| Utspelar sig på norra Solstäppen, inte alls särskilt långt från Storkärr |

Natt. Mörker. Skuggor. Det enda ljuset som fanns att skåda kom från halvmånens gestalt där den tog upp stjärnhimlen över Stäppen, spred sitt dunkla sken. Den svartvita hanen andades ut i en djup suck där han satt med slutna ögon och lyssnade till alla de stämmor som svävade omkring honom, alltid närvarande, alltid viskande. De var dock desto mer påtagliga under nattens slöja. Han hade tappat uppfattningen om hur länge han egentligen suttit där. Hur länge skuggornas mystiska stämmor hade omfamnat större delen av hans sinne. Vaga viskningar vars ord knappt gick att urskilja större delen av tiden. En närvaro som han hade vant sig vid. Det kändes naturligt, rätt. Tanken på att förlora dem kändes om ett större slag än det ben han förlorat, som ett större handikapp. Ett vagt prasslande i gräset framför honom fick de skogsgröna lysande ögonen att slås upp och svepa över omgivningen. Han behövde dem dock inte, inte under natten. När hela världen sänktes i skuggor så kändes det ibland som att han kunde höra allting i sin omgivning av deras vägledande stämmor, om än inte lika specifika som hans egna. Doften av flertalet flockmedlemmar låg i luften omkring honom, och han väntade för att se om någon av dem skulle närma sig honom eller ej.

| Öppet för Qu:are |

Mörkret hade lagt sig över stäppen. Den vita indianvargen hade inte varit trött utan valde att vandra. Under en tid hade hon följt ett större vattendrag. Det hade varit lugnande att se på det mörka vattnet samtidigt som tassarna hade rört sig utan att hon behövde tänka på det. Natten var alltid välkommen för henne, hon var inte rädd för de mörka timmarna utan lät sin fantasi vandra med. Mörkret fick allt att verka mer levande än det var, även om man inte såg det. Hon hade vikit av från vattendraget för att röra sig i en halvmåne tillbaka till flocken. En alldeles ny vargdoft letade sig in i hennes nos. Hon kände ingen doften, visste att det var en flockbror men det var samtidigt en flockbror som hon inte närmat sig. Han hade helt ärligt skrämt henne en aning när hon sett att han inte hade alla benen i behåll. Nu närmade hon sig däremot och kunde snart urskilja hans gestalt.
"Hej." sa hon och slog sig ner. Hon kunde inte riktigt komma på någonting att säga men började med någonting som hon ville få reda på.
"Det är Sleazoid va?" sa hon och försökte sig på ett leende.

[Det går inte sådär jättebra att rolla under dagen xD]

Det var en av de nyare medlemmarna som närmade sig. Han hade inte haft tillfället att tala med den vita honan på tu man hand sedan hon gick med i flocken. Det kunde bli intressant. Han föredrog att känna de vargar han delade sin vardag med, sina bröder och systrar. Att endast ha ett namn på deras huvuden räckte inte. Hur skulle han blint kunna lägga sin tillit till dem? Lägga sitt liv i deras tassar? Nej, han behövde försöka lära känna de nya medlemmarna lite bättre. Det hade kommit rätt många nya på sistone, vilket var bra, men det var en hel del att hålla reda på. Nu för tiden var han dock flockens beta, vilket gjorde det hela än mer viktigt för honom. ''Var hälsad Huyana''. Stämman var som vanligt rätt så neutral, om än den kantades av en vänlig ton. De lysande gröna ögonen fästes vid honan när hon slog sig ner i närheten av honom. ''Det stämmer, men du kan kalla mig Zoid om du vill''. Han hade ingen egentlig preferens gällande vad han ville bli kallad av de två, han gillade både sitt namn och smeknamn. Smeknamnet hade dock en tendens att vara lättare till vardags. Blicken sneglade upp mot de mörka skepnaderna som i lugna rörelser svepte omkring hans kropp, främst placerade över hans rygg. Ett vagt leende drog sig för några korta sekunder på hans läppar som för att besvara någonting som skuggorna sagt. ''En fridfull natt, inte sant?''. Uppmärksamheten riktades tillbaka till honan. Det var inte direkt något okänt faktum att han älskade natten, han var till hälften skuggvarg, men han visste att inte alla delade hans syn på det hela.

