[Reserverad för Sirocco.]

Mängden av vargar hade tunnats ut mot kvällen, den tid då Locura kröp fram för att röra sig fritt i nattens mörker. Hon hade utforskat detta område, det som de dödliga så målmedvetet hade byggt. Ifall det imponerade på henne, ifall det ens tilltalade henne, hade hon inte funderat över. Det var annat än platsen som lockade henne att stanna.
Planlöst vandrade hon på gator hon kände, granskade ointresserat de intet ont anande vargarna som fortfarande befann sig blottade för henne, då någon fångade hennes blick. 

Instinktivt reagerade hon och klev rakt i hans väg. 
"Du."
Hon stannade upp rakt framför honom, väste fram ordet.
"Du påminner mig om någon..."
Den svarta varginnan letade i minnet bland oordnade minnesglimtar samtidigt som de gröna ögonen hölls fästa på hanen hon hade framför sig.

Solen hade gått ner, kvällen hade tunnat ner folkmassorna, men än så var det en hel del folk ute och vandrade på gatorna, han hoppades att de mindre massorna betydde att det var lättare att hitta någon som hade svaren han sökte, men de flesta dagar bestod av att han helt planlöst vandrade runt staden och försökte hitta någon som öppet talade om religionen, något som inte var lika vanlig här som han hoppats.
 Plötsligt, som ifrån ingenstans stod det någon i hans väg, en mörk hona, något större än han själv men intetsägande på de flesta vis. Rösten hon talade med var låg och nästan hotfullt väsande. Den lysande turkosa blicken mötte hennes gröna med en krävande blick. Påminde henne om någon. Han var en svart och vit varg, en sådan simpel anledning verkade banal att så oförskämt kliva ut framför någons väg utan förvarning för.
 "Jag påminner många personer om någon, själv är jag säker på att jag inte känner dig" rösten var irriterad, han hade saker att göra och att främlingar tyckte han påminde dem om någon var inget han kände var nog av en anledning att fördröja hans uppdrag. Han hade klivit åt sidan och var på väg att passera om henne vidare ner för gatan.

Hanen svarade henne, ord som var menade att avbryta deras möte, men Loucra var inte klar, inte ännu. Det här var ett trevligt avbrott, och hon ville veta hur det kom sig att han verkade så bekant. 
Ett kort leende gled över hennes läppar när hon steg i sidled, ställde sig åter rakt framför honom.
"Så oförskämd."
Rösten hade bytts ut och hade nu en len ton samtidigt som hon oskuldsfullt blinkade med ena ögat. 
"Jag håller med dig, vi har inte mötts. Och ändå..." Hon lutade huvudet framåt, drog in hans doft i nosen. "... så är det något med dig som påminner mig om bättre tider." Tider då hennes skapare hade gått att finna. Tider då hon inte befunnit sig här, tider då natten hade tillhört henne, Demetrius och Tavar. 
"Få se."
Locura backade några steg, lade huvudet på sned, granskade honom med en glimt i de gröna ögonen samtidigt som leendet breddades.
"Nu vet jag. Du är en blandning. En kombination av ett älskande par jag mötte för så många år sedan, om jag nu inte har helt fel. Men det är inte likt mig att ha fel. Åh, vad var det de hette?" 

Oförskämt var ordet, men han tvivlade på att honan använde det om sig själv. Självupptagna uppblåsta -  han sökte efter ett ord i sinnet som inte var för vulgärt men släppte istället ut andetaget han inte visste att han hållit och mötte återigen den gröna blicken.
 Hon stod i vägen, igen, och hennes ord betydde inget för honom, en del av honom funderade på om han bara kunde paralysera henne för stunden och gå vidare, men höll sig i skinnet. Än så länge hade hon egentligen inte gjort något som validerade så drastisk handling, speciellt inte så att han kunde förklara sig själv för eventuella vakter.
 "Bättre tider var när främlingar hade vett nog att inte störa över petitesser" han försökte inte ens vara subtil, om hon inte fattade vinken nu var hon trögfattad, eller allmänt dum. Kanske var hon en av dem som roade sig med att irritera andra. En stad och samlingsplats som denna var bunden att dra till sig sådana också.
 "Grattis du har inte levt under en sten hela livet utan att ha träffat folk" Åter klev han åt sidan, fast besluten om att ta sig förbi, medveten om att han inte svarade på hennes fråga. Kanske var det så att hon träffat hans föräldrar någon gång, men vad fick henne att tro att det var en basis för att han faktiskt skulle vilja konversera med henne, speciellt efter hur hon agerade.

