[Reserverad för Sleazoid.]

Han befann sig till väster i landet. På Stormstäppens karga vidder. Nära kusten, nära havet. Det var dimman som hade lockat honom. Det täta, vita täcket som hade lagt sig över kusten. Angelus hade hört dem på avstånd, redan innan han sett hur dimman rest sig som en vägg från marken. Han hade hört dem viska, nästan som om de kallade på honom. Han hade varit tvungen att söka efter svar, efter de som viskade.
I samma stund som han anat att något var på gång hade ängeln lämnat hans sida, flugit iväg utan att meddela när denne skulle återkomma. Som vanligt kändes tillvaron tom utan Cademion Axos, men han hade lärt sig leva med ängelns frånvaro. Han hade sina perioder, helt enkelt. Och Angelus kunde inte annat än låta honom gå då han önskade.

Där satt han nu, mitt i det vita. Omkring honom svepte andarna. Massvis av dem, alla med olika historier. Det var som om de desperat ropade efter honom, som om de alla ville ha hans uppmärksamhet, som om de visste att han såg dem tydligare än andra.
Så han hade satt sig ned, och lyssnade till sorlet av hesa, viskande röster. Försökte urskilja ord så gott han kunde, även om det mesta blandades ihop till ett enda virrvarr. Det var nästan för mycket, alldeles för mycket. Han visste inte vad han skulle ta sig till, vad han skulle göra. Men det kändes som att han behövde vara här just nu.
Den gråvita vrenen såg mot sina tassar. De gick knappt att urskilja. Han saknade sina skuggor. Även om de var där, tätt intill honom, så kunde han knappt se dem. Allting var vitt här, då dimman låg obehagligt tät. Luften han andades ned i lungorna var fuktig, salt. Egentligen var det inte alls en plats han trivdes på.
Men som sagt, så kändes det som att han skulle vara här. Så han planerade att stanna, åtminstone en stund till.

Han visste inte med säkerhet varför han hade sökt sig till den här delen av Stäppen ännu en gång. Det var ju inte som att den var särskilt speciellt på något vis, inte vad han uppfattade åtminstone. Förutom kanske den dimman som för tillfället hängde över delar av omgivningen. Anledningen till att han hade vandrat ifrån flocken den här dagen var dock densamma som det oftast var när han vandrade iväg, att han behövde lite tid för sig själv. Trots att han nu i många år hade levt med Qu och såg dem som sin familj, skattade dem alla väldigt högt, så satt ändå ärren kvar där djupt inom honom. Innan han hade hittat Dolor och Qu så hade han levt majoriteten av sitt då ganska unga liv isolerad från nästan alla andra. Det hade format honom, om än det på senare år blivit betydligt bättre. Då och då behövde han dock dra sig undan, vara för sig själv med sina tankar. Han var dock aldrig riktigt ensam, skuggorna och deras stämmor fanns alltid där, hade blivit en sådan naturlig del av hans vardag att han knappt tänkte på eller ifrågasatte dem längre. Tänka sig att han en gång i tiden varit rädd för dem, hatat dem rent utav. Den något bisarra tanken fick honom att lätt skaka på huvudet. Det hade varit en helt annan tid, och han hade varit en helt annan varg. Så otroligt mycket hade hänt sedan dess, på gott och ont. Där, i dimmans gråvita hav, vandrade han runt utan någon egentligen plan över vart stegen skulle föra honom i slutändan. Ibland var det skönt att inte ha något direkt mål, att bara se vart stegen förde en, se vad som korsade ens väg. Det var dock någonting, utöver omgivningens atmosfär som fångade hans uppmärksamhet. En vag känsla, bekant, men som han inte hade känt på väldigt länge. Det var ingen tvekan om att det befann sig en annan skuggvarg i närheten, den känslan var unik. Han hade aldrig riktigt kunnat sätta några ord på den känslan, men det var som om skuggorna vagt drogs åt två olika håll, som om deras tillhörighet sattes på prov. Fukten som låg i luften gjorde det svårt att urskilja några klara dofter på längre avstånd, men han tyckte sig kunna förnimma en vag doft av en varg han nog skulle klassa som vän. En hane han inte hade träffat på otroligt länge. Stegen styrdes åt det hållet som skuggorna uppmanade honom om, som de drogs mot, och snart, tidigare än han anat, kunde han urskilja vrenens ljusa skepnad endast en dryg meter ifrån honom. ''Det var inte igår, Angelus''.

Redan innan den andre fanns inom hörbart avstånd viskade skuggorna om hans ankomst. Angelus som suttit och betraktat alla de andar som svept förbi honom, rycktes ur sitt translika stadie, återkom till verkligheten då skuggorna talade till honom. Viskade om en jämlike, en bekant, en mästare.
Vrenen reste sig stillsamt upp från sin sittande position, samtidigt som blicken sökte av området. Och där, genom den täta dimman, kom en mörk skepnad vandrande. Omkring denne svepte svarta, formlösa moln, precis som de Angelus själv alltid hade omkring sig.
Ett svagt, ytterst litet, leende sökte sig fram över det avlånga ansiktet. De klart blåa ögonen fokuserades på den mörka vargen som stod framför honom, och det var ingen tvekan om saken. Det var en gammal vän.
"Sleazoid."
Angelus hade värme i rösten då han talade. Han hade inte sett den andre hanen på en väldigt lång tid, men denne hade funnits i hans tankar. Knappt en dag hade gått utan att Angelus hade låtit tankarna nå den andre. Och att Sleazoid var i livet gladde honom, även om avsaknaden av ena frambenet fick Angelus att undra vad som den andre hanen varit med om.
"Att möta dig här var inget jag förväntade mig. Vad har fått dig att lämna slätten i öst?"
Numoorislätten. Platsen där Angelus alltid hade sökt den andre tidigare. Hem för flocken Qu, och därmed även för skuggvargen.