Han lät vänlig. Av någon anledning hade hon nog föreställt sig en röst som var ungefär lika hård som Malphas, men den svarta vargen talade på ett så vis att det var nästan omöjligt att föreställa sig att det han sa var menat på ett elakt vis. Utan att mena det log hon mot honom och mötte den lysande blicken. Hon fascinerades av lysande ögon, dem hade alltid varit intressanta.
Som för att visa att hon förstod nickade hon när han föreslog att hon skulle kalla honom för Zoid. Det var ett logiskt smeknamn... men lite tråkigt.
Hon såg hur han sneglade uppåt, framförallt för att ljuset skiftade en aning. Huyana såg också upp och hajjade till. Det fanns någonting mörkt som liksom svajade runt Sleazoid... det påminde henne om sjögräs. Lite skrämmande var det, även om det inte såg ut att göra någon skada. Hon missade nästan vad han sa till henne och slet blicken från dem vajande skuggorna med ett ryck.
"Jo det är det. En chans för fantasin att springa fritt." sa hon och sneglade upp på skuggorna. Med en liten harkling som dolde ett nervöst fniss såg hon ner på Sleazoid och mötte hans blick.
"Om du inte misstycker att jag frågar så undrar jag om du kan berätta för mig vad det är för..." vad skulle hon kalla dem för någonting utan att förolämpa honom? "...saker som svajar typ bakom dig?" hon log försiktigt som för att säga att han inte behövde svara om det var en oförskämd fråga.

Det låg en viss osäkerhet över honan, det var i alla fall det intrycket han fick. Det var dock ingenting han var främmande med när han mötte individer som kanske inte sett en skuggvarg förut. Hur mycket han än älskade sina skuggor så gillade han inte den delen, att de allt som ofta framstod som antingen hotfulla eller underliga, trots att de inte direkt gjorde någonting. Oftast så glömde han bort att andra kunde avskräckas av dem då de för honom var bland det naturligaste i världen, och fick ständigt försöka påminna sig om det faktumet när han träffade nya vargar. Ett vagt roat leende drog sig på hans läppar för en kort stund. ''Det gör ingenting, jag är van att få frågor om mina skuggor''. Han sneglade kort upp mot dem igen. ''Jag antar att du aldrig träffat på en skuggvarg förut? Jag är till hälften skuggvarg och giftvarg, och en av mina krafter är att kunna kontrollera just skuggor. De följer mig alltid, dag som natt, talar till mig och hjälper mig på diverse sätt''. Demonstrativt så lät han en del av skuggorna dra sig ner till det sargade vänstra frambenet och slöt upp i formen av ett skuggben, likt han ofta drog nytta av. ''Ända sedan jag förlorade mitt ben så har de varit väldigt bra att ha för att jag ska kunna röra mig obehindrat när det behövs till exempel. Jag kan materialisera en begränsad mängd av skuggorna i taget''. Han vände tillbaka blicken till honan och granskade henne för några sekunder. ''Nackdelen med skuggorna och skuggvargsblodet är att det gör mig rätt känslig för solljus i större grader. Det är anledningen till att jag oftast är vaken om nätterna istället. Någonting annat du undrar över?''. Han hade ingenting emot att prata om ämnet, han hade med tiden faktiskt börjat uppskatta att undervisa och sprida kunskap. Även om den känslan fick honom att känna sig lite gammal.

Hennes ögon blev lite större när han nämnde skuggvargsblodet. Hon hade ingen aning om vad det var för någonting, helt ärligt visste hon inte ens vad giftvargar var för någonting. Nyfiket lade hon huvudet på sned när han berättade om skuggorna och ögonen blev åter stora när skuggorna formade ett ben. Hon sänkte huvudet, la sig nästan på marken för att kunna se benet ännu bättre. Förundrat sniffade hon på benet, men det luktade inte mer annorlunda än vad han gjorde. Plötsligt medveten om hur hon satt reste hon snabbt på sig och log generat mot Zoid.
"Ja faktiskt." sa hon med ett generat skratt "Jag har aldrig hört talas om varken skuggvargar eller giftvargar... hur skiljer dem sig från vanliga vargar? Typ en sån som jag. Och vad säger skuggorna," Hon såg upp på den mörka tentaklerna som vred sig runt Zoid på ett nästan förföriskt sätt. Nu när hon förstod - typ - vad dem var för någonting så kunde hon uppskatta en viss skönhet i dem. "om dem hjälper dig och så tänker jag, eller har ni bara vanliga samtal ibland? Tänker dem liksom själva eller...?" hon tystnade och insåg hur alla hennes frågor blandats ihop till en klump. Ett fnitter lämnade henne när hon såg tillbaka på Zoid.
"Förlåt för att jag ställer så många frågor." ursäktade hon sig. Kunskapshungern fanns alltid där, men ibland visade den sig på ett sådant vis att man verkligen såg hur ung hon var.

