Smutsen klängde i hennes päls. Fjädrarna blänkte matt under hinnan av stoft och damm. Musklerna brände av trötthet, men i bröstet glödde stolthet. Över hennes rygg hände flera bytesdjur; en hjort med det vackraste prickiga skinnet och flertalet harar med melerad, ljus päls. Säkrade med en rem av läder för att förhindra att de skulle glida av, gick hon med säkra steg längst gatorna. Längre upp fanns en boning med en skara vargar som specialiserade sig på att flå och garva hudar. De var skickliga, men också kräsna; det skulle inte vara första gången de nekade henne i dörren för att djuren inte varit i tillräckligt gott skick. De gångerna fick hon alltid kämpa för att hålla den glödande hettan under skinnet, och Lasse brukade illmarit kallat henne eldorm eller röksvamp när plymer stigit från hennes nos. Snoffsiga, snobbiga hantverkare som inte kunde tänka sig röra något tillräckligt fint. Röra någon som inte dög. 
Den väldiga honan fnös. Hon och Lasse fortsatte bara gå dit för att de betalade väldigt bra, när de väl tog emot deras varor. En dag skulle Noelle med glädje välja bort dem, men idag var inte den dagen. 
Lasse hade försvunnit iväg när de kommit innanför murarna, glad och hurtig och med planer för kvällen. Noelle tog inte illa vid sig. Hon var bara glad han verkade ha något roligt för sig. 
Nej, hon var inte alls avundsjuk. Du kan vara avundsjuk. 

Mitt i en rörelse, när hon försökte klumpigt slingra sig runt två främmande vargar kände hon hur lasten på ryggen skiftade. Gled utan motstånd. Nejnejnej. 
Remmen sprack. Hon kände mer än hörde hur den gav vika under tyngden. Allt, hjorten och hararna, föll till marken. Noelle likaså, helt plötsligt ur balans när lasten oplanerat lättat från ryggen. Vid gudarna, tänkte hon och var snabbt på benen igen för att undersöka sina varor. Om den vackra hjorten fått ens en skråma på sig skulle inte garvarna ta emot den! Hon och Lasse som varit så försiktiga. Knappt ens använt tänderna för att lasta på varorna på hennes rygg.

Den stora hornprydda hanen vandrar lugnt fram mellan husen i staden. Han hade stannat här länge och det hade visat sig vara ett bra beslut. Han hade tjänat bra på att erbjuda sina tjänster i akupunktur och hade till och med lyckats skaffa sig ett eget ställe, något specialbyggt på grund av den stora kronan som pryder hans huvud. Han har mer än en gång råkat dra med sig någon försäljares varor. Men han har kunnat betala för sig. Salem har skaffat sig ett rätt bra liv i staden. Det finns alltid kunder. Salem har även ett något speciellt betalningssystem. Vad som helst som kunden kan tänka sig att betala med är Salem öppen för, vare sig det är prylar eller gentjänster. Flera kontrakt har han samlat på hög ifall han skulle behöva något i framtiden. Ja nog har han skapat sig ett bra liv här alltid. Men ledan har börjat smyga sig på. Hans kunskaper värdesätts inte på samma vis som förr. Det är inte samma mystiska atmosfär i utförandet. Även att det uppskattas av många. Vargar har blivit för bekväma i staden. Salem trivs inte längre lika bra. Därmed har han bestämt sig för att ge sig ut på vandring igen. Men först behöver han uträtta en del ärenden. Eftersom han nu har samlat på sig en hel del världsliga ting så behöver han komma på något sätt att få med sig allt, alternativt stänga in dem någonstans där de ligger säkert.
Den stora behornade hanen rycks ur sina tankar när den silverblå blicken fästs på en främmande varg längre fram som verkar ha problem med sina byten. Allt hamnar på marken, inklusive vargen själv. Salem länger på stegen och är snabbt framme.
"Do ye need some help, miss?"