[Gud så länge sen jag rollat Angelus, blir typ helskumt xD]

Han nickade som ett svar på vrenens hälsning och ett vagt leende smög sig fram på de mörka läpparna. Han försökte inte ens hindra det. Det var ingen tvekan om saken att det var trevligt att till slut träffa honom igen, efter all den tid som förflutit. Att han var i livet och till synes välmående. En tanke som gladde honom. Det var inte många vargar utanför flocken som han klassade som sina vänner, men den ljusa vrenen var en av dem, en som han hade ett särskilt band till, en skuggbroder. Han slog sig ner på marken och skuggorna bröt formen av skuggbenet för att svepa upp och ansluta sig till resten av skuggorna som virvlade omkring hans kropp. Han behövde det inte riktigt när han satt ner, tjänade inget större syfte. Det var främst när han vandrade, speciellt sprang, som det kom till nytta. Han hade dock med tiden som förflutit sedan han mist benet blivit desto bättre på att ta sig fram på tre ben, det hade han tvingat sig själv att lära sig, att inte bara ta den enkla utvägen med skuggorna. Inte för att det direkt hade varit enkelt att lära sig att gå med hjälp av kraften heller, men han hade haft en fördel i att han redan kunde kontrollera dem så pass väl, hade ett väldigt bra band till dem. ''Vi vandrar för tillfället, nästan hela flocken. Jag kan inte säga att jag är överdrivet förtjust i att vi för tillfället stannat upp vid Solstäppen dock, det säger väl sig självt''. Det var ett välkänt faktum att solen var skuggans svaghet, och sol fanns det verkligen gott om på Solstäppen. Platsen var ännu värre än Numoorislätten i det avseendet, tyckte han personligen. Han suckade lågt innan blicken återigen fästes vid hanens blå ögon. ''Hur står det till själv? Är du fortfarande med Treontha?''. Han hade hört om att flocken lämnat Itrozo och numera höll till i närheten, men mycket mer än så visste han inte. Det fanns så mycket som hade skett sedan de sist setts, för dem bägge säkerligen.

Intresserad, precis som alltid då Sleazoid talade, lyssnade Angelus med en lugn min i det avlånga ansiktet. Det var sannerligen en fröjd att återse den gamle vännen, vrenen hade saknat skuggvargen. Även om det egentligen gick emot det Angelus trodde på, även om han borde se den andre som ett smutsigt halvblod, så hade Sleazoid faktiskt bevisat att han var mer än så. Första gången Angelus sökte upp den andre hade det varit emot vrenens bättre vetande. Han hade brottats med sitt samvete och slutligen övertalat sig själv att han bara behövde lära sig mer om skuggorna, sedan skulle han inte beblanda sig mer med den andre. Men den gemensamma nämnaren, skuggorna, hade fört dem närmare än Angelus trott var möjligt. Så pass att han numera kallade Sleazoid för vän.
Vrenen himlade svagt på ögonen vid hans ord, och ett nöjt leende kom över Angelus ansikte. Större än de vanliga små glimtarna man kunde se av leenden.
"Det menar du inte? När jag följde Murderotic till denna plats visste jag inte vad jag skulle tro först. Sol, överallt, hela tiden. Inte direkt min sanna natur." Han skrockade kort vid minnet av då de först anlände till Solstäppen, och hur han hade saknat Itrozo. "Men... Det går att övervinna det också. Trots allt skulle inga skuggor finnas ifall solen inte sken över världen." Angelus flinade emot Sleazoid. "Och det besvarar även din fråga. Ja, jag är fortfarande en del av stäppvargsflocken."
Stäppvargarna... Ännu ett släkte han lärt sig acceptera och leva med. Dock berodde det mycket på kärleken till Medusa, och Murders syn på världen vilken var mycket lik hans egen. Även om stäppvargarna kom från ljus och hans släkte från mörker, så kunde han se förbi deras olikheter. Detta var hans hem, hans plats i världen. Här fanns allt han önskade sig.
"Jag har det bra. Allting är bra. Motgångar har funnits, men trots det följer en ny dag varje natt." Visst hade han haft motgångar, hemska händelser och tragedier, men så var livet. Han fann tröst i flocken, i familjen, i Gudarna, och var därför tacksam över det han hade kvar. "Låt mig fråga... Vad har du varit med om?" Han såg med en stillsam blick mot det saknade benet, innan han åter höjde huvudet och mötte Sleazoids ögon.

[Tror Zoid hade kvar alla ben sist de sågs. Haha, och sorry för sjuuukt segt svar! Men är tillbaka nu :'D ]