Den sortens nyfikenhet som honan visade var ovanlig att se hos vargar i hennes ålder, men det var inte någonting negativt över det. Snarare så att det var intressant. Han berättade gärna mer för de som ville lyssna, det var ju det som var det bästa med det hela, när andra ville lära av och ta in det man hade att säga. ''Vanliga...''. Det lade sig någonting tankfullt över hans röst och uttryck då han lät ordet vandra över läpparna samtidigt som blicken vändes ut över stäppen. ''Vad betyder det ordet, egentligen? Jag menar, alla är vi olika, oavsett om man delar samma blod eller ras''. Han såg inte sig själv som annorlunda från andra vargar på det sättet, om någonting så var det snarare på grund av uppväxten och bristen på uppfostran han fått, men på grund av sina raser? En av dem var ju egentligen inte ens en riktig ras, bara en benämning för de gifter som flöt i hans ådror. Han vände tillbaka blicken till honan och ett vagt leende drog sig på de mörka läpparna för några korta sekunder. ''Skuggvargarna definieras ju främst av sina skuggkrafter, sin blodsätt, därav namnet. Giftvarg är ett samlingsnamn för de som härstammar från och själva bär på gift eller hög resistens mot gifter. Jag själv har ett ganska respektabelt antal av olika sorters gifter. Vissa dödliga, andra inte''. Han visste inte riktigt om det var svaret hon sökte, men han hade nog inget bättre att ge. Han själv såg ju ingen större skillnad i det utöver det han redan nämnt. ''Skuggorna talar Sanglingua, även kallat latin till mig. Det tog mig länge innan jag ens upptäckte att det var ett språk och att de faktiskt talade till mig. Än längre för mig att börja lära mig det. De talar inte hela tiden, oftast är det som vaga viskningar i bakgrunden som jag inte riktigt kan uppfatta. När helst det finns något att informera om, till exempel fara eller någon i närheten så brukar de meddela mig om det. Det är inte som att vi för hela samtal med varandra, inte ofta åtminstone''. Ett kort skratt undslapp honom då han sneglade upp mot skuggorna. Hur kunde han beskriva någonting som var en så pass integrerad del av hans vardag för någon som aldrig upplevt det tidigare? För honom var det ju snarare underligt att inte ha dem i närheten, att inte höra viskningarna och känna deras närvaro. Han hade kommit att uppskatta det, känslan av att aldrig riktigt vara ensam. Som valp hade han förskjutit det, rent utav skrämts av det, men inte längre. ''Mig gör det ingenting, ställ du dina frågor om du vill så ska jag försöka svara efter bästa förmåga''. Tillmötesgående och vänlig allt som ofta. Tänka sig, när hade han blivit sådan?

Hon log glatt mot honom, det var skönt att han inte var en sådan varg som blev irriterad på frågor när man ställde för många. Fundersamt tystnade hon ett tag. Hon hade så många frågor, men dem var så svåra att sätta ord på.
"Med vanliga vargar tänker jag på sådana som mig, vi som ser ut som dem flesta vargar och..." det var svårt. I hennes huvud visste hon vad en vanlig varg var, men nu när hon skulle sätta ord på det blev det genast svårt. Hade hon haft en rad med vargar framför sig hade hon kunnat peka ut vad som var en vanlig varg för henne.
"Hmm, det blev svårare än jag tänkte att förklara det här... men vi som är mer jordnära till utseendet och som har elementmagi snarare än skuggor och gift. Hur funkar giftet? Biter du nån eller är det som med dem där spottande ormarna? Och hur väljer du gift? Kan du många språk? Skulle jag kunna höra dina skuggor om jag lärde mig Sangligugu," hon snavade över ordet och kunde inte ens komma på vad Zoid faktiskt kallat språket "eller kan man bara höra sina egna skuggor?" frågorna tog slut för en stund men hon betvivlade inte att det skulle komma fler så fort Zoid svarat på dem första. Det var väldigt intressant att lära sig nya saker, men det gjorde också att inte all information fick plats på en gång.

Han nickade instämmande. Nog visste han var hon syftade på. Han ville bara inte riktigt kategorisera det på det sättet. Varför vara vanlig när man helt enkelt kunde vara sig själv? Dessutom, det fanns någonting unikt med varje individ, det var han övertygad om. Att endast benämna någon som vanlig kändes nästan som en förolämpning för honom, men det delade han inte med sig av. ''Jag vet vad du menar, jag råkar bara se det på ett lite annorlunda sätt''. Just det hade han inte för avsikt att diskutera vidare, det var en ändlös diskussion utan ett direkt svar. Istället lades fokuset på vågen av nästkommande frågor, denna gången om hans gifter. Han talade om dem så otroligt sällan, visste aldrig riktigt hur han skulle beskriva dem för andra om än de var betydligt simplare till naturen än skuggorna egentligen. ''Jag, likt de flesta giftvargarna, har giftkörtlar i munnen och i klorna. Jag kan själv välja om jag vill ha dem aktiva eller inte, och vilket gift jag vill använda, jag kan inte riktigt förklara hur, men det är någonting som är så pass naturligt som att gå nästan. Att inte riktigt behöva tänka på det utan att kroppen bara gör det. Jag har både flytande gifter, gaser och ett som sprutas ut likt vissa ormar. Så det beror helt på vilket jag använder. Är det ett flytande så behöver jag bita eller riva någon, en gas räcker det om den andas in och mitt frätande gift, det som jag kan spotta, fungerar ju som bäst när det kommer i kontakt med hud och liknande. Biter någon mig så får de oftast i sig en salig blandning av de gifter som finns i mitt blod. De är dock inte lika koncentrerade som de jag aktivt använder. Jag har även ett motgift som motverkar de flesta gifter och kan även användas för mindre smärtlindring och mot infektioner''. Han tog en paus och harklade sig vagt. Förklaringen hade blivit lite längre än vad han först hade tänkt sig, men det gick nog inte riktigt att korta ner det så mycket. ''Jag kan tala Nordspråk, uppenbarligen, Nimorian och så lite Latin, jag brukar sällan kalla det för Sanglingua till vardags, för omständigt'' Han själv hade svårt att uttala det ordentligt utan att fokusera på det. Det hörde ihop med den underliggande talsvårigheten. Trots att den inte var så tydlig numera så fanns den ändå där i bakgrunden. ''Nej det skulle du inte kunna, endast vargar med skuggor som kraft kan höra sina egna skuggor, och till viss del andras. När det kommer till skuggor som finns i omvärlden så är de väldigt tysta av sig, som om de först vaknar till liv när de ansluter sig till en skuggvarg eller något, jag vet inte''. Det fanns alltid den där speciella dragningskraften från skuggor överallt. Som om de längtade efter en mästare, någon att följa och tjäna.

