Vinden bar med sig fukt och doften av salt över de röda klipporna och in mot skogen. På vindens vingar gungade måsar, vars rop hördes klart över vågornas lätta brus. På himlen rörde sig ulliga moln in mot land. Solen hade redan passerat sin högsta punkt och hade påbörjat den långa resan ned mot horisonten, men det var ännu långt kvar innan det skulle mörkna. Bakom henne viskade träden mjukt, vaggade av havsbrisens mjuka beröring. Den smekte hennes kind, lyfte den långa fällen i vågor innan den fortsatte förbi. Hon höjde det smala ansiktet och slöt ögonen i en kort gäspning. Öronen reste sig på hennes huvud innan de slappnade av och lade sig under hornen igen.
     Dimitrij hade legat ute på klipporna en stund och lyssnat till de lugna vågorna och måsarna röster. Då och då följde hon fåglarna med blicken när de dök mellan klipporna och rörde sig bland stenarna på breda fötter. Hon kunde känna deras rörelser, deras sinnen, precis som hon kände flockens sinnen på avstånd. Hon hade rört sig längs revirets kuststräcka för att lära känna området bättre, och hade funnit den höga, branta klippa hon nu låg på. Nedanför henne sträckte sig lägre klippor och en mindre stenstrand bara några språng bort. Från sin höga punkt kunde hon se över skogen bakom sig, och långt ut över havet. Det var en bra plats.
     Hon gäspade på nytt och drog in framtassarna över den branta kanten för att resa sig upp. Lugnt backade hon ett steg och sänkte kroppen mot marken för att sträcka på sig. Blicken sökte sig ut över det vidöppna havet. Ett litet, snett leende sökte sig in över de mörka läpparna. Hon hade lett oftare än vanligt den senaste tiden, även om det fortfarande var väldigt sällan. Åtminstone var det sällan roade leenden. Hon steg fram till klippkanten igen. Vingarna vid hennes sidor fälldes ut med ett kort svischande läte. Hon blev stående med dem utfällda, med ansiktet höjt mot vinden, kände hur den rörde sig över hennes kropp, runt vingarnas membran och de långa fingrarna. Det var en härlig känsla. En fri känsla. Hon hade kunnat stå där hela dagen om hon inte hade vetat att hon hade mycket att göra. Där fanns uppgifter att sköta, och hon skulle snart återvända till de andra. Hon drog ett djupt andetag, kände saltet i luften. Om en liten stund.

Fjällen hade redan börjat torkat och hanen var inte alls van detta. Men att känna kroppens tyngd och sanden mellan tassarna gav honom ett rus av adrenalin.
Med en aningen ovana steg nosade han nyfiket på allt nytt han kunde hitta, då han hittat balansen så pass att han kunde springa satt han fart mot de höga klipporna. 
Med ett felsteg stupade han framåt och sanden yrde kring havsvargen. Med sand i pälsen ruskade han envist bort det mesta innan han vinglade upp på benen igen. Allt var så nytt, så vackert och farligt. Detta var där han hörde hemma, havslivet var inget för honom. Hans fars starka gener hade gett honom starka ben och hals, något han var stolt över. De andra havsvargarna såg honom som ett missfoster, en skam för deras släkt för att han inte hade släktens vackra fenor och färger. Han var annorlunda, men han var också en stolt och psykiskt stark ung hanne. Hans far var en dragark, väldigt drak-lika drag men hade huvud och fluffig svans precis som en varg. Vilket han inte vet om, för han har aldrig träffat honom. Han vet inte om hans far är i livet eller hur långt bort han är. Men hans mål och livsönskan just nu, är att finna sin far och leva tillsammans med honom. 
Klipporna såg torra ut så det var ovant att få så fast grepp om stenarna, men han tog sig upp med några skutt och lite vingliga steg. Klipporna vart brantare, men han kunde hitta små vägar där han kunde komma upp utan större svårigheter. Han gled lite då och då, men det var bara ren ovana. En slags doft han inte känt förut vandrade förbi hans nos, vad var det? Något som måste utforskas. Han kunde kika över klippkanten och nu kunde han se det han känt doften utav. Någon sorts varelse med konstiga grejor på ryggen. Crusoe försökte smyga så gott han kunde, klorna hade ned några småsten och han var lite uppjagad över den nya upptäckten. Djuren som flög på himmelen hade också något konstigt på ryggen, var denna varelse en av dom? Var det ledaren för himmelens varelser? Om det var det var han tvungen att vara försiktig så att den inte tog honom med sina klor och flög iväg som många av himmelens mördare gjorde. Tog fisken som hjälpte hans släkt med vattnets växter. Men om han tog det försiktigt så kanske den inte skulle anfalla. Han smög sig upp på klippan och var nu synlig, varelsen fällde ut sina vingar och Crusoe vart en aningen osäker. Men hade ingen lust att fly från detta, han var tvungen att veta vilka faror som faktiskt kunde lura här. Hans instinkter sa åt honom att gömma sig, men hans hjärta sa stanna. Stanna och se vad detta är för underlig men fascinerande varelse...

