[Ensamroll mellan mina karaktärer Andúnë och Lotus, inga svar, tack!]

Slätten kunde inte beskrivas som annat än spöklik. Det låg en lätt dimma över den, och trots att temperaturen var ljummen var det ändå som att luften kylde ned henne där hon vandrade. Kanske det hade varit ett misstag att beträda denna plats, Andúnë visste inte med säkerhet, men något kändes fel här. Det låg som i luften, en känsla av obehag.
Trots det hade månen manat på henne, och hon hade valt att följa. Trots att hon vanligtvis vandrade om natten hade hon beslutat att träda in på detta området under dagen. Varför var hon osäker på, men något sade henne att det var det bättre valet. Återigen misstänkte hon att det var Duraneir som låg bakom det beslutet, och hon valde att lita på de råd han gav henne i form av vaga känslor som kröp genom hennes kropp.
Slätten låg öde framför hennes tassar, nästan som om inget levande fanns där. Till plötsligt dimman skingrade sig kring en gestalt längre bort. En varg att döma av skepnaden. 
Och Andúnë stannade upp, studerade varelsen som verkade irrande på något vis. Hon såg hur skepnaden trevande sökte sig framåt, som om denne inte riktigt visste var den skulle ta vägen.
Några ögonblick tvekade hon innan hon drog tills sig uppmärksamheten hos den andre.
"Hallå!"
Rösten var varm och mjuk, och hon märkte tydligt hur den andre stannade upp när hennes stämma nådde denne.

Lotus, som fortfarande kände paniken från mötet med monstret han sett på denna plats, visste inte vars hans skulle ta vägen, precis som Andúnë hade misstänkt då hon såg hans skepnad. Det var skrämmande, hela den här platsen var skrämmande, och det enda han önskade var att få återvända hem till mor och syskonen. Men han hade tappat bort sin väg, visste inte åt vilket håll han skulle vandra. Han hade flytt, skräckslagen, och därmed tappat orienteringen.
Så sannerligen var det flackande han sökte sig genom dimman, i hopp om att han vandrade åt rätt håll.
När hälsningen oväntat skar genom luften fick det den unga ninjan att stanna till. Blicken fästes på en gestalt längre bort, en högrest en som Lotus kunde bedöma det. Och några sekunder stod han tveksam alldeles stilla, inte en muskel rörde sig. Tankarna susade genom hans huvud, men det tog inte lång tid innan han bestämde sig.
Han kunde inte riskera att stöta på ett till av de monster som verkade finnas här. Det var inte värt risken. Även om sällskap av en annan kunde innebära trygghet, men han kunde inte veta med säkerhet att främlingen inte tillhörde de blodtörstiga.
Så han vände helt enkelt ryggen till främlingen och rusade därifrån. Han ville inte veta av henne, vem hon än kunde vara.

Förstummad stod Andúnë kvar när den främmande vargen vände ryggen åt henne och sprang sin väg. Det tog inte lång stund innan denne åter var försvunnen i dimman. Hon kunde på livet inte förstå varför denne reagerat på detta vis. Hade hon gjort något fel? Hade hon på något vis skrämt honom?
Tankarna var många och den ena frågan efter den andra dök i hennes huvud där hon stod och såg ut i dimman, innan hon slutligen ansåg att det hela var oförklarligt. Hon skulle nog aldrig få reda på vem den andre var, eller varför denne hade flytt fältet.
Så hon ruskade lätt på huvudet och släppte platsen där hon sett skepnaden med blicken. Det var lika bra att fortsätta. Främlingen skulle nog inte dyka upp igen.

[Avslutat.]