[Hmm... Ja som sagt förvänta dig inte allt för mycket av mig just nu kära syster^^']

Lavaöknen. En sådan avskräckande syn.
Varmt, stilla och tragiskt men samtidigt så välkomnande och kärleksfyllt.
En svartgrå gestalt kunde skymtas uppe på en av dom heta klippblocken med den svarta ryggen vänd emot himlavalvet. Dom gula ögonen var slutna och man kunde nästan tro att varginnan låg i en djup sömn om de inte vore för dom toffsklädda öronen som ständigt tippade åt sidorna av alla de ljud de kunde uppfatta. Sommaren var på väg och lika så värmen. Var det inte redan nog varm i denna fördömda öken så blev de inte bättre med att sommaren kom sakta men säkert insmygandes.

En djup suck lämnade den seniga varelsen och hon öppnade ögonen och såg ut över platsen. Hon låg på en plats där få individer skulle kunna ta sig, ett lodjur skulle kanske kunna ta sig upp med sina spentsiga kropp men hon tvivlade på det. Ett slugt leende spred sig på dom svarta läpparna bara hon tänkte på tanken. Hon var stolt över att ha rent Kargblod i sina ådror, det förde med sig så många fördelar som en vanlig varg aldrig skulle kunna få. Men bortsett ifrån sin mor och syster så bar Tosca inte den massiva kroppshyddan utan såg mer eller mindre ut som en katt i kroppen men bar en vargs styrka. En utmärkt kombination.

En varm vind svepte över den flerfärgade kroppen och hon höjde upp huvudet och spetsade öronen ordentligt. Någonting rörde sig längre bort och hon visste precis vad och vem de var. De talade hennes nos om allt för tydligt. Dom gula ögonen smalnade av och ett muttrande lämnade varginnan innan hon bestämde sig för att sätta sig upp och se ut över sin tron, sin plats som ingen någonsin skulle kunna ta av henne. Och den som gjorde de skulle hon slita vingarna av. Dom enda som skulle kunna nå hit upp var dom som själv var ren Karg eller någon med vinden på sin sida.
Klippan hon befann sig på var längs bergets vägg, en vägg så hal och oklättbar att även Tosca hade problem i början att ta sig upp innan hon kom på hur man gjorde.
Dofterna av aska, rök och stillhet brände i den känsliga nosen men mest brände doften av hennes syster. Vad hade fört henne ut hit emot de eldslukande bergen.

[Asså gud... nej usch! Dx
hur som helst så kunde jag tydligen inte få ner nog bra hur de typ ser ut där hon ligger... Som sagt så är de ett klippblock emot någe berg och de lutar nästan 90grader och fullt med vassa klippkanter och sådant. Så de vill säga att de är ett berg som man inte kan klättra längst. Om man inte är så smidig som min kära Tosca :3]

Den varma luften vibrerande varnande över de sprickor i marken där lava kunde skymtas, innan den steg upp emot den svarta himlen. På denna plats kunde man aldrig beskåda nattens stjärntäckta mantel när den drog in över Numoori. Heller fick man aldrig se månens bleka ansikte eller känna värmen från solens ljus. Här täcktes himlen alltid av ett berg av mörka moln som låg nästan likt en kupol över hela öknen. Värmen kom från lavan som rann i markens många skåror, och det var också lavan som skänkte ljus till denna mörka plats. Dess röda sken fick vilken varelse som helst att se skräckinjagande ut.
Med säkra, bestämda steg tog sig den unga honan fram över lavaöknens hårda mark. De svarta tassarna sattes ner framför henne utan att hon behövde oroa sig att trampa rakt ner i lavan som här och var kunde skymtas omkring henne. Hon hade växt upp på dessa marker, lärt sig andas den tjocka luften och utstå hettan som om den inte var det minsta av ett bekymmer. Hon behövde inte oroa sig för att kliva snett, hon kände exakt vars hon kunde sätta tassarna. Det var någonting som gjorde henne så överlägsen på denna plats. Tja, överlägsen var hon på alla plan, oavsett klimat, men detta var hennes födelseplats. Hur många gånger hon vandrat över denna öken visste hon inte, och ändå var hon fortfarande ung. Hon hade fortfarande hela livet framför sig, och innan det var slut skulle hon veta exakt vilken sten som låg på vilken plats i detta land. Alla områden skulle bli hemmaplan för henne, det var nödvändigt om hon önskade äga lika stor makt som sin ledarinna en vacker dag.

Med ett lätt skutt över en av de djupare skårorna landade hon ljudlöst när tassarna tog i marken, och hon blev stående i en hukande ställning. Öronen vickade skyggt från sida till sida på hennes huvud, och de orangea ögonen med sina giftgröna pupiller gled sakta över området framför henne. Klorna spärrades ut ytterligare några millimeter och rev över den hårda ytan hon stod på, innan hon sträckte upp sig och återtog sin stolta hållning hon haft tidigare när hon strapatserat här. Doften som nått hennes nos var vad som fått henne att stanna upp för en sekund. Det var en doft hon skulle känna igen varsomhelst, en som följt och plågat hennes stackars luktsinne sedan hon föddes. En låg fnysning lämnade henne och hon fortsatte framåt utan att visa minsta tecken på att bry sig om de bubblor av lava som sprack runt omkring henne.
Till det yttre såg hon högmodig och lugn ut, som om ingenting i denna värld skulle kunna störa henne. Men om man tog sig en liten titt innanför pannbenet så skulle man mötas av stormar av tankar som utan vidare struktur virvlade runt i huvudet på henne. Vissa verkade ha någon form av betydelse, andra kunde man helt enkelt inte urskilja som rena tankar i kaoset, och vissa var så groteska och brutala att man aldrig någonsin skulle kunna tänka sig hitta dem i huvudet på en sådan ung hona. Ja, hon gav intryck av att vara en samlad liten valp. Men om man tillbringade mer än en minut med henne så skulle man snart vara medveten om hennes instabila psyke och snabba humörsvängningar som fick henne att ena sekunden kurra som en katt i ditt sällskap, för att andra sätta tänderna i din strupe och slita av den. Ibland kunde man undra om hennes handlingar var mer reflexer än någonting annat, men när man mötte hennes unika blick så förstod man att hon var fullt medveten om varje liten rörelse hon gjorde.

Bergen och klipporna som reste sig framför henne var inte ett hinder, bara en utmaning. Ja, hon tillhörde rasen Karg, och hon var en renblodig sådan, men till skillnad från en katts slanka kropp var hon kraftigare och tyngre. Det gick inte att ta miste på Kargblodet i hennes ådror, men under skinnet så syntes musklerna spela under hennes skinn. Till skillnad från hennes syster, som var en spe stackare utan den minsta chans att vinna i en närkamp.
Hennes syster.
Ett brett flin spred sig på de svarta läpparna och hon skrattade lågt för sig själv medan hon smidigt tog sig uppför en av de mer klippiga väggarna på ett av bergen. De hade aldrig kunnat komma vidare bra överens, aldrig. Ändå så var de syskon, och modern hade otaliga gånger gått på om hur viktigt det var med blodsbanden som vilade mellan dem... men för Selva var sådant oviktigt. I hennes värld hade de banden redan brutits, och hon ansåg att alla som stod i hennes väg eller utmanade henne förtjänade att dö, eller bara plågas tills de inte längre visste skillnaden mellan himmel och jord. Det hade dock aldrig varit speciellt uppskattat av modern, inte av någon av de andra syskonen heller, men vad andra tyckte var inte vad hon ägnade energi åt att bry sig om. Det om något bevisades väl vara sant av alla de gånger hon och hennes syster slagits så de nästan fått dödsgrepp om varandras strupar. Fountain hade varit rasande varje gång, men det var någonting med honan som höll henne från att straffa sina valpar på ett sätt som fick dem att faktiskt bry sig.
Ännu en fnysning lämnade henne när hon nådde en stor klipphylla som erbjöd henne en någorlunda rak väg framåt. Det krävdes bara för henne att förflytta sig ytterligare några meter framåt, innan hon fick syn på den andra honan där hon satt på en annan klipphylla, en bit bort och några meter lägre än den ljusa honan. Flinet var tillbaka på de svarta läpparna, men blicken var lika hungrig som den hos en utsvulten järv.
"Nej men kära syster, vilken underbart trevlig överraskning att få möta dig här!"
Tonen i hennes röst gick inte att ta miste på, då den var mycket djupare än vad honors röster brukade kunna gå. Ett arv från den biologiska modern. Men nu lät tonen sliskig och söt, nästan som om hon försökte locka den andra honan till sig. Detta lilla skådespel förstördes dock av det hånskratt som undslapp henne när hon satte sig ner och lät svansen lägga sig intill de svarta benen.


