Hon fnyser lågt.
"Man tycker att det borde ha förändrats något under livet så här långt". Hon klassas fortfarande som en valp. Men ändå är hon ingen valp. Hela livet har hon velat klara det som andra har så lätt för. Som syskonen har så lätt för. De delar ju samma blod. Alla tre borde klara det. Men Wami har alltid varit minst och sist.

Sedan studerar hon Terock när han tar tag i trädet och klättrar. Det är så där hon försökt med. Men när det inte lyckats har hon försökt att helt enkelt kasta sig mot stammen för att tvinga fram det. Men inte heller det fungerar. Öronen vilar mot nacken och hon ser osäkert på trädet. Sedan höjer hon blicken och ser på Terock som lagt sig på grenen ovanför henne. Hon skulle vilja bita honom i svansen för att han kan det hon alltid misslyckas med.
"Skrytmåns". Fnyser hon innan hon reser sig upp och sveper till med den långa svansen. Hon ruskar på hela kroppen för att få bort allt vatten som fortfarande hänger kvar i pälsen. Det skvätter lätt om henne innan hon reser sig upp i sin fulla, ännu ringa, högt. Hon sträcker på sig. Hennes hållning är det inget fel på. Det är allt det andra som är fel på.
Hon går fram till stammen och reser sig på bakbenen och lägger framtassarna mot stammen. Hon ser upp på Terock. Tvingas luta huvudet bakåt för att se honom. Sedan vänder hon sig mot stammen igen. Klorna skrapar lätt mot barken. Svansen står rakt ut från kroppen. Endast svanstippen släpar i marken. Hon lägger frambenen om stammen och borrar in klorna för att få bra grepp. Sedan bakbenen. Även de klorna borrar hon in i stammen. Vänder man på det måste det se ut som att hon halkat på isen och frambenen åkt ut åt sidorna medan baken står rakt upp i luften. Hon känner sig fånig. Men hon har väl inte mycket till stolthet att bråka över. Hon känner sig så ostadig. Det känns som att skulle hon röra sig skulle hon ramla igen. Hon rör sig inte ur fläcken. Öronen vilar mot hennes nacke och raggen är rest. Svansen är uppburrad å mycket det bara går. Hon försöker i alla fall hålla kontroll över andningen. Försöker att inte gripas av panik och uppgivenhet. Hon släpper inte stammen. Vet inte om hon klarar det. Hur ska hon ta sig upp i trädet?

Han såg uppmuntrande på Wami och gick tillbaka till stammen.
- Bra! Du är jätteduktig! Släpp taget med den högra tassen nu och sträck den så långt fram du kan. Sen tar du det vänstra bakbenet och tar fram det så långt du kan. Och fortsätt på det sättet fast när du tagit fram höger fram och vänster bak så tar du vänster fram och höger bak.
sade han uppmuntrande till henne och log smått åt hennes spända sätt att hålla sig fast i trädet.

Han svepte lugnt med svansen och skakade smått på sig då några regndroppar droppade ner från de vattentyngda bladen ovanför honom.
Han skrattade till då ett gammalt minne från när han var valp gjorde sig påmint. Det var hans första klättring, han hade blivit jagad av en arg älgko och hade inte lärt sig flyga än. Så det han var tvungen att göra för att inte bli ihjältrampad var att rusa upp i ett träd.
Han kom ihåg hur chockad hans mor blivit när hon hittade honom uppe i ett träd och flinade stort och drömde sig bort till det roliga minnet.

Hon lyssnar spänt på det Terock säger. Känner sig lite belåten med berömmet. Men det är fortfarande mycket kvar. Och sen. Släppa taget? Tanken gör henne lätt skräckslagen. Men hon har nära till marken. Så skulle hon falla skulle det inte göra så ont i alla fall. Den tanken lugnar henne tillräckligt. Hon släpper sakta greppet med högertassen. Eller lossar klorna i alla fall. Hon trycker fortfarande trampdynan mot barken. Sedan försöker hon lirka tassen högre upp på stammen. Allt för att inte släppa taget och tappa greppet. När hon har lyckats flytta tassen tillräckligt högt upp gräver hon in klorna i barken igen. Sen vilar hon lätt andfått. Sedan är det vänster baktass tur. Glorna dras ut ur barken. Sen kommer det till knepet att flytta den tassen högre upp. Hon får lirka även här. Sakta men säkert flyttar hon tassen högre upp. När hon fått den tillräckligt högt gräver hon in klorna i barken igen. Sen är det nästa. Hon släpper greppet med vänter framtass klor och börjar förflytta den tassen som hon gjort med den högra. Vingligt känns det. Öronen ligger klistrade mot hennes nacke och små lätta morrande ljud undslipper henne i ren frustration.

