[Ensamroll för Tannin och Fey (NPC). Inga svar, tack.]

Det hade gått en tid sedan han lämnat flocken. Blivit tvingad att lämna dem. Hela hans värld var upp och ner, och allting kändes fel. Han borde ta Fey och ge sig av från Höstskogen. De hörde inte hemma här, han visste det. Han befann sig alldeles för nära sitt gamla hem. De kunde inte stanna här. Och ändå var det så svårt, stegen kändes så tunga och viljan att vandra var försvunnen. Där fanns ingen kraft, ingen ork. Så han dröjde sig kvar, och Fey stannade troget vid hans sida, trots att de båda visste att det var ren idioti.
Men Tannin kunde inte förstå det. Hur han bara förväntades vända allting ryggen. Sitt liv, sin flock, sitt hem... Bara sådär. Han var inte längre välkommen, och han visste inte vad han skulle ta sig till. Han visste inte var han skulle ta vägen.
Ett par gånger hade Fey försökt locka honom att börja vandra. Försökt säga åt honom att det vore för det bästa. Tannin hade hållit med, men fortfarande bar benen inte vrenhanen ur den höstfärgade skogen. Så Fey hade slutat tjata. Det fanns ingen mening med det.

I de blandade känslorna de hade för allting som skett runt omkring dem den senaste tiden fann de två ungvargarna åtminstone tröst i varandra. Även om det kanske inte verkade mycket för världen så hade Tannin Fey, och hon hade honom också. Men början på deras kärlekshistoria hade de aldrig planerat skulle gå på detta vis. Den underbara tid de spenderat tillsammans innan Tannins flocken fick veta något verkade nu långt bort, och det enda som egentligen fanns kvar var ångest, förtvivlan, ilska och förvirring.
Var det såhär deras liv skulle se ut? Både hade funderat över det, men ingen hade sagt något åt den andre. Ingen ville, ingen vågade. Det var en tyst undran som inte fick uttalas högt, för då fanns risken att den skulle bli verklighet.
Så de bet ihop, höll ihop, klängde sig fast vi löftet de givit varandra om att det föralltid skulle vara dem två.

I skydd av skymningen brukade Tannin alltid smyga sig undan Fey. Närmare reviret. Det skrek i hans hjärta. Han saknade dem verkligen, samtidigt som han avskydde dem för vad de gjort mot honom. Han var kluven, visste inte vad han skulle tycka eller tänka gällande sin gamla flock.
Han hade velat ta Fey dit, för att kunna skydda henne. De hemska mardrömmarna han haft, innan allt detta inträffade, där hon skrek efter honom i panik, hade övertalat Tannin att det var dags att ta henne till flocken. Men det hade inte varit dags. Det hade varit en dum idé. Och nu fick de båda betala priset.
En tår rann nedför vrenens kind då han tänkte på det. Han saknade allt han förlorat så mycket att det smärtade honom.
Varför?
Huvudet vändes mot himlen, mot de Gudar som far och mor alltid hade talat så gott om. De Gudar som Tannin valt att tro på, de Gudar som han vänt sitt hopp och sin tillit till, de Gudar som skulle ha beskyddat honom och väglett honom. Hur kunde de låta detta hända? Han förstod inte...

