Amanita hade sedan en tid vandrat iväg på egen hand bort ifrån Kaiwood, hon ville inget annat än skydda de hon brydde sig om och det var såklart Shiva. Hon hade behövt jaga och hon ville inte riskera att snubbla över en flockmedlem till honom. Det skulle vara förfärligt faktiskt och därför hade hon varit borta lite längre än planerat. Tid var inte det som hon var mest rädd om alltid och den skenade ofta iväg för henne, men hon försökte i alla fall. Nu hade hon åter vandrat tillbaka till Kaiwood och hon tog det första stegen i närheten av flockens revir. Hon visste att det var riskfyllt men hon kunde inte låta bli. Hon var nyfiken på vilka de var. Hon kunde trotts allt inte bara bo här och gömma sig för alltid? Eller? Hon visste inte vad Shiva egentligen tänkt sig. Inte för att hon kunde bli en del av flocken. Tankarna var förvirrande samtidigt som hon aldrig känt sig mer levande och lycklig på samma gång. Tankarna på hanen fick henne att le fånigt för sig själv samtidigt som hon smög omkring längs gränsen. Tyst och ljudlöst med spökligt svävande steg, den svarta pälsen skimrade blått i månskenet och de tvefärgade ögonen glödde en aning i mörkret. Hon var en fröjd för ögat, vacker, stark och stabil men samtidigt smidig, hela hennes natur skrek ut till de små lammen att hon var den de ville ha. Även om hon denna natt inte alls var ute efter att jaga var det en fantastisk utstrålning man fick som vampyr, den klagade hon sällan på. Det var dagsljuset hon saknade och förmågan till att skapa sig ett eget liv och framtid. Det saknade hon, väldigt mycket. 

[Vem som helst som vill prata lite skit, skapa en despyt och få stryk eller vad som helst! :'D Kom och mobba en kärlekskrank Amanita]

Det var sent inpå nattens timmar, men det betydde inte att arbetet slutade. Världen tycktes ligga i en djup sömn, där bara djupa hoanden och dämpade insektssånger fyllde ljudet under träden. Corson strosade fram i en travande takt alldeles utanför revirets yttre. Han undersökte området, sökte efter spår av andra vargar eller byten, egentligen bara generellt vad som hänt kring reviret det senaste dygnet. Det hade varit en tråkig uppgift och inget speciellt utanför det ordinära hade hänt. Snart skulle han få återvända till det inre reviret och sova, han var trött och slut efter den långa färden kring reviret. Den telepatiska förmågan hade legat i aktiv spinn hela dagen och han kändes mör i både tassar, muskler och huvud.
     Corson fortsatte tanklöst framåt, lät sinnet, nosen och öronen göra det mesta av jobbet medan ögonen vilade i dunklet framför honom. Han förlitade sig på sina sinnen, och speciellt sitt huvud, så när ögonen skönjde gestalten av en större varg framför honom kände han sig chockad. Ungvargen stannade i steget och höjde huvudet. Faktum var att han nästan kände sig lite kränkt över att inte lagt märke till den tidigare – ingen lukt, inga ljud, inget sinne. Märkligt.
     ”Öj!” ropade han. ”Du rör dig farligt nära The BloodBlooms revir.” Trots storleken på den andre, mörkfällade vargen så svackade inte hans självförtroende eller trygghet. Det var inte som att Corson inte insåg sitt underläge, men det hade visat sig vara väldigt användbart för honom att andra trodde att han inte gjorde det.

Hon hade hört främlingen på avstånd, nästan så att hon kunde känna hans lugna stabila puls i sina öron. Det triggade alltid rovdjuret inom henne och det var nästan så att hon ville väsa när han upptäckte henne. Orden fick monstret att vilja sätta honom på plats, visa hur långt ner på näringskedjan han egentligen låg jämfört med henne, men Amanita lät sig inte kontrolleras av sina naturliga instinkter längre. Inte här, inte nu. Öronen rörde sig metodiskt fram och tillbaka. Hon stannade och vände huvudet åt sidan för att kunna snegla bak på främlingen som närmade sig. Han lät ung, såg ut att växa sig stark. Flocken verkade trotts allt frodas. Inte konstigt, det fanns gott om byten här i Kaiwood. 
- Jag vet. 
Sa hon med en mjuk stämma. Hon sträckte på sig och visade upp den nätta slanka kroppen. Hon bar bergsvargens kraftiga benstomme, men vrenens högresta siluett och kargens nätthet. Hon hade inte jätte mycket till volym men såg ändå på något sätt kraftfull ut. Hon vände sig om för att möta honom med blicken, de smått glödande ögonen bar var sin färg det ena blodrött och det andra isande kallt i sin turkosa färg. Hon lät ett självsäkert flin pryda hennes läppar. 
- Det är därför jag håller mig till gränsen. 

