Pocra hade gått i land på en ganska lång strand. Så lång att hennes ögon inte riktigt kunde se ett ordentligt slut på den. Berg hon sett redan från havet sträckte sig högt mot himlen längre framåt och hon bara stod där. Pocra var en invandrare från andra hav, och hon var här nu. Nyfiken på allt den här världen hade att erbjuda. Hur häftigt var inte det här? Strandens sand var härlig att känna mot simhuden mellan klorna. Tassarna sjönk så att hon kände det som om det skulle bli svårt att springa. Hon hade ingen anledning till det, men om hon hade velat så skulle underlaget ha varit ett hinder. Hon var långsammare här, märkte hon. Pocra var snabb i vattnet, en riktig fisk. Snarare en amfibie men hon simmade bra och andades under ytan genom gälarna som satt på huvudet. Så det gick ingen nöd på henne i de salta vattnen. Pocra tyckte att landet verkade fint nu när hon också kunde betrakta solens nedgång över horisonten. Himlen sprakade i varma nyanser. Inget hon var obekant med, men det var underbart på dessa okända farvatten. Pocra grävde lite i sanden med klorna. Hon grävde och grävde, till slut fanns en grop. Hon visste inte vad hon skulle göra med den. Pocra såg sig omkring. Plötsligt såg hon något som fick henne att haja till. En individ kom gåendes en bra bit bort. Hon såg nyfiket ditåt men öronen vinklades bakåt. Skulle hon vänta? Skulle hon rymma till havet? Återvända? Skulle hon vända på hasen eller skulle hon möta främlingen? Hon hade inte träffat en själ hittills, vilket inte var konstigt då hon var en nykomling. Pocra stod och velade en stund. En bra stund.

Pax Leutwin


Edit 2018-05-11:
Avbryter det här så att Pocra kan simma vidare!