Den bevingade svartgröna fakargen sträckte sömnigt på sig och gäspade stort, ännu en ny dag, ännu mer regn.
Han suckade när han såg upp på den molntyngda, gråa himlen och reste sig trött upp från sin sovplats i ett tätt träd som höll regnet borta. Han sträckte på vingarna med ett prasslande och gick några små steg frammåt på den tjocka, lövklädda grenen han sovit på.

Han hoppade mjukt ner till marken och lät vingarna dämpa fallet en aning innan han slog i marken så att han landade med en behagligt mjuk stöt i stället för en hård, plågsam smäll.
Väl nere på marken gick han några steg utanför trädets skyddande krona, men backade fort in igen när han kände hur det ösande regnet blötte ner honom helt på bara några sekunder, det var nog bäst att hålla sig på marken idag, i alla fall till regnet avtog.
Han ruskade på sig och flaxade några gånger på sina regntyngda vingar för att få av allt vatten.
Sedan satte han sig ner och såg ut över den vida slätten och gäspade stort.

Regnet öste ner. Det hade faktiskt överraskat henne när hon ännu en gång tog en utflykt till slätten. Ungtiken bär fortfarande sin valpskrud. Men den har mörknat. Och ännu mörkare ser den ut nu när den är dyblöt av regn. Och tecken börjar framträda på bak, svans och ben. Pälsen där har gått tvärt emot de övriga stråna och blivit något ljusare. De fortfarande små nätta tassarna placeras på marken när hon tar sig fram i det höga gräset som ännu ger henne ett rätt bra kamouflage. Öronen står spetsade på huvudet och de blå stirrar på de grässtrån som viker sig för hennes framfart. Hon rör sig så när som på ljudlöst. Hennes förståelse för naturen har djupnat något. Men ännu har hon mycket att lära och förstå och upptäcka. Hon är ännu oerfaren. Blott en valp. Hon har vuxit. Men hon är fortfarande liten. Vek och klen. Är fortfarande osäker över sin plats i livet. Och så är det mycket som hänt. Öronen lägger sig mot nacken. Hon vet inte vad hon ska känna eller tänka eller tycka. Hon morrar till och attackerar gräset och snabbt viker sig för henne och en skrämd fågel flyger upp från sitt gömställe en bit bort. ungtiken ger ifrån sig ett gällt skall och en morrande varning följer. En regndroppe faller från nosen och den lilla tungan smiter ut mellan läpparna och misslyckas i att fånga den flyende regndroppen. Ungtiken står stilla. Blicken stirrar ner på tassarna. Regnet bara öser. Vad gör hon egentligen? Vart är hon påväg? Vart hör hon hemma? TBB är flocken hon tillhör. Flocken hon föddes i. Men är den hem? Familjen finns där. Men är det tillräckligt för att hålla henne kvar? Visst finns reglerna. Man lämnar inte TBB bara sådär. Ungtiken sätter sig ner och den långa svansen faller till marken bakom henne. Hon höjer på huvudet och kisar blinkande upp mot den stålgrå himlen.

Varghannen spetsade öronen då han hörde ett högt skall följt av en svag morrning.
- Vem där?! ropade han högt ut i ösregnet och ställde sig precis under de skyddande grenarna när han granskade slätten ingående.
En fågel syntes lågt bort på sin flykt upp från gräset och han tyckte sig se en mörk varelse röra sig ungefär där fågeln var.
Han kallade på varelsen - som han antog var en varg - med ett ylande, denna varg skulle säkert också vilja ha skydd mot regnet precis som han själv.