När främlingen vände sig om möttes han av en intensiv, udda blick som nästan fick honom att bryta sitt sedvanliga, stilla uttryck – istället höjde han bara ögonbrynen en aning. Rösten bekräftade att det var en tik. Corson betraktade hennes sällsamma uppsyn i tystnad för en stund.
     ”Vi är inte så glad i främlingar.” Han tryckte ihop läpparna i ett stramt streck. ”Du kanske är för dum för att veta, men kungen bor i de här skogarna, och den som sätter sig emot honom är det sista den gör.” Lugnet höll i sig när han såg in i de olikfärgade ögonen med sina vita.

Amanita förblev tyst då denne talade, log smått för sig själv men hon förblev stilla, självsäker till sitt yttre. Hon valde sedan att placera tassarna under kroppen och sätta sig ner. Denna unga hane var tydligt en medlem ur flocken och hon kunde se vissa likheter. Kanske var de till och med släkt? 
- Jag har bott i Kaiwood till och från i många år. Jag stör inte jag lovar.
Sa hon och ett svagt femenint skratt lämnade henne. Hon ruskade på huvudet och den långa pälsen kring nacke och bröstkorg dansade vackert kring hennes huvud. Hennes uppsyn var allt mer avslappnad och nyfikenheten tändes i ögonen. Rovdjuret höll sig lugn och morrade inte ens i bakgrunden. Den hade trotts allt fått mat väldigt nyligen. 
- Ni liknar honom, är ni släkt?
Sa hon sedan och spetsade öronen rakt fram emot honom. Hon log svagt, finurligt sådär och hon spelade oerhört bra på sin ungdomliga look. Hon var trotts allt fast i tonåren till det yttre, färdigväxt men alldeles för ung för att se världsvan ut.

Corson betraktade den tillsynes jämnårige varghonan sätta sig ner innan hon talade. Till hennes mening hummade han som om han inte riktigt trodde på henne, men sa inget mer.
     ”[…] är ni släkt?” Corson lät ett nästan chockerat andetag lämna honom som fick den stela uppsynen i hans anlete att bryta upp bara för ett ögonblick innan den återfann sig. Hon hade alltså träffat honom, Kaiwoods konung? En plötslig våg av nya frågor sköljde över honom men allt han kunde fokusera på var att främlingen sett deras likhet. Det gladde honom, faktum var att en stolthet växte fram i hans hållning.
     ”Ja, han är min morbror.” Ena mungipan drogs i ett svagt flin. ”Och du, har du träffat honom?” Den hårda rösten hade fått en underton av nyfikenhet.

Hon förundrades över hur mycket de egentligen hade att prata om som inte hade med de själva att göra. Hon och Shiva, det var bara det att när de väl sågs så låg inte fokus på att veta mer om förflutet eller den värld de lever i för när de ses är dem i en helt annan värld, deras egna för bara dem två. Hon kunde för en gångs skull tydligt dölja sina starka känslor för hanen när hon tänkte på honom. Hon hade alltså haft rätt, detta är alltså Shivas syskons valp. Intressant. Hon kunde se hur hanen nästan växte lite med orden, de var tydligt att flocken kände stor stolthet i sin ledare. Det var bra, det var så man höll flocken vid liv och sammansvetsad. Att de hade en ledare att se upp till. 
- Ja, vi är gamla bekanta kan man säga.
Sa hon med ett svagt finurligt leende. Mer information om deras relation behövdes inte, hon skulle trotts allt aldrig bli en större del av Shivas liv än vad hon redan var. Så det spelade ingen roll om de visste vem hon var eller inte. 
- Jag vandrar mycket, men Kaiwood är en väldigt trivsam plats så jag tycks återvända då och då.. Har ni vandrat mycket?

