Dimman svalde honom. Dakarai gjordes osynlig för världen utan för de svärtade trädstammarna. En lätt rysning spred sig längs med ryggraden - antingen för den betydligt kyligare luften, eller något annat.. Kanske en föraning om vad som kunde finnas i den döda skogens mitt. Eller något som fanns alldeles i närheten. Eller någon. Annars brukade han faktiskt finna denna plats rogivande på något underligt vis. Men nu var det ett tag sedan han sökt sig hit, saker och ting kan ha ändrats. Han kan ha förändrats.

De mörkgrå tassarna tycktes försvinna i dimman som verkade extra tät längs med marken, så det nästan såg ut som om silvervargen svävade fram i tystnaden som vilade över skogen. Inte en sån där trevlig tystnad, utan en kall, död, tystnad. Den rosa tungan gled nervöst över nosen som han stirrade ut i tomma intet. Egentligen borde han vända. Men något höll honom kvar..


[Wääh, sry dålig start men kunde inte klämma fram nå bättre O.o Pax till Zazzel!]

Trots att solen sken ovan trädens kronor så låg mörkret tätt mellan trädstammarna. Ingen vind nådde till marken. Dimman, skogens draperi, var ständigt närvarande. Likt tjocka slöjor slingrade den sig genom skogen, runtom de krokiga stammarna, lös upp mörkret med sin vita hy. Dolde skogens djup och gjorde det omöjligt att röra sig i annat än en makligt lugn takt. Som ur intet reste sig plötsligt trädens stammar genom dimman för den oförsiktige. Stråk av den fuktiga luften följde de breda tassarna då han långsamt rörde sig framåt. Han var åter på väg söderut. På väg mot den plats han hade kommit att kalla hem. Även om hem kanske inte var rätt ord.

Även om skogen såg näst intill likadan ut i norr som söder så fanns där en stor skillnad för den som kände efter. Där fanns ingen flockdoft här. Inget som indikerade att Devils höll hus i skogen. Ett omarkerat område. Utanför revirets gränser. Hur långt det var kvar till gränsen kunde han inte säga. Ärligt talat hade han börjat ångra att han färdades till fots över huvud taget. Det var nog ett av de sämre beslut han tagit. Bakbenet lydde ännu inte fullt ut, och den kraftiga kroppen haltade lätt så snart tyngden lades på benet. Det läkte ändå fint. Bättre än väntat. De övriga såren var redan läkta. Ändå vittnade ärren om det han utsatts för. Berättade hans historia.

Men, även om flockdoften var frånvarande så fanns där ett spår Azazel följde. En doft som även den vandrade söderut, om än inte lika målmedvetet som fakargen själv. Den höll ingen rak kurs, men som av en principsak valde han att följa den. Var det en vilsen själ i skogen, eller någon som sökt sig hit? En äventyrare eller någon på väg att göra intrång på det revir han borde vakta. Även om han inte hade allt för stort intresse i vems spår han följde så fanns där en röst som sade honom att han borde se efter. För flocken. För att inte misslyckas och åter tappa det han fångat. Åter likställas med, eller ställas under, sanden. Han var över den nu, och tänkte stanna där. Vem det än var, om det så var en målmedvetnare individ än doftspåret sade, eller ännu en av de som planlöst irrade in i skogen, så var det hans plikt att ta reda på vad den gjorde i området. Men endast plikt när de närmade sig reviret. Här ute fanns det ingen anledning att veta. Inte egentligen. Det var endast för att doften vandrade söderut som han kände att han borde följa den.

Än var han för långt bakom den andre för att ana mer än det doftspår han följde.

[Kom inte på vad jag skulle skriva, så det blev en massa onödigt ordbajs ^^; ]

Inandning, utandning. Dakarai kunde höra allt som hans kropp gjorde. Pulsen som en trumma, musklerna som spändes som fiolsträngar, klorna som då och då skrapade lätt mot någon sten som en viskande stämma. Hans sinnen kändes nästan förhöjda. Men i själv verket var de nog bara isolerade. Ljuden omkring honom tycktes stängas ute av de mjölkvita väggarna.
Detta var ändå en vacker plats. Inte bara estetiskt, utan även hur den fick vargar att känna sig. Vilket stort inflytande den hade. Vilken makt. De svarta läpparna spändes i ett underligt leende som ordet frammanades i hans sinne. Makt. Det var något han aldrig haft, men något med just att bestämma över andra verkade lockande på något sätt. Trycka ner andra. Kanske någon sorts undermedveten vedergällning för vad han råkat ut för. Utåt sett ville Dakarai verka balanserad. Att han har förlåtit. Nästan så att han själv trodde på det, ville tro på det. För att hata skulle endast tära på honom. För i deras ögon så fanns han inte mer. De kunde inte bry sig mindre.