Hon undrade hur han såg annorlunda på "normala vargar", hon ville fråga men trodde det skulle vara oförskämt då hon redan ställt en flodvåg med frågor. Hon skulle låta honom svara på dem innan han bombarderades med nya.
Giftkörtlarna fascinerade henne, hon hade inte ens vetat att det var sådana ormar hade. Hon funderade kort på hur gasen funkade, vart den kom ifrån. Huyana blev lite besviken när hon fick klart för sig att hon aldrig skulle kunna höra skuggornas viskningar, ens om hon lärde sig språket.  Hon hatade att medge begränsningar som hon inte kunde göra någonting åt.
"Okeej.." sa hon tankfullt när Zoid tystnat "Men kan du använda motgiftet på andra, jag förstod inte om det bara var i ditt blod eller om du på sätt och vis kan hela andra. Kommer gasen ut ur din mun eller typ, genom huden?" det var så svårt att föreställa sig hur det var med giftkörtlar och skuggor. Hon kunde ju förklara sin magi och hur hon gjorde, hon var säker på att alla skulle kunna lära sig ett element om dem bara försökte eftersom element är fysiska grejer som finns naturligt. Man formar ju egentligen bara redan existerande saker vilket känns som om det skulle vara lättare att få grepp om än skuggor och gift, det var så ogreppbart.

Ett roat leende lade sig på hans läppar då han hörde hennes nästkommande funderingar. Det var så underligt att höra andra fråga om gifterna, att prata om dem i överlag. Oftast så var det ett ämne som många gärna undvek så fort de fick höra att han var giftig. Ibland undvek de även honom helt och hållet. Han kunde väl till viss del förstå sig på det, men han var inte en som direkt gillade att använda sina gifter på andra om han inte behövde det. De var behändiga att ha, men ack så destruktiva. Lite sorgligt var det dock att de drev bort så många, fast, å andra sidan så ville han väl egentligen inte ha sådana vargar som drog förhastade slutsatser om honom i sin närhet. ''Motgiftet skulle inte göra mig särskilt mycket nytta då jag är så gott som immun mot mina gifter. Det enda det kan göra för mig är att lindra infektioner och täppa till sår. Jag får dock inte den smärtlindrande effekten. Motgiftet har jag att tacka för mitt liv den här gången, hade det inte varit för det så hade jag nog förblött när jag förlorade mitt ben''. Han kände verkligen inte någon brådska med att besöka Chaibos igen. Hans död hade varit nog traumatisk för att avskräcka honom från det. Han hoppades bara att när den dagen väl kom så skulle hans själ lyckas finna frid och inte plågas som sist. Tankarna vandrade vidare till det andra hon frågat om, hans gaser. ''Jag kan visa bättre än vad jag kan förklara''. Han reste sig upp och tog ett par steg bakåt. Giftkörtlarna aktiverades och det dröjde inte länge innan han kunde känna den lite rökiga och stickiga smaken i munnen. Han andades in, och när han sedan lät luften gå ur lungorna igen så åtföljdes den av en guldaktig tunn gas som spred sig i ett litet område framför honom. ''Den är ofarlig, inget du behöver oroa dig över. Det värsta den kan göra är att slå ut din balans och känsel för några minuter samt ge svaga hallucinationer om du andas in mycket av den. Det är mitt mildaste gift skulle jag väl säga''. Han hade sett till att inte sprida den allt för mycket, och han stod nog långt ifrån för att den inte skulle komma allt för nära. Gaser gick dock aldrig att lita på helt, när de väl var utsläppta så var de helt under vindens kontroll. Därför ville han förklara vad den gjorde utifall att hon skulle råka få i sig lite av den.