Ett par fåglar lyfte på avstånd, skrikandes. Tannins öron vinklades mot ljudet. Det var något oroväckande med det. Ett tag satt han stilla, samtidigt som en kall kåre löpte länds ryggraden. Men sedan sköt han undan känslan. Det var ju bara fåglar, korkade flygfän. Säkert ingenting att bry sig om.
Han sjönk åter ner i sina tankar. Sekunderna flöt vidare, minuterna tickade förbi. Han visste att det var dumt, att sitta här och stirra bort bland träden mot slätten, plåga sig själv med tankar och minnen av hemmet och flocken. Det var idiotiskt. Och ändå kunde han inte låta bli. Det kändes som att dessa drömmar var allt han hade kvar.
Men avbrottet kom, det som slet honom ur tankarna och tillbaka till verkligheten. Ett hjärtskärande ski ekade genom den allt dunklare tillvaron, och det högg i bröstet på Tannin.
Fey.
Genast var han på benen och rusade genom skogen. "Fey!" Han kunde se hur den mörka honan kom rusande emot honom, med tårarna rinnandes från ögonen. Vad var det, som skrämde henne så?
Hastigheten sänktes, och hon dök in bakom honom, stod tätt intill. Han kunde känna hur hennes kropp skakade. Huvudet vändes emot henne. "Vad hände?" Han fick endast en skakande huvudrörelse och snyftande ljud till svar.
Kvistar knäcktes i skogen, ett väsande ljud hördes mellan träden. Tannin vände blicken framåt, försökte se vad som närmade sig dem. En stark doft av död och förruttnelse slog emot honom, och impulsivt drog sig Tannin ett steg bakåt. Fey kved av rädsla.
Och så, fram mellan träden, klev en förvriden form av något som en gång såg ut att ha varit en mindre hjort. Öronen vinklades bakåt på Tannins huvud och ett dovt läte kom ur hans strupe. Vad än detta var, så var det inget villebråd som han var van vid. Detta var onaturligt. Och alla hans instinkter ropade åt honom att fly.
"Vi går..." Sakta började han backa undan från den ruttnande varelsen samtidigt som han kände hur Fey följde med i hans rörelser, fortfarande gråtandes tätt intill hans kropp. Den hjortliknande gestalten verkade stå och vädra efter dem, och gjorde inga som helst tecken på att den skulle följa efter. Så med ett sista ögonkast på den skrämmande skepnaden vände Tannin den ryggen samtidigt som han ökade på steglängden. Tätt efter honom följde Fey, och det låg en lättnad i luften.
De hade klarat sig.

Sedan nådde det mörka, gurglande lätet deras öron, och med en hastighet som var otrolig för den ruttnande kroppen kom hjorten farande emot dem. Hovarna trummade mot marken och det väsande lätet som kom ur strupen fick det att ila i vargarnas kroppar.
Tannin kastade sig åt sidan, Fey likaså med en skräckslagen flämtning. Men det var för sent.
Hjortens hovar träffade Feys kropp med en oroväckande duns, och Tannin kunde knappt tro sina ögon när hjorten högg emot henne. Den högg, precis som de själva gjorde när de jagade. Och hon skrek. Precis samma skri som han hade hört så många gånger i sina mardrömmar. Och plötsligt slog det honom. Det var nu, det var här det skulle ske.
I ren ilska kastade han sig emot den groteska varelsen, lade hela sin tyngd bakom attacken, och slängde sig i hjortens sida. Den lilla varelsen, ännu mer bräcklig än om den vore frisk, kuffades åt sidan och rätt in i ett träd. Ett knakande som av ben som bröts hördes. Hjorten sjönk till marken och blev stilla.
Tannins blick vändes mot Fey. Tårarna rann nedför hans kinder, precis som nedför hennes. Hon hade sår över nacken och ryggen. De blödde. Tannin kände hennes smärta. Han visste inte om han kände chock eller lycka. Han hade trott att hon skulle dö, han trodde att det var slutet. I drömmen skrek hon, som om hon skulle dö. Men hon hade inte dött, inte nu. Kanske drömmen bara varit just det - en dröm.
Lättnad sköljde över honom. De hade klarat sig, än en gång. Och nu skulle det blir förändringar. Det var dags nu, de kunde inte längre stanna här. Deras gamla liv var över. De måste vidare. Höstskogen var ingen plats för dem.
"Kom," sade han och gav henne en stöttande puff med huvudet. "Vi lämnar denna plats."
Fey svarade honom med ett leende, då hon sakta reste sig upp. Hennes hjärta var fyllt med hopp. Äntligen skulle de vidare, äntligen kunde de lämna allt detta bakom sig. Deras liv tillsammans började nu.