En svag röst försöker överrösta regnet. Sikten är inte den bästa den heller. Men om hon missat ännu en främlings närvaro så borde hon straffas på något sätt. Fast det kan skjutas upp till senare. För nyfikenheten väcks inom henne och den är stark. Finns det någon annan i närheten som överraskats av regnet? Blicken söker så gått den förmår. Men regnet är som en tung tjock mur omkring henne. Och det är bara doften av regn och väta som fyller hennes nos. Öronen darrar lätt på huvudet. Hon koncentrerar sig för att avgöra vart främlingen, om det nu är en främling, befinner sig.
Då skär ett högt yl likt en skarp kniv genom regnet. Wami höjer huvudet ännu mer och vänder blicken åt det håll ylet kommit ifrån. Ska hon gå närmare? Ska hon ta reda på vem rösten tillhör? Utan att riktigt ge kroppen kommando reser hon sig smidigt upp och börjar gå dit rösten kommit ifrån. Hon lyckas utlösa ur jorden att det är en varg i alla fall. En stor varg. Större än henne själv. Men regnet stör förbindelsen. Nyfikenheten driver henne. Snart ser hon konturerna av ett träd med bred krona. Skydd för regnet. Hennes humör stiger lite och ett litet leende sveper för ett kort ögonblick över läpparna. Gräset fortsätter böja sig för hennes framfart. Eller böjer det sig bara för att regnet tynger ner det? Snart stiger hon in på inte lika blöt mark och regnet slår inte längre mot hennes lilla kropp. Hon stannar upp och ruskar av sig den värsta vätan ur pälsen. Det skvätter åt alla håll. Pälsen ser ännu raggigare ut än vanligt när hon ser sig omkring och blicken faller kort där efter på främlingen. Wami blir lite osäker först. Men påminner sig om att hon är en TBB och hennes hållning blir sådär stolt som inte riktigt tycks passa just henne. På grund av hennes ännu ringa storlek och lite tafatta utseende. En lätt nick ges till främlingen.
"Goddag". Hälsar hon med något sträv och lite pipig röst som egentligen inte var menat att låta just så. Hon hoppas bara att hon inte kommer bli ivägjagad från detta träd som ger så bra skydd mot regnet.

- goddag, vill du vänta ut regnet här under? Du de ganska kall ut... Förresten, mitt namn är Terock. han granskade vänligt den okända, unga riken och log uppmuntrande när hon verkade smått osäker innan hon sträckte på sig.
Han svepte med blicken över himlen efter något tecken på att det skulle klarna upp, men inte en enda glipa mellan molnen syntes och han suckade frustrerat, varför just regn?
Kyla och likaså värme klarade han av, men regn var bland det hemskaste han visste och ban grimaserade smått när han tänkte på den gången då han gett sig ut i ett kraftigt oväder och kastats omkring i luften som ett blad som fastnat i en stark vind. Det hela hade slutat med att han slungades rakt in i ett stort träd och troligen fått några sprickor i revbenen som gjort närapå outhärdligt ont.

Hans blick landade än en gång på den unga tiken och han backade litet så att hon fick bättre plats under trädet.

Hanen verkar inte fientligt inställd. Men skenet kan bedra. Man kan aldrig vara säker med någon. Så hon ser misstänksamt på hanen men försöker dölja det men misslyckas förmodligen.
"Överraskade regnet dig oxå?" Frågar hon och studerar hanens mycket torrare päls. Själv ser hon väl närmast dränkt ut. Det darrar lätt i skinnet på Wami då hon känner att regnet nog har kylt ner hennes lilla kropp rätt rejält. Hon sätter sig ner och sveper den långa svansen omkring tassarna. Gör inte så stor skillnad men tassarna blir varmare i alla fall.
"Wami". Presenterar hon sig utan att tänka och biter sig snabbt i läppen när hon inser snedsteget. Det här kommer straffa sig ordentligt om någon ur TBB får veta. Fast hon har gjort rätt mycket som skulle kunna straffa sig om TBB fick veta. Det är bättre att inte tänka på det. Hon övergår istället till att studera Terock's vingar. Hon kan inte låta bli att känna ett stygn av avundsjuka. Om hon ändå hade vingar. Friheten. Öronen klipper till på huvudet och det droppar lätt från pälsen.

