[Blev inspirerad av Vics inlägg med Oberon <3
Utspelar sig också snart efter vinter eventet.]

Kvällssolens sken fick ljuset att bilda sneda pelare där det sträckte sig förbi trädkronorna genom skogens dis. Det hade regnat hela förmiddagen, men hade under eftermiddagen klarnat upp igen. Luften var ljum, och vinden rörde sig som vanligt bland växterna. Arno kunde se bladen röra sig. Han kunde känna dofterna burna på den lätta brisen, från havet, från flockens medlemmar och djur i området. Doften av vatten, av gräs och träd, av fåglar och jord. Doften av fukten, och den väl bekanta doften av hans föräldrar när han med aningen tveksamma steg skyndade bort till sin fader.
     Det hade varit förvånansvärt tyst hela dagen. Arno hade själv inte sagt mycket alls sedan han vaknat. När han försökt så var det som om hans röst försvunnit. Han hade försökt lyssna till de andra medlemmarnas röster, deras rörelser och deras andetag som han brukade, men allt hade varit tyst. Dagens träning hade inte gått vidare bra då han inte kunnat koncentrera sig ordentligt. Det var inte som att alla ljud hade försvunnit, men de kändes väldigt avlägsna, som att lyssna till något från under vatten. Han var van vid att ha mycket ljud runtom sig. Han hade alltid haft väldigt god hörsel, och haft lätt för att höra saker redan innan många andra uppfattade ljudet, så han fann tystnaden obehaglig. Det tycktes inte som att de andra i flocken stördes av den dock.
     ”Pappa!” Arno såg upp på Zayev med en besvärad min när denne vände sig mot honom. Sonen talade med betydligt högre röst än vad han brukade för att han skulle kunna höra sig själv, även om han inte tänkte på det. De tre öronen klippte upprepade gånger på hans huvud, och han rynkade på pannan. Han kunde se sin fader svara något, men hörde inte ordentligt. Kanske drev Zayev med honom. Han visste att fadern kunde göra saker med ljud. Kunde han ha tagit bort alla Arnos ljud? Vad hade han gjort för att förtjäna det?
     ”VA?” Han lutade nästan demonstrativt huvudet i sidled med en koncentrerad min då han försökte höra. Svansen, som tidigare krökt sig in mellan hans ben av oron, började tveksamt vagga i små rörelser bakom honom. Han drog på läpparna så att de smalnade av i ett tunt streck.  Efter ett kort ögonblick skakade han på huvudet.
     ”ÄR DET TYST FÖR DIG OCKSÅ? Jag hör inget!” Den besvärade minen i hans ansikte blev intensivare. Han hade kommit till slutsatsen att de andra fortfarande hörde. Det måste vara så, varför hade ingen annars påpekat tystnaden? De kunde väl inte bara fortsätta som inget om allt plötsligt blev så tyst? Som när vinden försvunnit, fast nu var det allt ljud istället.

Zayev skakade bistert på huvudet. Han och Naira talade om det som överraskat dem båda: att en av sönerna plötsligt verkade ha tappat allt vad fokus hette.
    "Hade det varit Oberon hade jag inte blivit så förvånad, men Arno brukar vara skärpt."
    "Zayev!"
Han såg på henne med höjda ögonbryn. Hennes skarpa blick borrade sig in i honom.
    "Du vet lika väl som jag att Oberon lätt tappar koncentrationen."
    "Ja, men du behöver inte säga det så!"
Ett litet leende spred sig på hans läppar. Han strök tungan över hennes ansikte.
    "Du har nog rätt. Men du måste hålla med om att det är underligt!"
Hon hann inte svara innan välbekanta, hastiga steg och flämtande andetag fick hans öra att rycka till och han såg efter sonen. Snart kunde han även se honom.
    "Nåt är fel." sade Naira oroligt när även hon sett honom.
Han nickade till svar. Någonting var onekligen fel. Arnos ansiktsuttryck tycktes spegla förvirring och förtvivlan. Båda föräldrarna reste sig upp och Zayev mötte honom. Valpen talade med onödigt hög röst trots att de stod så nära.
    "Lugna ner dig och berätta vad det är." nästan befallde han.
En orolig rynka bildades mellan hans ögon när sonen inte verkade höra honom. Han vände huvudet och kastade en kort blick på Naira som verkade ha insett någonting.
    "Zayev. Om allt ljud är borta för honom, tror du inte...?"
De orangea ögonen vidgades i plötslig uppenbarelse. Med en något road min såg han på valpen innan han koncentrerade sin kraft på hans öron. Precis som han trodde fann han ett lock som han sakta lyfte bort. Han ville inte ge sonen en chock över att allt ljud plötsligt kom tillbaka. Det kunde göra mer skada än nytta, framför allt om han gått med det hela dagen. Ju mer ljud valpen hörde, desto mer lös han upp. Ett kort skratt lämnade Zayev.
    "Bättre så?" frågade han med road blick.

