Mirai hade inte varit sig själv sedan Abraxas lagt nyheterna i hennes tassar. Alla hade nog märkt av det, den annars så glädjespridande, nyckfulla och nyfikna individen hade hållit sig för sig själv. Med sammanbiten min och i tystnad. Hon som annars inte hade svårt för att ställa alldeles för många frågor var numer tyst. Säkerligen till vissas stora glädje, men de bekymrade också de som stod henne närmre. Cy hade många gånger försökt få henne på gott humör, men om man skulle vara helt ärlig var han inte känd för att vara så bra på att skämta och stoja. Det hade dessutom varit förgäves. När Mirai's tårar upphört hade ett enormt tomrum fyllt hennes inre istället. Ingenting var roligt längre och de intensiva ögonen som vanligtvis också varit fyllda med glädje hade numer ett slags mörker över sig. 

Hon befann sig utanför Lykoris vanliga träningsmarker. Hon ville egentligen inte bli störd, det var därför hon tagit sig längre ut i utkanterna av reviret. Hon hade tränat konstant den senaste tiden och nu när mörkret fallit hade hon inte tänkt sluta. Den blå vita pälsen lös upp av månens sken och den svartbruna sidan tycktes smälta in och bli ett med mörkret. Munnen var öppen, flämtades av ansträngningen och värmen behövde ta vägen någonstans. Hon försökte och försökte på nytt, men kraften ville inte lyda. Hon fick anstränga sig för att ens rubba stocken som låg på marken. Hon röt ut av ilska, men fortsatte. Hon gjorde allt för att hålla tankarna borta, allt för att hålla mörkret borta. Vart var han när hon behövde honom? Ibland kände hon sig både föräldralös och syskonlös, även om det inte var hela sanningen. Det var däremot sant att ingen av dem faktiskt var här. Hon var ensam. Helt ensam. Hon fortsatte träna för att hålla tårarna borta. Vad annars kunde hon göra?

[Mkt emotionellt. Haha men de kan nog Iro tackla ;D ]

Trädkronorna hade blivit tillräckligt tunna för att Iro skulle kunna patrullera ovanför dem. Han hade flugit sin sedvanliga patrull när han hört ilskna vrål i utkanten. Rösten var bekant, men ingen han umgicks med.
Intresserat hade han landat, kanske inte så tyst eller smidigt som han planerat, och rört sig mot den ilskna rösten. Från skuggorna hade han sedan sett den arga tiken skutta runt en stock och sedan skrika lite på den. Han hade sett till att landa i nedvind så att hon inte skulle märka honom där han stod.
Iro hade inte direkt umgåtts med den här valpen, han visste vem det var självklart, men han hade alltid sett på Mirai och hennes syskon som halvt där. Faktum var att han inte trodde någon av syskonen skulle hålla särskilt länge, och än så länge hade han haft lite rätt i alla fall.

"Om du vill flytta stocken skulle jag säga att det lättaste skulle vara om du gick fram och knuffade den, sådär kommer den ingen vart." sa han och släntrade ut från skuggorna.

Mira märkte honom inte till en början. Den de tidigare kallade General. Mira hade inte riktigt förstått hans tidigare roll i flocken, mest för att de faktiskt aldrig tycktes ha umgåtts på tu man hand tidigare. Den stora stocken var självklart alldeles för tung för henne att flytta på själv, med sina ynka 62cm i mankhöjd. Samt i ålder mellan valp och tonåring var stocken från ett av Kaiwoods stora träd en pärs minst sagt. Hon förväntade sig dock att hennes krafter i form av extrem styrka skulle kunna hjälpa henne, men den tycktes aldrig visa sig när hon behövde det. Hon kunde inte kontrollera den. 

Hon ryckte till när rösten bakom henne hördes och hon la öronen bakåt och gav honom en irriterad blick. Det var lättare att bemöta livet med ilska än sorg just nu. 
- Tack för tipset. 
Hon gick fram och knuffade på stocken. Som fortfarande inte rörde sig en millimeter. Hon ville svära. Hon backade några steg och av ren irritation frös fukten i gräset runt omkring henne och bildade små iskristaller överallt. När hon andades ut ångade den kalla luften kring henne. Hennes krafter var två av samma mynt. Den ena visade sig enkelt, både när hon ville det och när hon inte ville. Den andra kraften hade bara visat sig vid ren instinkt och enstaka tillfällen där till. Hon rusade med full fart in i stocken med bogen före i en tackling, med en duns föll hon till marken. Hon skakade på huvudet. 

- Några mer briljanta idéer? 
Hennes ton var syrlig. Hon tänkte sig inte för och när hon började slappna av spetsade hon öronen igen och såg ner i marken. En aningen skamset, men inte fullt så tydligt att det kanske skulle synas. Hon tog ett steg emot hanen och suckade lätt. Hon hade inget vettigt att säga till sitt försvar. Hon visste hur man skulle bete sig, framför allt mot de äldre. Hon skämdes över sig själv och hur hon låtit sina känslor kontrollera hennes beteende. 