Om än honans sätt att te sig lockade honom till att slappna av, så lät han sig inte sätta sig ner. Det var klantiga, idiotiska misstag som det som gjorde att man kunde mista livet. Corson var smartare än det, det hade Kali och Shiva sett till.
     ”Gamla bekanta, du ser inte så gammal ut.” Corson fnös lite högfärdigt. Det kändes misstänksamt. Hon liknande honom i kroppen men pratade som en av de äldre vargrumporna i flocken. Hon lät gammal, men såg ung ut. Corson lyssnade till henne om än det hon hade att säga inte var så intressant, höll ingen innebörd och gav honom ingen information. Kallprat – han hatade kallprat.
     ”Kan man väl inte säga.” Corson tänkte på sin resa till Kawazatri och tillbaka, men han visste inte om det var en vandring att räkna med. Istället för att fortsätta på kallpratet valde att cirkulera tillbaka till det tidigare ämnet – Shiva.
     ”Vet han att du är här?”

Amanita log svagt vid hans konstaterande, klarsynt absolut. Smart, det kanske låg i släkten. Det var inte så att hon ville sätta sig på kant med flocken, men monstret inom henne ville sätta den lilla tonåringen på plats, med detsamma. Men Amanita visste bättre.
- Skenet bedrar.
Sa hon bara och en farlig rovdjurs glans la sig över hennes ögon. Som om hon siktat in sig på ett byte och när som helst skulle anfalla. Hanen verkade mer självsäker än vid första anblick. Det var intressant hur han inte alls verkade rubbad av hennes totala självsäkerhet och överlägsenhet. I vanliga fall brukar de flesta märka av vampyrens mörker vid det här laget som en obehaglig känsla i kroppen, som brukar få lammen att vilja fly. 
- Det gör han nog. 
Sa hon och tänkte på kraften som Shiva ägde. Han sa alltid att hon fortfarande förvånade honom. Då hennes energi inte fanns på hans karta, mer som ett svart tomrum som tog upp plats. Han sa att han kände igen det väldigt enkelt. Hon stod ut från övriga. Inte så konstigt kanske med tanke på att hon faktiskt är död. 
- Blir det inte tråkigt att se samma träd, stenar, grässtrån, varje dag?

Corson kände hur stämningen lätt skiftade med hennes ord. Hon hade kontrollen över situationen, han kunde känna det om än han inte kunde sätta ord på varför eller hur. Det skrämde honom inte, utan snarare frustrerade honom. Han kände käkarna instinktivt pressa emot varandra. Trots att honan svarade på hans frågor kändes det inte som om hon var riktigt ärlig, som om hon dolde något.
     Återigen fnös han lätt åt hennes fråga, han hade aldrig ens tänkt tanken på vad för skog han vandrade i eller vad som fanns utanför den. Här var hans flock, kungen och Moriko.
     ”Varför skulle jag bry mig om stenarna och träden när det finns viktigare saker?” Corson lade munnen i ett stramt streck innan han fortsatte; ”Om det är sånt du oroar dig för måste du ha ett väldigt tråkigt liv.”

- Och vad är dessa viktiga saker?
Sa hon nyfiket, som att hon inte förstod någonting. Men hon ville veta, veta hans värderingar i livet. Så hon kunde dumförklara honom den dag hans stod vid livets kant. Så hon kunde skratta åt honom när hon väljer att inte rädda honom. Väljer att säga I told you so. När hon förklarar för honom vad han borde värdera i livet. Fast han kanske inte alls värderade fel saker. Det var därför hon svarade. De elaka tankarna ruskades undan. Hon borde inte vara så cynisk mot andra. 
- Mitt liv är ganska tråkigt faktiskt. 
Sa hon och skrattade roat till. Hon gjorde inte så mycket för spänningens skull. Hon försökte mest hålla sig på mattan, lära, träna på sina egna svagheter och det var ganska långtråkigt. Ensamt framför allt. Shiva var hennes lyckta i mörkret för stunden och hon kunde knappt vänta tills de sågs igen. 
- Jag finner inte speciellt mycket spänning i världen längre. 

”Min familj – The BloodBlooms, Gudarna, träning, framtiden.” Corson snörpte lite på munnen. ”Det sista jag tänker på är vad jag sätter tassarna på när jag går med min flock.” Om än det här var skogen han växt upp, skogen han förväntade sig leva i tills dagen han dog, skogen han älskade och skogen som Moriko vakade över, så om Shiva mot all förmodan skulle be dem flytta sig landet över, skulle han utan tvekan följa honom. Tankar om att inte vara lojal och lita på Shiva existerade inte ens. Och en dag skulle han stå där, på samma plats som Shiva.
     ”Du saknar mening,” konstaterade han känslolöst, ”du borde göra något åt det annars kan du lika gärna kasta dig i Mardoufs klyfta.” Corson trodde helhjärtat på det. Vandra genom Numoori utan mål eller planer var som att vandra runt Numoori som ett spöke.

