Flippa var sen, och inte sen till vad som helst. Hjärtat bankade av både skuld och stress när hon rundade den sista bostaden på längan. Hon hatade att vara sen, det kändes ohövligt och respektlöst. Men framför allt hatade hon tanken på att hennes pappa satt ensam och väntade på henne. Lilla pappa, vad skulle han göra utan oss? Fli hade aldrig missat en fisketur, och idag skulle inte vara undantaget.
     “Förlåt, förlåt!” ropade hon innan hon ens lyckats ta sig fram till honom. När hon väl gjorde det fortsatte hon frenetiskt. “Förlåt pappa, jag vet att jag är sen jag-,” hon tvingades dra efter andan efter språngmarschen. Med en smidig gest fångade hon upp en väska som hängde snett över hennes hals, bak mot hennes skuldra. Tre tunna läderband höll den på plats.
     “Jag- jag fixade en väska vi kan lägga fisken i.” Stämman var något loj och skammen i hennes uppsyn var uppenbar. Ännu hade hon inte riktigt våga möta hans blick; inte för att hon var rädd för att det skulle finnas ilska i den, utan besvikelse eller ännu värre, sorg. 
     “Mästerfiskar'n,” lade hon försiktigt till med faderns dialekt och såg upp på honom med stora, valpiga ögon. Ett blygsamt leende drog långsamt i hennes mungipor.

Att vara ensam var alltid svårt. Omgiven av barn och arbete kunde Ivo fokusera. Två tankar samtidigt fick sällan plats, men när ensamheten kröp sig inpå, när han låg sömnlös om natten och drogs till minnen av henne snörde det sig alltid i magen på honom. Det onaturliga i hennes död. De skulle ju bli gamla tillsammans. Grå, och svaga, men lyckliga. Ivo hade ett långt liv kvar, och han stod inte ut. Han skulle se barnen bli vuxna utan Aurora där brevid. Skulle se dem hitta sin plats i Tenebris, och Ivo skulle stå ensam, stolt, men ensam.
     Självklart kunde Ivo inte beskylla Flippa för att vara sen. Så var det ibland. Men Ivo hade väntat en bra stund och började bli orolig att dottern glömt. Kanske ville hon inte fiska. Kanske var han tråkig, och jobbig. En töntig, besvärlig pappa som inte begrep vad de egentligen ville göra. Aurora hade gjort det bättre, hon hade vetat bättre vad barnen ville göra. Kommit på roliga utflykter och idéer, alltid med rosor i svansen och ett sött leende. Kom, mina blommor. Ivo önskade han fick höra hennes röst igen, bara en gång.

Flippas rop skar igenom tystnaden och Ivo såg över skuldran där hon kom springande. Hon var helt andfådd, stackars tösen, och Ivo försökte le, borsta bort tankarna som just spelat i hans huvud. Ivo mådde lite dåligt som trott att Flippa inte skulle dyka upp. Hur kunde han tänka så.
 "Hejhej, va ä detta för rally?" skrattade han med sin mest sorglösa ton. "Ta't lugnt Flipp."
Hans leende var varmt och faderligt när han såg på henne. Flippa var kanske mest lik Aurora av alla hans barn, men det var en ärlig ånger i hennes röst. Hon hade inte behövt vara så uppjagad, inte för lite fiske. Det kan man alltid skjuta upp en dag. Eller en vecka.
     "Jag fixade en väska vi kan lägga fisken i."
Ivo blinkade, och såg nu väskan som hon visade upp. Det snörde sig i bröstet på honom och hans underläpp darrade till. Hade hon...?
     "Mästerfiskar'n."
Ivo kunde gråta. Han älskade henne så mycket, hon var hans allt. Fina, fina Flippa. Och när hon såg på honom med sina stora ögon, med ett blygsamt leende kramades hjärtat åt. "Å, men, Flipp... Skaru lägga fisk i den granna väskan? Blir de inte... du vet, ja, lukten å de."
Ett skämtsamt skratt lämnade honom, och han blev på lite bättre humör, även om där fanns sanning i hans ord. Det kändes fel att hon skulle ta en så fin ägodel att lägga fisk i. "De ä ja de! Mästerfiskarn, men de dröjer minsann inte länge innan du e lika haj på å fiska som ja! Haha, haj. Fattaru?" Pappaskämt hörde till vanligheterna. "Kom nu, stumpan. De e allt en promenix till floden."

“Det gör inget, pappa,” svarade Fli med mjuk stämma, “om man inte luktar lite fisk hur ska folk då veta att man är mästerfiskare?” Ett soligt leende bröt sig fram.
      Flippa skrattade åt Ivos skämt av lika delar medlidsamhet som att hon faktiskt tyckte det var roligt. Det var en specifik sorts humor som alla syskonen fått växa upp med, och om än den var något löjlig hade Fli kommit att älska den. Den var varm, oskuldsfull och god, precis som pappa var. Hon skulle alltid finna en sorts rungande trygghet i den.
     “Ja, låt oss gå!”

Väl framme vid floden låg himlen lågt på himmelen. Ett orangerött sken färgade det mörka landskapet omkring dem i varma färger. Sensommarens under. Det bländande leendet nådde djupt in i hennes ögon. Fanns det något bättre än det här? Deras stund tillsammans.
     Fli slog sig ned på en stor, platt sten som låg längs strandbädden och sträckte sig en bit ut i vattendraget. Det var hennes självutnämnda plats, där hon alltid brukade sitta när hon inte själv stod halvt ute i vattnet.
     “Kan du inte visa hur man gör nu igen?” frågade hon lite ömkligt, tippade lite på huvudet och såg på honom med stora, blida ögon. Egentligen inte för att hon inte kom ihåg hur man gjorde, men Fli tyckte alltid Ivo lyste upp av en slags stolthet när hon bad om hjälp. Hon svepte svansen närmare sig och tittade intresserat på honom medans han började demonstrationen som hon så många gånger förut sett.