Han såg medlidande på den frysande ungtiken och ryckte smått på axlarna åt hennes fråga.
- Ja igår, men jag har varit här under hela natten och dagen. svarade han enkelt och log snett när tilen satte sig ner och försökte värma sina tassar. Han följde hennes blick och förstod att hon tittade på hans vingar. Han skruvade smått på sig och satte sig ner mittemot Wami.
Jag kan känna att du tillhör en flock, får man fråga vilken? undrade han nyfiket och såg undrande på Wami och klippte smått med öronen.

Hon nickar lätt. Så hanen har suttit här under trädet så länge? Regnet brusar och dånar lätt i öronen. Hon kan känna oändliga vibrationer i marken när varje tung regndroppe kraschar mot marken. Vibrationerna är så många och täta att marken nästan känns varm under tassarna. Tänkt att allt påverkar varandra på sådana sätt. Naturen behöver regnet. Och regnet måste falla. För hur ska himlen kunna hålla kvar så här mycket vatten? Men varför faller regnet? Är det något som påverkas av att världen under har blivit för varm? Men det kan ju tydligen regna på vintern med och då är det ju inte varmt.
Ungtiken skjuter alla tankar åt sidan och blicken fäster sig på hanen som satt sig ner mitt emot henne. Hon kväver en impuls att resa sig och backa några steg. Men hon vill inte visa sig feg på något sätt så hon sitter kvar. Med en sträckt hållning som heter duga. Rak i ryggen och öronen spetsade. Hakan i linje med marken. Men hon tvingas höja nosen för att kunna studera hanens ansikte. Eftersom han är mycket större än henne själv. Hon vet inte om hon ska svara på hans fråga. Att veta hennes namn och vilken flock hon tillhör kan vara information som kan användas emot henne. Och om någon ur flocken får veta att hon gett ut sådan information vet man aldrig hur ont det kan göra. Fast å andra sidan är TBB en stor flock. Förmodligen känd i hela landet. För vem känner inte till BloodBlossom? Men det känns fel att ge ut sådan information ändå.
"Det får du nog reda på tids nog". Svarar hon hanen istället. Försöker trycka osäkerheten åt sidan och visa en mer vuxen och nonchalant attityd. Och så vill hon inte visa osäkerheten hon känner för att sitta där under trädet tillsammans med en större och starkare hane.

Han skrattade till.
- bara om du kommer att berätta det skulle jag tro... sade han och log snett mot den stolta tiken.
Han svepte mjukt med svansen så att de torra löven på marken prasslade smått och sopades en bit bort av hans svans. Det var hennes val att inte berätta, men han undrade varför hon inte ville berätta, och varför hon var så tystlåten av sig.

En liten regndroppe trängde sig igenom trädets täta krona och landade på Terocks nos. Han fnös till och skakade på huvudet för att få bort den.
Han såg ner på sin egen nos för att se så att den var helt borta och log smått.

Om hanen väntar sig att hon ska berätta så väntar han förgäves. Hon har bestämt sig för att inte berätta. Det är säkrast att inte berätta. Även om flockdoften sitter i pälsen. Det märks så tydligt när man är medlem av en flock. Det är en svaghet. Om det bara fanns ett sätt att få bort den doften ur pälsen. Om så bara tillfälligt. För nog skulle flocken börja undra om hon en dag kommer hem utan att lukta som de. Men bara något kamouflage när hon inte är med flocken. Så att främlingar inte kan känna flockdoften på henne. Kan det finnas något sätt? Det måste finnas.
Blicken sveper ut över slätten. Man ser inte långt. Regnet faller tätt. Att sitta här under trädet känns rätt utsatt. Man vet aldrig om ett bakhåll eller något kan lurpassa där ute. Regnet i sig är ett fördelaktigt kamouflage. Hon kan inte känna någon form av flockdoft på hanen. Men man kan som sagt aldrig vara säker. Vem säger inte att denna hane redan har kommit på det hon funderade på för bara någon sekund sedan.