Hannen stannade upp, sänkte huvudet och blundade hårt. Han hade glömt. Han hade förlåtit. Åtminstone en del utav honom..

Här var han ensam med sina tankar. Sina innersta önskningar. Vilket var farligt för en varg som trodde på renlevnad, förlåtelse och upplysning. Det var oacceptabelt för honom själv att vilja ha makt, för i och med makt kommer hunger efter mer. Att vara något större, ta över och förinta. Kanske endast i hans sinne, men det gjorde inte någon skillnad huruvida han var tvungen att hålla sig borta från det eller ej.
Vargen hummade lågt till. Skamsen över vad han tillåtit uppkomma i hans tankar. Som dessutom var omöjliga. Han var varken stark fysiskt eller låtit sig utveckla sina krafter särskilt mycket, men han visste att dom fanns där.
En doft. Hur länge hade den varit där? Daki släppte alla tankar och spärrade upp sina silverne ögon.
"Är det någon där?" Stämman tycktes nästan sväljas helt av dimman som lugnt seglade i luften och spärrade in honom i ensamhet.

Doften blev långsamt starkare, och han stannade upp i intet innan han kom för nära. Han ämnade inte att trampa över främlingen som en annan luns. Tyst hummande en dov melodi väntade han på något som skulle tala för att den andre fortsatte sin färd, men inget hände. Tystnaden var påtaglig, nästan påträngande. Där fanns ingen vind, ingen fågelsång. Inte ljudet av vatten. Inget annat än hans egna hummande. Hans egna andetag. Den blå blicken sökte förgäves efter något mer intressant än de mörka skepnaderna av trädstammar i dimman att vila vid. Tungan sökte sig ut mellan de mörka läpparna för att svepa över den redan fuktiga nosen. Väntade.

Så hördes en röst genom dimman. Vag och nästan avlägsen. En lätt suck lämnade fakargens platta nos. Tankarna samlades och sorterades. Han behövde inte svara. Hade ingen anledning att svara på en fråga som inte hade någon mening. Självklart fanns han här, och hade den andre upptäckt honom så var svaret uppenbart. En bekräftelse vore onödig. Och var det så att främlingen inte upptäckt honom så var det inget som sade att han heller behövde svara. I en skog som denna var känslan av iakttagande blickar och förföljelse inget utöver det vanliga. Den som lugnt kunde vandra i dessa delar av skogen, utan att känna skogens tränga närvaro var antingen blind eller död. Kanske var det döden som vandrade i skogen. Blicken sökte sig mot den sky han inte såg. Den kraftiga kroppen skalv lätt när han satte sig ned. Väntade. Träden stod som galler runtom honom. Burade in hans fria sinne. Stängde honom inne, bommade av alla flyktvägar. Ändå kunde han röra sig fritt. Ändå visste han att trädens närmande skuggor inte var annat än en löjlig fantasi. Obehaget fanns ändå där. Den instängda känslan.

Iakttagande.

Inburad.

[Ich bin eine seghög :o]

När ett svar uteblev rynkades nosryggen tveksamt som hanen stint stirrade åt den håll som lukten antagligen kommit ifrån. Underligt. Det var möjligt att hans sinne endast spelade ett spratt på honom, lekte med honom.
Vargen skrattade till. Lekte med honom? Hans sinne var han själv, nu fick han skärpa sig. Inte var han en osäker tonåring heller.
Med bestämda steg fortsatte silvervargen rakt fram med huvudet högt buret, dock kunde han inte skaka känslan av att han inte alls var ensam här. Man visste aldrig säkert.
Något föremål längre fram kunde skymtas genom den tjocka dimman. Vad var det, en sten? Huvudet tippades fundersamt åt sidan som hanen stannade upp och bara tittade på objektet framför. Några steg närmre. Tvärnit! Vad var det? En varg? Ett kattdjur? En fågel..?! Hanens haka tappades i förvåning. Visst var det oartigt, och han borde väl veta att det inte var något fel med att vara annorlunda. Men denne främling var sannerligen av någon ras som han aldrig någonsin hade sett. Men i förvåningen grodde nyfikenheten, såsom rädslan för ett främmande djur.

Blicken sökte lugnt efter den skepnad han visste skulle uppenbara sig i dimman. Främlingen hade vänt om. Doften sade det. För ett ögonblick hade han övervägt att lämna platsen och låta främlingen vandra ensam i dimman. Nu stod han stilla. Lugnt väntande på att skymta främlingens gestalt.