Han lade sig lugnt ner och lät sin vänstra tass hänga ner från grenen. Den unga tiken kämpade duktigt och han log stort.
- Bra! Fortsätt så så är du här på nolltid! sade han uppmuntrande och såg leende ner på Wami. Hon var bättre än de flesta som klättrade första gången, han kom ihåg så svårt hans syskon tyckt att det var och så avundsjuka de varit på honom för att han klarade det så lätt, men även de lärde sig tids nog.
Terock såg muntert på den morrande tiken och kunde inte låta bli att le stort åt den roliga händelsen.

Hon lyckas flytta vänster framtass och känner sig lite stolt att hon klarat det. Men hon har inte rört sig så mycket uppåt och det gör henne mer frustrerad. Dags för höger baktass. Hon lirkar med den som hon lirkat med vänster baktass. Hon ser väl ut som en liten groda som sitter fast där på stammen. Nu måste hon lugna ner andningen igen. Hon huffar lätt och morrningarna kommer i vågor. Grrr... Grrr... Grrr... Låter det. Lite som något som vibrerar. Det är fortfarande en bit kvar till grenen Terock befinner sig på. Hon vill dit. Hon vill inte släppa taget eller tappa greppet. Hon vill upp till grenen.
Är det höger framtass nu igen. Hon sneglar på den tassen. Kroppen darrar. Blandat av ansträngning och köld. Men värmen börjar sprida sig så sakta. Hon släpper greppet med klorna och börjar lirka med högertassen.

Han följde henne flinande med blicken och svepte väntande på svansen då hon kämpade vidare upp mot hans gren.
Men en svag rynka bildades i hans panna då han såg hur mycket tiken skakade. Varför hade hon inte värmt sig under hans vinge tidigare?! Han fällde ut vingarna en liten liten bit, för att vara berädd att hoppa ner ifall hon föll.

Hon lyckas flytta upp alla fyra tassarna en gång till och har därmed kommit lite högre upp på stammen. Med mycket ansträngning lyckas hon upprepa allt en gång till. Varför är det så lätt för mor och Jira och Chay? Visst. Mor har haft hela livet på att förbättra sitt trädklättrande. Men Chay och Jira är lika gamla som Wami. Och de klättrar i träden lika bra som att gå på marken. Varför är Wami ett sådant stort misslyckande att hon inte klarar det. Hon kniper med alla fyra tassarna när hon råkar glida ner en bit på stammen. Klorna lämnar efter sig djupa skåror i stammen. Hon sluter ögonen hårt och väntar på nedslaget när hennes kropp slår mot marken. Men efter en stund öppnar hon ögonen igen. Hör hon sitter fortfarande fastnaglad mot stammen. Men hon kan inte pusta ut än. Det är fortfarande en bit kvar. Med mycket ansträngning lyckas hon ta sig lite högre upp på stammen. Nu är det väl inte mycket kvar till grenen? Men hur ska hon ta sig upp där?
"Hur ska jag ta mig ut på grenen?" Frågar hon med stämma som drarrar av ansträngning.

Terock granskade vägen hon hade kvar och förklarade.
- fortsätt som innan, men du kan sätta den vänstra tassen på Grenen i stället för rakt upp, så fortsätter du mot grenen och upp på den. han hoppades att han förklarat det bra och reste sig upp för att backa en bit och lämna plats till Wami. Han backade försiktigt och grimaserade av smärta när han trampade på en vass liten utväxt i trädets bark.

Hon försöker se en bild framför sig hur hon ska göra. Men det kommer förmodligen bli lättare sagt än gjort. Men hon tar sig lite högre upp. Sedan gör som han säger. Placerar den vänstra tassen på grenen. Men hon vet inte hur hon ska komma upp. Hon försöker krångla sig upp. Efter mycket ansträngning finner hon sig faktiskt på grenen. Hon lägger sig platt på mage med benen hängande på var sida om grenen och framtassarna under hakan. Kroppen darrar och andhämtningen är ansträngd. Hon både fryser och är varm. Och glad och upprymd över att hon tagit sig upp i trädet alldeles själv. Men hur ska hon komma ner nu då? Hon tar nog och stannar här uppe en stund. Att ta sig ner få bli ett problem till senare. Ögonen är slutna. Sedan kommer hon på att Terock befinner sig på samma gren och hon öppnar ögonen och höjer huvudet och ser på honom. Ett lätt utmattat leende vilar på hennes läppar. Hon fuktar nosen med tungan.
"Jag behöver mer träning. Hur kan det vara så lätt för en del. Mina syskon bra på att klättra. Och vi har samma gener. Men ändå har jag problem med det". Hon känner sig fortfarande frustrerad. Hon tycker inte om att bli retad för att hon inte kan klättra i träd. Hon tycker inte om att bli retad för att hon inte kan någonting.

