Det långa gräset kittlade under hennes tassar för vart steg hon tog, den stigande solen värmde henne och fåglarnas kvitter välkomnade den nya dagen.

Den vackert vita tiken satte sig graciöst ner under ett stort träd med grenar tyngda av vattendroppar från gårdagens regn. Hon ruskade smått på huvudet då en vattendroppe landade på hennes nos.
Hon fnös till och kastade en sur blick upp mot trädet som tydligen var tvunget att förstöra hennes morgon.
Hon reste sig åter upp och svepte med svansen i det fuktiga gräset som blänkte i det mjuka solljuset från den uppåtgående solen. Tikens blick beundrade den vackra himlen som skiftade i rosa, orange och blått, färgad av solens klara sken. Inte ett moln syntes på himlen och hon suckade nöjt, kunde det inte alltid vara såhär perfekt?

Ett plötsligt ljud störde hennes ro och hon vände irriterat blicken åt höger.
Ett rådjur hade blivit skrämt av hennes doft och hon suckade irriterat, där försvann frukosten.
Hon följde lugnt rådjurets flykt och log slugt, det skulle inte komma mycket längre än till trädet en bit bort innan det föll dött till marken.

Tiken koncentrerade sig intensivt på vinden runt henne och en liten rynka bildades i hennes panna när hon bad luften att skapa en "piska" av luft.
En svag vind rufsade om hennes man och gjorde fort som hon sade.
Hon koncentrerade sig på rådjuret, som strax därefter föll mot marken mitt i ett språng.
Vinden hade skurit upp ett djupt sår i rådjurets hals och därmed hade det dött.

Varginnan gick lugnt mot det döda rådjuret och tackade trött vinden för dens hjälp innan hon försiktigt började äta och försökte att inte bli allt för blodig.

[ ganska klyddig :/ men piskan är tänkt som just en piska av luft, som med mycket koncentration och ansträngning kan fungera ungefär som en kniv. ]

Den stora hanen har tagit sig till slätten. Pälsen är fortfarande fuktig efter stormen som överraskade honom redan i Ken-Yak. Han känner sig lite lättare till sinnes nu när stormen är över. Men det betyder att solen åter kommer irritera honom med sitt ljus. Och på den här slätten verkar tillgången på skugga vara ännu sämre än på stenslätten. En skog skulle inte sitta fel att uppsöka nu. Kanske finns det en i slutet av denna slätt. Man kan ju hoppas i alla fall. Det här är uttröttande. Att bara vandra hela tiden. Men det har han gjort sedan han var liten. Tanken på att slå sig ner på en och samma plats och stanna där är något han aldrig har tänkt på. Vandringen fortsätter alltid.

Han stannar upp och ruskar på sig. Vattendroppar skvätter åt alla håll. Sedan sträcker han på sig. Mjuka upp lederna lite. Sedan fortsätter han vandra. Tungan fuktar nosen. Det var ett tag sedan han åt något. Han har sett flera potentiella byten sedan han entrade denna slätt. Men han har inte haft intresse att jaga efter dem. Men kanske är det bäst att han gör det nu. Innan all kraft sinar på grund av hunger. Han ser några hjortar i ögonvrån. De verkar för upptagna med att beta av det höga gräset för att lägga märke till vargen. Faktiskt så har de sina huvuden så djupt ner i gräset att det vore ett under om de la märke till honom nu. Vargen hukar sig. Sätter sedan av i språngmarch och hjorten han siktat in sig på hinner inte ens reagera innan vargen satt klor och tänder i dess kött. Hjorten vrider sig i plågor när vargen börjar äta. Men den är för chockad av smärta och skräck att den inte kan få ut ett ljud. Livet rinner sakta ur den bruna kroppen allt eftersom vargen fyller buken.

Efter en stund har vargen ätit sig mätt. Han slickar sig om munnen och vandrar sedan iväg.

En plötslig doft av blod slog emot varginnans känsliga nos.
Hon höjde huvudet för att se från vilket håll den var ifrån innan hon bytade riktning och började gå mot blodlukten.
Med jämna mellanrum stannade hon till för att se om hon var på rätt håll.

Hon vandrade bestämt över slätten mot doften av blod. Den doften betydde ofta att det fanns fler vargar eller rovdjur i närheten och varginnan var nyfiken på vilket av alternativen det var.
Väl framme vid källan till doften - en hjort - stannade hon och såg sig omkring.
Vad som än hade dödat hjorten var borta. Varginnan började lukta runt hjortkadavret och upptäckte en tydlig doft av varghanne. Hon styrde bestämt stegen efter spåret från hannen, kanske skulle hon få ha lite roligt?