Amanita såg drömmande på honom. Det var länge sedan hon kämpade för något liknande. Hon tränade var dag och såg upp till sin ledare och far något enormt. Det hade varit ett annat liv, något som inte längre existerade och varje dag som hon kom längre ifrån det, desto svårare hade hon att minnas hur det egentligen var. Det var tragiskt egentligen. 
- En gång i tiden såg mitt liv ut exakt som ditt. Det är länge sedan nu.. Förändringar i livet får en att byta perspektiv. Glöm inte att uppskatta det du har framför dig..
Sa hon och log svagt. Hon förstod varför hanen tänkte som han gjorde, han var ung och hade framtiden framför sina tassar, men han insåg inte hur fort den kunde tas ifrån honom. Det tog några sekunder i fel sällskap, så kunde livet ryckas ifrån en utan att man kunde göra något åt saken. Nita mindes knappt förloppet, förutom smärtan, tomheten, döden. Hon mindes inte ens sin skapare. Han eller hon var försvunnen och hon hade aldrig fått hämnas sitt liv. Det tärde på henne. Hanens ord slog henne med ens. Han hade rätt och hon hade tänkt samma sak många gånger, men hon var alldeles för rädd för döden, för henne fanns ingen frid någonsin och därför var det bättre att vandra planlöst i Numoori än att plågas i evighet. 
- Har jag otur överlever jag väl även det.
Sa hon och skrattade roat till orden. 
- Du har rätt, jag saknar mening i form av flock eller familj, men jag har några väldigt nära vänner att se efter när de behöver mig. Det räcker för mig. 
Orden speglade hennes verklighet. Hon såg efter de hon brydde sig om och i de tidigaste åren som vampyr hade hon även haft fiender, men de hade hon släppt sedan länge. Hat var inget som gynnade henne, det gjorde endast monstret mer okontrollerbart vilket var tvärt emot vad hon ville. 
- Träna sa du var viktigt för dig.. Det var ett tag sen jag gjorde det.. Det skulle vara ett nöje att träna med er?
Hennes ord var fyllda med respekt samtidigt som det finurliga och retsamma leendet återvände och väckte hennes ögon till liv igen efter det djupa samtalet. Hon reste sig och sänkte huvudet så att skulderbladen skymtades över hennes hjässa. Redo för att sparra lite. Hon tänkte såklart inte gå offensivt, man behövde inte utmana ödet och eftersom hon bar övernaturliga sinnen och fart skulle det bli en utmaning att hålla igen. 

[Detta är varför jag älskar den här karraktären. Den ger mig alltid rollinspiration :'D]

En mjuk fnysning lämnade honom. Hans ungdomliga teende gjorde det svårt för honom att ta åt sig av vad hon sa. Corson tyckte att han förstod att inte ta livet för givet, han hade sett Abizou dött, och i hela sitt liv hade han fått leva efter orden ”starkast överlever”. Det fanns ingen plats för eftersläntrare och svaga.
     ”Pha,” svarade han något nonchalant medan han såg på hur främlingen framför honom gjorde sig redo. Corson var trött, utmattad efter hela dagens vandring kring reviret, men tänkte inte neka tillfället. Istället breddade han lite på benen och gjorde sig redo. Varghonan var mycket större än honom, så han tänkte att smidighet och snabbhet var vägen att gå. Corson hade aldrig sett sin storlek som något negativt utan istället vördat den egenskapen. Han var en kompakt unghane, bred bog och såg något rektangulär ut i sin kroppsform.
     ”Okej,” mumlade han, högt nog för att tiken skulle höra. ”Redo?” Så fort honan gett honom bekräftelse så tog han ett kort avstampoch fortsatte framåt emot henne i sicksack språng med målet att komma nära och under hennes huvud med klar uppsyn för strupen.