Hon förstod fortfarande inte om han kunde bita någon med motgift eller om det bara var sig själv han kunde hjälpa. Det lät som att han bara kunde hjälpa sig själv, att det på något vis var i hans blod som motgiftet fanns. Skum grej det här med gift. Hon sneglade ner på hans avkapade ben när han nämnde det. Hon skulle vilja fråga mer om hur han förlorade det, men det kändes lite för personligt, det här var trots allt första gången dem hade talats vid ordentligt.
När han ville visa hur gasen fungerade blev hon med ens orolig. Skulle han bita henne? Använda giftet mot henne? När han backade förvånades hon över hur smidigt han rörde sig trots avsaknaden av ett ben. Hon hade inte riktigt slutat fundera över hur han skulle visa giftet och hoppade nästan till när hon såg molnet av gas som lämnade honom. Det verkade följt med i hans utandning. Då slog det henne att hon missuppfattat vad han sagt, det var inte meningen att använda giftet mot henne, han ville bara visa hur det såg ut. Ja det var nog svårt att förklara hur gasen fungerade. Hon slogs av hur lik han var dem äldsta i flocken när dem med eld hade andats in sin egen rök och sedan andats ut den genom nosen. Dem sa att det var för att likna draken, ett mystiskt, eldsprutande reptildjur som inte längre existerade enligt dem gamla.
"Huhh." var det ända ljudet som undslapp henne när han berättade vilka symptomer som kunde komma av gasen. Hon betraktade gasen med viss skeptsis.
"Jag antar att man inte kan lära sig gifter heller? Det känns som en infödd gåva." sa hon med ett snett leende "För det där var ju ett väldigt coolt partytrick annars. Men förstod inte riktigt det här med motgiftet. Kan du typ bita någon med motgift så blir dem bättre från någon annans gift eller kan du bara använda det på dig själv?" en domnande känsla spred sig upp längs hennes ben. Hon såg ner på dem med en förvånad min. Det var inte obehagligt, men det var också en väldigt främmande känsla. Domningen slutade halvvägs upp på benen vilket kanske betydde att hon inte andats in så mycket gas.
"Spännande." sa hon och såg upp på Zoid med ett leende "Jag tror dina gifter funkar jättebra, men det betyder också att jag tänker sitta väldigt stilla tills mina tassar kommer tillbaka." hon fnissade till och såg ner på sina tassar igen. Det var inte så att hon inte kände tassarna, men dem hade liksom blivit stumma och hon kunde inte känna marken under tassarna.

Han tyckte sig kunna skymta en vag oro hos honan då han demonstrerade sitt gift och innan han förklarat dess funktion. Det var väl kanske inte så konstigt egentligen, gifter var inte att leka med, speciellt inte de skadliga. Han tyckte dock att det var bra att undervisa och sprida vetskap om dem till sina flockmedlemmar så att de var beredda på att han använde dem ibland, och hur de skulle förhålla sig till det. Det värsta de kunde göra i en strid var ju att befinna sig alldeles intill honom. Dels för att de kunde bli förgiftade av misstag och dels för att han blev så begränsad med vilka gifter han faktiskt kunde använda. Det hade hänt mer än en gång. ''Lära sig, nej inte direkt. Det går dock att bli en giftvarg på diverse sätt. Om någon överlever en allvarlig förgiftning så kan gifterna ibland stanna kvar i kroppen och mutera så att vargen i fråga blir en giftvarg. Det kan också ske genom naturen och gifter man får i sig. Detta är dock ingenting att eftersträva då de förr eller senare alltid dör av gifterna eftersom de inte är resistenta mot dem likt en som är född som giftvarg. Troligtvis så kan de heller inte kontrollera dem som jag kan till exempel''. Det andra som hon hade frågat om, motgiftet igen, hade lagt ett något fundersamt uttryck över honom. Hade inte det varit uppenbart? Eller hade han talat i tungor igen utan att ha märkt det? ''Ja, såklart jag kan använda det på andra. Menade att det inte finns någon större vits att ha ett motgift om jag bara kan använda det på mig själv, vilket gör det helt överflödigt med tanke på att jag inte påverkas på samma sätt av gifterna. Det är väldigt trögflytande, så det tar ju ett tag för det att sprida sig i ett blodomlopp, men det gör ju även att det går att lägga på sår likt läkande växter''. Han tog sig tillbaka till den plats han tidigare befunnit sig på och slog sig stillsamt ner igen. De skuggor som uppgjorde benets form bröt sig ut och anslöt sig till sina fränder omkring honom. Han behövde det inte för tillfället, det tog bara onödigt mycket på krafterna att hålla dem i ett fysiskt läge någon längre tid. Då hon nämnde att hennes tassar hade domnat bort så lade sig ett leende på hans läppar. ''Jag ber om ursäkt''. Han sade det ändå med en humoristisk ton då hon själv hade skrattat åt det. ''Vi får väl helt enkelt se till att fördriva tiden tills dess att du får dem åter''. De verkade ju uppenbarligen inte ha brist på samtalsämnen med alla frågor som hon ställde. Han visste dock i princip ingenting om henne. ''Säg mig, nu när jag besvarat så pass många av dina frågor, vad har du för krafter?''. Det fanns ingenting i hans stämma som krävde ett svar, men han kunde väl anse det artigt då han utan vidare besvarat hennes.