[Kommer inte på något bra att skriva. x3]

Terock lutade smått p huvudet och såg undrande på den funderande tiken. För en stund undrade han vad hon tänkte på och höll precis på att fråga innan han ångrade sig, ville hon berätta så skulle hon göra det själv.
- Ja, jag har i allafall ingen flock, jag tycker om att kunna göra och gå var jag vill utan att något håller mig kvar. sade han fundersamt och följde tikens blick ut i regnet, vad tittade hon efter?

Hon ser på hanen igen. Så han är flocklös. Fri. Ännu en grej som får henne att avundas honom lite. Men hon får inte tänka på. Hennes lojalitet måste ligga hos flocken. Och det bästa för den. Men hon kan inte låta bli att känna sig ... fångad? Men flocklivet har väl sina fördelar det med.
"Jag har aldrig varit flocklös. Jag föddes i flocken". Säger hon och känner sig lika tankspridd som hon troligtvis låter.
Regnet verkar inte vilja avta. Hur länge kommer det hålla på? Hur länge kommer hon tvingas sitta under det här trädet med den här hanen. Inte för att sällskapet är något vidare att klaga över. Inte än i alla fall. Terock verkar faktiskt väldigt trevlig. Men hon vill ändå inte berätta för mycket för honom.

Terock nickade smått.
- Får jag fråga, hur är det att leva i en flock? Som sagt jag har aldrig varit med i någon och har därför inte kunnat känna hur det är... Han såg fundersamt på Wami och log snett åt den konstiga frågan han ställt.

Regnet öste ner runt trädet och då och då trängde någon enstaka vattendroppe genom det täta lövverket i trädets krona och droppade runt omkring dom.
Terock sträckte på vingarna som prasslade lågt då han rörde på dom och han gäspade smått, inte av tristess eller av att han var trött, det var mer ett bevis på att han var avslappnad och vänligt inställd åt denna spända och fundersamma tik.

Hon kan inte låta bli att flina lätt åt hanens fråga. Ja, flina.
"Jag kanske inte är den rätte att tala om för dig hur det är att leva i en flock. Det måste man uppleva själv för alla behandlas inte lika". Och så ville hon inte berätta hur just hon hade det. Visst kunde det ha sina ljusa stunder. Flocklivet. Men över just Wami har det ofta hängt ett mörkt tungt moln. Ibland känns det väldigt lockande att rymma därifrån. Men TBB skulle förmodligen inte låta henne leva särskilt länge då. Och det är fortfarande mycket som håller henne kvar.
"Jag undrar ibland hur det skulle vara att själv leda en flock. En flock där alla behandlas lika och med den respekt de förtjänar. Ingen skulle ses ner på och alla skulle ta hand om alla". Det är egentligen ingen tanke som hon tänkt särskilt ofta. I princip aldrig faktiskt. Och det känns lite lustigt att den tanken skulle komma fram nu. Och det känns lustigt avslappnat i Terock's sällskap. Men hon vågar inte slappna av för mycket. En tung regndroppe faller från ett löv precis ovanför henne och landar tungt på hennes huvud. Wami sänker huvudet snabbt som om hon förgäves försökte ducka för rengdroppen och ett lågt morrande lämnar strupen. Sedan sträcker hon på sig igen och höjer nosen mot trädkronan ovanför dem. Men kommer snabbt på sig att hon blottar strupen och sänker blicken och ser på Terock igen. Hennes blick har återfått en hel del av den där misstänksamheten igen. Hon studerar hanen när han gäspar. Är han uttråkad av hennes sällskap? hon skulle inte klandra honom.

Terock log åt tikens ord, tänk om det kunde finnas någon rättvis flock där ute någonstans... Det hade varit jättebra, men han trodde inte det. Det var alltid på samma sätt, alfaparet bestämde och de andra fick se till att lyda. Det var den största anledningen att han var flocklös, han tålde inte när någon annan bestämde över honom eller hindrade honom från att göra det han ville.
- Du tänker annorlunda, på ett bra sätt... sade han mjukt och log smått mot Wami.
Han följde henne med blicken då hon först morrade åt en vattendroppe och sedan tittade upp mot trädet för att sedan fort sänka huvudet igen. Det verkade precis som att hon kommit på sig själv med att göra något hon inte fick och han rynkade smått på pannan.
Men sedan kom han att tänka på vad hon sagt tidigare och såg förvirrat på tiken.
- Förlåt om jag säger något fel nu, men det verkar som att du inte trivs så bra med din flock...? sade han frågande och såg ut på regnet som öste ner från den gråa himlen.