[jag hoppas du har överseende med mig, jag har feber som heter duga och vet inte om allt bara blev blajj eller om det går att förstå något av det.. =w=" ]

[Jah säger de igen... Damn vad du kan skriva Dx]

Med huvudet högt buret såg hon ut över platsen och ett belåtet leende spred sig på dom svarta läpparna. Även om hon önskade att få undersöka resten av landet än bara reviret rev inom den unga varginnan men ändå förmådde hon sig inte att lämna TDN's gränser. Inte ännu men snart, mycket snart skulle hon se sig om och utforska platser dig ingen kan ta sig. Men en tanke gnagde inom henne och en bild av hennes mor trädde fram, ja vad skulle hon säga. Det var ju inte så att hon skulle lämna flocken utan bege sig ut och sedan återkomma starkare än någonsin och ta TDN till sina glansdagar.
Ty sin taniga kropp så var hon inte ofarlig. Snarare tvärt om.
Jämte mot sin syster som bar en robust kropp och attackerar som en galning rakt fram ifrån så smög hon omkring bland träden och döda med ett hugg i ryggen. Ja man kan nästan säga att Selva är som en hetlevrad och galen Warrior medans Tosca är en kall och slug Assassin. Om det inte vore för att dom kom så dåligt överens så skulle dom bli ett perfekt par, ett par för att döda, föröda och sätta skräck i alla individer i deras omgivning. Tosca kan inte räkna hur många gånger dom har fått skäll av deras moder men de är då allt, det är nästan så att hon väntar på slag och hugg varje gång hon och hennes syster ryker ihop. Men det verkar vara något som hindrar Fountain till att göra, lite patetiskt enligt Tosca själv men det finns inget att göra åt de. Inte ännu i alla fall, kanske kommer de med tiden. Ett kallt leende sprack fram bara hon tänkte vid tanken. Blod, död och förödelse. Så fort hon hörde orden så rös hon av behag och den svarta pupillen rullade bakåt.

"Nej men kära syster, vilken underbart trevlig överraskning att få möta dig här!" orden fick dom svarta öronen att strykas bak emot den lika svarta nacken och den gula blicken blev hård. Tikens stämma lät som ormens sliskiga väsning. Den långa svansen svepte till över den stenklädda ytan och hon såg snett ner emot sin syster. Bortsett ifrån Selva så hade Tosca faktiskt en någorlunda 'normal' röst för sin ålder. Ljus men inte för ljus och inte heller mörk som en bastrumma. Hon hummade kort för att sedan sära på dom svarta läpparna för att tala.
"Det säger ni minsann. Vad för er till denna rödbrinnande plats?" hon var inte helt säker på om hon höll med men sa inge mer utan väntade kallt in vad hennes syster egentligen hade tänkt säga. Lavan rann i ådror en bit bortanför den svartgråa kargen där hon låg. När man minst anade så kunde vulkanen hon låg på brista ut i ett nytt eldhav och täcka marken i sitt röda hav av eld och död. Kanske var det därför hon gillade denna plats, för att den var så levande men samtidigt då död och fruktad.

[Damn it Lullu! D8 Känner mig ju helkass då man rollar emot dig... Okej de gör jag annars också men lite extra mot du ^^']

Flinet växte sig till ett brett grin och blottade båda raderna av vassa tänder som annars doldes i hennes kraftiga käftar. Det syntes så tydligt på systern vad deras relation var. Ingen glädje, inga välkomnande hälsningar. Nej, det man möttes av var kyla och frustration. Kanske stod Selva mest för frustrationen, som lätt kunde leda till ett utbrott av hugg och slag, medan systern försökte hålla sig kall. Patetiskt var dock att hon lyckades så dåligt. Bara tanken på det fick det att rycka i den ljusas mungipa och det blänkte till i den vassa blicken. Systern kämpade så hårt med att försöka visa sig vara mer redo än de andra syskonen. Hon försökte visa sig smart, listig, och envisades med sina försök att uppföra sig på ett "moget" sätt. Därav kylan som så ofta riktades emot syskonen. Men Selva visste att Tosca var lätt att reta, för under den där bräckliga fasaden som hon skröt med så fanns inte mycket att jubla för. En förmåga att läsa tankar, javisst. Men själv hade hon inte många tankar att dela med sig av. Och av någon anledning så hade just tankeläsningen aldrig fungerat så som den skulle på Selva... Det ryckte åter lite i ena mungipan och en skär tunga sökte sig fram mellan tänderna och fuktade nosen. Nog visste hon att hennes psyke var ett virrvarr av nonsens blandat med genialitet som gränsade till galenskap. Det var omöjligt för de med tankeläsningens förmåga att se vad exakt det var hon planerade eller tänkte på för stunden, då nutida tankar blandades med dåtida och framtida planer i en storm liknande kaoset som plågade landet. Det gjorde henne oförutsägbar. Till den gräns att hon med nöd och näppe själv hann hänga med i de många beslut och handlingar hon gjorde.

Det ryckte till i ett av de spetsade öronen, och huvudet lades åt sidan, precis så som en nyfiken valp gör när den inte riktigt förstår vad det är den har framför sig. Det hela såg nog mycket lustigt ut, den ljusa honan med det breda grinet på läpparna, sylvass blick och så huvudet tippat åt sidan med spetsade öron. Man behövde inte ha många hjärnceller för att räkna ut att hela gesten var ett hån emot systern, alltså skulle hon också kunna förstå innebörden. Ändå var det inte hat som brann inom henne gentemot systern. Nej, hat var ett alldeles för stark ord och inte alls det rätta för att beskriva relationen mellan dem. Enklast av allt skulle nog vara att säga att det inte vilade någon relation mellan dem. De var systrar, av blodband som Selva för länge sedan tuggat av, och de levde inom samma flock. Men att de någonsin spenderade tid tillsammans annat än att de försökte riva ut ögonen på varandra, det förekom inte. Kanske var de helt enkelt konkurrenter. Och mer än så skulle de aldrig bli. Till den dag de fick avsluta kampen som pågått mellan dem sedan de kunde stå upp. Att de skulle slåss till döden om ingen kom in och hejdade dem eller någon av dem backade ur, det var inte alls omöjligt.
Den ljusa honan lät grinet lämna läpparna, och nöjde sig med att bara flina lätt emot den andra honan medan hon låtsades tugga på någonting. Tungan pressades upp emot gommen och hon smakade på luften som omgav de båda honorna. Aska och svavel, om det gick att sätta några specifika smaker på dem, och så förstås systerns doft. Så bekant den var...

"Älskade syster, ni låter inte speciellt glad över att se mig..."
Besvikelsen sköljde över hennes röst och hon såg sorgset mot den andra honan medan hon i en skamsen gest sänkte huvudet. Öronen vilade på var sin sida av huvudet och svansen rörde sig långsamt över marken bakom henne. Men det var en mask som snart sprack upp i ett självbelåtet flin och hon fick svälja hårt för att inte skratta högt och överlägset. Utan att bry sig om ifall systern ägnat hennes skådespeleri en tanke eller inte reste hon sig upp och såg ut över landskapet som sträckte ut sig framför dem. En dag skulle allt detta vara hennes...
Blicken fördes tillbaka till systern och hon tog några lätta steg framåt innan hon hoppade ner på en avsats lite närmare den andra honan. Väl där stannade hon upp, då de nu hade perfekt uppsikt över varandra, och satte sig ner på nytt.
"Tanken slog er aldrig, att jag kanske bara kände ett behov att att uppsöka min blodsbundna syster för att jag saknade ett trevligt samtal?"
Skenet skulle aldrig tillåtas bedra när det kom till den här honan. Hon kunde mycket väl framstå som mer störd och galen än klipsk. Men hon var alltid medveten om sin omgivning, de som befann sig i hennes sällskap och såklart vad som ansågs vara det bästa att säga. Detta gick dock inte att se om man inte hade en ytterst skarp blick. Honans beteende var inte annat än oroväckande då hon lät humöret styra helt, och som tidigare skrivet var det inte svårt att se honans psykiska instabilitet. Det var dock bakom allt detta som ett genialt geni dolde sig.
"Pheh." den korta fnysningen fick det nästan att låta som om hon fått nåt äckligt på tungan. "Nej, så ärad ska ni nog inte känna er. Jag är endast ute på vandring. Ni råkade bara av en händelse vara i min väg.
Men ni måste ju erkänna, min käraste syster, att vi inte tar oss tid att samtala mycket."