Tungan fuktar den svarta nosen och den mörkt blå blicken sveper över området som ligger utsträckt framför honom. Vart han är påväg vet han inte. Spelar ingen roll. Bara det finns skugga när han kommer fram. Att lägga sig ner och vila nu efter maten vore inte helt fel. Men ingen skugga går att skymta på denna vidsträckta slätt. Han gäspar vitt och brett innan han ruskar på huvudet. Sedan höjer han huvudet och öronen klipper till en gång för att sedan spetsas framåt. Rösten i huvudet brummar nöjd efter lunchen. Men humöret är fortfarande inte på topp då solen regerar himlen. Svansen piskar vilt bakom honom och hålls rätt högt. Han har en rätt dominant hållning. Och med tanke på kroppen som både har muskler och spänst så syns det på hanen att han är säker på sig själv. Så säker man kan vara med en illvillig röst i huvudet vill säga. Svanstippen är höjd bara en bit över ryggnivå. Den hålls nästan rakt ut från kroppen bakom honom. Vinden drar mjukt genom pälsen. Tassarna fortsätter placeras på marken i en jämn följd. Svart, vit, svart, vit och så vidare.

Varginnan fortsatte envist efter det långa spåert efter hannen, han var visst längre bort än vad hon hade trott innan.
Den stekande varma solen brände på hennes rygg och hon grimaserade ilsket, varför måste det vara så varmt?! Hon morrade lågt men lyste upp då hon såg en dunge träd bara några hundra meter bort. hon styrde stegen mot träddungen i hopp om att få finna lite vatten och skugga under trädens skyddande grenar, och kanske skulle även hanne hon följde efter söka sig till den behagliga skuggan under träden?

[Finns det verkligen en dunge träd på slätten? Slättar brukar ju inte ha så många träd. :P Och borde inte Neon ha märkt träddungen i så fall om han gått den vägen för Thayala följer ju hans spår. x3. Aja]

Hanen fortsätter gå. Kroppen känns lite stel. Han har gått alldeles för mycket på sistone. Och vilat alldeles för lite. Rösten viskar i hans huvud om att det finns skugga i närheten. Hanen stannar upp och han ser sig omkring. En dunge träd en bit bort. Skugga. En behaglig känsla sprider sig i kroppen när rösten i huvudet brummar belåtet. Dock är han lite sur att han själv kunnat missa träddungen. Solsting? Ursäkter hjälper inte. Han styr stegen mot träddungen. Men stannar ett tiotal meter ifrån när doften av varg slår emot honom. Och han ser något vitt röra sig bland träden i den skyddande dungen. Öronen lägger sig mot nacken för en stund. Han är inte på humör för sällskap. Å andra sidan är det sällan han är det. Men nu är han uttröttad med. Buken är full men kroppen är ändå trött.

[ jopp det finns träd ^^ https://numoori.swedishforum.net/t778-om-numoorislatten]

En rörelse fångade tikens uppmärksamhet och hon kollade åt sidan. En svart och vit varg rörde sig några meter bort mellan träden.
Hon flinade elakt, äntligen någon att leka med!

Tiken styrde stegen mot den okända varghannen och log på ett sätt hon visste var vackert, speciellt på henne.
- Nämen hejsan! Vad kan en så stor och vacker hanne som du heta?
Hon log mjukt och en gnista av illvilja syntes i hennes ögon om hannen tittade väldigt noga.
Hon blinkade flirtigt med ögonen och kastade bak luggen från sitt öga med ett knyck med nacken.

Vad roligt det skulle vara med en ny leksak! Det var alltid lika roligt att se hannar gilla henne, och i vissa fall bli förälskade i henne och sedan bli förkrossade när hon gick sin väg.
Hon visste att hon var smärtsamt vacker, bokstavligt talat med tanke på spåret av brustna hjärtan hon lämnade efter sig.

[Jag vet att det finns träd. Men inte träddungar. :P]

Hon kastar bara en snabb blick på tiken och vänder sedan nonchalant bort huvudet. Han känner inte längre för att stanna just här. Han grymtar bara lätt när tiken talar till honom. Han piskar till med svansen och vänder sig sedan åt ett annat håll och börjar gå. Rösten i huvudet skrattar åt honom. Kallar honom patetisk. Men att det alltid är bäst att hålla sig borta från tikar. Eller se till att ha en rolig stund och sedan lämna dem. Det har väl hänt några gånger att han gjort det. Men morgonen efter har han alltid vaknat med blodig päls och en död tik vid sin sida. Och sen har han vara flinande vandrat därifrån.

