Dimman låg tjock och kall över Civitas. I vanliga fall hade rysningar krupit längs ungvargens ryggrad av att vandra i det som inte var synligt framför hans ögon, men nu kände han sig inget annat än obrydd samt en växande tomhet. Det spelade inte längre någon roll om någon hittade honom och ville honom illa, för ingen skulle någonsin kunna skada honom lika mycket som Varya gjort. Ändå var det i natten han rörde sig för att lättare hitta tillbaka till henne, men djupt in i benmärgen visste Maksim att Varya var sedan länge borta.
    Den stora eken syntes inte förrän han var så nära att han kunde luta pannan mot den tjocka och skrovliga stammen. Hans andetag var tunga och långsamma, nästan som om han var trött på att andas. Maksim slöt ögonen för ett par korta sekunder i ett försök till att samla sig. Han fick inte bryta ihop, inte nu och inte här.
    Maksim svalde hårt innan han slog upp ögonen. I en snabb och kraftfull rörelse började han att gräva i den kalla jorden efter det Varya sagt hon lämnat kvar. Han hade försökt en gång tidigare, men inte varit tillräckligt stark mentalt för att lyckas. Nu tänkte han inte ge sig förrän han funnit det han letade efter.
    Det enda som krävdes var det metalliska rosslandet för att Maksim skulle förstå vad det var och med ens slutade han gräva. Kedjan. Kedjan han fått av Lev för alltför längesen. Vad skulle det här betyda? Han förstod inte.
    Med högra tassen drog han upp den till marken, och under en kort stund stirrade han storögt på det guldiga halsbandet. Han kände hur musklerna spände sig och hur hans andetag blev ostadigare ju mer han såg på lämningen av hans gamla tid. Av den gamla Maksim. Den han en gång varit.
    Han sänkte huvudet närmare kedjan samtidigt som han pressade kroppen mot eken för att inte falla ihop. Hans ben darrade i takt till det okontrollerade snyltandet som kämpade mot tårarna som börjat att trycka bakom ögonen.
    “Här, ett halsband. En länk oss emellan.”
    “Det är det vackraste, mest värdefulla jag någonsin kommer att äga.”
    “Håller alltid vad jag säger.”
    Minnen och ord Maksim begravt sedan länge lyftes ovan ytan, och innan han hunnit hindra sig själv svärmade tårarna över. Han brast ut i ful och okontrollerad gråt, oförmögen till att stoppa det.

Hur mycket han än försökte ignorera sitt hjärta så ekade dess hjärtslag djupt inom honom. I vågor fick det nästan honom att bli knäsvag. Men hur stark känslan än var så kunde han inte identifiera den för vad det var. Rädsla. Förlamande rädsla. Ändå kunde han inte annat än följa hans spår ut på slätten och genom dimman.
     Andetagen var bara darriga stötar när Maksims måltavla lösgjorde sig ur dimmans bleka hölje. Hans kuvade kropp stödjandes mot den mörka ekens trädstam. Lev blev frusen i sitt steg. Blicken som naglat sig fast i broderns nacke föll neråt, sökte sig till det gyllene som på något vis ändå lyckades glimra till i dimman. Det var som att alla vener i hans kropp exploderade till is. Smärtan var så intensiv att den bara blev bedövande, som om han inte kunde känna sin kropp alls.
     “Maksim.” Rösten var torr och skör. Bruten. Den skälvande kroppshyddan och den öppna gråten fick tårar att bildas i hans egna ögon. Allt han kunde se var den lilla, oskyldiga valpen hans broder varit innan han försvunnit. Innan världen hade visat sina sanna färger.
     “Du behöver inte stanna längre.” Trots hans bräckliga stämma så var orden tunga av bedjan. “Kom hem nu.” Den tårfyllda blicken sökte efter hans. Han var där inne. Lev hade aldrig slutat hoppats. Inte ens när han inte velat något hellre. Det här var beviset.
     “Kom hem.” Rösten dog i sitt andetag när han tog ett trevande steg framåt, huvudet lågt buret och smärtan tydlig i hans annars så stela uttryck.