Amanita flinade svagt och nickade bara, hon var alltid redo. Hon studerade honom då han tog fart, det såg ut som han var smart. Väl tränad och räknade säkerligen på att han hade storleken emot sig eftersom Amanita var större. De var tränade väl, det märktes redan nu. Han tvekade inte ens. Kanske lite väl dumdristigt att lita på en främling sådär också? Hon kunde lika gärna göra en blodtörstig strid av det. Fast det tänkte hon såklart inte göra. Han var helt klart smidigare än vad hon först trott att han skulle vara. Nita spände musklerna och flinade kallt emot honom när han kom närmre. Det gnistade till i ögonen och hon tog ett mjukt språng åt öster för att i nästa sekund kasta sig med bogen mot hanens sida i hopp om att helt tumla om honom ordentligt. Chocka honom lite, så att han i nästa attack skulle skärpa sig rejält och verkligen göra sitt yttersta. Då tänkte hon försöka tagga ner på sina fördelar, låta han komma närmre. Det skulle bli roligt att leka med lammet. En mer händelserik natt hade hon inte haft på länge.

Ett välbekant anlete dök upp bland skuggorna, som skapad ur den svarta massan. Två röda ögon som stirrade tillbaka från mörkret. Ärren som löpte över nosryggen, skinnfliken som saknades över hörntanden. Det känslolösa anletet.
Yargol.

'Vad gör du bror? Varför stör du mig i mina tankar?' 

En mastig gäspning särade hans käkar för att de sedan skulle återslutas med ett ljudligt, smackande läte. Sömnen blinkade han ur ögonen och lät dem sedan blicka mot den månklara himlen som kunde skymtas mellan trädens frasande lövverk. Han rullade över på sidan och reste sig. Stretchade noggrant ut de stela lemmarna för att återfå den optimala rörligheten i kroppen. 
En plötslig påtryckande känsla från den nedre regionen får honom bege sig iväg för att finna en plats att befria sig på. När han funnit sin plats och utfört sitt ärende så korsar han ett färskt doftspår från en av ynglingarna på sin väg tillbaka till sovplatsen. Han stannade upp och såg sig om. Spåret ledde mot skogens slut och revirets gräns. Skulle han? Kogans anlete skiftar till ett lurigt, sniket uttryck. Ja, det skulle han. På lätta tassar rör han sig längst med spåret och efter en längre stund av vandrande börjar träden tunnas ut. Hannen tycker sig kunna skymta två figurer längre bort som rör sig under ljuset från månen.
Han ökar takten på sina steg. Den kompakta kroppen tillhörande Corson träder fram allt tydligare ju närmre han kommer men den andra kroppen tillhör uppenbart en främmande individ. Ansiktet rynkades ansträngt på den mörka hannen i förvirring. Utfall gjordes men han kunde avgöra att det inte var något seriöst slagsmål de båda deltog i utan snarare en sparringaktivitet. Nåväl, han behövde göra de båda medveten om hans närvaro. 
"Corson!" brölade han ljudligt samtidigt som han rörde sig framåt. "Vad är detta för nattliga aktiviteter på revirets gräns som du deltar i? Har inte din mamma pratat med dig om sånt här?"

Vargtikens snabbhet trots att hon var mycket större än honom var förbluffande. Corsons strategi fungerade inte alls, istället undvek honan honom utan problem och besvarade istället hans attack. Corson träffades hårt av hennes bog och snurrade runt med en sån fart att det inte fanns en chans att han skulle kunna räta på sig och landa på fötterna. Istället slog han ner i sidan och tappande andan. Ett stön lämnade honom med hans anda. I ögonblicket av kollision blixtrade ljuset i hans huvud och Kogans närvaro lös upp i hans inre atmosfär.
     ”Tss…” svarade Corson nonchalant med han reste sig upp och skakade på sig. ”Vad gör du här, Kogan?” Trots att orden var tydligt riktade emot flockbrodern så höll han kvar den vita blicken på tiken. Hans uppsyn hade tagit tillbaka sitt sedvanliga strama och stela. Blicken var fastnaglad på henne – skulle hon fly sin väg nu, eller attackera? Ett plötsligt tillskott av närvarande skiftade dynamiken, och satte säkerligen press på henne. Det kändes som det handlade om ett rådjursbyte.