En mindre silhuett uppenbarade sig efter en längre stunds tystnad i skogens dunkel. När han kunde ana den grå pälsen och en ljusare mankam stannade främlingen tvärt. Det tog en sekund innan han insåg att den andre antagligen såg honom lika väl som han själv såg den grå. Han stod stilla. För ett ögonblick väntande på en reaktion i ord som inte kom. Det var en tyst förvåning i tystnadens skog.

[Jag är såhäääääär trött, så det räcker här nu...]

[lurre c:]

Käften öppnades som för att utstöta något ljud, men Daki stängde käkarna igen med en dov smäll. Var det en varg? Han höjde nosen och vädrade under tystnad, försökte lista ut om det faktiskt var en artfrände eller inte. Doften var.. intressant. Lockande, han ville veta mer. Det känsliga registret i vargens nos kunde snappa upp en doft snarlik den genomsnittlige vargen. Men också något annat. För ett slag stod han bara där, funderade på vad som skulle vara klokast att göra härnäst. Visa den artiga sidan eller helt enkelt välja att bli ett med dimman?
"God afton." Han valde det första alternativet. Försiktigt tog han ett och ett halvt steg fram. Vägde på tassen utifall det var säkert nog eller om han skulle backa. De silverne ögonen fokuserade på främlingen. Studerade honom lite i smyg, ville inte stirra om denne vargvarelse var lättstött. Men det var en hane, det kände silvervargen på doften. Dock var det inte det enda. Något kattlikt låg över denne bevingade främling. Han kunde inte hålla sin fascination tillbaka - ett bevingat djur, en hybrid? För ett ögonblick såg han bortom djuret för att inte blicken skulle verka för intensiv.

[O.o]

Han kunde känna hur den främmande hanen tänkte. Azazel var kanske ingen tankeläsare, eller sinneskännare, men att det funderades var det ingen tvekan om. Han kunde se främlingen vädra i luften, ta ett tveksamt steg framåt och väga på tassen som om han inte kunde besluta för om han skulle ta hela steget eller ej.

"Jag skulle nog snarare kalla det en god dag än afton, men om du säger det" Fakargens dova stämma var lugn och något eftertänksam, på gränsen till road. Det var sannerligen snarare dag än afton, även om solens sken var svårt att tyda i denna dimmans skog. De blå lades att vila vid främlingen, vilkens egen blick flackade som för att undvika att se på honom. Azazel höjde omärkligt på ena ögonbrynet och fäste sin egen blick vid den gråes ansikte, inte på ett stirrande vis, utan mer betraktande. Väntande.

Ett förläget litet leende bröt igenom den allvarliga uppsynen på silvervargens anlete. Såklart. Inte hade han någon koll på vilken tid på dygnet det var. Vad skräckinjagande han borde vara, med sin medelmåttiga på gränsen till magra kroppshydda och antagligen lite förvirrade och tveksamma uppsyn. Det förvånade honom lite dock. Nog brukade han ha mer koll på sin omgivning, men denna gudsförgätna plats och stumma dimma tycktes sluka både omgivning och förstånd.
"Förlåt mig, jag måste ha blivit förvirrad och tappat tidsuppfattningen herr..?" Han såg försiktigt på den andre. Denne hybrid var inte bara stor, utan verkade stark också. Det var ingen hemlighet att det var bäst att hålla sig väl med en sådan mäktig varelse.

[Kort (A)]

"Det är lätt att förvirras av dimman." Ett litet leende sökte sig in i fakargens mungipa. Ögonen vilade lugnt vid främlingen. "Azazel. Och ni är..?"

[Kortare C':]

Huvudet nickade upp och ned i samtycke av vad denna Azazel just sa. Det var inte en plats för de modfällda. Kanske var det dags att börja ta sig härifrån.. Men å andra sidan så spelade denne främling på intresset.
"Angenämnt." Rösten var lugn och något försiktig. "Dakarai är mitt namn." Han sänkte huvudet i en snabb hälsning innan han åter såg upp på hannen. Vingarna verkade vara enorma.

Dakarai. Azazel upprepade namnet i sina tankar, lade det till listan av namn och ansikten. Han nickade kort som svar på den rörelse som främlingen själv gjorde och vägde sedan över tyngden på det friska bakbenet för att vila det andra något. En omärklig rörelse. Antydan till ett harmlöst leende hängde kvar när han låg blicken ta in den andres utseende.

"Säg mig, Dakarai, vad gör ni i denna skog?" Blicken sökte sig åter till främlingens ansikte, betraktade de silverne ögonen.



[Lagom töntig och överanvänd fråga. Jaja. Kom inte på något annat ^^;]