“Maksim.”
    Rösten lät avlägsen och vag, nästan som om den tjocka dimman blockerade dess framfart. Maksim kunde inte avgöra om rösten var på riktigt eller om det var ytterligare ett minne från en annan tid. Det spelade inte heller någon roll. Så länge det inte var Varya som talade tänkte han förbli obrydd.
    “Du behöver inte stanna här längre. Kom hem nu. Kom hem.”
    Den var närmare nu, och det var inte förrän nu han insåg att rösten tillhörde Lev. Vad gjorde han här i Civitas vid hans sida?
    Långsamt lyfte han blicken från den glimmande guldkedjan. Orden sjönk in och han skakade på huvudet, fortfarande hulkandes och skakandes. Maksim skulle aldrig återvända. Om Lev visste vad han gjort, hur mycket skada och ondska han bidragit med… så var han inte säkert på om den äldre brodern ens skulle vilja ha med honom att göra längre.
    Men Maksim orkade inte argumentera, orkade inte säga ett ord. Istället såg han på Lev ett par korta sekunder, med en sorg och osäkerhet som speglade hans inre, innan han vände blicken mot sina egna tassar. Tårarna fortsatte strömma fritt och hans kropp skälvde kraftigt.
    Han kände värmen från Lev likt en kraftig kontrast till höstkylan, och för en kort stund pressade han sin kropp mer mot brodern än eken. Maksim huttrade lågt, och knep ihop käkarna.
    “Lev-” Rösten bar honom inte, och namnet som lämnade hans läppar var blott en viskning i mörkret. Vad försökte han ens förmedla? Maksim var osäker, och valde att därefter förbli tyst i sin broders famn. Om Varya skulle se honom nu visste han inte vad hon skulle tycka och tänka mer än att hon skulle vara besviken.

När tyngden av Maksim för ett ögonblick vilade på honom var det som att han äntligen kunde andas igen. Men det var bitterljuvt. Precis som om luften han äntligen fått andas in av varit förgiftad. Broderns skälvande kropp intill hans väckte mer minnen och känslor än han kunde hantera. Allt blev bara ett brusande virrvarr i hans inre. Tårarna som bildats i hans ögon föll slutligen.
     Han hade så mycket han ville säga till honom. Han ville berätta om alla nätter han väntat vid porten. Om alla böner han bett till Gudar som han inte visste fanns. Om saknaden som skurit sönder familjen. Om hur inget var som det skulle utan honom. Men även om han hade haft förmågan att sätta ord på sina känslor så hade han inte vågat. För Lev kunde inte förbise den fasaden som byggts upp ovanpå hans broder. Faktum var att han fruktade den.
     “Maksim,” viskade han med slutna ögon, “vet att du hör mig. Du,” rösten darrade när fragmenterade minnen av lilla Maksims och hans stora blå ögon målades upp på insidan av hans ögonlock, “du kommer bli okej.” Det var som om att orden var riktade åt någon annan, någon som inte fanns helt där i stunden, och det var även så Lev kände. Han talade till brodern han förlorat. Brodern vars mask nu bars av någon annan. Men den gnista av hopp som plågat honom så länge hade flammat upp igen, och han kunde inte avgöra om det var en välsignelse eller en förbannelse. Hoppet hade varit hans värsta fiende, men också hans största motivation. Ett tveeggat svärd som alltid såg till att dra blod. Men i ögonblicket hade han inget emot tanken att blöda för sin bror.