Utan att säga nå hade hon vänt bort sin blick emot systern och såg ut emot den brinnande öknen som befann sig framför dom. Med tiden hade hon lärt sig att inte lyssna till sin systers ord utan att tala emellan utan lyssna tills hon talat helt klart. Att Selva sökt sig emot denna plats för att se henne kände inte alls logiskt så det var nog så att de av ren slump träffat på varandra.

När den vitsvarta varinnan talat till punkt såg hon ned emot henne i ögonvrån och sa inget på en stund. Stillheten hade varit helt perfekt och lugn tills denna andra karghona dök upp.
"Att vi inte samtalar allt för mycket kan nog ha med något att göra. Eller vad tror ni?" dom gula ögonen såg emot systern och uttrycket i de gråsvarta ansiktet var dött och stilla. Att dom inte talade allt för mycket med varandra var inget som chockerade henne och hon visste mycket väl varför de var så. Dom kunde inte umgås en längre stund utan att det slutade med att blodet flöt. Lite tragiskt men sant.

[sorry för korta och värdelösa men har bråttom Dx Förlåt! <'3 *skäms*]

Den svarta svansen knyckte till bakom henne, och hon tillät sig själv att blicka ut över öknen ännu en gång. Så länge inga försök att reta den andra honan gjorts behövde hon inte bry sig om att hålla uppsikt över henne hela tiden. De var inte dumma valpar, som säkert vissa av medlemmarna i flocken trodde, nej. De var smarta, smartare än sina bröder om än hon inte riktigt ville erkänna systern låg så mycket högre i intelligensnivå än dem, och visste mycket väl att det inte fanns någon anledning att attackera varandra bara utan vidare. Ja, Selva högg endast om det kändes som att situationen krävde det. Ibland uppfattades det som en handling som inte varit baserat på någonting alls, att hon huggit bara för sakens skull, men det låg alltid en tanke bakom. Det fanns alltid en anledning. Och det kunde vara allting från att systern silat en giftig kommentar som fick henne att vilja sätta henne på sin plats, till det att luften omkring henne blev tyngre och instinkterna sade henne att hon skulle använda tänderna, inte tungan. Så när ett tråkigt samtal var det enda som tog plats mellan dem fanns det ingen anledning att oroa sig för att någon av dem skulle kasta sig över den andre. Det hade de redan växt ifrån, och de förstod både vikten av att inte slösa energi och kraft på något så onödigt. Om än systern kanske inte hade lika bra koll som henne själv än...

Det ryckte till i det ena av de svarta öronen, och blicken som legat på den hettande öknen nedanför henne fördes åter till systern när hon tog till orda. Denna gång var det omöjligt att hindra det hysteriska, gälla skratt som legat och tryckt i bröstkorgen på henne. Hon skrattade högt, nästan överlägset, och det tog en stund innan hon lyckades samla sig och återfå sin normala andning. Ett lågt fnitter kunde dock uppfattas då hon lyfte en av de svarta framtassarna och gned sig på nosen, men när hon åter lyfte huvudet för att möta den andra honans blick var hon allvarlig, sånär som på ett brett flin på läpparna.
"Nej men högt ärade syster, vad kan ni mena med det?"
Den kraftiga tonen i rösten vibrerade av det skratt som undsluppit henne tidigare, och hon fick pressa samman käkarna hårt för att inte släppa ifrån sig ännu ett högt skratt. Det var så roande, skrattretande. Att hennes syster envisades med att visa upp denna kyla, försöka visa sig vara någonting hon inte var, så fort de befann sig i varandras närhet. När skulle det stå klart för henne att hon bara trodde sig vara bättre? Att allting var fantasier hon skapat inne i sitt eget huvud. Systern hade lika mycket att ge som de två bröderna. Tja, kanske en aning mer, men inte mycket. Hon var allt annat än mogen, och i Selvas närhet var hennes försök att visa sig sofistikerad ännu mera skrattretande än då hon befann sig i de äldres sällskap.
Det ryckte återigen i mungipan på den svartvita honan, och hon lät tungan ännu en gång glida över tänderna som kunde skymtas när käkarna särades. Det var nog ett rent under att de inte slitit ut ögonen på varandra ännu. Anledningen till varför de fortfarande tolererade varandra, till en viss gräns, var okänd för den ljusa honan. Kanske hade hennes syster någon skruvad tanke som sade henne någonting som att man inte kunde döda sina syskon. Men hon hade svårt att tro det... ingen av valparna i kullen hade ju precis visat sig vara speciellt fäst vid någon av sina syskon, bror eller syster. Kanske var det helt enkelt bara en fråga om tid. Att kampen mellan systrarna skulle avgöras så fort de blev en aning äldre.
"Inte antyder ni väl att det kan vara ren avsikt att vi så ofta råkar hamna i bråk?"
Tonen var sockersöt, nästan manipulativ, men en djup ton av hån kunde uppfattas i orden och det förstörde alla hennes chanser att verka det minsta allvarlig. Så här var det jämt. Hon utmanade sin syster, på ett ytterst indirekt sätt, och önskade se resultatet av det hela. För egentligen fanns det aldrig ett begär efter att få slåss emot systern. Det handlade endast om att få reaktioner.

Skratten, rösten och orden som flödade ur den svartivta varginnans mun fick dom gula ögonen att smalna av till ett par tunna sträck. Hur hon kunde vara besläktad med någon som denna var ett djupt mysterium som hon nog aldrig skulle kunna lösa och bara tanken fick en ogillande känsla att bubbla inom henne.

Systerns sliskiga stämma kom in i ett öra men gled ur lika snabbt ur de andra.
"Säg mig ärade syster, hur tror du det skulle vara mellan oss om inte detta ständiga bråk och spänning drev oss till den yttersta gränsen. Tror du inte att vi skulle kunna nå långt, göra TDN till en oövervinerlig flock.*ville verkligen skriva arme! xD*" den ljusa stämman var lugn men spår av nyfikenhet fanns där. Vad skulle hennes kära syster tro och säga. Eller var hon en sådan som föredrog att jobba själv. Visst var det effektivt på sätt och vis. Men med när båda deras stridstekniker var så olika så skulle dom tillsammans kunna döda allt i sin väg, även de största byten, rovdjur och även individer. Hur hennes två bröder använde sina krafter och kroppar hade hon inte en blekaste aning om och brydde sig inte heller, hon hade knappt någon relation till dom förutom att dom hade samma blod som flöt inom deras kroppar men det var nog allt. Knappt det.

[... Säger ju att det skulle bli helkasst! Dx]

Ena sekunden satt hon med huvudet på sned, ett brett flin på läpparna och en blick så glänsande att pupillerna såg ut att smälta samman med irisen. I nästa sekund, så var flinet borta, nacken hölls rät och systern studerades med en blick som sökte efter brister. Inte brister i hennes sätt, hennes kroppshållning, utan brister som skulle avslöja att hon egentligen inte hade en aning om innebörden i de ord som hon just uttalat. Kanske var det faktiskt så att hon lyckats urskilja några av tankarna som rörde sig innanför pannbenet på den svartvita honan. Kanske. Men hon hade inte uppfattat några tecken på att systern skulle ha gjort något försök att kasta sig in i kaoset som skulle föreställa hennes sinne. Även om så var fallet, att hon inte varit uppmärksam nog på den andra honan, så var detta ingenting som rört sig i hennes huvud för stunden. Kanske, bara kanske, var det så att systern faktiskt talat med avsikt att leda samtalet någonstans. För nog hade hon valt alldeles rätt ämne. Dessutom kunde en lätt nyfiken ton uppfattas i hennes annars så kalla, ljusa röst. Kunde det vara så att hon ärligt talat funderade på, kanske bara snabbt spekulerade kring, ett samarbete dem emellan?