Han log stolt då Wami kravlade sig upp på grenen, hon hade klarat det jättebra.
- säg inte så, du var jätteduktig! Bättre än de flesta deras första gång. sade han uppmuntrande och kunde inte låta bli att vifta lite på svansen av lycka för Wamis skull.
- och alla behöver träning, ingen klarar det felfritt från början. Övning ger färdighet. han lade åter vingarna tillrätta på ryggen med ett lågt prasslande.

Hon känner sig frustrerad över hans ord.
"Men det är inte första gången. Första gången jag kommit upp på grenen, ja. Men inte första gången jag försökt". Säger hon och frustrationen hörs i rösten.
"Jag borde klara det. Mor gör det. Och mina syskon med. Men jag klarar det inte. Nu klarade jag det. Men det var fortfarande en stor ansträngning. Det är fortfarande en utmaning för mig". Hon se upp på Terock. Frustrationen måste även lysa igenom i hennes blick. Det känns som det i alla fall. Som om alla murar har rasat på grund av ansträngningen. Kroppen är inte van vid det. Hur mycket hon än försökt så var det svårt för henne. Pälsen är fortfarande fuktig. Hon vill kravla sig upp på en stor solvärmd sten och sova i timmar. Men hon ligger här på grenen. Den långa svansen har virat sig om stammen och bakbenen hänger fritt. Hur ska hon ta sig ner igen?

Vid tikens frustrera ord dog hans stolta leende sakta bort, Varför var hon så negativ mot sig själv hela tiden? Wami hade klarat det jättebra och han struntade i hur mycket hon försökt tidigare. Det var viktigast att leva i nuet och inte se tillbaka allt för mycket.
- Wami, sluta! Kan du inte bara tänka efter innan du är så nedlåtande mot dig själv?! Du var precis jätteduktig och klättrade upp helt själv i ett träd! Det ska du vara stolt över, inte frustrerad. sade han tillrättavisande och spände strängt ögonen i den unga tiken. Hon behövde få starkare självförtroende för att kunna få en bra plats i flocken när hon blev äldre, och ifall hon skulle byta flock.
Själv hade han nog aningen för mycket självförtroende, han kunde vara kaxig och tuff mot de flesta vargar, speciellt hanar... Det var inget han tyckte om, men han kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Hon blir sur på honom. Han förstår ingenting. Han vet inte hur hon har det. Vad hon vuxit upp med. Han är fri. Han slipper det. Han kan aldrig förstå det hon går igenom. Det hon allra helst vill slippa. Hon reser sig darrande på grenen. Stadig men ändå darrande. Hon lyckades samla bakbenen under sig och hon står där som om hon verkligen hör hemma där. Bland lövverket uppe i trädet. Hon är så frustrerad över att allt är en sådan utmaning för henne. Att hon inte kan klara det som borde vara enkelt för henne. Att hon inte ens känner till sina krafter när båda syskonen briljerar med sina. Grenen vibrerar under henne. Hela trädet vibrerar. Lyssnar på hennes frustration och följer henne. Det börjar frasa i löven. Men inte på grund av vinden utan för att hela trädet vibrerar. Hon ser på Terock.
"Du har ingen aning om hur det är. Du vet inte hur det är att kämpa hårt med något. Och när du äntligen tycker du nått viss framgång är det ändå inte bra nog i deras ögon. Jag har ingenting att tillföra för jag är aldrig bra nog. Ska jag tänka efter innan jag är nedlåtande mot mig själv? Ingen annan tycks göra det. Var tror du jag fått det ifrån? Det är inte bra nog förrän det inte längre är något hinder. Det är bara bra nog när det inte längre är något utmaning utan är något som är lika naturligt som att andas!" Hon har höjt och trädet fortsätter vibrera under henne. Men det är något hon inte själv lägger märke till. Hon behöver förmodligen få ur sig mycket av den uppbunkrade frustration hon fått bära på i alla år. Hon kan inte hindra sig själv.