Hon insåg redan innan han uppmanade att inte försöka bli giftvarg att det var en alldeles för riskabel väg. Hon skulle aldrig försöka skaffa sig några giftkrafter, men hände det kunde det ju vara coolt... även om det oundvikligen verkade sluta i död.
När han sedan förklarade motgiftet igen kände hon sig lite dum. Det var väll klart att han hade motgift som funkade på andra än honom, som han sa var det ju onödigt med ett motgift som bara funkade på en själv när man är resistent. Hon vred ena örat en aning bakåt i en generad gest och drog på mungiporna. Det var intressant att han nämnde växter som ett helande exempel då hon var uppvuxen med sådan helning men inte hade mött någon som helade på det viset här i Numoori.
Kanske var det tur att han ställde henne en fråga för det hade inte kommit en våg med nya frågor efter hans förklaring.
Hon log mot honom och lät sin magi flöda ut i marken.
"Jag kan hela, både med örter och liknande som komplement för jag kan också hela genom beröring. Dock måste jag då ha fysisk kontakt med vargen och det kostar mig en väldig massa energi." under tiden som hon pratat hade hon låtit sin jordmagi forma en blomma utav hårt packad jord framför hennes domnade tassar. Nu såg hon ner på jordblomman och log.
"Och så kan jag forma jorden efter min vilja." avslutade hon med ett leende och såg upp på Zoid "Det är inte riktigt lika imponerande som gifter eller skuggor, men det är lite flashigt." hon fnittrade till och lät svansen dunka mot marken två gånger innan den åter låg stilla bakom henne.

[Petar in Mugen,och med tillåtelse av Jenny, även Malpas. Tänkte att de smög in under Zoid's och Huyana's samtal. OCH JENNY! SÄG TILL OM DET ÄR NÅGOT DU ÄR MISSNÖJD MED! Mobilinlägg så ursäkta eventuella autocorrect missar. :P]

Den lilla vita tiken rör sig fram i rätt bra takt. I och med att det är natt så är Månen med henne och det gör henne friare än på dagen då hon är komplett blind. Men hon har tränat hårt och blivit mycket bättre på att leva med det konstanta mörkret. Om än hon rör sig försiktigare på dagen.

Vid hennes sida vandrar en stor brun hane. De hade befunnit sig i närheten och deras steg styrs mot platsen där andra flockmedlemmar befinner sig. De anländer mitt i samtalet mellan Sleazoid och Huyana.
Malphas muttrar något och låter butter. Ett leende placerar sig på den lilla vita tikens läppar och hon viker av en smula. Av ljuden att drömma följer den stora hanen med henne. Hon väljer en plats en bit ifrån Sleazoid men åt andra hållet från Huyana. Där slår hon sig ner och något muttrade slår sig den stora bruna hanen ner bredvid henne. Den lilla vita tiken ger hanen en väldigt lätt knuff i sidan och därefter ger hon honom ett varmt leende. Natten är än dock vacker. Månen berättar det för henne. Bland ärren i tikens ansikte kan man märka svag silvrig glöd av en Måntatuering.

Tiken väljer att inte säga något. Istället sitter hon och lyssnar på samtalet mellan Sleazoid och Huyana. Hon vet lite on betan. Men inte så mycket om den andra tiken. De har inte bekantat sig något ännu. Men Malpas verkar inte vara överförtjust i henne.

Under tystnad så betraktade han då hon formade någonting av jorden under dem. Trots att blicken för det mesta var fäst vid det som allt mer formade sig till en blomma så lyssnade han ändå uppmärksamt på det hon hade att säga. Det gick ändå inte med säkerhet att avgöra vart den lysande skogsgröna blicken var fäst. Helande, jordkrafter. Väldigt behändiga, det var en sak som var säkert. Hur väl honan kunde kontrollera sin krafter hade han ingen aning om, men hon verkade åtminstone ha skaplig kontroll över jorden. Han nickade och ett vagt leende lade sig på läpparna. ''Väldigt användbara om inte annat. Kan komma väl till pass i många situationer. Om det är imponerande eller ej spelar inte så stor roll, även om jag kan tycka att de är det, de är då betydligt mindre destruktiva än mina kan vara''. Det gick tydligt att höra att han sade det med en lätt och skämtsam ton. Han vände tillbaka blicken till jordblomman och tycktes för någon sekund försvinna iväg i sina tankar. ''Jordkrafter får mig alltid att tänka på de tre av mina valpar som har den kraften...''. Chayan, Wami och Zephyr. Han hade inte träffat de första två på så länge nu. Kunde inte låta bli att fundera över hur de hade det. Zephyr, ja, han fanns ju alltid i närheten, om än han alltid kändes lite frånvarande. Han harklade sig smått och såg tillbaka på honan. Precis när han hade tänkt fortsätta tala så avbröt skuggorna hans tankegångar med att meddela att två flockmedlemmar närmade sig dem. Blicken vändes ut i mörkret och fästes vid två skepnader som var lite närmare än vad han hade förväntat sig. Konstigt att han inte lagt märke till det tidigare. Det var ju i alla fall inte främlingar, även om han inte kunde påstå att han kände någon av de unga vargarna särskilt väl. Unga... När exakt hade han blivit en av de äldre? Tanken var smått roande. ''Mugen. Malphas''. Han nickade till vart och ett av namnen samtidigt som han hälsade även om han var fullt medveten om att honan inte kunde se det. ''Hur som helst, underskatta inte dina förmågor, Huyana. De kan ta dig längre än du tror med träning och tillit till dem''. Fortsatte han när han vänt tillbaka blicken mot honan. Det hade helt klart hans skuggor, och även giftet till viss del, gjort för honom.

