Amanita log svagt och skakade långsamt på huvudet. De tog orden ur munnen på henne, innan hon ens fått säga allt. Fast det spelade nog egentligen ingen roll, de hade nog redan bestämt sig för att hon var boven i dramat. Men hon kunde stanna en liten stund till, det kunde väl trotts allt inte skada? De var ju tämligen intressanta och Amanita hade svårt att hålla sig borta från sin nyfikenhet. 
- Självklart inte. 
Svarade hon och sträckte på sig, såg tämligen förolämpad ut. Hon hade trots allt redan lovat att inte jaga i Kaiwood, det skulle bli svårt att förklara döda flockmedlemmar och sånt där. Hon ville inte skada honom såklart. Shiva betydde just nu allt för henne. 
- Kaiwood ligger på vägen hem.. Jag passerar endast och detta är kortaste vägen.
Sa hon och log sedan mjukt igen. Hennes blick var fortfarande fäst på den yngre, medan öronen tycktes hålla koll på den äldre. Fast hon hade stenkoll på dem båda två även om de inte riktigt verkade så. Monstret gjorde sig hört där inne och hon fick bita ihop käkarna för att kontrollera det. Doften av de båda hanarna gav henne signaler om att de var misstänksamma, de var säkert i det stadiet där de inte visste varför. Vilket brukar vara då hon normalt sätt anfaller. Hon var glad att hon jagade för bara någon natt sedan. Kontrollen var mer eller mindre på topp.

Det ryckte tvärt i de mörka läpparna. Nita förlorade snabbt hans intresse, lämnade honom mer frustrerad än något annat. De fick inga klara svar, och hon gjorde inget annat än att irritera honom. Med Kogan vid sin sida fanns det inte mycket som höll honom tillbaka. Corson tog några steg närmare henne medan läpparna gled upp över hans tänder.
     ”Du har inget här att göra,” började han med en hotfull ton, ”vi vill att du går nu, på The BloodBlooms vägnar.” Corson sköt Kogan en menande blick tillsammans med en skara tankar. Ynglingen fortsatte närma sig långsamt med en fientlig hållning. Han var less på hennes sätt att slingra sig undan deras frågor.

Amanita stod stilla då den yngre tog sig närmre henne, de vita tänderna lös nästan emot henne i mörkret. Monstret inom henne morrade hotfullt tillbaka, men Nita förblev tyst och stilla till det yttre. Så otrevlig. Vilken liten snorvalp. Hade han varit ensam och utan Shiva's beskydd hade hon satt honom på plats direkt. Utan tvekan. Frågan var om han hade lämnat platsen överhuvudtaget med livet i behåll. Troligtvis inte. Hon spände musklerna i kroppen för att hålla tillbaka sina mörka begär. Hans ord ekade i huvudet på henne och blicken smalnade då han fortsatte närma sig. Hon flinade till och under en kort sekvens slöt hon avståndet mellan dem i en övernaturlig hastighet, svår att uppfatta men samtidigt alltid närvarande. Inte som en telepotör. Hon stod öga mot öga med främlingen och flinet bestod, ögonen gnistrade och hon ville ge upp för mörkret, slita ner honom på marken och på några sekunder avsluta hans lidande. 
- Du borde lära dig vart din plats är innan du skadar dig, men jag ska gå..
Hennes röst lät till en början hotfull, iskall för att sedan gå över i den vänligare och varmare ton igen. Hon skulle gå. Trubbel var minst sagt vad hon ville orsaka, men hon fann det svårt. Självkontroll var något hon ständigt behövde jobba på och valpen hade tur. Skulle han mött någon av de andra skulle han troligtvis varit middag för länge sedan. Hon himlade med ögonen och slickade sig sedan om käkarna, blottade de långa rejäla huggtänderna för några sekunder. Innan hon i nästa andetag försvann från platsen med en vindpust. Hon behövde något mer att roa sig med. Något nytt.

Kogan fortsatte att cirkulera runt flockbrodern och den mystiska figur som påstod både det ena och det andra. För att vara ställd mot två medlemmar ur en flock, och helt klart i underläge, så visade hon inte några av de känslor som annars kunde ses som fullt normala vid en situation som den hon själv satt sig i. Det var något fel på henne, utan tvekan, men han valde att avvakta och låta den yngre föra talan.
För stunden.

Han uppfattade de tankar som Corson lämnat i hans medvetande, nickade för att bekräfta det som yttrats och började långsamt röra sig närmre tiken. Hon talade med en hotfull stämma och var i nästa sekund försvunnen från platsen. Kogan stannade tvärt upp och såg med ett dumt ansiktsuttryck på hannen bredvid honom. "Va!" Häxkonster! Precis som den gången vid striden i skogen då den där varelsen av ljus visade sig. Raggen sprang upp över hans nacke och tänderna blottades i irritation. Luften omkring honom steg märkbart i temperatur. "Vart i... vart i Iros dumme fejs tog hon vägen!?" Han nästan spottade fram orden.

Den onaturligt snabba rörelsen lämnade honom förvånad för ett ögonblick. Hon frustrerade honom, gång på gång. Om det inte varit för att hon flydde platsen innan Corson än hann öppna sin mun så hade han attackerat. Kogans ord fick honom att se tillbaka på honom med en avsmak i blicken, och sedan ut i dunklet igen.
     ”Stor i orden, liten på jorden.” Man kunde höra att han var på gränsen till att nästan skratta. ”Att det alltid ska vara smuts här på Morikos marker,” muttrade han. Ynglingen rättade på sin hållning och vände sig om för att möta flockbrodern direkt.
     ”Vi berättar för Shiva”, föreslog han kort. Tiken de mött var udda. Inget sinne, ingen lukt, otroligt snabb. Det låg flera obesvarade frågor i hans tankar. Utan att vänta längre på Kogan började han följa en lätt upptrampad stig tillbaka till revirsgränsen. 

[Avslutat så länge inte du vill svara något med Amanita, Mattiz.]