Amanita studerade bytet när de föll till marken, hon hejdade monstrets framfart. I sitt sinne kunde hon se sig själv enkelt och snabbt kasta sig efter och slå käkarna om strupen för att långsamt tömma den mörka kroppen på blod. Ett ljud kom till att väcka henne ur sin trans och hennes blick lämnade den yngre med ens. Intressant. Corson var namnet på den yngre och Kogan var detta. Hon log nöjt för sig själv. Sträckte på sig och nickade mot främlingen i respekt. Hon stod inte längre kvar i sin sparrnings position utan stod åter igen på neutrala tassar. 
- Det var jag som bjöd in till det. 
Sa hon en aning ursäktande och log charmigt emot hanen. Något som hon lärt sig leva på var trotts allt den fantastiska utstrålningen hon fått av att bli vampyr. Allt för att locka till sig sina byten, allt talade för att de ville ha henne kvar. Oftast. Det var väl trotts allt så hon förtrollat Shiva innan hon tagit modet till sig att berätta för honom vad hon faktiskt var för något. Död, inte levande och hon skulle aldrig bli igen. Hon kunde känna Corsons blick i sidan och hon valde att möta den igen. Hennes ögon gnistrade till och det charmiga leendet blev till ett svagt flin, tydligt nog för att synas för den som var skarpsynt även i mörkret.

Kogan såg på främlingen med en betagen blick. Det var något olustigt behagligt med hela dess uppenbarelse. Fascinerande.
Han rycktes från sina tankar när Corsons yttrade hans namn och följde upp den sista biten fram till de båda.
"Åh, jag följde ditt doftspår..." han släpade på orden utan att helt avsluta sin mening, tydligt påverkad av hennes närvaro. En paus som tycktes vara i flera minuter i huvudet på den ärrade hannen förflöt men som egentligen var över på några sekunder. "Och här är jag nu!" Han lyste upp och såg på den yngre hannen med ett överdrivet brett leende för att lika hastigt låta det dö ut. Den röda blicken sögs tillbaka till tiken. 
En lätt nickning bekräftade att han lyssnat till hennes bekännande.
"Var inte oartig, Corson, presentera oss. Låt inte denna tydligt stridskapabla unga, vackra månblomma vänta." Tungan svepte över det sliskigt charmanta leendet som vilade över hans läppar. Kan hända att hon sökt sig till revirgränsen i sökandet på sällskap, vem om inte han - den självutnämnda kärleksgurun - skulle kunna tillfredsställa hennes behov. 
Hon hade gjort rätt i att ta sig till platsen.

En retlig tanke som uppkommit när han kommit tillräckligt nära de båda individerna låg och gnagde i hans bakhuvud, det var något som inte stod rätt till med hennes temperatur. Han kunde inte förnimma att hon utsöndrade någon som helst kroppsvärme. Det hela fick en känsla av olust att spela inombords, dolt av hans sprakande yttre.

[Han ignorerar det faktum att hon redan uppfattat hans namn när Corson sa det. ( :]

Blicken var synande och vass. Det var svårt att säga vad hon tänkte när det inte fanns några tankar att känna av, men tillskillnad från tikens var Kogans skrikande påtagliga, eldiga och heta. Det var lätt att skilja sinnena åt efter att ha spenderat hela sitt liv i flocken.
     ”Det här är Kogan, och Kogan, det här är ….” Corson tystnade när han insåg att hennes namn var fortfarande dolt för honom. ”Vad heter du?” Den bleka blicken hade fortfarande inte lämnat henne, obrydd över de skarpa ögonkasten hon gav honom. Om hon trodde häftiga blickar imponerade honom hade hon fel, och hade aldrig träffat hans mor.
     ”Hon säger att hon är en gammal bekant åt Shiva”, sade han och lade till en medveten misstro i rösten. För första gången sedan Kogan anlände slet han blicken från den mörka tiken och till sin flockbroder. Bland alla de sprakiga, eldfyllda känslorna fann han spår av olust. I tystnad undrade han varför. Det var sällan Corson känt liknande känslor hos den äldre.