Hakan sänktes någon millimeter närmare bröstkorgen, och de giftgröna pupillerna var stora som klot. De orangea irisarna var inget annat än tunna strimmor i hennes ögon, och när man mötte hennes blick var det ingen tvekan om att det var ett rovdjurs vassa blick man studerades av. Det låg dock ingen aggression dold bakom vaksamheten man kunde spegla sig i, inte synlig iallafall, och bara faktumet att flinet inte längre prydde hennes läppar talade för att hon faktiskt lyssnat till den andra honans ord. Sinnesförändringen berodde inte så mycket på att orden chockade henne, få saker chockade henne i denna värld då hon brukade vara den som stod för att förundra och skrämma andra, utan hon tillät bara visa den vaksamhet hon kände brann inom henne gentemot systerns uttalade idé. Inte för att hon själv inte tänkt tanken. Nog visste hon alltför väl att hon med sin styrka och systerns smidiga kropp och förmåga att röra sig på ett sätt som gjorde henne svår att uppfatta vissa gånger, tillsammans skulle bli ytterst svåra att smita undan. Dessutom ägde hon förmågan att blodbända, hon var smart balanserande på den tunna gränsen till sinnessjuk, och systern hade en del ljusa idéer själv, plus tankeläsningen. Ja, nog skulle de kunna bygga upp någonting stort tillsammans. De skulle kunna ta in nya medlemmar som förtjänade en plats i flocken, Selva kunde känna av deras fysik och hälsa, deras styrka, medan Tosca kunde kika i huvudet på dem och läsa av ifall de ägde det psyke en TDN:are måste ha, eller om de hade andra planer än medlemskap.
Det var inte så att hon inte tänkt på det. Tiotusentals, miljontals, tankar svepte genom hennes huvud varje dag, oftast samtidigt och upprepade gånger, men hon hade aldrig brytt sig om att grubbla på det. Vid sin systers sida kände hon alltid ett enormt behov av att stå högst, av att se till att den andra honan alltid förstod sin plats under henne, och hon kunde inte godta några som helst felsteg i sin närhet. Dessutom avskydde hon den rappa tunga systern hade, att hon gärna utmanade henne trots att hon inte hade en chans, och såklart avskydde hon den idioti honan kunde lysa med. Alltför ofta, var hennes åsikt. Och hon visste vad systern tyckte om henne. Det behövdes inga krafter som tillät henne läsa tankar, hon kunde läsa på hennes kroppsspråk och attityd att de aldrig skulle kunna befinna sig intill varandra längre stunder utan att försöka ha ihjäl varandra. Vad deras bröder beträffade var de aldrig ägnade en tanke. Hanar var svag, det hade han alltid varit om än han lyckats överleva sjukdomen som nästan tagit livet av honom när han knappt kunde gå. Och Koto... den hanen hade hon aldrig förstått sig på. Svag, tystlåten, inte värdig hennes energi.

En hög fnysning undslapp henne och huvudet knycktes lätt åt sidan i en rörelse som såg plågsam ut. När hon sedan rätade upp nacken på nytt låg åter ett flin på de svarta läpparna, och hon studerade sin syster med en blick som utstrålade lugn. Något ytterst ovanligt gällande denna svartvita hona.
"Jag tror ingenting, syster. Jag vet.
Vi skulle kunna stå som oövervinnerliga intill varandra, med ett TDN starkare än någonsin bakom oss. Om inte detta ständiga bråk rådde mellan oss, så som du valde att formulera det."
Hon fuktade nosen på nytt. Flinet låg kvar på hennes läppar, men hennes blick och kroppshållning talade för att hon fann sig ytterst lugn i denna situation. Tankarna, funderingarna och idéerna stormade i huvudet på henne, men det var bara en tanke som hon brydde sig om att hålla fast i och faktiskt tänka över: Hon hade alltid stått på egna ben och skulle alltid göra det. Att arbeta tillsammans med någon, styra med någon vid sin sida, det hade aldrig ingått i hennes världsplan. Så, vanligtvis, skulle systerns ord ha gjort henne osäker och irriterad. Hon skulle inte ha velat fundera på det då hon aldrig brytt sig om att tänka över det förut, inte på det här sättet. Men hon bemötte allting med ett lugn. Ett iskallt lugn, som kanske hade grunden i att hon delade sin systers nyfikenhet. Kanske.
"Det är ingen tvekan om vilka som kommer stå starkast, i spetsen för denna flock, om några år. Våra bröder är inte att räkna med, de har aldrig varit någonting att räkna med. Men bara för att jag inte ser dig som svag, systern min, betyder inte att jag kommer kunna stå vid din sida." Det fanns inget hotfullt i hennes röst. Ändå hade tonen blivit ännu mörkare än den vanligtvis var när hon talade. "Jag är starkare. Jag kommer vara starkast. Och frågan är om jag kommer kunna tolerera någon att dela samma rank som mig. Det är inte så att jag inte tänkt tanken, syster. Du äger mer potential än våra två bröder tillsammans. Men kan du svara mig när jag frågar, tror du att du skulle kunna infinna dig vid min sida?"
Ännu låg flinet kvar, nu mer likt ett brett leende, och det lugn som fortfarande strålade från henne kunde nästan anses vara skrämmande om man kände till hennes sanna natur.

Dom toffsklädda öronen klippte till och den gula blicken blev smal. Hon log slugt inombords och kunde nästan se och känna hur systern funderade över hennes ord, mer än vanligt. Det var sällan dom kunde sitta och samtala så länge med varandra utan att blodet började flyta och färga himlen röd. Den långa svansen svepte till hon såg ut över landskapet som bredde ut sig framför dom båda unga systrarna. Orden som flödade ur den svartvite fick den gråe att vela rynka på nosen men lät bli utan lät orden bara flöda in och sedan åter ut igen. Hon ville tala så stort och se sig så överlägsen, ironiskt och patetiskt på samma gång men aningen roande. Tosca hade lärt sig sina gränser och höll sitt lugn vid sin systers sida, så länge hon klarade av i alla fall. Att prova läsa hennes tankar var ingen vidare bra ide, allt man skulle se var ett enda kaos. Men trotts all denna kaos så var det på något vist så organiserat så det nästan var skrämmande, riktigt skrämmande men det räckte nu mera med att läsa den andres kroppsspråk för att veta vad som kommer att hända. Brödernas sinnen var inge vidare intressanta då dom var så lama och slappa så det fanns inte, moderns var nästan lika ointressant som dom båda bröderna tillsammans. Till och med en ekorres sinne var roligare och intressantare än hennes kullbröder.

Återigen klippte det till i dom toffsklädda öronen och hon svepte den skära tungan över den svarta nosspegeln och sedan längst den vassa tandraden. Den lugna blicken föll snett ner på den vitsvarte. Varginnans ord fick henne att fundera smått och fann det aningen intressant. Skulle hon klara av att vandra vid sin systers sida. Dårskap skulle hon säga direkt men visste lika väl som sin syster att dom båda tillsammans skulle bli ostoppbara men oavsett hur magnifika dom skulle bli tillsammans så måste det finnas ett fungerande band mellan dom. I varje fall att dom kommer så pass överens att det inte slutar med att dom försöker döda varandra i stället för dess offer.
Hon drog ett djupt andetag och smakade till med tungan och såg åter igen ut över den gråröda platsen. Deras hem och fristad, aningen trist men fascinerande.
"Ni besitter styrka det kan jag inte förneka." nej det kunde hon verkligen inte förneka, dom hade helt skilda kroppsformer och var där med gjort för helt olika ting.
"Vid er sida kan jag nog finna mig men vill ni ha mig vid er. Ni är inte dum syster, men kan en vapenvila läggas mellan oss. Hur skulle TDN se ut om vi kom bättre överens." den gula blicken mötte den orangegröna innan den sedan såg ut över platsen igen.


