Genom lövverket strålade solen, och solen strålade på den lilla fågeln på marken. I en buske syntes blott ett himmelsblått ögonpar som ivrigt iakttog fågelns rörelser. Plötsligt exploderade busken, och den som gömt sig i den skuttade ut i solskenet. Fågeln tog till flykten.
   Besviket stod den vita vargen kvar och såg sig omkring. Hon hade betraktat det lilla djuret länge utan att det hade blivit varse om hennes närvaro, men så fort hon hoppat ut ur busken hade den flugit sin väg. Hon förstod inte varför. Hon ville den ju inget illa. Visste den inte det?
   Mötet med Cry och zombierna hade påverkat Tirana. Hon var fortfarande glad och naiv, men hon hade känt deras stank, sett deras ruttnande anleten på nära håll. Närmare än nödvändigt.
   
Det började rycka i tikens nostryffel och hennes öron vinklades bakåt, som de alltid gjorde när hon varseblev en artfrändes närvaro. Nyfikenheten bubblade upp i bröstet likt ett skratt, och Tirana satte fart för att komma främlingen till mötes.

[Privat med Akayru]

Något svepte genom Lövskogens gyllengröna salar. Ljudlöst och så snabbt att det var nästan omöjligt att fokusera på ens om någon råkade se rakt i dess riktning. Som ett vitt spöke från förr. 
Akayru älskade sensommaren. Värmen, doften av grönskan som frodades och tryggheten alla Numoori's väsen tycktes utstråla. Att lojt kunna ligga utsträckt på någon gren eller i en glänta och girigt lapa i sig allt solsken. Men idag rörde hannen sig som någon annan. Som.. Akaryuu. Inte Akayru. 
Under alla sina valpår hade den nu snart vuxna vargen fått höra hur lik han var sin morfar. Ju äldre han blivit desto mer sällan syftade den kommentaren på hans personlighet, till slut var det bara att han såg ut som honom han fick stå ut med att höra dagligen.
Men idag susade hannen genom skogens gröna krogor, pressade varje muskel i sin kropp till det yttersta. Det var länge sedan han låtit sin vargkropp arbeta såhär. Hannen var förvånad över hur skönt det faktiskt var. Akayru's mörka ögon såg inte åt grenarna han for fram emellan, utan vandrade istället förstrött mellan himmelen och marken långt där nedanför.
Han hade inte klarat av att meditera imorse. Inte kunnat sova under natten som gått. Intrycken hade varit så många under den senaste tiden att den enda lösningen han nu hade var att bearbeta dem fysiskt. Men han tyckte inte om att påminna om sin morfar. Akayru visste inte exakt varför, det hade inte varit något fel på honom, ändå tog det emot inom honom.
Den brunröda blicken svepte åter nedåt och föll på en varg. En vit varg. Hannens mage krängde till och något surt steg i hans hals. Fortfarande utan ett ljud stannade han tvärt på en gren i ett träd i främlingens närhet, noga med att vara utan synhåll. Djupt pustade ungvargen ut efter att ha granskat vad han konstaterade var en hona. Hon rörde sig inte som en Oga. 
Direkt löpte Akayru ned från grenen, men istället för att hoppa lät han tassarna ta fäste mot trädets stam och rörde sig parallellt med barken så kvickt och självsäkert att han inte förlorade balansen ens för en millisekund.
Så stod han plötsligt framför henne. Sitt vita huvud högt och något hoppfullt som spelade över ansiktet. Kanske var ett möte med en total främling exakt vad han behövde för att rensa sina tankar.
"Mitt namn är Akayru." Log hannen som om det inte varit något märkvärdigt alls med hans entré.
För första gången på länge presenterade han sig utan klanens titel.

Tiken stannade med lyftat huvud och klar blick fäst på den vite framför henne. Han - det var en hane, det kände hon på lukten - hade tagit sig nerför trädet på ett märkligt sätt, och det roade henne. Hon tyckte om saker som inte var så strikta och enligt skolboken. Det fanns ju trots allt andra sätt att göra saker på.
   Främlingen presenterade sig som Akayru. Tiken lät svansen vifta glatt men respektfullt bakom sig.
   "Tirana", sa hon. 
   Ett kort ögonblick funderade hon på om hon skulle ställa en fråga om varför han befunnit sig i trädet, eller om det skulle vara ohövligt. Hon gav efter för sin nyfikenhet och svansen ökade takten i sina viftningar.
   "Vad gjorde du uppe i trädet?"