Hon hade känt sinnet röra sig redan tidigare. Ett ungt sinne som hon valt att inte bry sig om. Det fanns många främlingar här i världen, och hon kunde inte möta alla. Särskilt inte alla små medvetanden, de unga. Sinnet hade kommit från havet, längre bort bland stenarna och klipporna till hennes höger. Långt nedanför den klippa hon själv stod på.  En havsvarg, om hon skulle gissa utan att se sig om. Det gick inte att känna vad eller vem det var om hon inte hade mött sinnet förut, men utav det faktum att det kommit från havet så antog hon att det var så.
     Hon slappnade av i vingarna och höll dem delvis utfällda när hon kände att sinnet rörde sig i hennes riktning. En målmedveten kamp upp för de höga klipporna. När sinnet kom närmare kunde hon höra dess klumpiga rörelser, som av ovana att klättra bland stenarna. Hon såg i ögonvrån efter främlingen, och lade märke till en liten rörelse längre bort. Ung, av ljudet att döma ovan vid miljön och väl synlig för hennes skarpa blick. När den rörde sig över klipporna, och upp på den hårda marken bakom henne som i ett försök att smyga, så fällde Dimitrij ut vingarna helt på nytt. Vem främlingen än var så var den inte mer än en valp. Hon kände ingen oro över ynglingens närvaro. Där fanns inga andra vargasinnen i närheten som hon inte redan kände väl, men hon misstänkte att där fanns fler i havet, för långt ut för att hon skulle nå dem med sinnet.
     Utan att se på valpen satte hon sig ner, fortfarande med vingarna utfällda. Vinden sökte sig ännu genom hennes päls, över vingarna och in mot skogen bakom. Den lilla stund av frid hon känt var redan över. Hon skulle snart återvända till de andra. Hon kunde känna dem röra sig, längre bort bland träden. För långt bort för att känna annat än med tankarna.

Den unga vargen fick en känsla av ignorans, men varför? Var denne inte på humör? Hanen var osäker, vingarna var det som gjorde honom osäker. Vinden smekte hans fortfarande lite blöta päls och gav den blå nyansen en skimrande glans. Crusoe tog ett vågat steg framåt och tog sig mod till att tala "Ursäkta mig.. Stör jag? Isåfall kan jag gå om du vill stanna.." Talade denne samma språk? Det var bara att hoppas på det. 
Den fasta marken under tassarna gav honom rysningar, kroppen kändes tung men mycket mer stabilare. Han hade inga planer om vart han skulle vandra här näst, men att fråga om vägen var inget han tänkte göra. Han var tvungen att lära sig av sina misstag ifall han vandrar snett eller trampar in på någons revir. På så sätt får han lära sig hur alla varelser här fungerar på antingen den lätta eller hårda vägen. För han antog att inte alla var så vänliga mot nykomlingar, särskilt inte valpar..