Locura lade huvudet en aning på sned, medan ett svagt hummande lämnade henne. Återigen gjorde den andre ett försök att passera henne, och hon lät honom gå. Några få steg lät släppte hon iväg honom, bara precis så att han passerade henne, medan hon funderade över vad hon egentligen skulle göra åt den här situationen. 
Sedan bestämde hon sig att hon inte var nöjd.
Och återigen, med den övernaturliga rörelsehastigheten, placerade hon sig i hans väg, avbröt hans försök att vandra ifrån henne.
"Så oförskämd. Din far hade mycket bättre etikett." 
Hon blinkade med ena ögat samtidigt som hon bjöd på ett av de charmigaste leendena hon kunde frammana. 
"Vad är det som gör att du har så bråttom, hm?" Hon släppte honom med blicken. "Det måste vara något viktigt, ja, när du inte ens har tid att utbyta några ord med en ensam främling som bara söker sällskap..."
Återigen fastnade de gröna ögonen på den mörka hanen. 
"Något viktigt. Eller kanske någon? Ja, varför inte... Vem kan det vara?" Locura lät klorna på ena framtassen skrapa mot underlaget medan hon högt funderade. "En fiende, en vän, en älskare? Många band kan få dödliga varelser att rusa till platser, för tiden är aldrig på eran sida."

Det var en lättnad att hon lät honom gå, stod bara dumt kvar bakom honom. Äntligen kunde han fortsätta. Men känslan var kortvarig, och med en övernaturlig snabbhet var hon plötsligt där igen. Mitt i hans väg, blinkade fräckt med ena ögat och fortsatte babbla på om hans far. Som han fortfarande inte var övertygad om att hon träffat. Kanske var han trevligare än Rocco dock? Det gjorde inget. Han var inte sin far, skulle aldrig bli.
 "säger den som ställer sig i vägen för någon som uppenbarligen inte vill samtala" kontrade han bitskt. Ignorerade hennes pladder för att försöka ta reda på vad det var han ville. Hon var uppenbarligen helt bortom allt som skulle kallas vett. Sättet hon kallade honom dödlig som om begreppet inte passade in på henne själv. Ingen var odödlig.
 "Det är sent, kanske vill jag bara sova?" svarade han åter i samma bitska tonfall.
 "Så om du kunde lämna mig ifred skulle det vara mycket lättare för oss alla" han blickade emot andra invånare som såg åt deras håll. De talade kanske inte så värst tyst, och det var ganska uppenbart att Sirocco inte var direkt överlycklig över situationen.
 "Vill du samtala finns det många andra för dig. Adjö" han vände sig om och började gå åt andra hållet. Följde hon efter nu tänkte han vidta andra åtgärder.

Med ett leende på läpparna lät Locura den andra gå. Hon hade förstått nog för att inse att hon inte kunde attackera de levande öppet på dessa gator, och av ren respekt för Evens ålder valde hon att göra som det önskades av henne. 
Och därmed, eftersom att den andres attityd inte verkade förändras och Locura helt ärligt hade tröttnat på det otrevliga sättet, valde hon att låta honom gå. Kanske hon kunde finna någon annan, någon som faktiskt kunde bjuda in till och njuta av en trevlig konversation. 
"Jag hoppas Gudarna låter dig vandra säkert om nätterna." 
Ett kort skratt undslapp henne, innan hon höjde rösten ytterligare för att vara säker på att den andre hörde vad hon bad om.
"Hälsa Sleazoid!" 
Namnet hade kommit tillbaka till henne, och hon mindes hanen som hade dansat med skuggor, och hur han hade roat henne om nätterna. Och för ett ögonblick saknade hon de gamla tiderna, då Vitben vandrat med henne. 
Men de var förbi. Hon kunde bara leva i nuet, och just nu var Civitas det bästa alternativet.