Den bruna unga hanen gick lugnt fram bland dom fulla stånden, ibland stannade han upp för att se ifall några nya varor hade kommit in. Ädelstenarna gnistrade som hundratals små månar och stjärnor på fällarna då solens strålar träffade dom. En sten fångade den bruna vargens intresse och han gick lite närmare. Där låg en blågul sten i varma bekanta toner. Det var som att titta in i Kenais udda ögon och en varm brännande känsla stack i dom gröna ögonen. Hårt svalde han och frågade vad stenen med ett fint knutet läderband var värt, när säljaren berättade priset suckade Kasaan tungt och gick därifrån. Såklart var den dyr, alldeles för dyr för att ens vara värd att titta på. Men den påminde honom så mycket om hans far som försvunnit för en tid sedan. Det var inte fören Kenai var borta som Kasaan uppskattade hans dåliga pappaskämt eller dom barnsliga zoomisarna.
Det var inte fören han hörde ett litet tumult som Kasaan slets ur sina drömmar och fantasier. Längre bort såg han en stor varginna som såg ut att ha problem att hålla sina byten på ryggen, innan han visste ordet av det så lågg både byten och vargen på marken. Snabbt skyndade han på dom små mörka tassarna för att hjälpa henne. Andra vargar stannade bara upp kort eller gick förbi skakande på huvudet. "Bit mig i svansen och kalla mig Duranier." Mumlade han fram för sig själv, har ingen av dom någon som helst vett i kroppen.
Precis när Kasaan kom fram till tiken såg han att även en stor grå hane gjorde det. Med stora nyfikna tittade han på hornen och glömde av sig för ett ögonblick. Den främmande hanen tycktes fråga om allt var okej och Kasaan tittade nyfiket på henne. "Gick det bra?"

Skam brände i kroppen. Formade en glödande klump i botten av halsen. Hararna verkade oskadda. 
En kronprydd varg närmade sig, frågade något på Nimorian hon inte riktigt hann snappa upp. Huvudet vreds tvärt mot hanens gestalt, ögonen genast misstänksamt smala. Flera an de andra förbipasserande hade inte ägnat händelsen ens en blick, men denna främling hade tagit sig tiden att komma fram och ställa en fråga. 
Att förskjuta den ingjutna misstänksamheten tog hela hennes kraft. Ett medvetet val. 
"Min rem gick sönder." sade hon, chansade att främlingen förstod nordspråk. Noelle var inte helt bekväm i Nimorian, även om hon förstod det. "Jag skulle behöva.."
Knappt han hon falla in i förklaringen om hur hon snarast behövde komma vidare, förrens ytterligare en individ infann sig. 
"Gick det bra?" hörde hon. 
"Skulle säga att det snarare föll bra." svarade hon platt, innan hon kunde stoppa orden från att själva utrymma munnen. Som om det vore Lasse hon pratade med. Kvicka Lasse som aldrig tog illa upp. 
Den väldiga honan skakade på hela kroppen så att dammet yrde. Fjädrarna på hennes hasor burrade upp sig, fortfarande matta av smuts. Vid Gudarna, hon behövde en uppfräshning innan någon av snobbarna försökte förklara vad ett bad var. Igen.

Tiken svarar tillslut efter en kort stunds tystnad. Kanske hon inte besitter så stora kunskaper i nimorian. Salem får anpassa sig till situationen även om han inte är riktigt så förtjust i att tala nordspråket. Han trivs bästa att tala nimorian. Då dyker en annan liten främling upp. Salem vrider på huvudet och ser ner på den lilla bruna hanen.
Gick det bra?
Tiken svarar snabbare på den lilla bruna främlingens fråga vilket bekräftar Salems misstanke om att hon helt enkelt inte förstår nimorian.
Skulle säga att det snarare föll bra.
Salem kan inte låta bli att skrocka roat åt detta svar.
"Behover froken mohaenda baerhjealp?" Han gör ett nytt försök på nordspråk, med grov nimoriansk brytning. Han ler vänligt åt henne, tandat men inte på det minsta vis aggressivt, bara charmigt.

Kasaan skrattade lite lätt åt tikens ord och skakade vänligt på svansen. Nu när han stod närmare så kunde han känna ingen dom båda två, tiken hade han sett ibland då hon försökt sälja byten till stadens skickligaste läderarbetare. Också dom drygaste tyckte han, men fina saker hade dom minsann. Vad den gråe hade för sig visste Kasaan inte riktigt, inte heller hade han vågat fråga dom gånger han har passerat. Kanske höll han på med konst eller massera fisk.
"Du ska sälja dom till lädernissarna va?" Frågade han lite försiktigt och tittade bort mot deras håll.

