Drakargens skador var läkta. Nöjt såg Wunjo över sitt arbete. Glöden från tecknet längs hennes hals dämpades tills det slocknade helt.
Med en nickning signalerade hon till Leutwin att hon var färdig. Skadan hade inte varit allvarlig, men säkert besvärlig. Förhoppningsvis skulle drakargen gå utan besvär.
"Så det kan gå, inte sant?" Wunjo log tandigt och reste sig upp. Den lilla skråman hade inte varit något problem att läka. Hennes röst var utdragen, honungslik. En lätt hes ton. Det var länge sedan hon talat med någon - den sista varg hon utbytt ord med var hennes mor, då hon lämnade hemmet. "Vad behövde du göra för att förtjäna detta, Drakvarg?"
Hon tippade huvudet åt sidan, sedan åt andra hållet. Snett vid sidan om sig hade Wunjo placerat sina korgar. Uruz hade gjort dem åt henne. Det var som en tätt vävd ryggsäck med mindre korgar på sidorna. I dem bar Wunjo alla möjliga förnödenheter, allt ifrån torkat kött som färdkost till sina smycken. Hon hade även med sig djurhudar och pälsar som vindskydd ifall hon behövde slå läger, eller hålla sig varm kalla nätter. Värme spreds i hennes bröst när hon tänkte på sin mor, som hjälpt henne packa, och brodern Uruz som vävt korgen åt henne. De förstod vikten av hennes resa. Hennes syner var gudasända.
"Förargade du Gudarna, hm? Kanske retade du upp en lokal puma?"
Wunjo fnissade hest och lade sig bekvämt ner. Hon behövde vila, och vad bättre fanns det än att dela historier med en främling? Drakargen hade minsann väckt hennes intresse. "Mitt namn är Wunjo."

[Till Leutwin]

Han sträckte på benet efter att hon signalerat att han var färdigläkt. Ett brett leende spred sig över hans anlete. Det måste ha varit absolut första gången som han fått se den läkande kraften arbeta och det var lika otroligt som han hade hört. Han hade kunnat klara sig utan bestående men även om den andre inte hade kommit hans väg. Men han kunde erkänna att det var mycket bättre på detta sätt.
"Sant, sant." Svarade han medans han lyfte blicken till den andre. "Tack." Han sänkte menande på huvudet. Hans blick följde henne när hon ställde sig upp. Han undersökte hennes markingar. Till viss del hade det varit intressant att ha lysande markeringar. Men det skulle också göra det svårare att gömma sig.

Vad behövde du göra för att förtjäna detta, Drakvarg?
Förargade du Gudarna, hm? Kanske retade du upp en lokal puma?
Leutwin stadgade upp sig med vingarna innan han sträckte på ryggen och sedan lade sig till rätta igen, med de stora skinnvingarna löst liggandes vid hans sida.
"Jag?" Skrockade han. "Jag skulle då aldrig irritera någon gud. Du ser, Gudarna och jag har förståelse för vandra." Det var en något skämtsam ton han använde. Han trodde att gudarna existerade men han följde ingen av dem. Han tillbad ingen och han hade bestämt sig långt innan att han aldrig skulle det heller. Men han var till viss del avundsjuk på gudarnas allvetande. Det var något han strävade efter. Att veta allt.
"Jag försöker mitt bästa för att inte irritera någon av dem. Och de låter mig sköta mitt." Hans breda leende gick ner till ett förnöjt smil medan's den andre lade sig till rätta igen.
"Wunjo." Upprepade han, något fundersamt. "Vilket vackert namn. Passande. Mitt namn är Leutwin."

Drakargen tackade artigt, vilket Wunjo uppskattade. Hon hjälpte gärna till utan att kräva utbyte, men oartighet var något hon inte uppskattade det minsta.
Nyfiket löpte hennes blick över vingarna. En gudasänd gåva, ja, flygets förmåga var minsann inget att ta på lätt. Wunjo avundades drakargen, men accepterade samtidigt sin egen lott. Att vara i luften var inte en del av hennes syfte, även om hon ibland längtade efter att se världen från deras ögon.
Gudarna och jag har förståelse.
Wunjo nickade, men rynkade lite på pannan åt hans skämtsamma ton. Gudarna var inget att roa sig över.
"Jag ser," svarade hon fundersamt. Drakargen fortsatte att förklara att han gjorde sitt bästa för att inte irritera någon av dem, så länge de lät honom sköta sitt.
"Du har åtminstone tron." muttrade hon och sträckte ut frambenen en aning. "Utan tro är man inget."
Wunjo nickade allvarligt. "Ja."
Drakargen presenterade sig som Leutwin. Wunjo nickade igen, nu med mindre allvarsamhet.
"Leutwin. Leutwin-Leutwin." Hon smakade på namnet, försökte minnas det. Ärligt talat var Wunjo dålig på att minnas namn. "Jag är på väg mot Samudr, Leutwin. Det nya Samudr. Har du sett det? Kanske bar dina vingar dig dit en gång."