Hon blev lite ställd vid hanens fråga. Vad hon gjorde nere på marken? Det visste hon inte. Trots att hon spenderade så mycket tid här - all tid - hade hon inte reflekterat en gång över vad hon faktiskt gjorde. Det blev nog så, det var de triviala och vardagliga sakerna, de som man tog för givet, som var svårast att besvara i form av frågor.
   "Jag vet inte riktigt. Jag bara är här." 
   Honan tycktes förlora sig i sina trassliga tankar för ett ögonblick, kortare än en sekund, men sedan ryckte hon upp sig och svansen tog fart igen.
    "Jag har varit uppe i ett träd en gång. Det var på grund av de båda illaluktande, gående liken som jagade på marken. Har ni träffat på några sådana? De är förfärliga." Hon sänkte rösten till en viskning. "De kallas för zombies."

Om han var ärlig så hade inte riktigt lyssnat då hon började tala. Han hade registrerat varje ord, såklart, mest lyssnade han ändå bara till melodin som var honans behagliga stämma. Blicken vilade hela tiden i Tirana's vita ansikte och han såg till att spänna musklerna kring ögonen, om så bara en aning. Det gav honom ett skärpt och intresserat uttryck, utan att han behövde lägga särskilt mycket faktisk tankeverksamhet i konversationen. Något hannen lärt sig själv tidigt i livet. Han tyckte om att läsa andras ansikten medan han höll sitt eget slutet, gömd under en mask av vänlighet. Inte för att Akayru var otrevlig, nejdå, tvärt om. Han var till och med både snäll och hjälpsam. Det var bara att för Akayru var den viktigaste i hans liv honom själv. Vissa skulle kalla honom självisk. Skulle ordet yttras till hans ansikte skulle hannen genast avfärda dem. Antagligen genuint sårad. För han såg det inte så.
De kallas för Zombies.
Nog. Det var nog nu. Ett hav började brusa i Akayru's huvud. Dånade så högt att det kändes som att det skulle kväva honom. Kunde han inte gå någonstans utan att minnena hann ifatt? Hur länge skulle han behöva springa? Hans ansikte hade inte förändrats, såg fortfarande sällsamt ut, nästan inbjudande. Förutom ögonen. I det brunröda ögonparet fanns inget som välkomnade längre. Istället fanns där något.. Mörkare. Inte riktigt ilska, inte riktigt sorg. Hannen bet hårt ihop, käkbenet blev tydligt till och med genom hud och päls. Höll andan. Även om ungvargen var medveten om att havet inom honom egentligen inte kunde dränka honom. Fortfarande utan ett ord gick han förbi Tirana. Något flyktbenäget i sitt steg. När han passerat henne stannade han, väntade av någon anledning ett ögonblick extra innan han skiftade form och flög sin väg.
"Jag kan inte tala med er längre. Lycka till, Tirana."




OFF: Smisk på mig som helt missat att svara på detta roll!

Hon hade inte märkt av någon förändring hos honom, inte förrän han abrupt reste sig och avbröt henne. Kanske var det för att hon förlorade sig själv i sina ord, sina förklaringar. Kanske blev hon för ivrig att förmedla det hemska mötet med zombierna för honom, för att kunna märka det. I vilket fall som helst blev hon mycket förvånad, nästan lite sårad, av att han uppenbarligen inte fäste lika mycket uppmärksamhet vid hennes ord som hon själv gjorde.
   Än mer förvånad blev hon när han förvandlades till en falk. Helt plötsligt, bara sådär. Det var naturligtvis hans kraft som tog sig uttryck, men det skedde så fort och oväntat att hon rent instinktivt backade.
   "Åh", sa hon. "Okej. Lycka till själv!"
   Hon blinkade lite förvirrat, ställd av situationen. Det hade aldrig hänt förut, att någon bara lämnat henne - om än i hövlig ton - medan hon förklarade. Ovanheten lät henne stå kvar där hon var, med rynkad panna och ett fundersamt uttryck i ögonen.
   "Nåja", mumlade hon. "Jag antar att jag får leta upp någon annan främling."
   Sedan började den vita lilla tiken gå.

[Avslutat?]