Hon blir lite glad över hans ord. Att hon tänker annorlunda på ett bra sätt. Men det skulle inte flocken tycka. Därför håller hon ofta sina tankar för sig själv. Tänk om hon kunde klara av det? Att skapa en flock som skulle behandla alla lika. Hon skulle leda den. Men alla skulle ha lika stor rätt att påverka. Att göra skillnad. För om endast en individ styr utan att lyssna på andra så kommer utvecklingen bli minimal och stegen framåt skulle bli myrsmå.
Hon håller sig från att tänka ont om sin flock. Det skulle ändå inte göra någon skillnad. Hennes röst är obetydlig. Hon är inte värd något. Kommer hon någonsin bli det?

Terock får henne att snabbt släppa alla tankar igen när han åter talar till henne. Ställer ännu en fråga. Nog skulle det kanske kännas skönt att ha någon att berätta allt för. Men hon känner honom inte. Litar inte på honom. Kan inte berätta för det skulle väl ses som ett enormt svek mot flocken. Nej, hon måste brottas med sina tankar ensam. Men även tankar kan anses svekfulla. Och hon måste akta sig för att tänka sådant i närheten av telepatiker.
"Jag föddes in i flocken. Min lojalitet är medfödd. Jag får inte tänka ont om dem. De är min familj". Hon har redan sagt för mycket. hon måste se till att inte uttala sig på sätt som kan vara till hennes nackdel. Hon får inte försäga sig. Hon måste vakta sin tunga.

Terock log smått mot den osäkra tiken.
- Man kan tycka ont om sin familj också, jag nästan hatade min mor när hon levde. Och dessutom tycker jag att du har all rätt att tycka som du vill, jag vet visserligen inte vilken flock du tillhör. Men dom är inte här nu ändå, så dom kan inte höra dig om du vill prata av dig på något sätt. sade han vänligt, det lät visserligen konstigare när han sade det högt än vad det låtit i tankarna, men innebörden var detsamma. Han fanns här om hon ville prata. De hade nästan precis träffats och han förstod om hon inte ville prata med honom om sin flock eller liknande, men han fanns här för henne om hon ville ha en vän.

[ hahaha jätte konstigt inlägg xD ]

Hon skakar lätt på huvudet. Hon känner sig lite generad mot hans vänliga sätt. Terock är inte som andra hon mött. Men så har hon inte mött särskilt många utanför flocken heller. Hon vill väldigt gärna öppna sig för något. Men hon kan inte. Hon skakar lätt på huvudet och blicken sänks.
"De vet alltid. På ett eller annat sätt så vet de". En skrämmande tanke. Visst finns det saker som undgår dem. Men man kan aldrig veta vad det är som de får reda på och vad som går dem förbi. Ingen går säker. Är det så här hennes liv alltid kommer vara? Rädsla över vad hon får göra och inte göra. Vad hon kan säga och inte säga. Kommer hon någonsin få känna den minsta känsla av trygghet?
"Det är svårt att förstå som utomstående. Men är man väl en del av flocken. Även om den delen är lika liten som ett sandkorn. Så är man med för livet. Minsta snedsteg ses som ett svek som straffas med döden". Hon försöker att hålla tillbaka orden. Men kanske är det så att hon söker något att tro på. Något som kan skingra hennes rädsla. Är det ens rädsla hon känner? Hon är så förvirrad att hon inte är säker på någonting.