[Lol... Nä detta går inge bra XD]

För första gången i de båda unga honornas liv så lyssnade de på varandra. Om än motvilja fortfarande kunde kännas av inom dem, så tog de inte bara den andres ord för strunt eller patetiskt blaj som inte var värt att lyssna till. Vad som tagits upp mellan dem, vad som nu försökte redas ut, var någonting som var alltför intressant, alltför frestande, för att de skulle se ner på varandra med det vanliga överlägsna sätt de alltid hade. Nej. Frestelsen var kanske inte just det faktum att de skulle stå sida vid sida, de hade trots allt hela sina liv betraktat varandra som konkurrenter och försökt slita strupen av varandra sedan de öppnat ögonen, utan vad som lockade var tanken på allt de skulle kunna uppnå. En stark flock, ostoppbar, och ett sådant rykte som skulle få fullvuxna vargar att rygga tillbaka och sätta svansen mellan benen. Makt. Var inte det någonting som alla hungrade efter? Om än det inte var det enda den svartvita honan hade i sikte, så var det en stor del av det. Makt. Ett känt namn. Styrka, som tillät henne klyva alla patetiska, ovärdiga varelser i bitar och få deras blod att flöda över hennes tassar. Att aldrig bli ifrågasatt eller bemötas av de som inte ansåg henne äga potential. Det var så mycket hon längtade efter, så mycket som hon skulle se till att en dag äga, men just nu stod hon inför ett val hon aldrig trott sig skulle behöva ta.
De svarta öronen knyckte till där de var spetsade på hennes huvud, och de giftgröna pupillerna hade minskat till sin normala storlek. Fortfarande verkade det som att hon inte såg direkt på systern, den glansartade blicken såg ut att studera någonting som låg långt bortom den andra honan, samtidigt som hon avvaktande inväntade sin systers minsta rörelse. Instinkten sade henne ingenting. Hon kände ett stort hål gapa i bröstkorgen, och det fick henne att sänka hakan ytterligare någon millimeter. Men tvekan och osäkerhet trycktes undan av en av rösterna i huvudet på henne som sade att det hon hade framför sig var någonting stort. Någonting hon inte fick gå miste om. Medan en annan skrek i desperat försök att skingra kaoset och tvinga henne att avböja systerns svaga förslag. Tillsammans hade de ingenting att hämta. Det var endast på egna ben hon skulle kunna uppnå allting som hon önskade. Det var endast på egna ben, på egen hand, som hon skulle kunna bli så stor och mäktig som hon en dag drömde om att vara.
De giftgröna pupillerna smalnade, och för en sekund hade hon samma blick och kroppshållning som en kamphund intar när den får syn på sin motståndare. Öronen slickades emot hennes nacke och hon slängde huvudet åt sidan samtidigt som hon pressade samman käkarna hårt. Nosryggen rynkades och de vassa tänderna blottades medan hon blängde ut över landskapet som varit hennes hem redan under den tid hon fortfarande vilat i sin moders livmoder. Andningen var tung, nästan som om hon förde en inre kamp med sig själv, och den dova morrning som vilade i hennes bröstkorg skulle antagligen ha varit tillräckligt för att få vilken annan ung varg som helst att backa undan. Men hennes syster hade levt med henne i så många år att hon antagligen insåg att Selvas beteende inte tydde på att hon skulle attackera vilken sekund som helst. De snabba rycken hon gjorde med huvudet var som kramper, musklerna drog ihop sig och tvingade henne att utföra rörelser hon inte alltid själv var beredd på, och faktum att blicken brann av frustration och tänderna var blottade... det vittnade bara om att de miljontals tankar som alltid virvlade innanför hennes pannben nu kolliderat. Vanligtvis gjorde det henne farlig. Men i denna situation gav hon sken av att fortfarande ha kontroll på sig själv.

Öronen spetsades på nytt, musklerna slappnade av under hennes skinn, och hon blötte nosen med tungan medan hon åter lade blicken på sin syster. Allting skedde inom loppet av några sekunder med denna hona. Frustration, glädje, sorg och välvilja. Oftast resulterade det i att instinkten fick tala om för henne hur hon skulle reagera, vilken känsla som var den rätta att lyssna till, men visst hände det också att allting blandades ihop och hon fick utlopp för det genom att ryta och hugga i tomma luften framför sig.
Systerns ord hade drivit henne dit hon aldrig trott sig skulle behöva gå. Men nu när hon befann sig här, ansåg hon det vara lika bra att överväga det hela med stor försiktighet. Orden som just lämnat systern hade förvånat henne, ingenting som kunnat läsas av då förvåningen blandat sig med den näst intill exploderande frustrationen över att tvingas göra detta val, men även stärkt nyfikenheten som vaknat till liv inom henne. Tosca kunde alltså tänka sig att stå vid hennes sida. Verkligen? Ett leende smög sig över de svarta läpparna vid tanken, men det försvann lika snabbt då hon visste att allting nu vilade på henne. Hon, systern, hade frågat ifall Selva ville ha henne vid sin sida. Ville hon det? Ville hon begrava stridsyxan och skapa någon slags vapenvila hon skulle vara redo att kämpa för att upprätthålla? Plötsligt var det som att instinkterna aldrig varit tysta. Det var ingen tvekan om att hon skulle kunna låta bli att hugga emot sin syster. Det fanns kanske inget riktigt band mellan dem, det hade de förstört och utplånat under åren av strid med varandra, men de hade mer förståelse, tolerans, gentemot den andre än vad de hade emot sina bröder.
Hon pressade åter tungan emot gommen. Pupillerna var nu nästan smala som streck, och hon stirrade med en svårtydlig blick på den andra honan.
"The Dark Nation skulle resa sig magnifikt, och oövervinnerligt, över hela Numoori. Ingen skulle kunna mäta sig med det, liksom att ingen skulle kunna mäta sig emot oss."
Svansen knyckte till bakom henne, och hon vred huvudet aningen åt sidan, men blicken släppte inte systern.
"Kanske måste jag erkänna min förvåning. Att trots allt vi varit med om, gjort emot varandra, under dessa år så är du villig att stå vid min sida. Redo att göra ett försök."
Ögonen slöts, om så för bara några sekunder, och när hon öppnade dem igen var blicken hon lade på den andra honan uppriktig och beslutsam.
"Du, ni, är min blodsbundna syster. Visst vore det ingenting annat än idiotiskt av mig att inte försöka ha dig vid min sida. Trots allt, kanske kan denna konkurrens mellan oss ses som någonting positivt. Den innebär att vi inte står helt utan grund mellan varandra. Och som jag sade tidigare, jag har svårt att tolerera de som försöker stå över mig, jag tolererar inte de som utmanar mig, men jag hugger inte den som gått med på att frivilligt stå vid min sida. Speciellt inte då jag, uppriktigt, kan säga att sällskapet välkomnas.
Detta kommer att bli en ytterst tung prövning, kanske mest för mig."
Ett lätt flin skymtades på läpparna, och det blänkte till i blicken, men ingenting talade för att hon inte menade orden som just undsluppit henne.

[Asså jag vet inte alls vad jag ska skriva D':]

Med en tom blick följde hon hela systerns underliga och spattiga rörelser, någon hon lärt sig med tiden att det inte är något att frukta. Inte dessa ryckiga och aggressiva. Hon hade provat att läsa systerns tankar under en gång som denna men bara sett ett kaos och krig, ett krig inom sig själv. Den långa svansen svepte till över de varma stenlagret för att sedan resa sig upp i en sittande ställning och se ner emot sin jämnstore flocksyster. Trotts att deras kroppsbyggnader var så skilda så var dom inprincip lika höga. Tosca bar en nättare och längre kropp, inte fri från muskulatur snarare tvärt om. Hon var mycket välmusklad men inte i samma nivå som sin syster som såg mer ut som en krigsmaskin som kunde plöja sig fram igenom stock och sten utan att något eller någon kunde få stopp på henne. En verkligt markgående individ medans Tosca höll sig bland högre höjder där hon blev svårare att se och få tag i.


