Natten var klar, stjärnorna klädde himlen likt glänsade små stenar, plaserade där avgudarna själva. Månen kastade sitt sken över jorden, färgade alla skuggor blå. Trots att det var natt så var värdlen omkring de två varelserna, som satt och såg upp på himlens skådespel, ljus. Upplyst av skogens egna blommor som generade ett mjukt sken. I Luftrummet kring dem dansade eldflugorna i luften. Om man stod på avstånd skulle scenen te sig fridfull, magisk. 
Men för den gråblå av de två vargarna så var hela situationen svår att ta in. Inom honom spelade känslor han inte kunde namnge.
"Du säger att jag inte kommer härifrån?" Hans röst osäker, förvirrad. Han blickade på vargen som han sett som sin mor så länge han kunde minnas. Hennes ansikte lystes upp av den trädliknade måntatueringen. Hennes anlete ägde ett mild uttryck, som såg ursäktande ut, vilket var svar nog på hans fråga. Hon hade talat med honom i timmar nu, när de börjat hade solen fortfarande vandrat på himlen, och nu var de i nattens mitt, med månen högt på himlen. Hon hade berättat om dagen då hon hittade honom, hur hon trott att han varit död. Hur han första veckan mest varit tyst eller gråtit. Hon hade även försökt få honom förstå att han inbland blev en helt annan person. Det hela var mycket att ta in. Den senaste tiden, minutrar eller timmar var båda osäkra på, hade det varit en tystnad, för att låta honom tänka på det hela. 
Det var visserligen inte allt för otroligt. Han såg inte på något sätt ut som sin mor, adoptiv mor rättade han sig själv, och det enda de hade gemensamt var månen. Samt så hade han minnen, mardrömmar. Blod på röd sten, och här i skogen fanns inte den platsen. Mycket hade kommit tillbaka när hon talat, men han fann det hela fortfarande väldigt svårt att ta in. Väldigt mycket var fortfarande för honom förlorat. Allt han visste, allt han lärt sig, kom ifrån den bruna tiken intill honom. Hon fick säga vad hon ville, hon var hans mor.
"Jag älskar dig ändå, det vet du va?" Hennes röst lät osäker när orden nådde hans ögon och han log mot henne. Ja det visste han. Han nickade som svar, oförmögen till något annat.
"Du kommer alltid vara min mamma" svarade han och kunde se hur tårar bildades i hennes ögon, för att slippa se henne gråta, om än så i glädje,pressande han ansiktet mot pälsen i hennes hals. Andades djupt in hennes doft, fann det lugnande.
"och du kommer alltid vara min son" han hade inte ens märkt att han grät, över vad visste han inte, kanske allt? Allt som han förlorat? Allt som han fått? Föräldrarna han inte hade? Syskonen han inte kände? Vad det än var så kändes det skönt.
De satt så länge, med nosarna i varandras päls och grät tyst, av glädje, sorg och hopp, medan natten sakta fortsatte i sin lugna takt, med månen ovan dem som vakade över sin skog.

[Ensamt inlägg svara inte är ni snälla]