Hon nickade på ett medhållande sätt när Zoid sa att han tyckte hennes krafter var imponerande eftersom dem inte var lika destruktiva som hans. Hon blev till och med lite smickrad över att han tyckte så, så högt uppsatt som han ändå var. Säkerligen var han näst på tur med alfarollen? I den flock hon bott i innan hade ledarrollen alltid gått vidare till betan om alfan inte kunnat eller inte velat fortsätta i sin roll, att man kunde ärva en alfaroll var befängt i Huyanas värld. Man skulle förtjäna sig av rollen som alfa.
När Zoids blick försvann ut i natten vred även Huyana på huvudet. Hon hade varit så upptagen av deras samtal att dem två flockmedlemmarna hade kunnat närma sig utan att hon märkt någonting. När dem närmade sig sjönk hennes humör något.
Malphas.
Den knölen! Var han tvungen att komma hit?
Den andra kände hon inte ens till namnet vilket hon skämdes för. Hon såg dock när nykomlingarna kom närmare och Zoid hälsade dem att den lilla vita tiken var alldeles ärrad i ansiktet. Nyfiket undrade hon vad som hade hänt med den stackars vargen... fast hon skulle nog aldrig våga fråga på det viset, det var sällan någon tyckte om medlidande.
"Jag är Huyana, jag tror inte vi träffats innan." sa hon med blicken på Mugen, Malphas visste redan vad hon hette "Trevligt att träffas." Hon såg tillbaka på Zoid när han fortsatte deras konversation. Hon log brett mot honom när han sa till henne att öva så kunde dem utvecklas på sätt hon inte trott.
"Ajj ajj, kapten!" sa hon med ett flin. Blicken sneglade på dem nytillkomna och undrade hur hon skulle kunna inkludera åtminstone Mugen - Malphas struntade hon i - i samtalet. Hon beslutade sig för att fortsätta fråga Zoid, det kände mest naturligt.
"Jag vet inte om jag får fråga, men..." hon gav Zoid ett osäkert leende "... hur blev du av med benet? Det ser rätt... illa, ut. Förlåt, du behöver inte svara." skyndade hon sig att tillägga urskuldande.

Måste vi? muttrar han vid åsynen av honan som bar ögon med olika färger. Dom två hade verkligen inte kommit överrens sen den gången Damon parat ihop dom med varandra för att scouta området. Till en början hade det väl fungerat men efter det att hon öppnat käften och Malphas insett vilken typ av individ hon var så hade dom inte dragit jämt med varandra.
Men Mugen bara flinar åt hans ord och fortsätter. Hon placerar sig en bit bort, som att hon inte vill störa dem i deras samtal, och sätter sig ner. Malphas följer knorrande efter och sätter sig vid tikens sida med ett buttert uttryck i sitt anlete men när den äldre hannen, Sleazoid, nämner hans namn så nickar han lätt för att bekräfta hannens hälsning. Sleazoid.
Malphas känner en lätt knuff i sin sida och ser ner mot tiken bredvid sig. Va? Men hon möter honom med ett mjukt leende. Han fnyser åt det hela och lägger sig ner, placerar underkäken över frambenen samtidigt som han aktivt undviker Huyana med blicken när hon talar till Mugen.

Den lilla vita tiken nickar lätt åt det håll som Sleazoid's röst kommer ifrån. Där månen viskar för henne att han befinner sig.
"God kväll, Sleazoid". Hälsar hon efter att Malphas hälsat. Ena örat står spetsat åt den bruna hanens håll och hon hör honom läggar sig ner. Han var inte allt för glad över att de gick dit men hon är glad att han ändå följde med henne. Båda öronen spetsas åt Sleazoid's och Huyana's håll när hon hör den andra tiken tala till henne. Mugen ler vänligt.
"Mitt namn är Mugen. Trevligt att träffa dig med". Svarar hon. Kanske kan hon ha turen att bekanta sig lite mer med den andra tiken privat någon gång. Mugen vill inte vara någon outsider i flocken. Hon vill gärna i alla fall veta vem alla de andra är. Mugen skulle med gärna velat se Huyana's förmåga men det är inte så lätt. Månen berättar än dock så detaljerat som möjligt. Det är lätt att måla sig en bild i huvudet om man får mycket detaljer. Det är svårare när solen står på himlen. Sedan återupptar Sleazoid och Huyana sitt samtal igen. De kanske föredrar att vara upptagna med det och inte vill ha mer sällskap denna natt? Mugen känner sig lite osäker och hon försöker istället lyssna till andra ljud runt omkring. Hur många är det på platsen? Kanske hon borde lyssna till Malphas och lämna platsen igen. Det är denna osäkerhet som är hennes största fiende... I alla fall ser hon det så själv.