Det ryckte till i dom mörka öronen då den svartvite systern började tala och hon mötte den orangegröna blicken med sina gula.
Hon reste sig upp och vände sig emot den andre honan och sänkte huvudet en aning och fuktade nosen. Öronen vinklades en aning fram av nyfikenhet. Hon lät sig hållas kvar på den högre avsatsen med blicken fäst emot systern. En sval vind svepte över dom båda och dansade över den mjuka pälsen innan den försvann bort mot fjärran.
Hur än hon försökte läsa av den svartvite så kunde hon inte riktigt utan fick nöja sig med att lyssna till orden som flödade ur den unga honan. Att försöka ta sig in i huvudet på systern var det inte värt, inte utan träning och när det absolut inte var nödvändigt. Då Selva hade talat till punkt vinklade Tosca ett öra lätt åt sidan för att sedan resa sitt huvud och lämna sin punkt ovanför den svartvite.

Mjukt landade hon lite snett bakom tiken och såg emot henne med en uttryckslöst min. Återigen svepte den mörka svansen till innan ett kallt grin sprack fram på dom svarta läpparna och ett lite hest skratt lämnade den djupa strupen.
"Oroa er inte syster. Min rang lär nog aldrig överstiga er har jag en känsla av. Låt oss ta TheDarkNation till dess glansdagar, sprida skräck i landet och alla dess patetiska varelser." rösten var ovanligt mörk för att komma ifrån den mörka varginnan. Kylan och törsten lös i dom gula ögonen och det breda leendet försvann.
"Jag vet att ni vill göra TDN oövervinnliga. Men ingen klarar det ensam, låt oss hjälpas åt och ta TDN till dess ursprungliga plats i landet." det glimmade till i dom ljusa ögonen och ett lite slugt leende hängde i dom mörka mungiporna.

[Asså vad har världen emot mig? D: Är det bara för mig som hela mitt inlägg blev i feta bokstäver? .___.]

[här kommer mycket text om egentligen.. väldigt lite 8D']

Flinet som prytt hennes svarta läppar tynade sakta bort i samband med att den andra honan reste sig upp och förberedde sig på att byta avsatts. Det var inte så att hon inte trodde, eller litade, på sin syster. Det fanns ingen anledning att inte göra det, inte i sådana här situationer. Utan förändringen i hennes ansiktsuttryck berodde endast på att hon var medveten om hur stämningen nu ändrades. Trots allt brukade de oftast, alltid, vara retliga och hånfulla emot varandra. Utmana varandra och testa gränserna endast för att se hur långt de kunde driva varandra. Så kroppen och alla dess muskler hade vant sig vid att spela på ett överlägset och utmanande sätt när hon befann sig i sin systers närhet. Men nu märkte hon att det var förvånansvärt lätt att låta bli.
Såklart betydde inte det att hon kände fullt förtroende för den andra honan i alla andra situationer. Måhända att hon aldrig kände sig hotad eller i behov av att ständigt ha uppsyn över sin syster när de befann sig i varandras närhet, men nu visste hon inte vad hon skulle ställas inför i framtiden. Om systern skulle stå vid hennes sida då hon besatt TDNs högsta rang, befann sig på den ultimata tronen, så skulle hon inte kunna snegla åt hennes håll lika lätt som hon gjorde nu. Systern var inte dum. Det spelade ingen roll vad som yttrats eller vilka åsikter hon kände inför den andra honan, hon var inte dum. Om än hon inte nådde upp till samma nivå som Selva, så var hon ingen man skulle ta för givet. Det var inte lika lätt att läsa av honan som det var att läsa av bröderna eller den biologiska modern. Så hon var redan nu medveten om vad hon skulle behöva vara vaksam med när hon hade sin syster vid sin sida. Kanske var det inte förräderi som var det första hon kom att tänka på i denna stund, men då syster spenderat hela sitt liv dittills att driva henne till vansinne, reta och utmana henne, så var det inte en självklarhet att tillit var som jutet i sten bara för att de beslutat att försöka slå sig samman. I brist på bättre ord...

När systern landade intill henne vände hon bara lätt på huvudet och sneglade bakåt emot honan. Grinet och det hesa skrattet som undslapp henne fick den svartvitas giftgröna pupiller att smalna en aning, men det var inte nödvändigtvis någonting man skulle ta som ett negativt tecken. Orden hon sedan lyssnade till var hon inte säker på kom från djup ärlighet, eller om systern nu bara prövade att stryka henne medhårs. Rösterna i hennes huvud, och även de styrande instinkterna, sade henne om och om och om igen att det var en ytterst dålig idé att anförtro sig för sin syster. Men det fanns någonting, en svag, hes, liten röst långt bak i hennes huvud som bestämt motsade sig alla andra klagomål. Den yrkade på att hon bara var ovan känslan att systern stod på hennes sida. Det skulle ta ett tag för henne att vänja sig, komma in i rollen som äkta syster och inte bara konkurrent. Att det inte var det minsta konstigt att hon kände en vilja att knuffa den andra honan ifrån sig, men att hon var tvungen att ignorera instinkterna denna gång. Inget gott skulle komma ur en handling då hon redan nu visade sig fientligt inställd emot sin syster, strax efter hon gett sitt ord på att hon skulle försöka finna sig vid hennes sida.
Det ryckte till lätt i det ena örat, och hon släppte sin syster med blicken för en sekund medan hon försökte sortera de kaosartade tankarna i sitt huvud. Om hon lyckades eller inte gick inte att avläsa i hennes ansiktsuttryck, men endast någon sekund hann passera innan hon vände sig helt om för att möta sin systers blick. Av någon anledning kunde hon inte låta bli att gilla den mörka tonen i hennes röst, och när hennes orange-gröna blick studerade kylan och törsten i de gula ögonen kunde hon inte annat än le lätt för sig själv.Hon kunde känna längtan växa sig starkare inom henne, längtan efter att få stå i spetsen för ett starkare, ett nytt, TDN. Och kanske skulle hon kunna nå dit lite snabbare med sin systers hjälp... Som hon så exakt uttryckte det; Ingen klarar av en sådan stor uppgift på egen hand.
Kanske var det mer sant än den svartvita ville erkänna. Men hon hade hela sitt liv stått och kämpat på egna ben, utan att ta hjälp av andra. Hon hade alltid trott, vetat, att hon kunde klara det på egen hand. Att hon skulle nå makten och statusen utan någons hjälp, att hon girigt skulle kunna ta åt sig all ära. Återigen, så var det kanske bara en fråga om att vänja om sig. Hon skulle inte längre stå helt själv. Och kanske var det inte en dålig sak.

"Det kommer ta tid, men förtroende kommer börja växa."
Hon hade nu rest sig upp, och nog var faktumet att de båda honorna nådde samma mankhöjd men hade så olika kroppsbyggnader lite komiskt. Tosca hade en Kargs slanka, smidiga kropp, men hon saknade inte muskulatur bara för det. Medan Selva var kraftig, med bred nacke, kraftiga tassar och muskulösa ben. Endast över buken kunde man tydligt ana de slanka Karg-dragen, om än de även syntes i formerna på musklerna under hennes skinn. Ja, de var skrämmande olika. Både i kropp och sinne. Men kanske skulle de en dag kunna studera varandra och inte anse sig vara totalt olika... kanske.
"Och med förtroendet kommer styrkan. Jag tvivlar inte på att resultatet vi kommer uppnå kommer vara storslaget. Om än jag finner det som en utmaning att inte längre stå helt på egna ben."
När den sista meningen uttalades kunde hon inte låta bli att göra leendet på läpparna ytterligare lite bredare.
"Kanske kommer det rent av bli det första vi tvingas ta itu med." Ett ögonblicks blinkning, och leendet var borta från läpparna. Hakan höjdes, någon millimeter, och blicken som nu mötte den andra honan var blank, beslutsam.
"Du tycks finna dig utan problem vid min sida, min syster, men under alla dessa år har vi inte gjort annat än konkurrerat. Jag vill inte säga att jag inte litar på dig. Ändå är det kanske det jag inte gör. Vanan att vi hugger och hånar istället för samtalar och anförtror oss bör kanske bräckas innan vi kan ta något annat steg."
Svansen svepte till bakom henne, och nacken kröktes. Detta var inte en utmaning eller hot. Inte ett hån eller försök att irritera systern. För första gången tvingades hon resonera för att hon en dag skulle kunna lita på sin syster så som hon litade på sig själv.