En ung röst till ett ungt sinne. Dimitrij slappnade vek in de långa fingrarna längs vingarmarna innan hon fällde in hela vingarna mot sidorna igen. Hon vände huvudet tillräckligt för att fånga valpen i ögonvrån. "Det är inte du som stör", svarade hon lugnt, men tillräckligt tydligt för att han skulle höra. Nej, det var inte han som störde. Det var minnen, tankar, känslor och flockens rörelser. Lugnet störde henne, på sätt och vis, som lugnet inför en annalkande storm. Det började bli dags nu. Målet var långt bort, men det var dags att börja kämpa för att nå dit. För att bli redo. Hon var, på sätt och vis, ensam. Men det var något hon skulle ändra på.
     "Kom du från havet?", fortsatte hon lika lugnt efter en paus. Inte för att hon undrade, hans närvaro hade tydligt kommit iland från vågorna, utan för att tydligare visa att han fick vara där. Åtminstone för nu. Han var bara en valp.

Crusoe hörde hennes ord, han kunde tyda dem, honan talade hans språk. Hans päls var alltid fuktig, han försökte få vattnet att stanna inne vid skinnet så att dem är instängda och kan fortsätta 'fukta' hans kropp. Men hans krafter var ej fullt kontrollerbara ännu, i vattnet fungerade dom utmärkt! Men det var dock lite svårare på land..
Han fick ett lungt leende på sina svarta läppar, och då hennes fråga nådde honom talade han lika lungt med en aningen klar ton. "Det stämmer. Detta är mina första steg jag tagit på fast mark.. Jag måste erkänna att ditt rike är vackert..." Sade han lungt. 
Då de var igång och talade kom han på sig själv att inte ha presenterst sig. "Ursäkta, mitt namn är Crusoe. Får jag be om ert?" Hanen satte sig ned, underlig känsla därför att han brukade aldrig sitta ned under ytan. Men det var väll bekvämt, antog han.

Hans första steg på fast mark. Det förklarade klumpigheten. Hur kunde en varg, med ben skapta för att gå, aldrig ha använt benen för att gå på den mark de var ämnade? Gick havsvargar längs havsbottnen? Det trodde hon inte. Han var vältalig för att vara valp. Hon hade själv tvingats växa upp snabbare än de flesta för att delta i Jakten, men de valpar hon mött här i landet hade inte haft samma anledningar. Varför slutade de vara valpar när de inte behövde sluta än på lång tid? Hon tyckte inte om att se unga liv mista sin ungdom, men det var precis vad hon själv skulle slita från andra, och det tyngde henne.
     Hennes rike? Hon antog att han menade fastlandet där hon levde, och inte något hon regerade över. Pha! Han var inte mer än valp och försökte sig på ord som inte passade en valpmun. Crusoe.
     "Dimitrij", svarade hon kort och såg över axeln på den lille med sina skarpa, grå ögon. Där fanns en hårdhet i dem som hon själv inte tänkte på, men som vittnade om att hon hade sett mycket. Strid och förluster. Dolda under den långa pälsen fanns ärr som vittnade om hennes liv, men de var inte hälften så många som hon visste att de skulle bli innan hennes tid var över. Hon såg på valpen med sin vägande blick, studerade hans säregna skepnad, med fjäll och blank fäll. Han var stor för att vara valp, men sinnet sade henne att han inte var så gammal.
     "Hur gammal är du, valp?" Tonen förblev lika lugn som tidigare. Var han ensam? Om han kommit från havet så var hon inte säker på att han kände till att han befann sig inom gränserna för hennes och flockens revir. Naiv, på ett helt nytt sätt. Okunnig inte bara på grund av åldern utan på grund av var han kommit ifrån.

Crusoe granskade henne noga med sina havsgröna ögon. Detta gick bra, första samtalet med någon från detta rike. Havsriket var stort, oh ja, mycket fanns det här som han aldrig sett under ytan förut. Små skaldjur som kröp på marken? Eller vad var det för något? 
Dimitrij svarade honan och valpen hade öronen riktat mot henne. 
Hur gammal han var? 3650 dagar var han.. Han funderade, det var inte vanligt att man räknade i år i de släktet han kom från. Han tänkte ett litet tag till, varje år sprider sig isen på havsytan.. Och.. "Precis passerat 10 havsår" det var det de brukade säga, havsår. "Får jag fråga om er ålder Dimitrij?"