Han lyssnade på vad hon svarade och nickade endast lätt. Han hade med lätthet kunnat starta en långvarig diskussion om allt vad gudarna och hans tro gällde men även någon så kortsynt inom de sociala normerna som Leutwin insåg att det fanns en tid och plats för allt och att det inte var tid för det just nu.
Det drog lite i mungiporna när den andre upprepade hans namn ett par gånger. Han skulle inte säga att hans namn var speciellt konstigt, men han hade också växt upp med det. Han log ännu mer när han mindes om hur Etina hade kallat honom Lödsvin ett par gånger när de först mött.
"Samudr." Sade han fundersamt. "Samudr. Jag visste inte ens att det fanns ett gammalt Samudr." Skrockade han. "Jag har ju dock fått höra att jag inte är speciellt bra på att komma ihåg namn." Hans ton gick över till fundersam medans han fortsatte att fundera på om han hade hört namnet innan. Det kändes bekant men han kunde inte sätta tassen på hur han skulle ha hört det. "Jag skulle dock vara intresserad av att se detta nya Samudr." Hans leende blev bredare på ett nästan barnsligt sätt. Visste väckte detta hans intresse. En plats han inte var säker på att han besökt.

"Visst fanns det," svarade Wunjo skrockande. "Jag borde veta. Det var där jag föddes."
Wunjo tippade huvudet åt sidan, igen. Som en nyfiken uggla betraktade ett vankande mål mat.
"Det sägs att det visst ska ha fallit sönder i jordbävningen. Men vi lawarer är ett envist folk," Wunjo log stolt. Tillhörigheten hon kände inför andra lawarer var enorm. "Samudr ska vara återupprättat. Nytt." 
Wunjo nickade, övertygad om att vandrarnas rykten varit sanna. "Ja. Så det är dit jag färdas nu. Jag såg det i en syn, förstår du."
Något dramatiskt fanns i Wunjos ton vid den sista meningen. Hon var stolt över sitt band till gudarna. Deras egna sändebud. "Det är deras vilja att jag färdas dit. Gudarnas. Så det är dit jag går."
Wunjo log och placerade graciöst det ena frambenet över det andra. "Om du vill se Samudr tänker jag inte stoppa dig. Men det är mitt folks hem, var beredd på det."

"Jag tror dig." Svarade han kort när Wunjo sade att hon var född där. Han fortsatte att nicka förstående när hon pratade om Lawarer och Samudr. Men när den andre nämnde syner så öppnade han det ljusa ögonen och tittade intresserat på henne. Syner. Att veta vad som kommer hända innan det ens har hänt. Det var ett steg framåt som inte ens Leutwin kunde drömma om klara av. Tankarna på att veta vad som skulle hända i framtiden var något han tänkte på från och till. Han hade bytt sin eldkraft för att kunna se in i framtiden. Men ack. Det var något han endast kunde drömma om.
Han drogs tillbaka till konversationen när Wunjo pratade om att hon gick dit gudarna pekade.


Om du vill se Samudr tänker jag inte stoppa dig. Men det är mitt folks hem, var beredd på det.
"Oroa dig inte." Sade han skämtsamt. "Jag skulle vilja se det. Och sedan fara vidare. Jag är inte den typen som ockupperar ett område. Och om det är gudarnas vilja så går jag inte emot dem." Han höjde huvudet mot himmelen. Någon dag skall han veta allt.

"Har du sett mycket? Vandrar du?"
Wunjo studerade drakargen, drog sina lemmar nära kroppen. Bekvämt stoppade hon frambenen in under kroppen. "Ockupera- ... det behöver du nog inte oroa dig för." Wunjo log, nu med en något vänligare ton. "Det finns säkert en plats för dig där, om du vill ha den." Wunjo skrattade roat. "Gudarna välkomnar dig nog där du än vandrar, Leutwin. Vad är målet med din vandring, om jag får fråga? Är det så enkelt att du bara vill se allt inom Numooris gränser?"

[uff kort D:]

"Jag har sett en hel del." Svarade han betänksamt. "Allt ifrån skogsbränder till blodsugande vargar. Om du hade frågat min kamrat så hade hon nog sagt att det är mindre vandring och mer.. Att gå vilse." Svarade han skämtsamt. Det var sant att han ofta valde att gå åt ett annat håll på grund utav att han sett en insekt han trodde sig aldrig sett innan och ville studera den närmare. Han sträckte på de stora vingarna innan han vek in dem tätt intill hans kropp. De blev lätt så stela när han låg ner.
"Problemet är än mindre om gudarna tillåter mig mer än att jag själv inte kan se mig själv på annat än vandrande ben." Han nickade till lite lätt som för att instämma med sig själv. "Mitt mål.." Han fick tänka till lite på frågan. Att utmana gudarna och få veta allt det är att veta kändes som ett dåligt svar just i detta sällskap. Även om han ville veta den andres reaktion på just ett sådant svar.
"Att lära mig så mycket jag kan om denna världen. Få se allt den har att erbjuda. Det finns inget viktigare för just mig i nuet." Svarade han tillslut med ett litet flin på läpparna.

Skogrbränder, blodsugande vargar. Det sista rynkade Wunjo nosen litet åt. Kunde han verkligen mena...?
"Se allt?" Wunjo log lite åt vargen. Det var inget dåligt mål, men var det uppnåeligt? "Kunskap är en bra sak att sträva efter."
Wunjo reste sig, kände sig nu mer utvilad än tidigare. Hon behövde röra sig vidare, och det nu om hon ville nå Samudr så snart som möjligt.
"Jag måste börja röra mig mot Samudr," förklarade hon och började lirka på sig sin packning. "Du är välkommen att vandra med mig, Leutwin. Eller ta din egen väg. De där vingarna verkar användbara för det syftet."


[Avslutar detta här! Wunjo tackar Leutwin för sällskapet och rör sig vidare]