[. . . okeeej.. all text blir fet för mig också.. >:V ]

Ett lätt leende hängde över dom mörka läpparna då hon hörde sin systers talan. Dom hade alltid under dessa år huggit efter varandra så fort stunden varit inne och från och med nu kommer dom att stå vid varandras sida och ta flocken upp tills dess ursprungliga plats, sätta skräck i landets alla patetiska individer. Rensa bort som dom inte förtjänar att vandra över detta land. Kväva svagheten under deras egna illaluktande damm. Dom som är svaga kommer att falla först under deras tassar men även skulle dom vara perfekta pjäser innan dom dör. Hur djupt Selva har tänkt på saker som detta visste hon inte men tydligt hade hon sett att Key föredrog henne och misstankarna var mycket starka över att hennes svartvite syster kommer att ta över rollen som ledare då Key lämnar dom.

Med djupa och lugna andetag log hon med systern för att sekunden senare sudda ut de kalla leendet och sära på dom tunna läpparna för att tala.
"Kanske kan dessa år av blod och bråk vara till vår fördel. Vi vet båda vad vi är kapabla till och det är effektiva fördelar ute på stridsfälten. Vi vet våra rörelser och tankar men det gör inte vår motståndare men vi vet redan allt om denne. Min telepati må inte vara omtyckt men den är mer effektiv än ni tror." att Selva inte litade på henne gjorde henne inte förvånad och det borde man inte heller göra. Hon är slugare än räven men hugger inte sina nära i ryggen. Även om hon inte riktigt kunde se systern som en nära så är hon snart tvungen att göra det.

[jag ska inte rolla då jag är sjuk ;___:]

Aldrig tidigare i sitt liv hade hon behövt oroa sig för någonting. Att modern varit ängslig och trott att någonting var fel med henne, eller att hennes syskon inte tycktes uppfatta världen det minsta som hon själv gjorde, det hade aldrig rört henne i ryggen. Inte heller hade hon någonsin oroat sig över att inte vara starkast, eller att hon en dag inte skulle stå som ledare över denna flock och leda den. Men nu. Nu kände hon av någonting som hon inte kunde identifiera med någonting hon någonsin känt förut. Kunde det vara oro? Eller kanske var det någonting annat... Det ena örat vinklades bakåt och hon släppte den andra honan med blicken medan hon gned tungan emot gommen och gjorde sitt yttersta för att fundera ut vad detta kunde vara. Stormen inuti hennes huvud var lika intensiv som alltid, och det var en pärs för henne att slita ut om så bara enstaka ord för att jämföra dem med den krypande känsla som tycktes ta ett fast grepp kring hennes bröstkorg. Oro?
Hon fuktade nosen och krökte lätt på nacken, innan hon åter riktade blicken emot den andra honan. Aldrig tidigare hade hon försökt lita på någon, förutom Key. Men var tillit blandad med djup respekt och vördnad. Ledarinnan stod högre än alla andra varelser, hon var som den riktiga moder denna unga hona alltid längtat efter. Detta var ingenting som det. Eller? Varför skulle hon ens känna oro?! Bara för att hon nu avlagt fred med systern, bara för att hon kanske inte skulle kunna hindra sig själv från att hugga henne om hon någon gång kände sig stressad eller frustrerad... var det anledning nog att faktiskt oroa sig? Att hon inte var helt säker på att hon skulle kunna tolerera systern vid sin sida i alla lägen. Eller berodde allting endast på att hon aldrig tidigare ansett sin syster vara ett syskon som hon kunde förlita sig på? En av rösterna inuti hennes huvud gjorde sig hörd. Sedan instämde flera av de andra. Vad som rörde sig inuti hennes bröstkorg var inte oro. Det kunde nog snarare jämföras med osäkerhet. För inte var hon helt övertygad om att systern var den som hon kunde lita på till hundra procent. Inte än.

En rynka på nosryggen kunde anas, och det ryckte lätt i den övre läppen, men ingen morrning kunde uppfattas och öronen förblev spetsade. Det var inte systerns närvaro som retade henne. Någonting som skulle vara uppenbart för den andra honan då de trots allt vuxit upp tillsammans och den svartvitas instabila sinne var välkänt bland syskonskaran. Exakt vad det var som irriterade henne så var ingenting någon förutom hon själv visste svaret på, men när hon väl valde att åter rikta blicken på den andra honan igen så var uttrycket och blicken lika lugn och stabil som hos vilken annan varg som helst. Och när hon lyssnade till systerns ord så spetsades öronen ytterligare och en glans av förväntan kunde uppfattas i de klara ögonen.
"Nog är det sant det ni säger, syster."
Huvudet höjdes, om så bara för att hon åter skulle ha ögonen på samma nivå som den andra honan, och svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne.
"Det är en stor fördel att känna till varandras rörelser, framförallt om vi skulle stå inför strid och möta en gemensam motståndare.
Vad gäller din telepati, syster, så har jag aldrig underskattat den. Att den är användbar är ett klart faktum. Vad min åsikt beträffar så bör du utnyttja den så mycket som är möjligt, om än det inte är uppskattat att du gör det på mig." Ett lätt flin lekte på de svarta läpparna när den sista meningen lämnade hennes tunga. Trots allt, systerns förmåga att läsa tankar hade aldrig fungerat som den skulle på henne. Antagligen för att hennes sinne var så pass instabilt att det knappt höll för henne själv att granska.
"Din förmåga är alltför värdefull för att du ska värna om den och behålla den för dig själv, Tosca. Lyssna inte på Fountain. Vad hon tycks göra är att hålla våra egna krafter borta från oss. Min blodbändning och din tankeläsning, de hålls i skuggan. Våra silverkrafter å andra sidan har hon alltid uppmanat oss att ta vara på och träna."
Det lyste till i hennes blick, och för ett ögonblick var det nästan som att ögonen speglat vansinnet som vilade i sinnet på henne hona.
"Fountain är vek, har alltid varit. Hon önskar inte att vi reser oss högt inom flocken. Speciellt inte jag. Men jag tycker att hon bör lära sig sin plats i livet. TDN är inte en flock för svagt patrask. Och så fort Key lämnat över alfa-platsen till mig, så är det första jag ska göra att kasta ut alla ovärdiga."
Hon fuktade nosen och vände på huvudet för att blicka ut över lavaöknen nedanför dem. Nej. Deras biologiska moder var inte värd sin plats inom denna flock.

Dom svarta öronen lyssnade spänt och inte hon rörde inte en enda rörelse under hela den tid som hennes syster talade. Kasta ut alla dom ovärdiga, hon gillade det. En pirrande känsla klättrade längst ryggraden och hon var nära att le men höll tillbaka sina känslor. Även om hon visste hur hennes syster funkade så litade hon ändå inte riktigt helt på den svartvite varginnans tankesätt och rörelser.
"Jag kan läsa fiendes nästa rörelse men kan tyvärr inte föra över den till er då risken är för stor för oss båda. Ditt huvud är fascinerande men farligt men jag vill inte trassla in mig mer i det än nödvändigt." nog fann hon sin syster fascinerande samtidigt som hon skydde varginnan av hela sitt hjärta. Till och med den kallhjärtade Key hade mer själ än hennes jämnårige syster.
"För att resa oss behöver vi styrka, ren styrka. Slödder som sinkar uppgången har ingen väg att gå, inte ens utsparkade räcker. Risken för att dom går med i en annan flock finns. Även om dom inte bär den rätta styrkan så kan ett större antal göra det. Jag råder er att inte bara låta dom gå med fast form syster. Låt dom vandra i en icke fast kropp igenom öknen och dom kommer aldrig att kunna stå i er väg." om Selva skulle förstå henne var det ingen tvivel om. Även om Tosca var den lugnare av dom så var hon minst lika kall och brutal som sin ärade syster men på ett smidigare sätt. För länge sedan hade hon lärt sig att låsa nerver med silvernålar hos sina offer, för att sedan låta dom dö sakta och smärtsamt. Den bästa kicken är då hon låter en nål av kvicksilver tränga igenom nackknotorna och sakta sprida sitt gift i blodet.