Han slickade sig nervöst över nosen medan han försökte höra vad föräldrarna sade. Till ingen större nytta. Hans mammas oroliga min lös dock snart upp som av en insikt, och Arno kunde förstå att hon sade Zayevs namn när hon vände sig till fadern. Unghanen viftade lite mer med svansen, hoppfullt, när de såg på honom. Visste de vad problemet var? Kunde de hjälpa honom?
     Plötsligt var det som om skogens ljud långsamt smög sig tillbaks för Arno. Han kunde höra fåglarnas sång stiga i styrka, och cikadornas spelande leta sig in i tystnaden. Trädens mjuka susande för vindens rörelser, och ljudet av hans egna och föräldrarnas rörelser. Valpens ögon tycktes nästan växa i hans ansikte när ljuden kom tillbaka, och hans mun öppnades i ett häpet leende. Öronen ryckte snabbt upprepade gånger på hans huvud, och rörde sig av och an när han lyssnade till allt. Svansen viftade häftigare bakom honom.
     Zayevs fråga fick Arno att nicka. Det öppna leendet tycktes nästan klyva den unges ansikte. Han hade själv inte märkt att han hade munnen öppen. Han drog in ett djupt andetag genom munnen medan blicken pendlade över skogen runtom dem, och tillbaks till föräldrarna.
     ”Vad-!” började han, men sänkte genast rösten när han insåg att han talade för högt. Han ryckte till av sin egen röst, och stängde käkarna med ett klapprande. ”Vad gjorde du?”, andades han sedan, betydligt lägre än förut. Ögonen var fortfarande stora i hans ansikte.

Ett enormt leende som tycktes dela valpens ansikte i två halvor lös lika starkt som solen själv i hans ansikte. Zayev skrockade lätt åt hans min, men visst kunde han förstå sonen. Att plötsligt förlora hörseln var någonting han själv skulle tycka var oerhört otäckt. Själv hade han aldrig haft problem åt just det hållet: hans problem var att han lyckades höja alla ljud runt omkring som valp. När Arno började tala med allt för hög röst bet han tillbaka ett skratt.
    "Åh." sade han lite nonchalant och drog valpen intill sig.
Han hukade sig ner och såg sig kort om, som om han skulle berätta en djupt hemlighet. Försiktigt tryckte han sin panna mot sonens och såg honom i hans omaka ögon.
    "Jag lyfte bara bort locket du lagt över dina öron."
Ett leende spelade på den björnlikes läppar. Det gladde honom nåt så otroligt att Arno ärvt hans ljudkrafter. Ärvt hans mors, Arnos farmors, ljudkrafter.

Arno gav ifrån sig ett förvånat pip när fadern drog honom intill sig. Då Zayev sänkte huvudet och sneglade omkring dem så kurade sonen ihop i förväntan. Han mötte faderns panna och ögon med sina egna.
     "Jag lyfte bara bort locket du lagt över dina öron."
Den unga hanen rynkade osäkert på pannan.
    "Du gjorde vadåsadu?" Han höjde ögonbrynen. "Vadå för lock?" Vad var det för lock han haft över öronen? Arno gned sig själv över huvudet och öronen med den ena, överdimensionerade framtassen. Vad hade han lagt för lock över öronen som fick allt att vara tyst? Hade han gjort det själv? Hurdå? Han mötte faderns blick igen med ögon fyllda av frågor.

Han kastade en kort blick på Naira som roat log mot dem innan han återigen såg på sonen.
    "Du hade lagt ett fält runt dina öron där ljud inte kunde komma igenom." sade han sedan med ett leende. "Helt själv."
Han var så stolt över honom, och otroligt tacksam över att det var plocka bort ljud han hade gjort istället för att förstärka dem.

Arnos min skiftade från öppen förvåning till sprudlande glädje när han såg Zayevs stolta leende. Han hade gjort det själv. Arno hade gjort det själv. Vad han hade gjort var han inte säker på - något som stängde ute ljud? - men han hade gjort det själv!
    De satt tillsammans till långt efter att solen gått ner, Arno och Zayev. Sonen lyssnade medan hans fader berättade och förklarade om vad Arno troligtvis hade gjort. Det var spännande, exalterande. Han kunde göra saker med ljud, precis som sin pappa. Och Zayev var stolt över honom. Det gjorde Arno väldigt glad.

[Avslutat]