg än att behöva klättra över höjderna.
     Medan skatan fortsatte att tjattra så fann Even sin uppmärksamhet lockad åt annat håll. Doften av varg – en främling – låg i den stilla luften. För svag för att Laali skulle känna den, eller så var hon för upptagen av att försöka stilla sitt hjärta när åskan mullrade på nytt för att reagera. Varje gång hennes puls ökade så sökte sig hennes blick akut medvetet till vampyren igen. Det roade honom.
     När Even hade vikit av i riktning mot främlingen så tog det inte lång tid förrän Laali upptäckte att något ändrats. Hennes prat tappade hastighet, och stunden då hon gissningsvis kände doften som Even följde så drog hon skarpt efter andan. Reaktionen fick Even att kasta en blick åt hennes håll, för att finna att hon hade stannat. Ett svagt ”Åh, nej” lämnade henne och fick honom att stanna helt. Igenkänningen i hennes blick var tydlig när hon stirrade ut i dimman. Det var någon hon kände.
     Ett leende sökte sig in över Evens anlete när han fortsatte framåt. Laali följde tyst efter.

Området var till synes stilla. Ödsligt. Djur små nog förblev dolda i dimma - deras ljud dränkta av mjukt regn och mullrande åska. Gamla spår i gräset vittnade om en flock som lämnat platsen dagar tidigare för ny mark i slättens östra delar. Stilla och ödsligt, men långt ifrån tomt. Något bröt genom ovädrets tunga doft av regn och våt mark i den antågande natten. Något bekant.
   Jodano reste sig upp från den späda buske han legat intill, de magra resterna av en gnagare glömda mellan hans tassar. Han hummade undrande - nyfiken över doften han fångat upp - och vädrade i luften. Det ryckte roat i mungiporna när lawaren fnös fram ett kort skratt.
   Han hade aldrig varit mycket för umgänge. Livet i flock passade honom inte och de individer han mött på sina vandringar roade honom aldrig så pass mycket att de var värda att hålla fast vid eller lägga på minnet. Men den här kände han.
   Att benämna henne som "vän" var att vara generös. Jodano hade inga vänner, bara tillfälliga och kortvariga möten med vargar som genom sitt sällskap på ett eller annat sätt gagnade honom. Vissa mer minnesvärda än andra.
   Han och tiken hade tillfälligt vandrat tillsammans; utbytt spydiga skämt på varandras bekostnad och delat utrymme under vilotimmarna. Det hade varit ett välkommet tidsfördriv som fyllt sin funktion för stunden. Men när de nått sina respektive mål gick båda skilda vägar utan så mycket som en blick över axeln eller något löfte om att ses igen.
   Jodano såg ut över de öppna vidderna. Dimman hade sjunkit till marken sedan han anlänt timmar tidigare. Nu var den tunn och lätt att se över. Ovanför vandrande åskan med tilltagen styrka och regnet visade inga tecken på att avta. Han fuktade en redan blöt nos med tungan och knyckte på nacken. Det vore oartigt att låta skatan vänta. Om hon väntade. Långt bort var hon i alla fall inte.
   De mötte varandra efter att Jodano korsat ett krön där slätten böjdes i en mjuk och utsträckt sluttning. Hon hade sällskap. Det var inte vad Jodano förväntat sig, men det spelade mindre roll.
   Ett lågt, efterhängset skrockade lämnade honom när de mötte upp varandra. Jodano stannade. "Ah, fjäderfä!", hälsade han med spelad entusiasm och såg förbi den större vargen, vidare mot den bevingade tiken. Hon såg den samma ut, möjligen mer uppstyltad än vad han mindes henne.
   "Du har fortfarande den där med dig, ser jag." Jodano blängde föga imponerad på den fula saken på hennes rygg. Han öppnade munnen för att fälla ännu en kommentar och fortsätta sin retsamma jargong, men tycktes ändra sig när blicken drogs mot vargen bredvid henne.
   De röda ögonen såg främlingen nerifrån och upp. Han var enkel i sitt utförande och av medel storlek. Intetsägande ville Jodano beskriva honom som och kände sig egen överlägsenhet växa. Lawaren log roat. "Vem är din vän?", frågade han skatan utan att släppa främlingen med blicken.