Han rynkade smått på pannan, döden?! Varför lämnade hon inte bara flocken och började startade en egen eller gjorde som han, vandrade ensam?
- Du kan lämna dom, ge dig iväg. Om du inte trivs så ska du inte behöva stanna och de borde inte kunna stoppa dig. Du har en fri vilja, det kommer du alltid att ha Wami. sade han uppmuntrande och såg mjukt på henne, så förvirrad och osäker. Han tyckte synd om den unga tiken och kände ett skarpt medlidande välla upp inom sig.
Det var helt enkelt inte rätt mot henne, att flocken höll henne så hårt.

Så naiv. Terock har aldrig varit en del av TBB. Hon hoppas att han aldrig blir det. En sådan vänlig själ borde aldrig befläckas av sådan ondska. Hon ler lätt mot honom.
"Det är inte så lätt som du får det att låta". Hon fuktar nosen med den lilla skära tungan. Hon börjar känna sig stel i kroppen. Och hon har inte ens tänkt på hur mycket hon faktiskt fryser. Hennes päls är fortfarande blöt och den har kylt ner kroppen eftersom det inte finns någon värmande sol eller annan värmekälla.
"Att lämna flocken ses även det som ett svek och de låter ingen komma undan". Hon suckar lätt och ser ner på svansen som döljer hennes tassar. Hon är i alla fall varm om tårna. Hon höjer blicken och ser på Terock.
"Lämnar man flocken måste man leva hela livet på flykt. Eller bli så stark att man kan hålla dem ifrån sig". Det sista skulle hon aldrig klara. Så liten och klen och vek som hon är. Om hon bara kunde lära sig klättra. Och om hennes svaga krafter kunde utvecklas till något mer. Men det är bara önsketänkande.

Det var inte rätt! Varför var hennes flock tvungen att plåga henne så, hålla kvar henne mot vad han antog var hennes vilja. Och sedan, om hon lämnade dom så skulle hon straffas, troligen med döden?!
- det är ändå inte rätt mot dig. Men om du gick med i en annan, bättre flock som kunde skydda dig om du behövde skydd, och hjälpa dig när du behövde hjälp men inte vara så stränga och hålla dig så hårt?! han försökte komma på alla möjliga sorters förslag och såg sorgset på den unga tiken som troligen skulle tvingas vara kvar där i hela sitt liv om hon inte gjorde något emot det.

Han rös till och såg sig omkring, det var kallt utan solen som värmde upp slätten, men han frös inte så farligt, hans vingar höll hans rygg varm och han hade tjock päls på benen och bringan. Men tiken däremot såg ut att frysa och han såg undrande på henne och fällde ut ena vingen i en inbjudande gest, han trodde inte att hon skulle göra det, men om hon vågade och litade på honom så fick hon mer än gärna värma sig under hans vinge och bli varmare.

[ han brukar inte vara så jätte snäll xD men ibland så smyger snällheten fram ^^]

Hon ser på honom. Hon känner hopplösheten välla över henne.
"Vad skulle det vara för flock? Det finns många fiender där ute för någon som jag. Vem skulle lita på mig tillräckligt mycket att släppa in mig i flocken med tanke på vart jag kommer ifrån?" Hon vet inte vad hon ska göra. Hon har i och för sig sin far i Qu. Men honom känner hon knappt. Hon vet inte om hon vill känna honom. Men blodsbandet går inte att förneka och nog är hon nyfiken på honom i alla fall.
Men Wami är ändå inte säker på om hon skulle klara det. Hennes träning har inte varit den bästa med tanke på att det är så mycket hon inte lyckats med. Hennes krafter är svaga. Hon har ännu inte lyckats klättra i träd. Hon är liten och klen och vek. Hon fortsätter upprepa det för sig själv. För det är så hon ser på sig själv. Att andra ser henne som något närmast ett misslyckande är något som smittat av sig på henne. Det var Jira som fick alla förmåner. För hon föddes kraftfull och stark. Wami kan inte låta bli att känna viss avundsjuka mot sin syster. Men det är inget lönt det heller. Det är inget som går att ändra på.
Wami blir lite förvånad när Terock lyfter sin ena vinge. Som om han vill erbjuda henne skydd och värme. Öronen lägger sig mekaniskt mot nacken på henne. Trots att kölden gärna vill pusha henne mot den där inbjudande vingen så sitter hon kvar. Hon litar inte på honom. Kan inte lita på honom. Men han är så snäll. Ingen är så snäll. Hon kniper ihop ögonen och skakar på huvudet. Förvirring är allt hon känner. Förvirring, rädsla, köld. Hon är vilsen, liten och ensam. När hon vill vara säker, stark och stor.