Maksim orkade inte kämpa emot de annars giftiga tankarna som alltid sade åt honom att skada eller döda, allt för att få Lev att ge sig av. Nu gav han för första gången sedan han kunde minnas vika för sina insikter och pressade sig närmare den öppna famnen. I ett försök till att dölja tårarna som rann nerför hans fuktiga kinder slöt han ögonen och begravde huvudet i Levs familjära päls. Maksim andades in doften av det som en gång varit trygghet och kärlek för honom.
    Ett skrämmande lugn lade sig över platsen och över honom. Under någon minut förblev han oförmögen till att röra sig, hulkandes i sin brors famn. Tills det att Lev bröt tystnaden, om än med en darrande viskning.
    “Maksim. Vet att du hör mig. Du kommer bli okej.”
    Som en blixt från klar himmel stelnade Maksims kropp och muskler till is. Han återfick förståndet om det som skedde och inte förrän nu insåg han hur nära Lev han var. Tanken slog honom, hur enkelt det vore att öppna käftarna och slå dem kring Levs nacke. Det skulle vara över snabbare än brodern hunnit reagera eller känna något, och Maksim skulle aldrig mer behöva tänka på det förflutna.
    Hans käkar darrade när han drog ett par ostadiga andetag och han förflyttade sig så att han nu förlitade sig helt på sin egen tyngd. För ett par korta sekunder mötte han Levs blick. Det var den blicken som alltid stöttat honom i vått och torrt. De var som två spegelbilder av varandra. De hade lovat att alltid hålla ihop, men nu stod de här. En kylig höstnatt på varsin sida, två fiender i natten och Maksim insåg att det aldrig mer skulle bli som förut, hur gärna han än ville i den stunden.
    “Gå.” Maksim tryckte sig bort helt från honom. “Snälla gå.” Där låg en plågsam ton i hans röst, men framförallt var den kylig och vass. “Det var ett misstag, att ge dig falska förhoppningar. Den Maksim du kände, ni kände…” Maksim pausade. Han ville där och då berätta allt, välla ur sig informationen om vad som hänt, vad han gjort mot Sezja och alla andra han skadat tillsammans eller utan Varya, men det var som om något blockerade förmågan att bilda meningar kring det. Kanske var det rädslan att någon ur Tenebris kunde höra honom, eller fruktan av hur Lev skulle se på honom. Istället tog han ett djupt andetag och skakade på huvudet. “Jag är inte han. Inte längre.”

Maksims varma ansikte mot hans famn fick verkligheten att falla bort. Det var så länge sedan han känt sin broders darrande kropp mot sin, men den tog honom genast tillbaka. I stunden kändes det som att de var små igen, och allt var som det skulle. De var hela.
     Omvärlden kom snabbt rusandes tillbaka när Maksim försvann ur hans famn. Lev som insåg att han slutit ögonen öppnade dem för att se på honom. Lev stirrade på honom även när han såg bort. Luften kändes tjock och tung när han drog ett djupt andetag. Även han drog sig tillbaka lite, som för att låta känslorna och orden landa i utrymmet mellan dem. Men med en enda blick så kunde han avgöra att ögonblicket var över. Fasaderna som Lev ansåg omringade Maksim hade återuppbyggts. Lev gjorde inget försök att dölja sitt plågade minspel.
     “Kommer inte ge upp.” Det tog ett tag för honom att finna sin röst. Tät och skrovlig efter sin tunga gråt. “Kan inte ge upp,” erkände han. En del av honom visste att det förmodligen vore sundare av honom att göra just det. Maksim ville trots allt inte bli räddad. Så mycket hade hänt sedan dess. Sezjas försvinnande. Kolzaks straff. Tenns försvinnande. Maksim var funnen och vid liv. Men ändå kunde Lev inte släppa taget. På något sätt kändes det som allt börjat med honom, och skulle sluta med honom. Men mer än så, så visste Lev med hela sitt hjärta, att om rollerna varit ombytta hade Maksim gjort exakt samma sak för honom.
     Med en djup suck reste sig Lev långsamt upp. Även han kunde förstå genom sin tjockskallighet att det inte fanns något mer att säga eller göra nu. Förstås hade han önskat att de kunde lämna platsen tillsammans, men han såg att Maksim inte var redo. Han var inte där än, och kanske skulle han aldrig vara närmare än såhär. Men för Lev fanns det inget annat alternativ än att tro. Allt annat var ovidkommande.
     “Håller alltid vad jag lovar,” påminde han honom med sin brummande, lågmälda röst, “och lovar, Maksim, kommer inte ge upp.” Den gröna blicken såg på honom länge med en blödande innerlighet. Sedan backade han långsamt några steg, vände ryggen mot honom och påbörjade sin väg tillbaka till Civitas.

[Avslutat]