Den större hanen talade och blicken åter gick till denne. Hon förstod att skarpa blickar inte skulle berö den yngre något nämnvärt. Han var trotts allt troligtvis ganska hårt uppfostrad med tanke på flocken, men det var roligt att se om de reagerade. De var ovanligt självsäkra och trygga, hade hon förtrollat dem helt? Eller så var TBB's medlemmar helt enkelt inte vana vid faror. De kanske såg sig själva som högst på näringskedjan. Dumdristigt. Vilken tur de hade som faktiskt hade Shiva som ledare. Kogans ord fick henne att mjukt le emot honom. Unga. Jodå, väldigt ung. 
- Nita, ni kan kalla mig Nita. 
Sa hon och den mörka svansen svepte svagt till bakom henne. Stridskapabla, ja det stämde trotts allt. Blicken övergick till den yngsta igen och leenden var kvar, fortfarande vänligt. 
- Sedan innan han tog över flocken.
Sa hon som svar för att mer bekräfta att de faktiskt kände varandra sedan en längre tid och att försöka få dem att inse att hon inte ljög. Fast det var lättare sagt än gjort, för även om de inte verkade så misstänksamma över vem hon var, så verkade de ha svårt att tro på vad hon sa. Hennes blick vandrade tillbaka till den äldre, synade honom från topp till tå. Någon slags Drakvargs korsning? Hade hon otur skulle de vända sig emot henne och denna mörka varelse skulle besitta fel sorts krafter. Hon fick helt enkelt lägga på charmen.

Leendet som breddades på hennes läppar fick Kogan att närma sig ytterligare. Det var som något osynligt spädde på hans redan självgoda personlighet, gjorde att han övervägde saker han annars skulle förkastat som dumma idéer, men som nu kändes helt rätt.
Han tog ett djupt andetag, drog in dofterna genom nosen och filtrerade dem noggrant, ville insupa just hennes säkerligen ljuvliga doft men fann till sin besvikelse och till viss del sitt obehag inte mer än några vaga flyktiga dofter. Hans anlete mörknade något vid upptäckten och han slängde en hastig, menande blick till sin yngre flockbroder. Det hela fick hans fördunklande tankar att springa genom ytan till det hav av konfusion som hon lett honom ner i. 
Kogan visste att Corson var en kapabel telepat och litade därför på hans omdöme. Han uppträdde som att det hon påstod var en lögn. Därför måste det vara så.
Hannen harklade sig ljudligt och såg tillbaka på tiken, lät den röda blicken varsamt vandra över varje del av hennes fysik. 
"Och vad för ärende har en månblomma på denna plats, denna tidpunkt?" Hans blick drogs till hennes ögon. "Är det Shiva du söker?" Ett nytt, charmant leende sprang över hans läppar samtidigt som han flörtigt blinkade med ena ögat.

- Ååå jag lever för natten kan man säga.
Hennes ord var roade och ett skämtsamt men charmigt leende prydde hennes ansikte åter igen. Alltid dessa frågor. Hon undrade egentligen hur många gånger hon blivit tillfrågad just den frågan. Vad gör du här så sent unga mö och vad gör du ensam här mitt i natten, än oändlig rad av frågor om tidpunkt och ärende. Var det så konstigt att hon vandrade om natten? Hon kanske var allergisk mot solen eller vad som helst. Irritationen syntes dock inte genom hennes ungdomliga fasad. Hon andades lugnt, av vana förstås och inte för att hon behövde. 
- Jag är egentligen på väg hem efter en jakt.
Sa hon som svar till hans fråga. Hon sökte egentligen inte Shiva just nu, eftersom hennes mål med natten hade varit att leta rätt på några ur flocken hans för att lära känna dem bättre. Så målet var helt enkelt i sikte. Sedan hade hon inget alls emot att söka upp Shiva efteråt för att stolt berätta om allt som hänt den sista tiden.

Nita, lätt att komma ihåg. Corson lade det genast på minnet. Blicken hade sökt sig tillbaka till henne, endast för att möta Kogans ett kort slag när brodern såg på honom. Oberörd av Kogans framfart och tragiskt nog van vid den, så såg han bara spänt på henne.
     ”[…] på väg hem efter en jakt.” Det lät oskyldigt, men han var cynisk. Inte just specifikt mot henne, men det var bara hans natur. ”Här, i Kaiwood?” Corson höjde lite på huvudet. ”Vad respektlöst när du vet att Shiva, din gamla väns flock håller till här.” Inte för att det fanns ont om byten, men att jaga på andra flockars marker kändes som något av ett maktspel från hennes sida. Var hon verkligen en vän till Shiva? Tillhörde hon kanske någon annans flock? Var hon en spion? 
     ”Vad tror du, Kogan?” Corson såg som hastigt på den mörka drakargblandningen.

Kogan beaktade Corsons ord. "Osmidigt, respektlöst... högfärdigt." Han mötte kort den yngres blick med ett flin och nickade instämmande. Han satte kroppen i rörelse, långsamt cirkulerande runt de båda vargarna men med blicken fäst på tikens mörka skepnad. 

[Kortis]