Ivo försökte fortfarande finna lika stort nöje i fiskandet som när han varit yngre. Det var smärtsamt att minnas hans och Tibasts fisketurer. Samtidigt uppskattade han att skapa nya minnen med sina barn. Varje tur till floden med Flippa var ett kärt minne som Ivo sparade i sitt hjärta.
     Med något bestämda steg klev Ivo ut i floden. Flippa hade suttit sig på sin sedvanliga plats, där hon alltid satt. De bleka ögonen såg på dottern med kärlek. Hon tippade alltid på huvudet sådär, och vem var Ivo att neka? "Så klart kan ja de! Se här nu Flippan," log Ivo med en viss stolthet i rösten. "Nu ska du se på fiske!"
Beredd. Ivo stod tyst en stund. "Tålamod är nyckeln, dottera min. Man ska va tålmodig..."
Det glimmade till i vattnet, silvriga fjäll som reflekterades mot solen. Ivo högg. "Ååå-hej!" 
Miss.

Miss.

En förödande känsla vällde över Ivo. Fisken plaskade till och simmade vidare. Kvar stod Ivo, med vatten runt nosen som droppade i floden. Han hade missat inför Flippa. "Oj... ja, ja. Man kan inte alltid fånga dom! De är ju riktigt snabba, vet du. Tålamod! De sa alltid min far, och hans far. Då ska vi se..."

Ivo skrockade lite torrt för att vinna mod. Ett till försök. I tystnad väntade Ivo, nu lite mindre tålmodig. Svansen pendlade bakom honom i väntan, och när ännu en fisk simmade mot honom-

Miss.

Det var alltid okej att göra misstag, men nu kände han sig verkligt värdelös. Två gånger. "Ja, öh..." mumlade han, och försökte dölja sin besvikelse. Det här skulle ju bli roligt. Ivo kunde inte ens se på Flippa. Han kunde bara föreställa sig hennes besvikelse. Även om det bara var fiske, kändes det som att han svek henne. I allt. I att vara en bra pappa. Hon som hade fixat en väska och allt... Ivo blev sällan ledsen för småsaker, men misslyckandet byggde på ett redan svagt mod. Han försökte ta några djupa andetag, men ögonen blev glasartade. Huvudet sänktes och svansen slokade bakom honom.
"Förlåt, gumman, jag vet inte vad som..." Orden tog slut.

Klarar jag verkligen det här utan dig, Aurora?

Fli kunde se känslorna växla i Ivos ansikte, och det fick något runt hennes hjärta att snöras åt. Misslyckandena verkade ta ovanligt hårt på honom, och om än Fli var liten kunde hon förstå att något annat låg för grund till vemodet.
     Innan hans ord dött ut över flodens mjuka porlande hade Fli slutit avståndet mellan dem. Vattnet kluckade med hennes steg. Ett mjukt, tröstande hyschande lämnade henne.
     “Åh, lilla pappa,” hon tryckte sin vikt mot hans ben, påvisade hennes närhet, “säg inte förlåt.” Hennes röst var lugn och varm. Även om hon också kände hans uppgivenhet smitta av sig på henne visade hon det inte. Hon ville vara stark. Ta hand om honom. Så som hon lovat mamma.
     “Det är okej, vet du väl?” Hon försökte fånga hans ljusa blick med sin egen, och leendet som hon gav var inte sorglöst men innerligt. “Vissa dagar är svårare än andra, och det är okej.” Kanske lät det som att hon pratade om fiskandet, men de båda visste den djupare innebörden. Hon tryckte sig närmare igen och slöt ögonen.
     “Lilla pappa, jag tar hand om dig. Det är ingen fara.” Jag har lovat mamma. Hon vågade inte öppna ögonen och se på honom igen, rädd att hennes eget svårmod skulle skymta i ögonen.

Flippas lätta tyngd mot Ivos ben fick honom att snegla åt dotterns håll.
"Det är okej, vet du väl?"
      De bleka, blanka ögonen så med stor kärlek på den lilla dottern. Hon talade så vist, som om hon vore många år äldre än hon faktiskt var. Det borde vara Ivo som tröstade henne, inte tvärtom. Men han kunde inte känna besvikelse över sig själv, inte efter att ha hört sin dotters tröstande ord. Ett ojämnt, lätt darrande leende spreds över hans läppar och han sänkte huvudet för att pussa på hennes panna. "Fina Flippan, det är ju jag som ska ta hand om dig..." mumlade han mot hennes mjuka päls, innan han lyfte huvudet igen. "När blev du så stor? Du e klokare än ja nånsin varit." 
Ivo log mjukt, höll om Flippa med ett av sina extra framben. Hans röst var mjuk, och lite sorgsen av saknad - men samtidigt buren stark av stoltheten han kände för sin dotter "De får du från din mamma, vettu."

Ivos läppar mot hennes hjässa tröstade mer än vad hon lät visa. Hon blinkade snabbt bort de små tårarna som bildats i utkanterna på hennes ögon och besvarade hans ömmande leende.
     Flippa kände sig inte speciellt klok. Det var bara sånt som kom ur hjärtat. Ändå kunde hon inte känna en värmande stolthet när hon blev jämförd med Aurora. Trots att hennes tid med henne hade varit så kort och suddig av hennes unga år så hade Fli byggt upp en brinnande bild av henne i sina tankar. Någon hon alltid strävade efter att vara. Ett mjukt, uppskattande fnitter lämnade henne och hon skruvade lite på sig under hans ben.
     “Men fisket har jag fått från dig,” sade hon och mötte hans bleka ögon med sina egna.

[Avslutat]