Bergen som reste sig på denna plats var nya. Wunjo mindes dem inte från sin resa från Samudr som barn. Bekymrat rynkade hon pannan åt synen när hon vandrade längs leden genom de sylvassa klipporna. Platsen kändes direkt hostil, otrevlig, men enligt ord var det snabbaste vägen till Samudr från Ötamon. Wunjo rynkade ogillande på nosen åt en särskilt vass klippkant som hotfult spretade mot skyn.
Om landskapet förändrats så drastiskt under hennes livstid, vad hade då hänt med Samudr? Det skulle säkert inte vara detsamma, det var Wunjo beredd på. Hon undrade vilka som fanns kvar. Hennes släkt? Nog måste lawarerna upprätta Samudr som det varit. Wunjo log lite drömskt, funderade kring vilka hon kunde tänkas träffa där.
Tankspritt vandrade hon längs stigen, med ett tydligt mål i sinnet. Resan började närma sig sitt slut för henne.


[öppet för de som vill! annars blir det ett ensamroll]