Av alla vargar de kunde möta på just här, just nu. Laali suckade djupt innan hon gav Jodano ett leende som blottade betydligt fler tänder än nödvändigt. Hon fällde in den vinge som hon använt för att skydda sitt ansikte från regnet, tvungen att inse att den inte hjälpte tillräckligt för att det skulle vara värt att hålla den uppe. Regndropparna trummade mot hennes nos. Kölden var på sätt och vis välkommen, även om hon helst hade sluppit fukten och dropparna. Hon kunde nästan låtsas att dunkandet i hennes öron kom från regnets rytm och inte var sin egen puls.
     ”Herr Björnbär”, hälsade hon, lika spelat entusiastiskt som vännen. Inte för att han egentligen räknades som en vän. Deras bekantskap var mer uppbyggd på fula, låga slag och pikar än något annat. Det hade varit ett trevligt vandringssällskap, den tid det varade. Laali hade aldrig helt kommit underfund med vad hon funnit så intressant med hanen från första början, men hennes tankar hade klarnat när de gått skilda vägar. En kraft av något slag, troligtvis.
     ”Och du din charmiga frisyr. Du har inte funderat på att göra något åt den innan en häst bestämmer sig för att ta en tugga?” Det var inte något hon förväntade sig svar på, och det var hon säker på att han visste mycket väl. De hade utbytt nog med liknande ord förr. Laalis blick följde Jodanos när han vände uppmärksamheten mot Even istället.
     Vampyren hade stannat vid hennes sida, men en liten bit längre bak än henne själv. Hon tyckte inte om att ha honom där, precis så långt ut i hennes synfält att hon inte helt kunde hålla uppsikt över honom i ögonvrån. Det gjorde henne nervös. Inte för att hon hade kunnat göra något åt vad han än fick för sig, men hon tyckte om att åtminstone försöka intala sig själv att hon hade en chans om han fick för sig något. Even stod tyst, med ett lätt nyfiket uttryck. Om Laali inte hade vetat bättre så hade hon inte trott att han var mycket mer än en annan följeslagare som nu var nyfiken på vem främlingen var som talade så bekant med henne. Hon visste dock bättre. Hon visste, och det skrämde henne när han, oskyldigt, höjde på ögonbrynen och pendlade med blicken mellan henne och Jodano. Vampyren fokuserade nyfiket på Jodano när denne frågade vem han var. Laali övervägde för ett ögonblick, när ett vänligt leende spred sig i Evens ansikte, att låta honom svara själv, men ville inte riskera vad än denne kunde hitta på för roll till sig själv.
     ”Jodano, Even. Even, Jodano”, presenterade Laali dem båda, och fortsatte snabbt innan någon hann inflika något dumt. ”Han är mitt senaste bihang, jag blir inte av med honom. Lite som dig.” Hon gav Jodano en oimponerad blick. Hon kunde inte hindra rysningen som for längs hennes rygg när Even skrockade. Hon drog ett djupt andetag i ett försök att sänka sin puls på nytt.
     ”Så trevligt att höra att jag är uppskattad”, hummade vampyren, och Laali mötte för ett hjärtslag hans rödfläckade ögon. Hon behövde inte spela grimasen som hon gav Even, och han skrattade lättsamt när han istället vände sig till Jodano. ”Det låter som att du också stått ut med hennes pladder?”

Björnbär? Jodano motstod frestelsen att kasta ytterligare kommentarer i Laalis riktning. Han förblev tyst när hon fortsatte om än han fnös oimponerat åt hennes ord med ett roat flin på läpparna. Att likna den resliga kammen med gräs var uttjatat; en jämförelse han hört en för många gånger. Hon kunde bättre, ville han minnas. Var det det sällskap skatan höll som gjort henne urlakad och slö, med slag som inte hade mer kraft bakom sig än en smekning? Det var inte omöjligt. Vissa hade den effekten. Jodano såg mot den främmande hanen igen, men nådde aldrig någon slutsats innan tiken öppnade käften på nytt och presenterade dem.
   ”Han är mitt senaste bihang, jag blir inte av med honom. Lite som dig.”
   Lawaren ville dra framtassen till sitt bröst och förolämpat dra efter andan, men lät bli. Istället himlade han med ögonen, med ett flin som aldrig helt och hållet lämnade mungiporna. Själv mindes han en enträgen liten skata som bara inte kunde släppa honom ur sikte; någon som inte kunde motstå, som så få kunde.
   Ett lågt skratt mullrade långt ner i strupen på honom när hanen talade. Jodano knyckte på nacken och blinkade ett par regndroppar ur ögonbrynen. "Man behöver inte spendera mer än en dag med den här för att veta att hon kan pladdra för hela djungelns fjäderfän." Han log ett brett, påklistrat leende som fick ögonen att smalna av och vandrade upp till Laali; avståndet mellan dem inte mer än ett huvud. "Men alla har vi våra fallenheter."