Då de båda flocksyskonen tog plats och besvarade hans hälsning så lade sig ett vagt, smått roat leende på hans läppar. Att bli kallad vid sitt fulla namn var han inte längre särskilt van vid, inte bland sina fränder åtminstone. Han och många andra i flocken hade känt varandra så pass länge att relationerna blivit väldigt avslappnade och personliga. Visserligen var det bra med nytt blod och nya personligheter, lite omväxling, men det kändes ovanligt helt enkelt. ''Ni kan kalla mig Zoid. Flockmedlemmar får det privilegiet''. Enklare, kortare, och mer bekant. Det hade sina klara fördelar. Blicken fästes vid hanen då han lade sig ner. Det verkade med ens lägga sig någon sorts tyngd i luften på platsen. Han var inte säker på exakt vad det berodde på, men det faktum att han och Huyana inte ens hälsade på varandra fick honom att tro att det hade någonting att göra med deras relation, eller bristen på en. Det var åtminstone vad han gissade på, men det var svårt att vara säker. Han drogs ur sina funderingar då han hörde Huyanas skämtsamma svar på det han hade sagt om hennes krafter. Han kunde inte påstå att han blev vidare förvånad då svaret följdes åt av en fråga endast några sekunder senare. Det var heller inte en ovanlig fråga utan en som allt som ofta kom på tal i nytt sällskap. Någonting bittert och sorgset lade sig över hans uttryck då han tog till orda. ''Det var ett tag sen nu, i det senaste kriget mellan Qu och Devils. Mina yngsta valpar hade knappt lärt sig gå...''. Det sista sade han mest för att ge dem en uppfattning om när det hela inträffat. ''Jag och en hane vid namn Tramptass hade en väldigt lång och blodig strid. Det var en relativt jämn strid, han med sina förbannade tankekrafter och jag med mina skuggor och gifter. När en av mina äldre döttrar, Layas kullsyster, förvillade sig in på slagfältet och blev dödad som följd så vändes dock striden till hans fördel. Han fick ett alldeles för ordentligt tag om mitt framben och lyckades bryta av det. Jag minns inte så mycket mer efter det, bara att Damon kom till min undsättning. Sen har jag endast fått berättat för mig vad som hände''. Han slöt ögonen och en låg suck lämnade honom. ''Jag förlorade även Hinata, min partner och valparnas mor, den natten. De två dödsfallen smärtar mer än förlusten av ett ben någonsin skulle kunna frambringa''. Trots att så pass mycket tid hade förflutit så var det fortfarande smärtsamma minnen. Det värsta var dock dimman, det faktum att han inte kunde minnas att Hina blev dödad i närheten. De sista orden han sagt till henne var inte heller något han uppskattade. Han hade skällt ut henne för att ha kommit för nära hans gifter. Ord som han än idag ångrade om än de varit nödvändiga just då, hade han tyckt. Det fanns så mycket osagt, så mycket som han hade hoppats på få uppleva med henne. Hon hade inte ens fått se valparna växa upp. Käkarna spändes av den plötsliga känslovågen som slog emot honom och blicken vändes för en kort stund ut över stäppen. Han brukade inte ofta vara den som visade sina känslor, åtminstone inte för vargar han knappt kände, men just det ämnet lyckades alltid bryta fasaden.

| Feelz D': |

Hon lyssnade på hans historia, och även om inte hade någon form av uppfattning om hur gamla hans barn var nu så kändes det som att det troligen var länge sedan.
Det var en obehaglig historia han berättade och hon förstod hans smärta, både över själva förlusten av familjen och över att inte ha varit där, inte kunnat göra mer. När han tillslut tystnade sneglade hon på honom, skämdes lite över att hon tvingat honom att uppleva smärtan igen.
"Jag är ledsen." sa hon "Det var inte meningen att du skulle behöva uppleva smärtan igen..." Hon funderade på att säga till honom att hon förstod smärtan men tyckte att det skulle verka egocentriskt. Blicken gled över till dem två nykomlingarna. Hon behövde nog säga någonting för att få med dem i något samtal... eller i alla fall Mugen. Varför lyste hennes frågvisa sinne med sin frånvaro nu? Det hade varit bra om dem kommit tidigare när hon och Zoid fortfarande pratat om krafter, det var ett lätt sätt att få igång samtal. Men nu? Hon visste faktiskt inte och fortsatte pendla med blicken mellan Mugen och Zoid, obeslutsam över situationen.