Även om tiden på dygnet inte längre hade någon betydelse för honom så tyckte han i regel bättre om nätterna. Det var visserligen inte så många som var vakna på, men han hade alltid haft en svag punkt för natten, alla dess ljud, samt stjärnorna och månen som sken i himlen. Han hade älskat de mörka timmarna ända sedan han var valp, och levande. Och hade det inte varit för att det kändes som om en hel armé av myror kröp över hans ben hade han utan tvekan legat uppe i ett av de enorma träden och njutit fram till dagen grytt. Nu fick han lov att nöja sig med Kaiwoods tunna dimslöjor. Melchior stannade upp och vred uppmärksamt öronen framåt. Länge bort mellan träden kunde han se en ljus individ. Ett leende spred sig på hans läppar. Det var kanske natt, men han behövde inte nödvändigtvis ha tråkigt för det. Tack och lov.
    Med studsande steg rörde han sig mot den levande fakargen. Att någonting var fel med hans vingar var tydligt för honom när han kom närmare. Om sanningen skulle fram såg han riktigt sorglig ut. Men det spelade ingen roll. Sorglig eller inte, man kunde skrämma upp folk ändå.

När den levande lagt sig till rätta var det dags att börja showen. Han såg till, efter mer koncentration än han ville erkänna, att knäcka ett par markliggande grenar runt omkring honom, och han skulle ljuga om han sa att han inte uppskattade förvirringen i den andres blick. Han tog sig lugnt närmare och såg till att samla på sig tillräckligt med energi från omgivningen för att kunna göra sin röst hörd: normalt sett brukade han inte försöka sig på det, men idag var en extra bra dag. Han kände sig mer energisk än han gjort på länge, så det var ett bra tillfälle att pröva igen. Hade det inte varit för att han såg molnen som lämnade den andres mun varje gång han andades hade han aldrig vetat att temperaturen runt omkring dem sjunkit markant. Det var lite roligt hur det tycktes göra det varje gång han tog energi från naturen. Melchior ställde sig snett bakom den främmande hannen och sänkte sina läppar till hans öra.
    "Hur känns det att ha döden flåsandes i nacken?"
Rösten var sammetslen, men det gick inte att ta miste på leendet i den. Han själv tyckte att han var fruktansvärt fyndig.

Molok hade precis lagt sig till rätta när grenar plötsligt knakade runt omkring honom. Aningen förvirrat lyfte han på huvudet och lät blicken försöka urskilja något i mörkret. Förr hade han inte brytt sig ett dugg om vem som strövade omkring i närheten av honom, men nu kunde han inte riskera att hamna i bråk. Om han någonsin skulle finna Nomë var han tvungen att hålla sig undangömd.
    Det blev kyligare, och så talade någon. Molok funderade för en sekund på att flyga upp från sin plats, när han insåg att det var omöjligt, och stelnade istället till. Han vände huvudet bakåt och höjde på ögonbrynet. Där i mörkret tycktes han urskilja någon, eller rättare sagt något. Det var ett svagt sken, nästan som en spöklik skugga och Molok insåg vad som hade funnit honom. Kanske borde han vara räddare än vad han faktiskt var, han hade trots allt stött på ett spöke förut - det mötet hade inte ens varit i detta land, men det hade varit skrämmande, till och med för honom.
    “Jag har haft döden flåsandes i nacken sen jag föddes”, muttrade han utmattad. Det hade varit en lång dag, faktum var att han kommit längre än någon annan dag. “Har du inget bättre för dig än att störa en ensam vandrare?” Ett lågt skrockande lämnade honom. “Dum fråga, det har du uppenbarligen inte.”

Han hade lyckats! Han hade gjort sin röst hörd! Prisa gudarna, det här var den bästa dagen i hans efterliv! Triumfens hetta svalnade dock i rasande fart när han insåg att hans ord inte alls hade haft den reaktionen han hade hoppats på. Flinet falnade hastigt och han hängde besegrat med huvudet. Hur bara lyckades han hitta alla de här orädda vargarna? Det var som om han tappat stinget... Nej! Nej, det var inte sant. Om något hade han blivit bättre än tidigare! Han kanske bara borde ju upp på fakarger. De verkade inte ha vett att bli rädda.
    "Du var väl en tråkig en," muttrade han glädjelöst och ställde sig framför honom.
Med korta, dömande grymtningar studerade han fakargen. Det var visst inte bara vingarna som var sorgliga. Han saknade ett öga och hade ett fult märke i pannan. Gudars, hade han ingen som helst skam i kroppen? Nog för att fakargen kunde vara fula nog, men det här var ju bara fånigt. Hade han själv sett ut så hade han aldrig visat sig bland folk igen.