Det fanns inte mycket snö kvar på Samudrs stränder och den som fanns låg i hårt packade drivor upp blåsta mot knipporna. Vinden ven tjutande över de steniga klipporna och piskade den blå manen på Lawaren till oreda. 

Hon hade försökt jaga några ulliga sälar tidigare under dagen men de hade lubbat tillbaka ner i havet när de fått syn på hennes blå man. Ilsket muttrande hade hon attackerat ett träd för att slita av en gren med missbedömt segheten i trädet. Efter att ha kämpat med den nedrans grenen i några minuter hade hon ilsket skällt på trädet med den misshandlade grenen i flera minuter innan hon i vredesmod spankulerat iväg. På vägen hade hon fortsatt att morra åt allt som hon råkade sparka på, för det var ju inte hennes fel att det låg saker i vägen för henne!

Nu hade hon stannat upp vid ett av dem större vattendragen, inte längre lika ilsken. Det fanns i alla fall ingen sand som kunde blåsa henne i ansikten, även om vindens envisa vinande inte var mycket bättre. Arkal fick syn på en blek bit drivved och lade sig ner för att tugga på den. Hennes blick var fäst på havet långt där borta. Det var lågvatten och den klippiga stranden dominerade utsikten. Havet hade nästan samma järngrå nyans som himlens gråa moln.
Samudr var egentligen en rätt trevlig plats eftersom det inte var så många vargar som verkade spendera sin tid här... Även om det blev lite ensamt i längden, inte för att hon var ensam! Absolut inte! Hon gillade att vara ensam så att man slapp stå ut med korkade, spetsörade idioter som ändå inte hade någonting att komma med!
Med en morrning attackerade hon drivveden igen och fortsatte stirra på det grå havet.

Han var inte jättenöjd med vart han hade landat. Det blåste kallt men det fanns i alla fall inte mycket snö. Leutwin drog vingarna närmare kroppen och suckade djupt. Det var Etina som hade bestämt platsen som de skulle mötas på igen. Den lilla Silannin som hade slagit följe med honom sedan länge sedan och som han ansåg vara sin bästa vän. Leutwin var dock rätt säker på att hon valde de mest retliga platserna att mötas upp på. Hon visste att han avskydde kylan men trots det så kunde de inte mötas i utkanten av en varm öken.
Olikt resten av hans familj var han inte blå, han var blågrön. Men han hade ärvt de stora vingarna som var markerade med ett par stora cirklar. På huvudet bar han ett par horn och längst ryggen taggar som stack upp.
I can sense that you have arrived. Sade en plötslig röst i han huvud. Etina var telepatiker och de hade en länk emellan dem som de kunde tala via när avstånded var tillräckligt kort. Den hade utvecklats under många, många år och den sträckte sig långt.
"Indeed. The only question would be. Where are you?" Svarade han högt och tydligt så att alla runt omkring kunde höra. Inte för att det fanns någon annan omkring. Han hade inte sett en enda annan varg på länge.
I'm.. Basically around the corner. I just got held up.
"You know I don't really like cold?" Svarade han med ett leende.
What? You doont?
"Sarcasm?"
Sarcasm.
"Just hurry." fortsatte han med ett leende samtidigt som han fortsatte i sin riktigtning. Vinden hade gjort det svårt att få en överblick över området men det skulle nog gå att röra sig bort till vattendraget ändå. Det var inte allt för långt borta nu.

Efter att ha duggat på drivveden ett tag till kastade hon ner den i vattnet och spottade ut böset som hon hade fått i munnen. Hon såg efter drivveden tills den guppat iväg utom synhåll. Då fnyste hon och började vandra uppåt längs vattendraget, tillbaka mot bergen. Det var nog ändå dags att lämna den här steniga kusten. Hon hade blicken fäst på bergen ända tills hon råkade trampa ner i det iskalla vattnet och hoppade bort från det med ett tjut. Med raggen rest och blottade tänder morrade hon åt vattnet innan hon fortsatte stega iväg mot bergen.