Tio havsår. Hon antog att det kunde jämställas med vanliga år. Tio kunde vara rätt ålder på sinnet. Hon synade valpen än en gång, vägde tydligt honom med blicken innan hon höjde lätt på ögonbrynen. "Jag är gammal nog att vara din mor." Gammal nog för att vara hans farmor för den delen. Det fanns många i landet som var unga mödrar. För många, i hennes egen mening, men det hade inte med henne att göra. Det var tanken, inte faktumet, som störde. Tankar som spann trådar och lockade fram många gamla minnen ur sina vrår. Det var minnen hon inte ville tänka på, av vänner och de hon hållit nära. De hon hoppades möta igen när hennes tid tog slut.
     Hon höjde öronen över huvudet och vände blicken mot skogens rand när ett av de sinnen hon ständigt hade i bakhuvudet började röra sig i hennes riktning. Han skulle inte nå till klippan än på en stund, men hon visste att den unge stäppvargen var på väg. Öronen slappnade av under hornen på nytt. Hon reste sig lugnt upp och vände sig mot havsvargsvalpen. Det hornbekrönta huvudet sänktes så att hennes blick hamnade i hans ansiktshöjd.
     "Vet du var du är, valp?" Där fanns ett allvar bakom den lugna tonen, trots att där inte fanns något hot i hennes röst. Hon skulle aldrig hota en valp, så länge den inte var en av Dem.

[Stäppvargen som nämns är en av Jägarnas NPCs. Det tar en liten stund för honom att dyka upp dock.]

"Jag är gammal nog att vara din mor" Han skrattade till som ett 'heh'. Han började tänka på henne, hans mor. Han undrade hur hon hade det.
Crusoe rörde lite på benen, det var ovanligt tungt att bära sin egen vikt. Var han så tung? Han log för sig själv och kände hur vinden smekte hans päls och torkade ut hans fjäll som han ständigt försökte hålla fuktiga. 
Gräset som växte här i små tuvor påminde om de gräs de hade under ytan, fast dessa såg stel och vassa ut. Livet på land verkade tufft, men så mycket bättre än livet han hade haft under ytan. Han kände sig säker, för här uppe kunde ingen i hans släkt vandra till och döda honom om de fick veta vilket hemskt 'misstag' hans mor hade begått. Det var dödsstraff för en sådan oren sak, han själv var lättad att det var han som var tvungen att dödas och inte hans mor eller halvsyskon. Men så länge han var här behövde han inte frukta dom. 
Han spetsade öronen över hennes ord, betydde detta att han inkräktade? "Nej tyvärr vet jag inte det.. Kan du säga mig vart jag är Dimitrij?" Nu när hon frågade detta hade han känn av att han just hade inkräktat på någons revir. Om han gjort det, måste han bort härifrån för att inte göra någon arg.

"Du befinner dig på Numooris östkust", svarade hon, utan att släppa valpen med den skarpa blicken. "Norrut hittar du träsket, och söderut ligger savannen. Bakom dig ligger Skogen som överlevde." Båda vingarmarna sänktes så att knogarna placerades mot marken vid hennes sidor, likt ett extra par ben när fingrarna hölls vikta längs armen. "De närmsta milen mark här är mitt, och min flocks, revir." Hennes flock. Hon visste inte om tanken var roande eller sorglig. "Du behöver inte vara rädd för oss, vi jagar inte de levande, men jag råder dig att inte stanna här för länge." Rösten förblev låg, med en underliggande ton av allvar. Hon ville inte ha en valp på reviret som inte hörde flocken till, och hon hade nog med andras valpar och Noviser att lära nu som det var. En ensam valp betydde ofta att där fanns fler munnar att mätta, och hennes flock växte och behövde de byten de hade i området. Dessutom ville hon inte riskera livet på någon som inte redan var eller hade valt att bli en del i Jakten, särskilt inte någon så ung. Gudarna enbart visste hur länge deras frid skulle vara, och om de skulle få tillräckligt med tid för att ens höja någon till Antagen innan Nattens Barn upptäckte vad hon hade satt i rörelse. Åh, de skulle alla ha många ärr innan den här kampen var över, och de ärrade skulle skratta sig lyckliga över att ha livet i behåll.