”Ge mig tillfället så ska jag nog pladdra tills dina öron ramlar av. Det kanske hade lyft ditt ansikte bättre”, svarade Laali med en vass grimas till Jodano. Hon ryckte ofrivilligt till när Even skrattade hjärtligt, ett ljud som började långt ner i hans bröst. Hon ruskade vatten ur fällen i ett försök att dölja reaktionen. Inte för att det hjälpte i regnet, men det kändes bra att se vampyren vika undan ansiktet från vattnet som träffade honom. Hennes grimas övergick i ett lättsammare flin när hon såg tillbaks mellan de båda andra.
     ”Men ni två verkar ju ha mycket gemensamt. En skata och dryga uppsyner gemensamt i alla fall. Kanske huvudvärk. Ni har säkert massor ni skulle kunna prata om utan mig, så varför går ni inte och hänger så slipper jag er båda.” Det var en alldeles för stor förhoppning att det skulle fungera. Laali var fullt medveten om att hon inte skulle komma undan på det viset, men en liten hoppfull röst långt bak i hennes inre ville ändå chansa. Den dog dock snabbt ut när Even besvarade hennes flin med ett leende som fick hans ögon att smalna av.
     ”Åh, men jag har ju inte fått chansen att se om du faktiskt kan prata öronen av någon än. Det vill jag inte missa.” Den roade tonen sände rysningar längs Laalis rygg. Den var för alldaglig. För vanlig. Hon gillade det inte. Hon fnös hårt.
     ”Vettu, jag tror jag har ångrat mig. Jag tänker inte berätta mer för dig. Kanske du tröttnar och hittar någon annan om jag bara slutar.”
     Even bara skrattade. ”Akta så du inte spricker.”

Hanen skrattade åt Laalis ord - ett varmt, mullrande skratt helt i kontrast med skatans bistra uppsyn. Jodano såg på honom ur ögonvrån, en svag antydan till ett leende på sina läppar. Varför visste han inte.
   Laalis kommentar drunknade i Evens skratt, men hennes reaktion gick inte lawaren obemärkt förbi. Att tiken höll på att hoppa ur skinnet av något så korkat fick honom att höja ögonbrynen i en road gest när blicken gled tillbaka till henne. Som flyktigast undrade han vad skatan sysslat med sedan de senast sågs. Hon upplevdes spattig, för att inte tala om vresigare än han mindes henne.
   Jodano vred undan ansiktet och kisade tillfälligt när droppar från Laalis fäll stänkte delar av hans redan blöta ansikte. Åskan vandrade runt dem och med varje uppehåll i dess dånande framfart följde en tystnad så påtaglig att den nästan gick att ta på. Han följde ordväxlingen Even och Laali emellan med en blick som slött pendlade mellan dem.
   "[...] Kanske du tröttnar och hittar någon annan om jag bara slutar.”
   Jodano fnös. "Du? Sluta pladdra? Var inte löjlig." Stämman ljöd hånfull över Evens skratt, och blicken lockades på nytt till den andra hanens gestalt. Det var något med honom, vad kunde lawaren inte avgöra.
   "Vart är ni på väg, Laali?", frågade Jodano utan att släppa Even med blicken. Han kände ett oförklarligt behov av att räta på sig i den andres närvaro, och sträckte något på nacken medan flinet blommade upp på nytt. Han skulle vara tålmodig.

Laali fick kämpa emot impulsen att räcka ut tungan åt Jodano när han lade sig i. Hon gav honom istället ett o-imponerat leende. Hon tyckte inte om hur Jodanos uppmärksamhet fastnade vid Even på nytt. Och hon tyckte inte om det milda leendet som vampyren gav den andre. Hon tyckte inte om det alls.
     ”Jag är i alla fall på väg härifrån”, fnös Laali och himlade med ögonen. Hon lutade in i ett steg, men stannade upp igen för att syna båda hanarna med höjda ögonbryn. ”Ni kan stanna här och vara romantiska i regnet om ni vill, men jag har tröttnat på vatten i öronen.” Hon gav dem båda ett vasst flin. ”Men låt inte mig störa”
     Laali hann inte mer än vända om och börja gå innan hon hörde Even ta till orda. Orden var riktade till Jodano, men Laali behövde inte vända om för att höra leendet genom hans röst. ”Har du varit i Itrozo förr? En vacker skog, och jag tror minsann att det regnar mindre där.”
Laali suckade djupt när hon hörde de andras steg komma ikapp henne. Hon gav inte Even tillfredsställelsen med att se på honom när han slöt upp vid hennes sida. Hon såg honom sänka huvudet, och fann sig trots sina försök till slut tvingad att möta hans blick i ögonvrån. Där fanns en farlig egg i hans fläckade ögon.
     ”Jag vet, jag vet”, muttrade hon under ett andetag, för lågt för att vara tydligt, men tillräckligt för honom. Skärpan försvann omedelbart från vampyrens blick igen, ersatt av samma behagliga min som tidigare när han åter rätade på sig och föll i steg med Jodano istället.
     ”Du ser ut som en världsvan varg. Har du vandrat mycket?”

