Området tillhörde flocken Draugai, det var tiken väl medveten om. Trots det så var detta ett tillhåll som hon ofta besökte då områdets natur föll henne mer än väl i smaken.
En kort gäspning särade på de nätta käkarna och tiken avslutade med att ruska ordentligt på huvudet, de långa tofsprydda öronen svajade med i de häftiga rörelserna men återfann snart sin balans.

Auzoras ljusblå blick söker kontinuerligt av området för att så fort som möjligt kunna upptäcka främlingar av den flock som har sin hemvist här, samtidigt som hon noggrant låter tungan dra över pälsen på sitt högra frambenen. Tikens rörelser och kroppsspråk är betydligt mycket mer kattlik än hos många andra vargar.
Ett prasslande hörs och de långa öronen rycker till för att sedan riktas åt det håll som ljudets ursprung kommit från. Tiken avbryter irriterat sitt tvättande och fäster även sin blick mot platsen som ligger på marknivån. Halsen sträcks nyfiket ut och den korta svansen sveper ryckigt under stjärtfjädrarnas skyddande lager. Nosen söker efter en avslöjande doft, men luften här är så full av revirvargarnas lukter och odörer att hon har svårt med att urskilja någon specifik ur mängden.
Tiken ligger tyst på sin gren, högt uppe i ett av de träd som står resta i skogen. Beredd på att ge sig av om det visar sig vara någon med fientliga avsikter. Auzora är liten och späd till kroppen och med vingarna på sin rygg så gör det henne till en ytterst svag slagskämpe vid närkamp.

[Ciel]

Det var en dag likt många andra. Ciel vandrade vid vattnet där han kunde se många fiskar simma.
Himlen var klart blå och dofterna gjorde honom smått hungrig.
En smart fisk skulle ha hållt sig borta från honom, men till sin förvåning landade det en fissk framför honom.
han stod med kisna ögon och granskade den noggrant.
Många skulle ha ätit den, men han puttade ned den i vattnet med tassen och gick vidare.
Han hade vandrat i många dagar i streck nu, och han började bli utmattad.
Ingen mat, men vatten, mycket vatten hade han druckit.
Vinden bar med sig många dofter, särskillt en doft från en annan varg-varelse.
Han log inombords och tänkte att han äntligen får träffa någon i detta land.
han var nervös så han småsprang lite. Men saktade snart ned igen då han kände att doften bara vart starkare.
Ciel kollade sig omkring noggrant och försiktigt.
Detta kunde vara en främling med onda avsikter, vilket han inte hade tid med.
Han suckade lite lätt och gick djupare in i skogen.
Det började att bli väldigt tyst, men en skrämd fågel brast tystnaden, Fågeln flög upp bland träden.
det var då han fick syn på främlingen.
detta kunde bli intressant.

De ljusblå kattdjurs ögonen stirrar stint mot platsen på marken och mycket snart flyger en skrämd fågel upp mot hennes plats i trädet. Tiken är inte osynlig, med ligger ändå så pass stilla att fågeln får problem med att lyckas upptäcka henne i tid.
En mjuk, välformad tass slängs hastigt ut i fågelns riktning och fångar den med en uppenbar smidighet, i dess vassa utspärrade klor.
Ett ljus skri fyllt med dödsångest lämnar den svaga kroppen när tikens vassa klor pressas längre och längre in i fågelns mjukdelar. Hon drar åt sig sitt byte och avlägsnar huvudet från kroppen i en kvick rörelse, när något i hennes ögonvrå, fångar hennes intresse.
Auzora spottar ut fågelhuvudet och fäster sin fulla fokus mot främlingen som uppenbarat sig på marken under henne. En varg, betydligt mycket större än hon själv.
Den korta svansen börjar åter svepa med ryckiga rörelser bakom henne.

"Främling." Sade hon kort, med en lätt och behaglig röst. Under tiden då hon talat så hade kroppens alla muskler spänts, hon skulle förmodligen bli tvungen att ta till flykt om främlingens sinne var mörkt.

-Var hälsad främling. Sa Ciel med en mjuk ton.
Hans blick var fäst på henne, och han vart road över det han såg.
Vingar, likt fågelns, så farschinerande.
han satte sig en bit bort för att han inte skulle behöva stirra rakt upp på den kattliknande varelsen.
Ciel kunde inte undgå att lägga märke till att denna varelse såg spänd ut.
Var den här i ont syfte?
Eller var det för att brösta upp sig?
Det visste han inte.
Men han såg avslappnad och vänlig ut som alltid.
Hans utseende kunde skrämma många, han såg inte ut att vara den personen som var god hjärtad. Men det var han, rakt igenom.
Han undgår gärna strider och vill allas bästa.
det han inte visste var att både hans mor och far var onda rakt igenom.
Men han, ja han var som han var.

Hon studerade noggrant den andre i tystnad. Främlingen var nästintill obehagligt stor och skulle förmodligen kunna skada henne bra allvarligt med ett enda slag från en av de jättelika tassarna. Men hannen såg inte ut att bära någon som helst förmåga till att klättra i träd eller flyga för den delen. Alltså hade hon inget att frukta, om denne nu inte kunde spruta eld eller dra ner henne från trädet med hjälp av tanken.