[Sorry för kort. x3]

Den vita tiken fnissade till då hannen gick sin väg. Var han rädd? Tanken var skrattretande och hon slank upp bredvid honom och log charmigt mot honom.
- Du behöver inte vara så otrevlig, snälla stanna med mig! Jag har varit så ensam på den senaste tiden! hon låtsades snyfta till, och hoppades att det lät lika trovärdigt i hannens öron som i hennes.

Tiken såg bedjande på hannen och gick lite i förväg för att ställa sig i hans väg med en ledsen min.

[ och du kallar ditt kort xD]
[gaah! Fel varg igen! Sorry ^^]

Ena örat vinklas åt tikens håll. Han gruffar till och fortsätter ignorera henne ens stund. Men det är svårt att ignorera någon som inte vill bli ignorerad.
"I dödsriket slipper du vara ensam". Säger han och spetsar öronen framåt igen.
Men tiken ställer sig i hans väg. Han tar ett steg åt sidan och är påväg att gå runt henne.
En snyftande tik är inget som biter på honom. Tikar borde vara starkare än så där.
Men de är rätt ömtåliga. Lätta att ha sönder.
"Akta så du inte får något att verkligen gråta över". Säger han med lugn stämma.
Han har en mörk och maskulin stämma. En behaglig stämma att lyssna på. Nog har han snärjt
en del tikar i sina dar. Men det är inget han väljer att göra. Tikar är bara besvärliga.

[ orkar inte logga ut hela tiden för att byta varg, så jag svarar med rockisen^^]

Hannens skrattretande försök att skrämma henne bet inte ett dugg på tiken som flinade slugt.
- Men om man inte är död då, ska man inte få sällskap av stora, stygga hannar då? hennes svans svepte sakta över Marken, men hon var noga med att inte smutsa ner den.

Och varför skulle hon få någonting att gråta över? Det skulle bli tvärt om. Hon längtade efter att se hannens min då hon lämnade honom ensam igen efter att ha fått honom att gilla henne.
Tiken gick fram till den svartvita hannen och svepte med sin fluffiga svans i det bana haka i en öm gest.

[Jag tror inte man får använda annan karaktär än den man rollar med i ett roll. Tror det ses som poängfusk eller något. :P]

"Stora stygga hanar kan bli din död". Fnyser han bara. Han har inga planer på att stanna. Tikar intresserar honom inte. Inget intresserar honom. Det är bara synen av blod som kan få honom att dra på munnen. Han fortsätter gå. När tiken ställer sig i hans väg svänger han bara åt ett annat håll och fortsätter gå. Det här blev besvärligare än han tänkt. Den här tiken verkar helt galet kärlekskrank. Kärlekssjuk kanske är rätta ordet.

[aa jag vet, men jag hade två andra roll med Terock att svara på och orkade inte byta xD]
[ upptäckte precis: i slutet på mitt förra inlägg står det helt konstigt, det skulle vara under hans haka i en öm gest Ist. ]

Hon flinade och strök sig mot hannens sida liket en katt.
- Du har inte sagt vad du heter... Mitt namn är Thayala. hon nafsade hannen i sidan och log, hoppades på att han gick på hennes spel.

När han pratade igen ryckte hon på axlarna.
- Jag är inte så säker på det... Men jag kan mycket väl bli din... Död. hon drog ut på ordet och lät ordet död komma en stund efter din.

"Mitt namn har ingen betydelse". Svarar han och fortsätter gå.
Denna tik irriterar honom. Han brukar göra något åt ting som irriterar honom.
Men kanske han känner sig... snäll? denna gång. Rösten i huvudet hånar honom.
Han morrar och hugger varnande efter tiken när hon nafsar honom i sidan.
Visar att det inte uppskattas det minsta.
Han ignorerar tikens senare ord. Hon får väl tro att hon har någon chans.
Han fortsätter gå. Rösten i huvudet irriterar honom med att försöka ta kommandot.
HAN vill leka med tiken. Men Neon känner inte för att låta sin kropp styras av
en någon som bara ser tikar som leksaker och roligt tidsfördriv. Det är ju Neon's
kropp som får betala för det sen.

Hon flinade och backade smidigt undan från hannens hugg.
När han återigen började gå suckade hon mjukt och ställde sig än en gång framför honom.
- Varför är du så tråkig, hanne? Jag vill ju bara ha lite sällskap...

Thayala blinkade flirtigt med ena ögat och svepte med en mjuk tassrörelse bort luggen från ögonen.
Varför var han så tråkig? Aldrig hade hon mött någon innan som var så tråkig och kall mot henne.

AVSLUTAT
Läste att det står att neon har lämnat numoori på hans press, så avslutar detta rollet.