En del av honom ville att skatan skulle hålla sin pladdrande käft, men Jodano tänkte inte riskera att duon skulle gå sin väg. Laali var den som länkade dem samman, och för stunden var hon användbar. Han tänkte inte låta dem gå nu.
   Jodano kvävde sin milda irritation och himlade med ögonen åt tikens ord, uppmärksamheten fortfarande riktad mot Even. När de började röra på sig, gjorde han det medvetna valet att hålla igen på stegen, och lät Laali ta täten.
   ”Har du varit i Itrozo förr? En vacker skog, och jag tror minsann att det regnar mindre där.”
   Han var dumdristig men inte dum. Jodano kände igen ett erbjudande när han hörde det. Med blicken riktad framåt drog han på mungiporna, plötsligt väldigt nöjd med sig själv. Det var för enkelt ibland. Vad än det var den andre erbjöd, kunde han omöjligt avböja nu. Han klickade med tungan mot gommen, men lät frågan hänga obesvarad i luften.
   Even slöt tillfälligt upp med tiken framför och Jodano tog tillfället att halvhjärtat ruska vatten ur sin man. Hur dessa två vargar råkat på varandra var en tanke han inte lyckades få någon klarhet i. Han hade stött på de mest underliga kombinationer av individer, men han visste att Laali inte svansade efter vem som helst. Speciellt inte utan underliggande motiv.
   "Jag rör mig mellan Blodbergen och djungeln", svarade han Even när de åter vandrade sida vid sida. "Kawazatri", förtydligade han ytterligare och utbytte en road blick med den andra hanen. "Förbaskat mycket fjäderfän."
    Jodano såg ingen anledning till att vidare utveckla det han precis sagt. Det var ett tråkigt svar på en ointressant men rutinmässig fråga. Det fanns andra saker han hellre pratade om.
   Han fuktade nosen med ett ljudligt smack. "Så", började han, redo att fortsätta konversationen från tidigare. "Vad finns i Itrozo?" Det låg en närmast utmanande underton i den lediga rösten och Jodanos ögon glimrade belåtet.

Blodbergen och Kawazatri. Det var platsnamn han hade hört förr, men inga platser han själv besökt. Grendel kom från djungeln, ville han minnas, och han var säker på att Laali också hade nämnt platsen förr. Han skulle behöva besöka den, en dag. Regn besvärade honom egentligen inte, och en plats med täta trädkronor som klädde världen i skuggor var alltid intressant.
     ”Jag kan föreställa mig.” Han skrockade muntert åt Jodanos kommentar, och lät blicken pendla över Laali där hon höll täten. Fakargens försök att hålla en avslappnad gång var god, men inte helt lyckad. Hennes steg var för hårda, lite för medvetna. Det var tydligt att hon helst av allt ville vara någon annan stans än just där, i regnet, med de båda hanarna som följde hennes stjärtfjädrar. Men hon visste sin plats. För nu.
     ”Träd”, svarade Even, och gav Jodano en road blick när han hörde Laalis frustrerade grymtning. ”Jag har hört att Itrozo betyder rosornas skog. På vilket språk vet jag inte, eller om det ens stämmer, men det är ett passande namn. Du kan inte missa det.” Han hummade lätt, en belåten ton. ”Vad tycker du om blommor, Jodano?”

