Det var inte mycket information om Maksim som de fått, och Viol visste bättre än att snoka, specifikt med den allt för talande blick som Aurora gett dem alla. Den sade mer än de preppiga positiva talet hon hållit. Om hur fantastiskt underbart det var att Varya fått tillbaka en av de valpar dem alla trott dött. Återigen hade han väskan full med olika skapelser, metaller, blommor och tyger, och det var med graciösa nästan dansande steg som han förde sig fram på gatan. Av vad han visste borde Maks och Ivo vara påväg tillbaka ifrån skuggfall vid det här laget, och Viol tänkte passa på att sno åt sig litet tid med unghanen.
 "Maksim" rösten bar en starkt melodisk stämma och ett vänligt leende mjukade upp hans något speciella utseende. Då han fått syn på honom hade han längt på stegen i en trav, och hans lockar dansade runt om honom.
 Med en puss på var kind hälsade han och stannade upp.
 "Där är du" rösten var lättsam och han försökte få glädjen att bli smittsam.
 "Jag tänkte att du behövde få komma ut och göra något annat än att följa min far i hasorna" han skrattade, ett lätt klingande ljud. "Jag älskar honom, men ibland så behöver man något annat du vet?" Han talade på men försökte sitt bästa med att ändå inte verka påflugen, men om han lät uppspelt över tanken att få umgås fanns det en större risk att Maksim skulle gå med på det. Det var det som var tanken iallafall.
 "Så jag tog med mig lite saker och tänkte att du kunde bara slappna av med något enkelt projekt" Gestikulerade lätt mot väskan med material och väntade på något sorts svar.

Det hade varit en utmanande eftermiddag. Mötet med Tibast hade tärt på honom, och trots Ivos uppmuntrande ord kände han fortfarande sig hopplös och mesig. Han ville bara hem till sin mammas kalla famn.
    Ännu en av Auroras och Ivos barn hade kallat på honom. Viol talade med betydligt mjukare röst än vad hans bror hade gjort tidigare under dagen och försiktigt lämnade Maksim Ivos beskyddande sida. Närheten av den andre gjorde honom nervös, men kanske var det så man hälsade i Civitas - med en puss på kinden.
    “Jag är väldigt trött. Tror inte jag orkar öva,” erkände han lågmält och med den blå blicken vilades på Viol. Maksim ville inget annat än sova, men han ville inte heller göra den andra besviken heller. “men, en liten stund kanske vi kan… göra något annat.”


.

"Har det hänt nåt vännen?" rösten fläckades lätt av en oroa och han letade till synes efter några skador eller något som kunde berätta vad som hänt. Helt ärligt kunde det vara vad som helst. Maksim verkade inte vara den modigaste eller mest stabila individen han mött, men det var inget Viol låtsades om eller visade.
 "Och det är ingen fara, vill mest ha sällskap som inte är mina syskon, de kan vara en handfull" Han log lite besviket emot den yngre hanen, ögonen var lätt blanka och han suckade.
 "Men om du verkligen inte vill..."

Maksim såg undan från Viols vänliga blick. Han kunde inte låta bli att känna misstänksamhet gentemot honom. Väntade han bara på rätt tillfälle att också försöka håna och förnedra honom? Maksim var osäker, men rädd.
    "Nej," svarade han tyst och mötte åter den äldres blanka. "det var mycket intryck från Skuggfall, bara."
    Maksim förstod att Viol ville ha sällskap, det kunde suckandet och det besvikna leendet styrka. Därför nickade han och log ett försiktigt, litet leende.
    "En liten stund. Vad... vad vill du göra?"

Ett brett leende lös upp hans anlete och svansen vajade kontrollerat bakom honom, fick färgerna i lockarna att bölja likt vågor.
 "Åh du är för snäll med mig" kuttrade han förtjust med en förhoppningsvis smittsam glädje. Hade det varit en modigare ungvarg hade han fortsatt närmat sig för att riktigt hålla om och visa sin uppskattning, men detta var Maksim och Viol antog att ytterligare närmanden skulle ge motsatt effekt.
 "Du kan få följa med till där vi brukar träna?" föreslog han försiktigt och gav honom lite mer utrymme.
 "Jag har massor med material, om du vill göra något lätt och kravlöst har jag blommor och annat som ändå inte håller" han log medan han började gå emot lokalen
 "Inget krav på att behöva prestera på topp, bara låta känslorna bestämma vad som händer" Rösten var uppmuntrande och peppande. Trots att det kanske inte varit Maksims första val så ville han ändå att han skulle trivas och ha kul. Det var det Mor bett om.

Maksim besvarade den andres leende med ett betydligt mindre. Han var fortfarande skärrad efter mötet med Tibast trots Ivos uppmuntrande ord efteråt. Anledningen till att han tagit åt sig var för att det var sant, allt som den äldre hade sagt. Maksim var en mes ända in till benmärgen, och det var inget som skulle kunna ändra på det.
    Viols röst ryckte honom ur sina tankar och försiktigt började Maksim att gå efter den äldre. Han nickade instämmande trots att han inte visste vad han skulle göra med ett gäng av blommor.
    “Har du några metaller?” Frågade han tyst samtidigt som han såg ned i marken. Om han ändå skulle följa med så kunde han lika gärna försöka att fokusera på något.

Han log varmt och inbjudande mot Maksim. Innerligt glad över att den yngre kusinen gått med på att vara med honom ett tag. Metaller. Viol hade alltid metall på sig, men visste aldrig när inspirationen skulle slå på.
 "Självklar Maksim, vilken du än vill ha" försäkrade han honom och de båda fortsatte till en lugnare plats för att samtala lätt m inget viktigt medan de arbetade på varsin sak. Viol var mån om att hjälpa Maksim och ge honom tips och idéer. Kanske glömde till och med den yngre bort vad som tyngt honom och tappade bort tiden medan de jobbade.

Avlutat <3