Mörkret låg som tätast när hon äntligen nått staden. Det dystra, lätta duggregnet smattrade rytmiskt mot gator och fasader tillsammans med åskan som mullrade med sin dova röst i fjärran. Trots den sena timmen var det rörelse i de allra flesta vrån. Efterdyningarna av Måntemplet hade spillt över hit, och förmodligen ännu längre än så. I trånga gränder hade familjer samlats, man kunde fortfarande höra rädslan i deras skärrade viskningar. Varje skugga teddes hotfull. Det var svårt att förstå till vilka proportioner det hela skulle urarta, och om än hennes val då hade känts rättfärdigat förstod hon nu att det inte varit det. Hon hade begått ett misstag. Igen.
     Smärtan ilade fortfarande med var steg och trots att hon inte ville något annat än skynda sig raka vägen hem, tvingade hon sig själv ta mörka bakgator för att minimera risken att någon skulle känna igen henne som förövare. Men det fanns också ett gnagande vemod, en fruktan, som på något sätt försökte fördröja hennes hemkomst. Hon försökte förtränga det, men hjärtat kändes tungt och oroligt. Skulle någon förstå henne?
     Den stora muren tornade upp sig inför henne och hon gick med haltande steg längs vid den i riktning mot porten. Hon var rädd att ingen skulle vara där, men likaväl rädd för motsatsen. Skam präglade tydligt hennes hållning, och ännu satt spåren av missödet kvar i hennes blöta päls. Andetagen blev tunga när hon såg porten. Det fanns ingen återvändo nu, men hon visste att det egentligen aldrig funnits det heller. Hon hade inget val.
     Den havsblå blicken såg honom plötsligt i skuggorna. På något vis kändes det overkligt. Varya tvekade i sina rörelser och stannade upp för ett ögonblick. Åsynen av honom fick ögonen att bli blanka av tårar, men hon höll dem tillbaka. Hon hade grinat tillräckligt. Hon hade ingen rätt till det nu, inte efter vad hon gjort, försökte hon intala sig själv.
     “Pappa,” rösten var fortfarande raspig. Ett för djupt andetag kunde få det att riva likt klor i hennes strupe. Hon försökte att hålla sig samman, fast än hon kunde känna hur allt höll på att brista. Den tryggheten hon ville känna förtjänade hon inte.
     “Pappa, jag…” Vad skulle hon säga? Förlåt, igen? Det fanns inga ord som hade betydelse längre. Hon hade försakat dem alla. Varya tog dem sista stegen framåt med huvudet buret lågt och svansen lealös. 
     “Jag har gjort något fruktansvärt,” sade hon i ett viskande andetag. Luften tycktes lämna henne och hon kände sig så innerligt tom, medans tyngden av världen långsamt krossade henne.

[För relevanta Tenebris:are]

Han hade tack vare Gehenna och Laali tidigt fått veta som skett. Att hans egna dotter var delaktig i attacken på Måntemplet. Att hon var delaktig i ett blodbad som fått vargar att fly till just den stad hon kom från. Som var hennes hem. Och han behövde tydligt visa Numoori att hennes handling inte hade varit Tenebris handling. Så det var med en sammanbiten uppsyn han väntade på henne.

Grendel såg henne innan hon lade märke till honom. Hon haltade. Rörde sig med låg hållning. Sedan stannade hon, tydlig med att hon sett honom där han satt. Försiktigt och tveksamt gick hon fram till honom, och han kunde inte låta bli att likna henne vid en skamsen valp som visste hon skulle få skäll.
    "Jag har gjort något fruktansvärt."
I tystnad studerade han henne. Fruktansvärt. Hon var åtminstone medveten om så mycket i alla fall. En djup suck lämnade honom.
    "Jag vet, blomman min. Vi har haft gott om månvargar och silannis som berättat vad som hänt."
Han kunde inte ens vara arg. Bara besviken. Besviken över att hon försatt sig själv i sådan onödig fara. Besviken över att hon var delaktig till ett blodbad som lämnat valpar föräldralösa och familjer splittrade. Besviken över att hon smutsat ner det rykte han och Even kämpat med att bygga upp tillsammans med resten av flocken. Tillsammans med Civitas.
    "Du har haft tur, för ingen har direkt kommit till mig. Varken med nyheter eller anklagelser att du var där." han mötte allvarligt hennes glansiga blick. "Inte än i alla fall."
Om Tenebris anklagades för att ha varit delaktig i attacken kunde saker och ting sluta riktigt, riktigt illa.
    "Du leker med fler liv än ditt egna."
Han tystnade igen, men gav henne inte någon chans att svara.
    "Jag älskar dig, Varya. Av hela mitt hjärta. Men jag kan inte tillåta att du utsätter oss andra för fara på det här viset."