Trädet skakade! Han spärrade förvånat upp ögonen och borrade in klorna i trädstammens bark för att hålla sig kvar om det började skaka ännu våldsammare.
Terock lyssnade noggrant på hennes ord och kände ett sting av medlidande.
Men visst visste han hur det var. Hela hans uppväxt med sin mor, far och sina syskon hade han varit sämst på allt utom klättringen.
Hans syskon hade varit elaka mot honom och retat honom och varit elaka så fort hans föräldrar inte varit i närheten. Han hade varit sämst på allt! Han lärde sig sist av alla att flyga och sist av alla att använda sina gifter och jaga.
Men det hela hade ändå slutat med att han blev bäst på nästan allt.
Men en sak hade hon fel på. Det var nästan omöjligt att bli så bra på någonting att det var lika lätt som att andas. Man kunde alltid utvecklas, han hade till exempel mycket kvar att lära med sin flygning, fast det såh lätt ut och kunde vara nästan lika lätt som att andas. Men mycket fanns kvar att lära.
- Wami, jag vet att det är svårt, men detta hjälper inte. Det är nästan omöjligt att få något att bli lika enkelt som att andas. Jag vet inte vilken flock du är med i eller hur vargarna där är, men en sak vet jag. Dom behandlar dig inte rättvist.
Han såg henne mjukt i ögonen och höll fast med ett stadigt grepp i trädet.
Hon verkade inte ens förstå att hon gjorde det där! Hur kunde hon inte märka något sådant?! Vad hade hon för krafter egentligen?

Klart hon vet det. Att inget någonsin kan bli lika lätt som att andas. Att man måste fortsätta kämpa oavsätt. Att man aldrig kan bli bra nog. Men det finns en gräns. Det finns alltid gränser.
"Då kanske du kan förstå hur svårt det är för mig att få dem att ens se åt mitt håll?" Rösten är fortfarande höjd. Trädet fortsätter vibrera. Hon märker det inte. Antagligen är hon så van vid att känna vibrationerna i marken under sig att hon inte märker att trädet faktiskt vibrerar. Att det är hon som gör det.
"Klart de inte behandlar mig rättvist. Min mor är av hög rang. Vi valpar var väl mer eller mindre ett misstag. Vår far är från fiendeflocken. Min syster blev bra behandlad och fick bra träning för att hon föddes med talang. Jag och min bror fick kämpa hårdare. Jag får kämpa hårdast. Jag är minstingen som inte är värd något. Minstingen som inte kan tillföra något eller var duglig på någonting. Livet är inte rättvist. Inte för någon som mig". Hon vill ner från trädet. Bort från den här platsen. Hon vill springa till ensamheten. Gömma sig för en stund. Samla sig så att hon inte ser ut som ett kaos när hon kommer tillbaka till flocken. För hon måste tillbaka. Vare sig hon vill eller inte.
Då märker hon faktiskt att trädet vibrerar. Eftersom hennes känslor svallar så mycket nu blir hon skrämd och tappar balansen. Hon piper till. Klorna försöker få fäste men bakdelen faller. Hon finner sig hängande på grenen och försöker desperat hålla sig fast med frambenen. Trädet slutar vibrera. Det står där lika fast och stadigt som om ingenting har hänt.

Han lyssnar på hennes ord och ett sorgset leende bryter fram på hans läppar. Han visste vad hon menade, med trodde inte att han hade blivit lika utstött som den unga tiken.
Terock nickade smått och var precis Påväg att svara då Wami tappade balansen och föll ner med baktassarna.
Han spärrade förskräckt upp ögonen och kände en ovan rädsla i bröstet. Han letade febrilt efter någon ide på hur han skulle kunna rädda henne utan att de båda föll till marken och bröt någonting, eller ännu värre- dog.
Tillslut fick han en ide som han trodde skulle funka, han lossade klorna från barken och fällde ut vingarna med ett mjukt prassel. Sedan hoppade han ner från trädet, men hoppade fort upp i luften igen och höll sig stilla precis ovanför Wami. Sedan greppade han försiktigt tag med frambenen under hennes framben, som en kram bakifrån och väntade på något tecken på att det var okej att han bar henne.