"Mmm, träd och blommor", sade Jodano torrt, inte helt imponerad av Evens svar. Han hade hört talas om Itrozo, men aldrig haft någon anledning att besöka skogen. Av det han hört var det inget speciellt, annat än att man möjligtvis dog om man satte tassarna på fel ställe. Det fanns nog med sådana platser i djungeln, men där var åtminstone vädret behagligare.
   Jodano försökte inte hindra det råa skratt som lämnade honom när den andre frågade vad han tyckte om blommor. Det var inte en fråga han väntat sig. "Var ska man börja", hummade han med spelad entusiasm, som om han hade mycket att säga om ämnet. Det var svårt att avgöra vad Evens avsikt verkligen var, men Jodano var inte mindre nyfiken för det. Han slickade sig tankfullt om munnen, men ansåg sig inte behöva anta någon specifik roll än. "De duger till att lyfta benet mot", erkände han med ett leende.
   "Så, du är en blomfantast?", reflekterade Jodano högt, lite väl våghalsig i sin ton. "Du borde besöka djungeln."

Even skrockade lätt åt Jodanos svar. Så synd. Han hade klätt i blommor.
     ”Jag har hört att det regnar ännu mer där”, kommenterade Even och höjde ett ögonbryn åt hanen. ”En fantast vet jag inte, men de har många… användningsområden. Eller hur, Laali?” Han drog medvetet ut på fakargens namn. Hon svarade genom att höja de långa stjärtfjädrarna som en sköld mellan sig och de båda hanarna. Så oförskämt. Evens milda leende förändrades inte.
     ”Och, de utgör något enkelt att prata om.” Han såg på den lila vargen ur ögonvrån. ”Det får tiden att gå fortare, om du tänker följa med hela vägen tillbaks till Itrozo.” Inte för att tid var av särskilt stor vikt i Evens värld. Blicken pendlade roat tillbaks till Laalis försök till att stänga ute dem. ”Du slår mig inte som den tysta sorten, men jag har kanske fel?”

"Det är därför man rör sig mellan platserna", inflikade Jodano mellan Evens ord och gav honom en menande blick. Laalis försök att stänga ute dem med sin resta kam av fjädrar fick honom att fnysa fram ett skratt. Tanken på att dra henne i stjärtfjädrarna för reaktionens skull kittlade roande, men han lät bli.
   Luften gick ur lawaren i en djup suck. "Åh, inte vill jag tränga mig på", sade han och vred tillfälligt bort ansiktet. Svaret hängde redan i luften, men Jodano njöt av spelet mellan dem, hur fånigt det än var. Den tjocka manen svajade utan att tappa form eller höjd när han ruskade på sig. Han dolde sitt leende med att harkla sig.
   "Men", gav han med sig med ytterligare en suck, som om Even till slut lyckats vinna över honom. "Dessa blommor med alla sina... användningsområden." Ögonen smalnade av när leendet sträcktes i ett brett flin. "Det låter som något jag bara inte får missa."
   Allt Jodano såg var Even, och för stunden kände han sig villig att följa den viltfärgade hanen så långt som behövdes. Att reta Laali till vansinne på vägen var en ren bonus. Hon hade definitivt saknat Jodanos ovärderliga sällskap.
    ”Du slår mig inte som den tysta sorten, men jag har kanske fel?”
    Han skrockade åt Evens fråga. "Det beror på." Något mörkt låg över hans blick när han fortsatte. "Vad gav dig det intrycket?"

Even noterade, men reagerade inte på vargens blick. Istället drog han lätt på leendet.
     ”Åh, din interaktion med fjäderplymen där.” Han nickade roat åt Laalis stjärtfjädrar. ”Jag tror inte någon kan vistas i hennes närhet utan förmågan att ge svar på tal. Hon har mycket att säga.”



[Aw yea ett långt svar!]

Ett hjärtligt skratt som snabbt växte sig rått bubblade upp ur Jodanos strupe när han stirrade Laali i nacken. "Hon sköter i alla fall sig själv", medgav han med en ledig axelryckning. "Få kan hålla igång en ensidig konversation så länge som hon. Är det inte så skatan?" Han gav tikens bakdel en brysk knuff med sin bog, bara för att se henne ta ett stapplande steg i sidled innan hon återhämtade sig och gav honom en vass blick. Jodano skrattade.

[Korta svar är the shit, ma boi.]

Laali fick kämpa hårt för att inte räcka ut tungan åt Jodano när hans skratt skavde i hennes öron. Hopplösa kräk! Åh! Så hon önskade att han satte tungan i halsen och kvävdes! Eller att Even skulle finna blåbäret mer underhållande än henne så att hon kunde lämna dem. Flyga långt bort.
     Det var övertydligt himlande med ögonen som Laali bryskt vände blicken framåt igen. Hon hörde deras röster kommentera det hela, och bad till gudarna att de skulle hjälpa henne att klara vandringen tillbaka. Den skulle bli längre än vad hon önskade.
 
[Avslutat]