Det knackliga nordspråket fick Noelle att fnissa. Hon förstod innebörden, och nickade mot främlingen. 
"Tack, er båda." sade hon, geunint. Hon hade inte förväntat sig någon värme bland staden av kalla stenar murbruk. 
Läderremmen var sönder, men det betydde inte att hon med lite hjälp kunde få upp varorna ändå till garvarna. Att hålla dem kvar på ryggen skulle vara en balansgång av rang, men det var långt ifrån omöjligt. När hon och Lasse först börjat som pälsjägare hade det ofta varit utan redskap. En värdefull erfarenhet, insåg hon nu, även om det varit ansträngande de första veckorna innan de tjänat ihop tillräckligt med valuta för att byta till sig selen. 
Som nu var trasig. 
Att den bruna hanen kände till vart hon skulle var ett mirakel. Hade hon varit djupt troende hade hon kanske brustit ut i sång. 
Skråmande likt en brunstig älg, kunde hon nästan höra Lasse grymta retligt i bakhuvudet. 
"Ja!" sade hon, till de båda. "Ja, jag ska till garvarna, och om ni har möjlighet så skulle jag verkligen uppskatta er hjälp!" 
Om de ville slösa sin tid med att hjälpa henne så skulle hon inte tacka nej. Framför allt om de erbjöd det gratis. 
Hon kastade sig ner på marken bredvid varorna, där de fallit på kullerstenen. "Får ni upp dem på min rygg? Helst utan att göra hår på hudarna? Please, be careful." tillade hon även på Nimorian. Hon kunde språket, det var bara segare över lag för henne och inte alls lika effektivt när hon var stressad.

Tiken ska till garvarna. Av egen erfarenhet förstår Salem att då behöver bytesdjurens skinn vara i så gott skick som möjligt. Därmed behöver de vara varliga med hanteringen. Han nickar och ser på sen lilla bruna hanen.
"Om we hjaelper med... the deer so can du och yag beara heararna". Han säger orden tankfullt och som förslag. Tiken har redan lagt sig ner på marken och är beredd.
"Du take benen?" Han ser på den lilla bruna hanen igen och tänker sig att den mindre hanen kan hjälpa till att få frambenen på hjorten över tikens rygg så att den kan ligga någorlunda stadigt utan rem som håller den på plats.
Salem böjer sig framåt och sluter käften kring hornet på hjorten. På så sätt är han varlig med skinnet på bytesdjuret. Han flyttar på sig så att han kan gå runt tiken och dra med sig hjorten över hennes rygg.

Spänt lyssnar han på deras ord och nickar instämmande. Den gråa stora hanen haft en mycket intressant dialekt och Kasaan kunde inte låta bli att le varje gång han hörde den brytande stämman. 
Tiken la sig ner och den lilla bruna gick fram hjorten, tittade på den ett ögonblick. Dess vackra mjuka päls glimmade nästan i solens strålar. Försiktigt tog han tag om frambenen och tittade undrande på den grå. Hur hade han tänkt att Kasaan skulle kunna hjälpa till utan att behöva klättra på henne. Tankarna snurrade så att pannan rynkade ihop sig, hur skulle han lösa detta. Det kändes som att det hade gått en evighet men egentligen hade det inte gått mer än några ögonblick. Under tiden hade han släppt djuret och den hornklädda vargen hade börjat dra i bytet. Utan att tänka efter följde Kasaan nöjt med och lyfte försiktigt frambenen på plats, allt för att inte skada huden eller håren mer än nödvändigt. 
När hjorten äntligen var på plats gick han och tog en av hararna försiktigt i munnen och gick fram till hanen för att be honom lägga upp djuret på den mörka ryggen.

Trots att det bara hade kunnat vara sekunder kände Noelle hur otåligheten brände under skinnet. Hon var hungrig, och trött, och smutsig. Hon ville bara hem till den provisoriska boningen hon och Lasse lånade och sova i tusen år. 
Först, dock, behövde hon få sin förbannade betalning. Om inte de snobbiga garvarna tog hennes fördömda hjort visste hon inte vad hon skulle göra. 
När hjorten väl var på plats rese hon sig vingligt. Hon kunde känna hur ostadigt djuret låg utan säkring, men det skulle få duga. Hon fick helt enkelt röra sig försiktigt. 
Med steg som väste i sin säkerhet makade hon sig uppför gatan. Hon hade förstått att de andra två skulle ta hararna, och det - även om hon helst ville ha koll på dem själv - gjorde det lättare att koncentrera sig på vikten över ryggen.