[ det rog bara några sekunder allt ihop. ]

Allt hände så snabbt. Hon piskade med svansen för att finna grepp någonstans för hjärnan hade redan insett att bakbenen inte skulle finna något att hålla tag i. Och frambenen orkar snart inte hålla henne längre. Hon är fortfarande utmattad och kall. Terock försvinner från grenen och paniken griper hårdare tag om henne för att hanen försvinner ur hennes synfält. Ska han överge henne nu?
Men så känner hon någon greppa om henne. Hon försöker vända på huvudet för att se men misslyckas med det. Kroppen darrar. Men så tänker hon att det får bära eller brista. Så släpper hon taget om grenen.

[Är det bara jag eller är inte det här rollet lite gulligt ändå?]

[ hihi nope, men det är väldigt konstigt att han är så snäll xD han brukar vara mer av en kaxig, upprorisk tonåring ^^]

Då Wami släppte taget om grenen sjönk de båda någon decimeter till marken av tyngden, men Terock slog med vingarna och gjorde landningen för tiken mjukare. Sedan landade han själv bredvid henne och log smått utmattat, han var inte van vid att flyga med fler än sig själv, även om det bara varit en enkel landning.
Han pustade lågt och rättade till sina vingar så att de låg bekvämare på ryggen.
- Så, nu har du flugit också. han lät höra ett lågt skratt och log mot Wami, väntade på hur hon skulle reagera av den nya upplevelsen.

[ skrämmande kort! Men börjar bli trött...]

Hon kan inte riktigt uppfatta flygturen innan hennes tassar tar mark. Hon går iväg några steg och lägger sig sedan ner på sidan på marken och bara andas. Hon sneglar på Terock och lyfter sedan huvudet och ser på honom.
"Om man ändå hade vingar". Säger hon och försöker lugna ner andningen. Hon har inte ens tänkt på att regnet inte faller lika våldsamt nu. Hon reser sig upp till sittande ställning och sveper svansen om tassarna.
"Tack". Säger hon och hon menar det.

[:P]

Han log och nickade till.
- Det var så lite Wami. han log vänligt och satte sig ner då hon lade sig ner.
- Men Wami, kan du berätta för mig vad du har för krafter? undrade han nyfiket och tankarna vandrade tillbaka till det skakande trädet de stått på för bara någon minut sedan.

Hon får fram ett litet leende åt honom. Men det dör sakta när han kommer med sin fråga.
"Jag är inte säker. Men gift... kanske. Och...". Hon är inte säker på det. Men hon kan faktiskt känna vibrationer i marken. Och ibland även höra skogen viska.
"Någon naturkraft kanske? Jag vet inte. Jag kan läsa vibrationer i marken och kan ibland höra skogen viska". Hon skakar lätt på huvudet när hon talar. Hon funderar på vad som hände med trädet för en stund sedan. Den hade vibrerat? Hade den? Den hade nästan känts varm under tassarna. Hon vet inte vad som hände.

Naturkraft.. Det förklarade trädets reaktion när hon blev upprörd. Men gift... Det hade han inte trott.
För en stund tänkte han fråga vad hon hade för sorts gifter, men kom sedan att tänka på att hon inte upptäckt sina krafter än.
- Ja, om du har någon naturkraft skulle det förklara en del... sade han eftertänksamt och såg på det stora trädet. Det stod helt stilla, inte ens grenarna rörde sig av vinden. Det var nästan omöjligt att föreställa sig att trädet, bara några minuter tidigare hade skakat våldsamt.

Hon vet inte vad hon ska tro. Hon ser på Terock. Sedan ser hon på trädet. Sedan ser hon på Terock igen. Hon lägger huvudet på sne och öronen klipper till på huvudet. Sedan rätar hon på nacken igen.
"Var det jag?". Hon ser på trädet igen.
"Som fick trädet att göra sådär?" Hon ser på Terock igen.
Nu känner hon sig bara mer förvirrad. Hur skulle hon lyckas med något sådant när hon inte ens vet vad hon håller på med?

- Ja, jag tror det... sade han muntert och log brett mot Wami.
Vad annars kunde ha gjort det? Han tänkte och tänkte, men kunde inte komm på någon annan förklaring än att det var Wami som gjort så att trädet skakade.

Hon stirrar på honom. Gillar inte riktigt munterheten i orden och det där leendet som pryder hans ansikte. Det får henne att känna som att han ser ner på henne.
"Det har aldrig gjort så förut". Säger hon. Det har det inte. Men så är det väl inte ofta hon blir så upprörd. Hon känner sig lite skamsen för det. Men nu är i alla fall problemet med att komma tillbaka ner till marken löst.