[Bajs Dx]

Tungan fuktade hennes nos innan den åter fann sin plats mellan hennes käkar, där de pressades upp emot gommen som om hon önskade smaka på luften och de ord som lämnade hennes syster. Hela detta möte hade minst sagt tagit en oväntad vändning. Och för första gången under deras livstid, så var denna vändning positiv. För dem båda. Om än den svartvita skulle ha problem med att lära sig lita på systern, så visste hon i sitt kaosartade sinne att det skulle gynna henne i slutändan. Det skulle ta tid, och krävas mycket av henne för att kunna ignorera sina instinkter när de väl talade för att hon skulle hugga efter den som stod intill henne, men det skulle antagligen vara värt det i slutändan. Under hela sin uppväxt, under de år som hon hunnit uppleva, så hade hon aldrig litat på någon. Förutom Key, ledarinnan. Annars hade hon stått själv, sett sig själv vara mäktig och kraftfull nog att klara sig på egna ben genom resan som kallades för livet. Aldrig hade någon annan tanke infunnit sig hos henne, förrän nu. Nu när hon gavs ett alternativ att inte längre stå själv. Och det kom från det mest oväntade håll; hennes egen syster. Som om bråkat och stridigt med under hela uppväxten. Det hela var roande. Kanske en aning skrämmande, men långt ifrån på samma sätt som andra kanske skulle ha uppfattat det. Det fanns ingenting i livet som Selva fruktade. Och det som hon kunde erkänna sig anse vara skrämmande, det var oftast motsvarigheten till utmanande i andras åsikt.

"Jag har alltid sett det endast som en fördel att du aldrig kunnat läsa mina tankar. Det är först nu, när du lägger fram det på det här sättet, jag kan se att det även är ett problem. Nog vore det en överlägsen fördel om vi kunde kommunicera utan att andra kunde avlyssna. Om du kunde ge mig information, och vice versa, utan att det framgick för den som befann sig i vår närvaro. Men jag kan inte kontrollera det kaos som pågår inuti mitt huvud," vid de orden kunde hon inte hindra ett lätt flin från att smyga sig över hennes svarta läppar, "och nog inser jag att du inte vill ta risken att skadas om du nödvändigtvis ska försöka tränga dig in. Det vore bara onödigt om det hela skulle sluta med att vi båda tar skada av det.
Men man kan ju inte låta bli att undra, åtminstone överväga, att det skulle finnas en möjlig lösning på det problemet. Vad det skulle vara har jag dock ingen aning om, men du som bemästrar konsten att ta dig in i andras sinnen och se vad de inte önskar att du ska veta av, kanske kan komma på någonting? Jag själv har ytterst lite erfarenhet."
Ett lätt skratt undslapp henne, inte menat som någonting nedlåtande, men heller inte menat att lyfte stämningen. Det var ett litet tecken på att hennes muskler och sinne lät henne slappna av i den andra honans närhet. Lät henne tolerera den nya stämningen som låg över dem.
Men skrattet avslutades tvärt, och hon spetsade öronen för att snabbt lägga blicken att vila på systern då hon åter tog till orda. Och de ord som lämnade henne, var allt annat än vad Selva hade förväntat sig höra. Det var allt annat än en negativ överraskning, och hon kunde inte hindra sig själv från att låta ett brett grin spricka fram på hennes läppar och blotta de skarpa huggtänderna i hennes käftar när systern talat till punkt.
"Så talar en vis varginna, är det inte så de säger?"
Grinet låg kvar på hennes läppar, och det glänste till i hennes ögon av någonting som kunde tolkas som illvilja och förväntan. En längtan hade väckts inom henne, en farlig sådan, och genast visste hon hur hon skulle kunna utnyttja den idé som hennes syster nyss planterat i hennes kaosartade huvud.
"Men nej." Hon släppte systern med blicken och såg ut över lavaöknen nedanför dem. Glansen i hennes ögon blev endast intensivare, och det verkade nästan som om hon inte längre var medveten om systerns närvaro när hon fortsatte tala. "Vi ska inte ta på oss den uppgiften att rensa ut flocken. Nog ska vi styra det hela, helt klart, men vi ska samtidigt tilldela dem alla ett prov som kommer bevisa vem som är villig, och framförallt värdig, att stanna kvar."
Ett lågt väsande läte undslapp henne, nästan som om ett skratt låg och tryckte i hennes bröstkorg men hon inte släppte fram det. Blicken vändes åter emot den andra honan.
"Låt oss tilldela uppgiften att slita de ovärdiga i stycken till de medlemmar vi tänkt låta stanna kvar. Låt de som ännu inte satts på prov ta sig an uppgiften att bevisa sig värdiga genom att göra sig av med slöddret som ingenting är värt."
Svansen knyckte till bakom henne, och den hunger som lyste i hennes ögon kunde för ett kort ögonblick jämföras med den intensitet som brukade lysa i ledarinnans ögon.

Ett slugt leende hängde i dom mörka giporna då systern talade om hur dom skulle bli av med dom gamla ovärda medlemmarna. Be dom nya sänka dom till jorden. Att hon inte tänkte på det men nu när hon funderade på det lite mer så lät det bättre och bättre. Det skulle bli en strid om överlevnad, kanske skulle dom äldre 'ovärda' visa sig värdiga nog att stanna kvar. Eller så skulle hon med nöje rensa undan dom ifall dom fortfarande är en börda för flocken. Den ljusa tungan gled över den vassa raden av tänder och hon såg ut över området. "Hur vet vi vilka som inte är värdiga nog?" blicken var fortfarande fäst ut över området. Den långa svansen svepte till och dom toffsklädda öronen klippte till på det gråsvarta huvudet. Ja hur kunde dom helt veta vilka som var värdiga att stanna kvar och inte. Kanske skapa en gladiatorliknande strid mellan nya och gamla. Ett mycket slugt och kallt leende växte fram då hon tänkte vid det och det hade varit ganska roande att se på det. Se dom slåss för sina små liv men för att ändå senare gå under oavsett. Se skräcken, lusten och beslutsamheten i dom klotrunda ögonen.

Selva hade låtit blicken vandra ut över lavaöknens karga område igen. De svarta öronen stod spetsade ovan hennes huvud, svansen hölls i en hög position och stoltheten som fyllde henne när hon tänkte på att allting som tillhört Key snart skulle tillhöra henne fick henne att skjuta ut bröstkorgen. Det handlade inte om att försöka mäta sig med den förra ledarinnan, hon som grundat TDN och bevakat reviret som tillhört flocken så många år. Nej, det handlade om att visa sig värdig. Värdig den visa gamla ledaren respekt. Om än hon inte fanns kvar i landet så ville den unga honan inget annat än att Key skulle se henne som en värdig efterträdare, att ingen annan skulle kunna mäta sig med henne, att hon var det självklara valet. Men mitt bland alla dessa tankar vandrade nu också funderingarna om hur det skulle bli att dela makten med sin syster. Om än Selva själv skulle stå som alfa, som den riktiga ledaren, skulle hennes syster stå vid hennes sida och hjälpa henne i besluten. Vissa av dem. Det skulle bli en intressant tid när The dark Nation kämpade för att resa sig på nytt. Nu utan Key, den varg som ägt alla medlemmars respekt. Skulle Selva få samma respekt när hon klev upp på ledarplatsen? Utan tvekan. Medlemmarna skulle inte ges något val annat än att respektera och dyrka henne.

Ett lätt flin sprack upp på hennes svarta läppar när systerns fråga nådde henne. Lugnt vände hon åter blicken mot sin syster, granskade henne med en blick som fullkomligt glänste av illvilja och iver att få se blod flyta inom flocken.
"Det kommer inte kunna undgå oss. De som lyder order, och fullföljer dem, oavsett vad de än är... det är dem vi vill ha. Det är de som är värdiga sina liv, och sin plats som medlem i flocken." De skarpa tänderna blottades under hennes läppar medan hon talade, och ryckningarna som kunde anas i mungiporna talade för att hon nästan inte kunde vänta tills hon fick sätta medlemmarna på prov. Det skulle bli ett underbart blodbad som satte allas tillit på prov.