"Var hälsad." Rösten var fortfarande lika lätt och behaglig, fanns inte en tillstymmelse av den vaga oron som låg över hennes tankar. Hela situation kände olustig för den lilla tiken, det var sällan hon beblandade sig med andra vargar överhuvudtaget. Större delen av sitt liv hade hon levt i ensamheten och den hade format henne till den hon var idag.
Den stora hannen hade satt sig ner. Han såg lugn ut där han betraktade henne från sin plats, och något med hans lugna sätt skänkte tiken ett eget lugn, än om vagt. Hon slappnade åter av i musklerna och började varsamt dra bort fjädrarna från den huvudlösa fågelkroppen.

Han vred på huvudet en aning innan han knäckte nacken.
han hade varit ganska så stel.
"Så vad gör du i dessa trakter?" frågade han vänligt.
De stora hornen som stack utifrån hans ryggrad såg ganska så obehagligt ut.
Men det gjorde honom inte det minsta.
Han kunde röra sin kropp som vem s0om helst och hade inga svårigheter att röra på sig.

Öronen klipper irriterat på den lilla tiken och det rycker i hennes nos. Varför skulle hon berätta något dylikt för denna främling, han hade ju inte ens givit henne sitt namn. En vag fnysning lämnar tiken och hon återgår till att till sitt arbete med att rycka bort de sista fjädrarna av den huvudlösa fågelkroppen.
Hon låter en stund passera i tystnad, men håller hela tiden sin avsmalnade blick fäst på den stora vargen.
Öronen håller ständigt vakt efter ljud som kan avslöja att andra vargar var på väg mot deras riktning, trots att den vite inte var en i flocken, det var uppenbart utifrån den lukt han bar, så kunde det ändå komma vargar som var det och de skulle förmodligen inte bli så förtjusta över det ovälkomna sällskapet.
Sannolikheten att någon skulle upptäcka dem var ännu större nu när de var två främlingar på samma plats i reviret.

"Det är inte väsentligt, nu. Säg mig istället vad ert namn kan tänkas vara, du store vite." Ett vagt leende kröp fram över tikens smala läppar.

Ciel lade huvudet på sned.
Varför betedde denne på detta vis?
Han avbröt ögonkontakten en stund innan han fick en fråga.
Han kollade upp på henne med en vänlig blick.
"Mitt namn är Ciel, och ditt?"

"Auzora."
Honan avbröt sig i sitt fjäder-ryckande när hannen återgav den fråga som hon tidigare riktat till honom.
"Din lukt... Du tillhör inte området, eller flocken som vistas här."
Konstaterade hon för sig själv och lät en kort stund av tystnad passera innan hon åter tog till orda.
"Vad har fört dig till dessa trakter, Ciel?" Samma leende som hon bjudet på tidigare tog sin plats över hennes läppar.

Något inom honom talade om att han snart måste fortsätta.
Men han vela inte vara otrevligt och bara sticka då de just kommit in på ett samtalsämne.
"Jag går dit mina tassar leder mig. Men det jag söker är en viss varginna. Jag har tänkt att gå med i en flock. Så jag lär mig att kunna strida, och jag vill ha något att kunna beskydda som betyder något för mig"
Hans ögon smalnade av i tanken på att strida, det var något han gärna undvek men han måste lära sig att försvara sig själv inte bara genom hans krafter.
"Och du, vad för dig hit?"

(Förlåt för seent svar.. :( har haft en del saker som har gjort mig upptagen :/ )

Auzora lägger en bred tass över fågelkroppen och bjuder hannen på ett varmt leende.
"Jag förstår. Det låter som en klok plan du har där."
Själv var hon inte alls särskilt upprymd över tanken att gå med i en flock igen. Bara tanken på det fick de obehagliga minnena från hennes barndom att skjuta upp till ytan igen.
Hon hade inte varit mer än bara valpen när allt hon höll kärt och gladdes av dragits undan från under hennes tassar - allt på grund av kraften som hon besitter.
Samtidigt som den var hennes gudagåva, så var den också hennes förbannelse.
Leendet som hon bar avlägsnades abrupt från hennes anlete. Vad fanns det egentligen att le för? En främlings starka önskan om att finna något att beskydda?
Det var en fin tanke, visst. Men mer än så var det inte.

"Skogen." Sa hon kort som svar på hans fråga.

[Ingen fara alls! Jag har inte varit särskilt snabb heller med svar c:]

"Skogen.." Sade han tyst för sig själv. "Auzora, vet du möjligtvis vart Treontha håller till? Det skulle spara mig tid om jag gick i rätt riktning.." Frågade han vänligt, men neutralt.

"Treontha." Gråblodet sträckte på sin nacke och de tofsprydda vinklades nyfiket framåt.
"Då ska du till Stormstäppen." Konstaterade hon. "Följ Raukakekedjan till väst. I Höstskogens mitt delas kedjan och blir där till Blodbergen. Följ bara kedjan så kommer du nå deras revir."
Auzora låter blicken falla till marken där den yngre hannen står.
"Lycka till."

"Tack, du har varit till stor hjälp Auzora"
Han gav henne en sista blick innan han vandrade vidare.

(Ååh.. Så kort.. :c AVSLUTAT?)

"Med nöje."
Hon följde hanen med sin blå blick tills det inte längre gick att urskilja hans skepnad bland träden. Då återgick hon till att plocka bort de sista stjärtfjädrarna från den svalnande kroppen som hon höll fast med sina breda tassar, framför sig.
Fågeln skulle bli ett kort mellanmål.

[AVSLUTAT]