- Jag ber om ursäkt. Jag har inte varit mig själv på sista tiden. 
Hennes röst var genuin och när hon såg upp emot honom igen gav hon honom ett litet leende, som nästan såg lite ursäktande ut. 
- Iro eller hur?

Roat höjde han på ett ögonbryn när hon fräste åt honom. Det var bara precis så att han kunde hejda ett skrockande från att lämna honom när hon sprungit in i stocken. Även om kylan inte spridit sig från henne var det tydligt att hon lät sina känslor styra, vilket antagligen inte hjälpte för hon kunde uppenbarligen inte kontrollera någon av dem.
Han såg bara tyst på henne när hon insåg vilken ton hon haft för att sedan be om ursäkt. Med ett snett leende nickade han. Iro ja.
"Japp, men till att börja med skulle jag få känslorna i styr." sa han och nickade mot stocken "Den där flyttar inte på sig bara för att du skriker på den serru, du måste mena det... eller nått." Det lät bra i alla fall, även om han inte var säker på vad det skulle innebära.

Hon hade i alla fall kommit ihåg rätt, även om hon inte kunde minnas att de någonsin talats vid öga mot öga tidigare. Inte på något personligt plan i alla fall. Hon uppskattade att han inte blev arg på henne för hennes lilla känslofrispel, som hon låtit gå ut över honom på sätt och vis. Det var inte likt henne, men någonstans så behövde smärtan också få komma ut. På ett eller annat sätt. Hon log och skrattade till när han talade. Eller något? 
- Är det så du tränar dina krafter? Vad har du för krafter egentligen?
Hon såg nyfiket på honom och svansen svepte lojt bakom henne. Sakta men säkert började hennes ansikte lysa upp igen. När tankarna kom på annat håll försvann de mörka och dystra uttrycket ganska snabbt. Hon var och förblir trotts allt en väldigt positiv individ. Även när livet kastar skit över henne då och då. Om inte annat så skulle det göra henne starkare.

Blicken blev något stelare och mungiporna drogs bakåt i en något missnöjd min trots att han gjorde sitt bästa för att inte visa någonting. Att man alltid skulle prata krafter. Det var supertrist att man inte pratade nog om fysisk styrka utan alltid skulle blanda in magier i snacket.
"Det spelar faktiskt ingen roll." sa han, inte alls buttert. Inte hade han lust att berätta för henne att han bara kunde hantera sina magier när han var blodisande förbannad.
"Kan du inte kontrollera dina känslor har du inget hopp om att kunna kontrollera magin inom dig." sa han och spände ögonen i henne "Vad skulle du kunna göra åt saken om kan bestämde mig för att kasta omkull dig?" Med snabba steg klev han fram mot henne, lyfte på vingarna för att spärra av flyktvägarna och tänkte hornen mot henne.

Mirais ansikte lyste upp i ett lite ilmarigt leende, denna hane var rolig på något sätt. Hon tycktes kunna se hans känslor på utsidan nästan. Eller hon gissade såklart bara, men det var roande. Till skillnad från de flesta stela pinnarna i flocken som inte visade någonting. 
- Inte lärt dig hantera dem än kanske?
Sa hon retsamt och såg på honom med gnistrande ögon, det ena bärnstensgula och det andra orangeröda. Även om de inte var kontrast nog för att de helt olika ut, de smälte på något sätt ihop med hur hon var delad i färgen i ansiktet precis som fadern. 
- Cy låter mig aldrig träna med krafter.. Det är väl därför jag inte lärt mig än. 
Svarade hon, en aningen bistert. Men hon erkände i alla fall att hon inte kunde. I nästa stund talade hanen allvarligt med henne och i nästa stund trängde han sig in på hennes personliga utrymme genom att stänga av flyktvägarna och sänka sina mörka horn emot henne. Öronen vinklades med ens bakåt och hon höjde förnämt huvudet först. 
- Troligtvis ingenting med tanke på att jag är typ tolv. Och du vadå tio gånger större? 
Sa hon och höjde ena ögonbrynet när hon såg på honom. Totalt orädd, så som bara oförstörda själar eller totalt förstörda själar kunde vara. Hon litade trotts allt på att han inte skulle skada henne. Så länge de delade flockgemenskapen. Hon sträckte sig fram för att komma närmre hans öra som om hon skulle viska något till honom men i samma stund som hon skulle tala andades hon ut och andedräkten fick is att forma sig som små kristaller i hans mörka päls. Hon skrattade till. Han hade trotts allt fått henne på andra tankar. 
- Tur att man har en naturbegåvning i alla fall, när den andra inte vill samarbeta.