Det tog inte lång tid att fullfölja resan till garvarna. Hon bakade på dörren med bakfoten - dörren var ju så pluttig att den slutade ungefär vid henne bog - och inväntade svar. Så länge vände hon sig mot de båda hanarna som bistått henne. 
"Åter igen, tack. Jag skulle ju ha klarat mig själv, men det var skönt att inte behöva tricksa och tråckelbocka med alla lösa bitar." 
Hon vände sig till den gråa hanen med ett snett leende. "Thank you." sade hon, accenterat med nordspråk. Bakom henne hörde hon hur det väsnades och stökades bakifrån dörren. Det var bara en tidsfråga innan de skulle öppna. 
"Jag heter Noelle, förresten. Pälsjägare." även om den gråa talade knackligt nordspråk verkade han förstå det utan problem. Hon behöll gärna det om hon kunde. Den bruna hade talat felfritt, och hon hade planlöst antagit att språket inte varit ett bekymmer med honom.

När hjorten ligger över tikens rygg vänder sig Salem mot högen med harar. Men han hinner inte göra något mer förrän den lilla bruna hanen själv plockar upp en hare. Nyfiket ser Salem på främlingen när denne kommer fram till honom och önskar själv hjälp med att få upp haren på sin egen rygg. Salem flinar vänligt och hjälper till. Sedan sänker han enkelt huvudet så den lilla bruna hanen kan hjälpa till att lägga upp den/de sista haren/hararna i Salems krona. Det har sina fördelar att bara hornprydd och Salem använder själv sin krona ibland för att bära saker och ting. Han är noga att tacka den lilla för hjälpen och följer sedan efter tiken. Framme vid garvarnas hus håller Salem sig tålmodigt på nära avstånd. När hon vänder sig mot dem och tackar dem så firar Salem av ett av sina charmiga tandade leenden igen.
"Ma pleasure, miss". Svarar han nu när han faktiskt fått bevis på att hon trots allt förstår nimorian. Tiken presenterar sig som Noelle och Salem nickar hövligt.
"Namnet ear Salem. Trevligt at geara er bekantskap". Nyfiket ser han sedan på den lilla bruna hanen.

Nöjt viftade han på svansen då tyngden från haren hängde över hans rygg. Kasaan sken upp och dom ljusa färgerna i hans päls lös vagt. Med några försiktiga steg försökte han finna balansen så att djuret inte föll ner igen. Det behövdes inte många steg fören det kändes bra och den andra haren plockades upp och försiktigt lades på plats i den ståtliga kronan på vargens huvud. 
Försiktigt gick han efter tiken, allt för att haren inte skulle trilla ner. Det var första gången han försökte bära en hare på ryggen, den kändes kall och slapp mot hans tjocka mörka päls. Än mindre ville han veta hur en stor hjort kändes. 
Väl framme presenterade sig tiken som Noelle, pälsjägare. Dom gröna ögonen blev stora som två fulla månar och öronen spetsades nyfiket. Det förklarade dom vackra djuren hon hade fällt. 
Då den gråe presenterade sig som Salem såg den lille brune på honom och sen tillbaka på Noelle. Nervöst öppnade han munnen men det var som att hans egna namn var bortblåst i minnet för en sekund. "Kasaan." Fick han tillslut fram och skämdes lite "Mitt namn är Kasaan. Trevligt att träffa er."

Bakom henne rasslade dörren upp, och två mindre vargar stånkade sig ut. Noelle kände igen dem sedan tidigare, och hjärtat blev med ens mycket lättare. De var de två garvarna som oftast brukade ta emot hennes varor även om det fanns defekter. 
De var snabba med att häva hjorten av hennes rygg, trots höjdskillnaden. Det var lättast att bara stå still och låta dem göra jobbet. 
"Salem, Kasaan; ta gärna varsin hare som tack." sade hon. Det var en hel skara harar, och två skulle inte saknas. 
Så fort hjorten var borta från ryggen och inne i verkstaden lade hon sig ner på kullerstenen utanför byggnaden. Det fanns ingen mening med att tränga sig in i gemaket, risken var att de skulle råka sy i hennes svans eller att hon skulle välta något och tvingas ersätta det. Varför var alla förbaskade ställen så små? Byggda för pygmeer? 
Den gråa hanen var nästan lika stor som henne och med kronan tornade han absolut över henne i höjd. Noelle undrade vagt om han hade lyckats anskaffa sig en vettig boning. Kasaan hade nog inte samma bekymmer, mer normal i storleken än både henne och Salem. 

[Börja avsluta? :pew:  Noelle kommer ligga kvar utanför tills affären är klar, så det är upp till er vad era karaktärer gör härnäst :lurig: ]