Det var svårt att se på honom. Tonfallet i hans röst fick henne gång på gång att tvingas blinka bort tårarna som trängde fram. Hon försökte att inte gråta, men insikten som långsamt sjönk in med Grendels ord gjorde det nästan omöjligt. Aldrig hade hon velat försätta dem i fara, riskera det hon sett sin pappa och Han bygga upp. Men ändå fann hon sig själv i just den positionen. Hennes egensinniga, själviska val hade lett henne in på den väg hon mest av allt velat undvika. Det var ironiskt. Löjligt. Patetisk. När skulle hon inse det? När skulle hon inse att det var allt hon var ämnad att vara?
     Varya andades ut i ett skälvande, tungt andetag. Blicken föll till marken och benen hotade att vika sig under henne. Det fanns ingen som skulle rädda henne nu och den kännedomen slog henne nästan till marken.
     “P-pappa,” hon kunde inte längre hålla tillbaka snyftningarna, “jag gör vad som helst. Jag vill inte göra fel igen. Jag vill inte vara såhär. Pappa...” I takt med orden sjönk hon lägre och lägre mot marken. Genom tunga andetagen försökte hon samla sig igen, men förgäves. Tårarna rann ohämmat och hon kunde inte längre se klart. Världen var bara i ett töcken, i kaos.
    “Snälla, pappa, säg vad jag ska göra. Jag gör vad som helst.” Snälla, lämna mig inte. Varya förtjänade inte hans nåd, hans kärlek eller värme, men ändå kunde hon inte låta bli att be honom. Snälla, gå inte. 

Han fick kämpa för att hålla masken. Att se Varya såhär bruten splittrade hans själ i tusentals bitar. Hade det varit vem som helst utöver någon av hans döttrar hade han inte tvekat, men nu… De var hans allt, och han älskade dem mer än livet själv. Instinktivt slöt han avståndet mellan dem och tryckte mjukt men bestämt sin panna mot hennes. Han kände hur hon ryckte till vid beröringen, hur alla hennes muskler spändes i väntan på vad han skulle göra härnäst.
    "Jag älskar dig. Mer än någonting annat. Du och din syster betyder allt för mig, och det kommer aldrig förändras."
Det gjorde ont att älska dem så högt. Han hade inte väntat sig att det skulle vara såhär svårt att vara både deras far och deras flockledare på samma gång. Men som både far och flockledare behövde han se till att det här inte var någonting som skulle upprepas.
    "Jag vill att du berättar allt som hänt, även det som kan verka irrelevant, för mig efter att vi kommit in. Efter det är du fri att gå," han drog sig tillbaka tillräckligt för att kunna torka hennes tårar med nosen, "men stanna innanför murarna är du snäll."
Grendel backade undan, och med en ljudlös gest bad han henne följa honom.
    "Jag är ledsen Aurora, men du behöver vänta. Jag och Varya har en hel del vi behöver prata om."
Hon såg ut att helst av allt vilja springa rakt över honom och kasta sig mot Varya, men höll sig själv tillbaka. Han fick en kort bekräftelse från henne. Det var gott nog.

Att balansera rollen som far och rollen som Tenebris och Civitas ledare var oerhört svårt, men han kunde inte tillåta att någon hotade det han och Even tillsammans byggt upp. Inte ens hans egna dotter.

"Varya... Varya, Varya, Varya." Aurora hade sett sin syster, och kvävt ett skrik. Hon hade rört sig fram så fort hon bara kunde utan att springa - långa, svepande steg som var för hastiga för att vara eleganta, men hon brydde sig inte. När hon nådde dem talade de redan, och Varya grät. Det kändes som något sprack inom Aurora när hon hörde orden och en innebörd gick upp för henne. Inte för att hon dömde Varya, utan för att konsekvenserna inte kunde bli annat än hårda. Det hade hon själv lärt sig genom att uppfostra sina valpar.
     Aurora grät öppet, men försökte hålla det dämpat. Hon höll ett steg avstånd, märkligt utesluten ur konversationen när Grendel vilade sin panna mot hennes syster.
     "Jag är ledsen Aurora." Aurora, som hade sett steget bak som sin chans att omfamna henne, bet ihop. Ett hulkande läte blev bara ett darrigt andetag, och hon nickade. Hon var ingen valp längre, och självkontroll var allt. Hon andades ut och in genom nosen flera gånger innan hon talade, med en röst så darrig och sprucken att det hade kunnat vara hon som stod inför domen.
     "Jag kommer sedan, älskade, när ni är färdiga..." Hon andades in igen för att hålla gråten under kontroll, men fick se bort när de lämnade henne.

Grendels varsamma beröring fick henne att instinktivt spänna sig. Kroppen värkte, men inte värre än hennes hjärta. Faderns ord fick henne att släppa efter, men hon försökte kväva det värsta av gråten med stötande andetag.
     “Ja-jag berättar allt, pappa,” snyftade hon. Varya kände en lättnad över att hon skulle få erkänna, sina för hennes misstag. Benen darrade under hennes tyngd när hon efter två försök lyckades resa sig upp. Slaget och färden hade tagit ut sin rätt, men ändå kändes det obetydligt i jämförelse.
     Dem blå ögonen flackade efter sin faders gestalt när de landade på hennes syster. Varya tappade andan på nytt. Varya snörvlade när hon grät högt. Allt hon ville var att få vara med henne och det gjorde fysiskt ont när Grendel höll dem isär.
     “Jag älskar dig,” viskade hon emellan andetagen. Aurora var blott en silhuett i hennes suddiga blick. Med en sista blick på hennes andra hälft följde hon med haltande steg efter deras far. Vad som än väntade fanns det en tröst i att veta att Aurora skulle möta henne på andra sidan.

[Avslutat]