Hans misstanke stämde, han var på någon annans revir, nej inte vem som helsts revir utan Dimitrij's.. Crusoe kände att han borde ge sig av, att stanna vore som att inkräkta, och det skulle varken han eller flocken gilla. Hennes ord lugnade honom "Du verkar vara en godhjärtad varelse.. Jag känner inget obehag, konstigt nog. Men jag ska inte stanna allt för länge, du har mitt ord på det.. Men får jag fråga vad den här platsen kallad savannen är för ett område?" Namnet lät lite som hans mormor Savarjane. Men han antog att Träsket skulle bli hans nästa destination. Men för att vara lite säker på vad som väntade honom på färden dit så var han tvungen att fråga "Finns det några flockar jag borde hålla mig undan från? Jag vill inte ställa till med något som jag kanske aldrig kommer att kunna avsluta" hans röst var vaksam, väntade på honans svar medans han försökte memorera in de olika platsernas destination där hon talat om vart dem låg.

Den sedvanligt tankfulla rynkan mellan Dimitrijs ögonbryn djupnade en aning, innan hon skakade kort på huvudet och kastade en blick söderut. Savannen. "Det är ett torrt landskap med vasst gräs och taggiga träd." Hon rätade på sig och såg ned på valpen. "Det finns flockar i hela landet. Där är många som inte ursäktar främlingars felsteg. Men du kan inte missa flockarnas revir om du har nosen med dig." Det var för många i landet som glömde nosen. Hon kunde inte förstå hur någon kunde vandra in på ett revir utan att känna flockens markeringar. Dofterna var tydliga för den som använde sin nos. Det var förståeligt att en valp som aldrig varit iland inte kände skillnaden här, där vinden vandrade inåt skogen och doftade av salt, men han kunde inte missa reviren inåt land.
     Ett kort, kallande yl fångade hennes uppmärksamhet lika tydligt som sinnet hon följt på dess väg hit. Dimitrij höjde blicken och såg mot skogsranden. Ett djupt, men lika kort och tydligt svar lämnade hennes strupe innan den unge, ozelotmönstrade stäppvargen uppenbarade sig bland träden och snåren. Han såg snabbt mellan Dimitrij och valpen framför henne. Bakom honom viftade den kortare svansen.
     "Det är dags för mig att gå", sade hon lugnt och började långsamt att röra sig ned från klippan. Hon vände blicken mot valpen när hon passerade honom. "Vandra i ljuset, Crusoe."

Han lyssnade noggrant till varginans ord. 
Träsket lät mycket mer lockande än savannen, och valpen uppfattade allt. "Träsket får bli mitt nästa mål, med tiden så kommer jag till den punkten då jag måste bege mig ut mot varmare ställen för att veta vad jag har att göra med" crusoe hörde den främmande vargens yl och sedan Dimitrij's. Under ytan lät det mer som en slags siren sång, något som berättades hos de gamla i släkten. Havsvargar som lockade ned vargar från åvan ytan ned i vattnet för sedan få möta dess öde. Men Crusoe hade aldrig hört något som detta, aldrig förut. 
"Vandra i ljuset Crusoe" Han skulle följa rådet, för mörker var något han ogillade. "Jag hoppas innerligt att våra vägar korsas åter igen, Dimitrij" Sade han innan hans tassar började vandra bort mot träskets håll.

Stäppvargen vände om när hon slöt upp vid hans sida, och de vandrade tillsammans bort från klipporna, in bland skogens träd. Bakom sig kunde hon känna valpens sinne vända och röra sig norrut. Hon fnös kort.
     "Vem var det?" Sixten såg upp på henne med samma positiva blick som alltid. Hon mötte hans blick innan hon såg framåt igen, i den riktning de vandrade.
     "En valp", svarade hon kort. Hon släppte havsvalpens närvaro med sitt sinne när han långsamt hamnade längre bort, och spred istället sitt sinnes trådar framåt. Mot flocken, där såväl äldre som yngre medvetanden rörde sig. Hon hoppades att de unga fick förbli unga så länge det varade, även om hon visste att det inte skulle bli långt.

[Avslutat]