Han tänkte efter en stund över Wamis fråga och skakade sorgset på huvudet, varför trodde hon att hon inte betydde någonting? Det handlade inte om var hon kom ifrån, utan vem hon är. Och enligt Terock så var hon en ung, vilsen tik. Men också en smart och vänlig varelse.
- Det handlar inte om var du kommer ifrån, utan vem du är. sade han vänligt och log uppmuntrande.

När hon inte ville komma till honom sänkte han smått besviket vingen och suckade, hur skulle han göra för att vinna hennes tillit och öka hennes själförtroende?
Han hade inga speciella krafter, förutom sina gifter, sin flygning och att han var duktig på att klättra i träd... Han trodde inte att tiken hade gifter som kraft, och hon kunde inte flyga. Men klättringen kanske han kunde lära henne, om hon ville, och hade möjlighet att kunna klättra...
- Jag bara undrar Wami, om du har möjlighet att lära dig det, vill du att jag ska visa dig hur du kan klättra i träd? frågade han och log smått.

Hon kan inte riktigt tro honom. För hela sitt liv har hon alltid varit sist. Minst. Och den som saknar talang. Hon skakar på huvudet åt sina egna tankar.
"Alla är inte födda med de rätta förutsättningarna för att lyckas". Svarar hon Terock. Det är inte menat att hon ska se ner på sig själv. Men det är så lätt att göra det. Hon blir arg på sig själv. Men hon försöker dölja det. För hennes agg mot sig själv är hennes problem. Öronen lägger sig mot nacken för en stund. Hon darrar fortfarande av köld. Hon borde göra någonting åt det.

Sen öppnar hanen munnen och säger något som genast fångar hennes uppmärksamhet. Öronen spetsas på huvudet och ögonen får en helt annan glans. Hon ser på honom. Förvånad och nästan lite chockat. Kan Terock klättra i träd? Är han villig att lära henne? För en stund glömmer hon bort att hon måste vara på sin vakt. Att Terock är en främling som hon inte kan lita på. Den insikten kommer sakta tillbaka till henne och ena örat placeras mot nacken igen.
"Att kunna klättra i träd är en av många saker jag vill lära mig. Jag lyckas inte inte med det. Och jag kan höra träden skratta åt mig". Hon morrar lätt ut de sista orden.

Han log sorgset.
- Nej, men man kan ändra på det. Man kan lyckas med nästan allt, bara man tror på sig själv. Hans öron klippte till då han hörde en fågel hoppa bland grenarna ovanför honom.

Han log stort då Wami lyste upp vid hans ord och han förstod att han träffat rätt. Men när hon säger att träden skrattar åt henne rynkar han förvirrat på pannan, skrattar? Han har aldrig hört ett träd skratta och detta får honom bara att bli mer förvirrad över den unga tiken. Vad är hon för någon ras?
Men han struntar i frågan för tillfället, det viktiga nu är att försöka lära henne att klättra i träd.

Han reste sig upp och skakade på sig. Sedan gick han mot det stora trädet och fällde ut sina vassa klor. Han ställde sig rätt intill trädet och grep tag i barnen med båda framtassarna och drog sig sedan upp från marken och grep tag i barnen med baktassarna och klättrade smidigt upp till den lägsta grenen som han sedan gick ut på.
Han hick ut ovanför Wami och lade sig ner med svansen hängandes ner från grenen framför tikens huvud. Han flinade smått och svängde lojt på svansen.
- Kom, försök du. han log uppmuntrande och såg ner på Wami.